Men öppna ögonen.

Vad menar jag egentligen när jag säger att utseendehetsen är värre för kvinnor?

Givetvis finns det individuella skillnader (hur ofta ska man behöva påpeka det egentligen) och jag är säkert mindre utseendefixerad än många män. Däremot är utseendefixeringen i samhället som riktas på kvinnor större än den som riktas mot män.

Typ om man går på stan en helt vanlig dag så ser men flera gånger mer bilder på lättklädda, snygga tjejer än på motsvarande killar. Det är betydligt vanligare att kvinnliga politiker, forskare, journalister och så vidare bedöms efter hur de ser ut än att man gör det. Det är betydligt vanligare att kvinnor stöter på att de är fula som något slags argument för att de ska bli mindre tagna på allvar. Att som kvinna inte raka vissa delar av kroppen är en provokation, att som män göra detsamma ses kanske som osnyggt men knappast som ett statement.

Jag vet inte hur mycket jag ska behöver rada upp på frågan för att övertyga antifeministiska relativister. Det kan dock vara svårt att diskutera med någon som vägrar öppna sina ögon och betrakta sin omgivning på ett seriöst sätt.

Klassförakt.

Margret Atladottir har skrivit om lite vanligt hederligt klassförakt som hon drabbades av när hon lunchade med en branschkollega på Riche. Hennes tröja gjorde tydligen att hon liknade ”en tredjeklassens Ebba von Sydow”.

Det är vidrigt att det anses okej att leverera den här typen av kommenterar till folk. Liknande saker anspelade på ras eller kön hade aldrig varit okej men om det anspelar på klass är det accepterat, tyvärr. Klassförakt är i stor utsträckning som okej av någon märklig anledning. Det yttrycks fritt och utan att folk motsätter sig det i någon större grad, något som de extrema reaktionerna mot överklassafarin ger en ganska bra bild av.

Hur kommer det sig att det ser ut såhär, att det är så otroligt accepterat att hacka ner på livsstilar och uttryckssätt som förknippas med underklassen? Eller, som i Margrets fall, saker och ting som förknippas med nyrikedom (det är i alla fall så jag tolkar det)?

Skillnaden på att vara diskriminerad och bara ha det allmänmänskligt dåligt.

Det finns en debatt kring så kallat manshat och mansdiskriminering som verkar ha nått någon slags kulmen i och med att Cissi Wallin bjöd in Cimon Lundberg att tala om detta i Radio1. Cimon Lundberg är initiativtagare till #killgruppen som ska funktionera som ett forum för män att tala om saker de tycker är jobbiga i livet. Gott så.

Jag vill förtydliga att jag inte har lyssnat på programmet i sin helhet eftersom jag helt enkelt inte orkat idag, men jag tänkte ägna morgondagen åt det. Detta har alltså inget med vad som diskuterades i programmet att göra utan jag vill ta upp en grej jag generellt tycker är konstig när så kallad mansdiskriminering tas upp. När man talar om diskriminering så talar man inte om enskilda individer som är med om jobbiga saker utan om strukturellt förtryck av samhällsgrupper. Det är alltså inte diskriminering när någon blir t.ex. rånad, däremot är det diskriminering när kvinnor generellt tjänar mindre än vad män gör för samma prestationer/lika viktiga arbeten. Det är inte heller diskriminering när män drabbas lika mycket eller mindre än kvinnor av en viss företeelse.

Om vi tar utseendeideal som exempel. Jag hävdar att vi lever i ett utseendefixerat samhälle vilket drabbar alla, män som kvinnor. Däremot är utseendefixeringen värre för kvinnor. Kvinnor bedöms i högre grad utefter sitt utseende i alla möjliga kontexter, något som män inte drabbas av i samma utsträckning. Detta gör såklart inte att män inte kan tycka att det är jobbigt med utseendehets eller att det skulle vara oviktigt. Däremot är männen inte diskriminerade i det här sammanhanget.

Detta är relevant av många olika skäl. Dels för att olika typer av problem har olika orsaker och därmed också olika lösningar. Om vi har en generell utseendefixering i samhället som drabbar alla så ska vi lösa problemet som helhet, inte genom att tala om manlig respektive kvinnliga utseendefixering som diskriminering gentemot de båda könen. Det är samma problem, det bara tar sig olika uttryck beroende på kön. Om vi däremot kan se att en viss grupp har det värre så är det viktigt att ta reda på varför det är så.

Jag tycker absolut att det är skitbra att män talar med varandra om saker som de känner att de vill tala med varandra om. Jag tycker också att det är bra att det talas om områden där män har det jobbigt just på grund av att det är män, områden som absolut existerar och är viktiga. Däremot tycker jag inte att man ska kalla män diskriminerade när de egentligen är drabbade av ett problem som kvinnor är drabbade av i lika hög eller högre grad. Snacka om utseendehetsen för det är alltid bra att snacka om sina känslor. Jag kan även förstå varför man vill göra det med medlemmar va sitt eget kön eftersom olika ideal gäller för killar och tjejer. Men gå inte omkring och tro att utseendehets är något som drabbar män specifikt som grupp för så är det helt enkelt inte. Det finns ingen ”manlig utseendehets” det finns en allmänmänsklig utseendehets som drabbar kvinnor och män, och den tar sig förvisso olika uttryck och kan kännas skitjobbig, men någon fråga om mansdiskriminering är det då inte.

Sveriges medier borde fan börja ta sitt ansvar.

Detta var en bra debattartikel om att Filippa Reinfeldt systematiskt väljer att inte uppträda i sammanhang där hon kan få frågor som kan bli knepiga att svara på. Hon ställer gärna upp i livsstilsreportage och liknande, men inte i politiska intervjuer. Även hanteringen av utförsäljningen av vårdcentralen Serafen för 700 000, där Torbjörn Roslund fick svara på frågor fast han inte ens hade något politiska ansvar för det inträffade. Även i frågan om Carema, som ju verkligen blev en snackis, har hon konsekvent undvikit att svara på frågor på ett djupgående sätt även om hon har haft ett stort ansvar i det hela.

Att Filippa Reinfeldt agerar såhär är såklart extremt problematiskt. Som politiker så ska du kunna svara på frågor om varför du gör som du gör och att man systematiskt undviker situationer där man behöver stå till svars för sitt agerande är extremt illa. Men att den som har makt och möjlighet försöker sko sig från ansvar är egentligen inget konstigt, något annat kan man väl strängt taget inte förvänta sig. Därför är det så otroligt viktigt att medier berättar om sånt här, förklarar att anledningen till att man inte fått några förklaringar inte är att det inte frågats utan att de ansvariga helt enkelt har vägrat svara.

Det är fan pinsamt att vi har ett hälso- och sjukvårdslandstingsråd som inte är villig att svara på frågor om sin politik. Än mer pinsamt är att ingen av våra ledande dagstidningar har tagit upp denna fråga utan att vänstertidningarna ETC och arena, facktidningen Kommunalarbetaren och nättabloiden Nyheter24 som sällan anses särskilt seriös är dem som först tar upp det här problemet. Det är ett sant tecken på att de stora tidningarna helt har slutat göra sitt jobb, granska makten, på ett seriöst sätt.

Jag menar inte att nedvärdera personerna som skrivit debattartikeln, men jag tycker fan i mig att det är tragiskt att ingen av de stora dagstidningarna tagit upp problemet innan, så lång tid som det har gått. Det faller sig mer och mer uppenbart att den som vill ha seriös bevakning av makten bör röra sig bort från rövslickartidningar som Dn och SvD och vända sig till de få aktörer som fortfarande sysslar med granskning av regeringen och inte bara Håkan Juholts sambo. Sveriges medier borde fan börja ta sitt ansvar, ty det är inte för inte de kallas för ”den tredje statsmakten”.

Dum jämförelse.

Denna bild cirkulerar på facebook som en kommentar till att Megaupload har stängts ner. Jag tycker verkligen illa om den. Anledningarna är många, dels så är snubbarna inte dömda enligt samma rättssystem, vilket gör hela jämförelsen dum eftersom det amerikanska, utefter vilket Kim Schmitz blivit dömd, är känt för att vara jävligt hårt. Det säger ju sig självt att man inte kan tala om någon slags orättvist rättssystem när de olika grejerna utspelat sig i olika länder!

Men även om de blivit dömda i samma land så går det fan inte att jämföra ekonomiska brott med brott mot person på detta sätt. Ekonomiska brott har andra förklaringar och måste lösas på andra sätt. Personer som sysslar med ekonomisk brottslighet är i regel mer kalkylerande och kalla inför vad de sysslar med än personer som mördar och våldtar. Det är nog betydligt fler som skulle ägna sig åt ekonomisk brottslighet om de kunde än som skulle slåss, våldta och mörda bara de hade chansen att komma undan. Det är helt enkelt olika faktorer som styr vem som ägnar sig åt denna brottslighet och varför.

Nu tycker ja förvisso inte att 50 år i fängelse är en rimlig tid oavsett, men om man ska jämföra straff för att göra någon slags poäng så bör man dels se till att dem det gäller är dömda enligt samma lagar och att brotten till sin natur är något så när liknande. En bättre jämförelse hade väl varit personer som ägnat sig åt omfattande skattefusk eller korruption.

Men överlag är sådana här jämförelser ofta dumma och populistiska och skapar en syn på rättsväsendet som en apparat som primärt är till för att dela ut hämnd som står i proportion till handlingarna och inte för att skapa ett så kriminalitetsfritt samhälle som möjligt.