Man behöver inte överdriva.

Kollade på senaste videon från feminist frequency om sexistiska julsånger. Jag måste säga att jag för det mesta tycker att Anita Sarkeesian är helt genial, men i denna video så tycker jag fan att hon överreagerar. Den första låten hon ger sig på är nämligen all I want for christmas is you som hon tycker är himla hemsk eftersom kvinnan som sjunger låten inte ger uttryck för något annat än att vilja ha en kille. Alltså, jag kritiserar jag själv tvåsamhetsnormen och hypandet av kärlek som ”det enda” men jag har verkligen svårt att se en låt som sexistisk vilket är vad hon hävdar, bara för att den handlar om en person som är himla kär i en annan.

Det intressanta är dock hur precis samma text får ett helt annat budskap när en man sjunger det.

It’s not any less creepy when a man sings it because the lyrics could be interpreted as bordering on stalker territory.

Ja, jag är insatt i hela grejen med att saker och ting tolkas annorlunda och har annorlunda konnotationer beroende på om det är män eller kvinnor som är med, man jag tycker fan att det är att dra i lite väl höga växlar att mena att det som när en kvinna sjunger det är förtryckande mot kvinnor eftersom det spär på myten om att allt kvinnor vill ha är en man plötsligt blir förtryckande mot kvinnor när en man sjunger det också eftersom det då handlar om att normalisera stalking. Räcker det inte med att hacka på tvåsamhetsromantisering som ju är ett ideal som påverkar både män och kvinnor? Jag tycker inte att det är seriöst att tolka precis samma text på två helt olika sätt beroende på vad personen som sjunger det har för kön, och att vinkla båda analyserna till att vara kvinnoförtryckande. Känns som om denna finns med bara för att hon vill ha en nummer fem.

Sedan hackar hon även på ”jag såg mamma kyssa tomten” där hon tolkar det som att en unge ser sin mor vara otrogen med tomten. Hon lägger till parentesen att tomten eventuellt kan vara ungens pappa. Ursäkta mig, men är det inte sjukt uppenbart att tomten är barnets far? Det är väl liksom det som är hela poängen med sången, att det är gulligt att barnet tror på tomten? Har verkligen otroligt svårt att se detta som sexistiskt.

The story is about someone’s mom whose cheating on her husband with Santa Claus and the poor kid has to watch the whole thing, or in the best case scenario it’s his dad dressed up as Santa Claus, but either way… bleh.

Har fan svårt att se det som att det är synd om barnet som ”måste se” när hennes mor kysser hennes far, visserligen utklädd. Tycker mer synd om de barn som aldrig får se sina föräldrar visa kärlek och ömhet inför varandra.

Resten av analyserna tycker jag hon har rätt i. Känns dock som att hon hade kunnat skippa de första två och bara kört en topp tre. Ingen tjänar på långsökta och självmotsägande feministiska analyser.

Trendiga alkoholister.

Tycker att detta Cissi Wallin skrivit om trendig alkoholism är bra. Det är en otroligt viktig fråga som förtjänar mer uppmärksamhet än vad den får. För trots att svenska alkoholpolitik är väldigt restriktiv så är det fortfarande liksom inte okej att tala om alkoholens skadeverkningar. Inte alls på samma sätt som det är okej att tala om cigg, godis eller hasch. Om man snackar om alkohol och alkoholism är man genast en så kallad ”moralist”, det förutsätts att man vill påverka människors livsvanor av enbart moraliska skäl och inte för att det kan ha en effekt på t.ex. hälsan hos individer.

Jag har tänkt på det mycket på sista tiden, det där med hur alkohol upphöjs i vår kultur medan andra droger är extremt tabubelagda. Det är så konstigt. Alkohol ses som ett självklart inslags i så många kontexter samtidigt som nykterism gör folk nervösa och provocerar otroligt mycket. Det är helt normalt för folk att säga att de ska ”dricka sig så fulla att de inte minns något dagen efter” eller att någon borde ”släppa loss och ta en öl”.

Det har för min egen del blivit svårare och svårare att avstå från alkohol, mycket för att jag befinner mig i en social kontext där drickande tas för givet och mycket socialt umgänge sker på krogen. Inte för att någon dömer den som inte dricker men när det alltid är ett alternativ som presenteras så blir det en del av vardagen. Det tenderar också att smyga sig på, det blir mer okej eftersom alla andra gör det. Och om man plötsligt avstår blir man ofta ifrågasatt. Inte alltid på ett otrevligt sätt, men det är ändå något som ses som avvikande.

Det blir också svårare att erkänna för sig själv att man inte konsumerar sunt i ett sådant klimat vi har idag. Ingen vill ju se sig själv som alkoholist, och endast en alkoholist behöver ”skära ner” på alkoholen. Att det finns människor som ligger i gränslandet, som riskbrukar utan att vara alkoholister, glöms som ofta bort.

Jag skulle vilja att vi talade mer om de alkoholisterna som inte slår sina barn eller sitter på torgbänkar. Jag skulle vilja att vi talade om de chicka alkoholisterna, de vars liv går ihop ändå, som dricker fina viner till middagen och som blir lite sådär charmigt berusade. Och så skulle jag vilja att vi talade om de i gränszonen, om när bruk övergår i riskbruk och missbruk och när det övergår i beroende. Vad skillnaden på alla dessa begrepp är och varför man kan ha ett osunt förhållningssätt till alkohol utan att för den sakens skull vara alkoholist.

Faghags och positiva fördomar.

Detta inlägg om så kallade faghags är bra. Faghagkulturen är så märklig, det är lite som att säga att man ”älskar kvinnor” som om alla kvinnor vore på ett visst sätt. Det baserar sig på en bild om hur bögar ”ska” vara och de bögar som inte är på det viset är inte värda faghagens kärlek. Man intresserar sig inte för bögar som sexualitet utan av subkulturen ”bög”.

Jag skulle fan aldrig säga att jag ”älskar bögar” lika lite som jag skulle säga att jag ”älskar kvinnor” eller ”svarta”. Det är ett så otroligt osmakligt förhållningssätt att ha till människor, det tycker jag verkligen.

Tycker även att poängen om att det nästan aldrig romantiseras kring flator är intressant. Däremot kan jag säga att jag hellre skulle vara flata än bög. Inte bara på grund av att jag är rätt bekväm i min könstillhörighet utan även för att det finns så många idéer om hur en bög ”ska” vara. Bögar exotiseras otroligt mycket i samhället och om man är bög så förväntas man vara så himla ”härlig” och intresserad av typ kläder och skönhet.

Jag menar att dessa positiva fördomar kan vara värre än negativa fördomar eftersom de är svårare att konfrontera. Dessutom blir det konstigt när man ska motbevisa dem, om någon har uppfattningen att du ska vara ”härlig” så vill man kanske inte gärna komma dragandes med att man minsann inte alls är härlig.

Så då tillhör jag hellre en grupp som inte är så hypad i samhället men som i gengäld har ett betydligt större utrymme. Visst finns det fördomar även mot flator, men jag hävdar att de inte alls är lika fasta. Jag hör t.ex. sällan någon säga att en tjej ”måste vara flata” medan motsvarande för killar är väldigt vanligt förekommande så fort någon går utanför könsrollerna lite.

Världens bästa försvar.

Detta har jag missat totalt men det är fan stor humor. Katrin Zytomierska försvarar sitt inlägg om sin forna barnflicka såhär:

Ja, så här i efterhand inser jag att det var plumpt av mig att skriva att jag var så jättesnäll som köpte henne chips och glass och jag har skrattat gott åt folk som hånat mig på nätet. Anledningen till att jag skrev så är ju för att, som många av er vet, jag hatar kolhydrater över allt annat och när jag ville beskriva min godhet så tyckte jag att det var ett bra sätt att beskriva den på. Jag gjorde det värsta jag kunde göra mot mig själv för att hon skulle vara glad. Jag fyllde mitt kök med kolhydrater som jag varje dag mådde dåligt över att se på.

Herregud.

Kärnfamiljen.

Ofta när det talas om kärnfamiljen så skapas det en dikotomi mellan individualism och familjeliv, där familjeliv antas vara detsamma som kärnfamiljsliv. Nu har visserligen definitionerna vidgats en aning till att även innefatta homosexuella par, men likväl förutsätts det att det ska röra sig om ett tvåsamt par som tillsammans har skaffat barn. Det feministiska motståndet mot kärnfamiljsnormen anklagas ofta för att leda oss in i ett samhälle där den omsorg som egentligen borde ske inom familjen blir institutionaliserad och ansiktslös. Istället för att ta hand om våra egna barn sätter vi dem på dagis, istället för att ta hand om våra äldre släktingar sätter vi dem på ålderdomshem och så vidare.

Det finns en motsättning mellan jämställdhet och kärnfamiljen. I en familj där man struntar i att sätta barnen på dagis och tar hand om sina föräldrar istället för att sätta dem på ålderdomshem är det i en absolut majoritet av alla fall så att kvinnans karriär får lida. Visserligen kan man vara jämställd utan att ha en karriär men om man ser till det som samhällsfenomen så skapar det en obalans där kvinnor i regel saknar makt över sitt liv. Vidare så skapar bundenhet till just familjen ofrihet. Om man personligen måste stå för vården av sina föräldrar så skapar det ett samhälle där den som har pengar har en mycket större möjlighet till att satsa på karriären eller byta bostadsort.

Så jag vill inte stärka kärnfamiljen, jag vill att den ska fortsätta luckras upp i kanterna. Jag vill att det ska fortsätta finnas dagis och ålderdomshem, dels för att det ofta är en fördel när professionella människor står för den dagliga omvårdnaden men också för att det är ett hinder för jämställdhet såväl mellan kön som klasser om människor är uppbundna till sina familjer i alltför hög grad. Däremot kan man fråga sig om det är nödvändigt att gå längre än vi har gått nu, när man inte bara lämnar sina barn på dagis flera timmar om dagen utan även anställer barnvakt flera dagar i veckan för att kunna jobba mer.

Nyckelordet i sammanhanget är tid. Idag lever vi i ett samhälle där tid är den stora bristvaran för många. Människor med pengar köper andra människors tid för att dem ska ersätta de i deras dagliga liv när de är på jobbet. I vissa fall kan man tänka att det inte spelar någon roll, som när det gäller städhjälp, men i andra fall är det uppenbart hus det skadar de känslomässiga banden mellan en själv och ens familj. Som när man inte gitter ta hand om sina egna barn ens när de har slutat dagis. Som när man måste anställa läxhjälp för att den tid man tillbringar med sina barn ska vara ”kvalitetstid” eftersom den är så kort.

Detta är en negativ utveckling, det tycker jag. Konservativa partier som KD försöker stoppa den genom att införa stämpelkrav på dagis. Men problemet är inte att kvinnor jobbar istället för att vara hemma med barnen, problemet är att både kvinnor och män har för lite tid. För lite tid för att ta hand om inte bara sitt jobb utan även om sina andra åtaganden i livet. Om sitt förhållande, sina barn och sina vänner.

Jag skulle gärna vilja ha ett samhälle där de små gemenskaperna var starkare. Där det var mer naturligt att ta hand om inte bara sina föräldrar på ålderns höst utan och att ta hand om sina vänner, klasskamrater, kollegor, grannar eller helt främmande människor. Omhändertagande har för mig en vidare definition än att ge någon mat och byta blöja, det kan handla om att ingripa när någon blir slagen, erbjuda en sovplats eller ge hjärt- och lungräddning till någon som behöver. En större gemenskap och ett större socialt ansvarstagande behöver inte nödvändigtvis ha något men kärnfamiljen att göra utan kan organiseras på en mängd olika sätt.

En gång när jag såg Kajsa Ekis Ekman tala så snackade hon om det här med att vissa vill ha ett eget biologiskt barn så gärna att de vill köpa en annan kvinna för att skapa det, medan andra som redan har barn inte gitter ta hand om dem och därmed måste anställa barnvakter. Kanske är det i denna snedfördelning som det också kan finnas en lösning. Kanske om vi slutade vara så fixerade vid att de barn och vuxna vi skapar när och omhändertagande relationer till nödvändigtvis måste vara bundna till oss med blodsband och istället började fundera lite mer på om vi kan skapa nära och betydelsefulla relationer på andra premisser.

Det finns ingen motsättning mellan ett uppluckrande av kärnfamiljsnormen och ett samhälle där människor tar hand om varandra. Ett uppluckrande skulle till och med kunna leda till starkare gemenskaper om det gjordes på rätt sätt.

Detta inlägg ingår i min utmaning om relationer. Ämnet finns här och hela utmaningen hittar du här.