Skrämmande retorik.

En skrämmande artikel som jag tog del av idag är denna. Det är en studie som gjorts på citat från våldtäktsmän och herrmagasin och det går knappt alls att avgöra vilket citat som är varifrån. Nu tycker jag i och för sig knappast att det går att kalla för vetenskap när det är gjort på det sättet, men det är ändå intressant vilken jävla skit som skrivs i de där tidningarna och att de kommer undan med det. Vilken vuxen människa vill identifiera sig med det där egentligen?

Det är detta jag inte begriper. Visste att de kan gömma sig bakom att ”det är ett skämt” för att rättfärdiga sitt beteende för andra eller sig själva, men vari ligger den grundläggande dragningskraften? Ja gud, jag blir het matt.

Sedan kan man väl alltid säga att ”jag är ingen potentiell våldtäktsman” men i mina ögon så är det lite samma sak som att säga ”jag är inte rasist”. Få personer är medvetet potentiella våldtäktsmän/rasister men man kan fortfarande ha värderingar som tillåter detta i olika hög grad. Även om du själv inte våldtar någon så skapar den retorik du använder dig av, de tidningar du läser och så vidare en acceptans för vissa ursäkter och kvinnosyner.

Över medel.

Vissa påpekade detta med att merparten av alla som kommenterade såg sig som intelligentare än genomsnittet. Dels så tänker jag att det ligger en sanning i det eftersom intelligenta människor tenderar att vara mer intresserade av att resonera kring saker vilket ju denna blogg kretsar kring. Jessica hade i alla fall en intressant tanke på ämnet:

Jag tror människor tenderar att se sig som smartare än de kanske är snarare än tvärtom. Jag kan till exempel enkelt konstatera vilka som är ”dummare” än mig, men det är svårare att identifiera de som är mer intelligenta eftersom jag inte har någon erfarenhet av mer intelligenta resonemang. Hör jag ett mindre intelligent resonemang kan jag ju tänka ”ojdå, men sådär resonerade jag själv när jag var 12, den här personen har nog inte förmågan att tänka lika komplexa tankar som jag”, men det är ju minst sagt svårare att göra en liknande slutsats angående ett resonemang jag själv inte är intelligent nog att föra.

Jag tror att det ligger mycket i detta. Dels så är det nog svårare att identifiera intelligenta resonemang än ointelligenta (i förhållande till ens egna nivå då). Jag tror också att många har en tendens att avvisa resonemang som ligger över deras nivå som pretentiösa eller ointressanta och exkludera dem ur sin tankevärld. Minnet är ju selektivt och man kommer helt enkelt inte ihåg det man inte fått något sammanhang eller styrsel i och som därmed inte fångat ens intresse.

Sedan tror jag också att de ämnesområden där man har tillkortakommanden inte är något man tar i beräkningen när man gör en bedömning av sin generella intellektuella nivå, utan man utgår från de områden där man ligger bäst till helt enkelt för att det är det man tenderar att värdera. Typ om jag ligger på en hög nivå på ett område tänker jag att det är för att jag är smart, men om jag ligger lågt på ett annat så tänker jag att det är för att jag inte har ett intresse.

Om detta skulle göra att människor generellt övervärderar sin förmåga vet jag inte för jag tänker att saker som taskigt självförtroende och så vidare väger upp åt andra hållet. Vad tror ni?

Odefinierad längtan.

Till och med bilderna på snöiga tunnelbanestationer gör mig så full av saknad att jag bara vill krypa in under täcket och gråta. Men det är inte så att jag längtar hem sådär över en hel, jag längtar till att få komma hem och sätta igång med mitt liv igen. Börja plugga, börja engagera mig politiskt och så vidare.

Just nu känner det som att jag står och trampar på samma ställe. Jag känner mig klar här på ett sätt, samtidigt är jag rädd för att återvända. För att jag ska ramla in i gamla spår igen och aldrig någonsin utvecklas.

Jag längtar nog inte hem egentligen. Jag längtar bara bort.

Gradskillnader.

Det finns alltså personer som opererar in silikonkuddar under fötterna för att kunna gå bättre i högklackat. Om inte det är ett tecken på en jävligt absurd utseendehets så vet jag inte.

Jag tycker att vi måste börja prata mer om gradskillnader. Visst att man kan offra fem minuter framför spegeln eller två timmar på gymmet för att se bättre ut. När det börjar röra sig om att gör kostsamma och oåterkalleliga ingrepp på sin kropp bara för att man ska slippa ha inlägg i skorna när man har högklackat så blir det bara sjukt. Hur kan någon tycka att det är en rimlig prioritering?

Jag menar att anledningen till att folk tycker det är att vi lever i ett extremt utseendefixerat samhälle, inte att någon ”råkar” ha det som sitt intresse. Och även om det var ett personligt intresse så betyder inte det att det är sunt.

Dubbelmoral.

När man skriver om feminism får man ofta kommetarer om att man är dubbelmoralisk. Hur kan du kritisera skönhetsoperationer när du själv sminkar dig/bantar/rakar benen? För det första vill jag påpeka att det är en stor skillnad på att göra en operation och på att sminka sig. Det är en gradskillnad, men en såpass stor gradskillnad att det tangerar en artskillnad.

Men framförallt så tycker jag att det är ett konstigt argument för jag har liksom aldrig försökt predika en moral. Jag har aldrig sagt att skönhetsoperationer eller skönhetshets är omoralisk. Jag har sagt att det finns ett strukturellt problem i ett samhälle där människor vill gå så långt för skönhet. Hur kan man ens vara dubbelmoralisk om man inte har moraliserat?

Sedan när blev det förbjudet att erkänna sina egna svagheter och kritisera det som har lett en dit? Hur kan det vara något dåligt? Det hade väl knappast varit bättre om jag hade suttit där som den genomperfekta superfeministen som skulle predika för alla andra hur man ska göra för att bli precis som mig.

Håll tassarna borta från mitt självförtroende tack.

Dagligen blir vi matade med tips om hur man ska skaffa sig ett bra självförtroende eller en bra självkänsla (en uppdelning som många vill göra, jag är ganska skeptiskt till att den är möjlig). Det har skrivits otaliga böcker i ämnet, varje tjejtidning har minst en artikel om det i varje nummer och så vidare.

Det är såklart något bra att människor har självförtroende, men jag tycker att hypen är ganska överdriven. Det finns liksom andra kvalitéer hos människor och man kan vara en lyckligt person utan att ha värsta Mia Törnblom-självförtroendet.

Någonstans på vägen har även detta lyckats bli ett ideal som man ska pressas in i. Om man inte har självförtroende ska man banne mig skaffa sig det, kosta vad det kosta vill. Man ska säga upp kontakten med energitjuvar, man ska ägna stora delar av sin tid åt att skriva sjävkänslodagbok och peppa sig själv framför spegeln. Att inte tro på sig själv är nästan ett brott, något skamligt och förbjudet.

Herregud, kan inte folk få gå omkring och vara lite småfeta, småfula, orakade och halvmissnöjda? Måste vi alltid vara så strålande lyckliga och perfekta? Måste varenda åtgärd vi tar till för att bli lyckligare förvandlas till ett jävla tjejtidningsuppslag?

Jag är så trött på att inte ens min strävan efter att vara nöjd över mig själv får vara något eget, något jag får ha ifred, utan att även denna drift måste perverteras och formpressas in i något jävla ideal. Kan jag inte bara få ta det i min egen jävla takt, på mitt eget jävla sätt?