Du är inte i position att moralisera om detta, tyvärr.

Mogi kommer med tips om ekonomi apropå lyxfällan. Att Mogi tipsar om ekonomi är i sig stor humor, speciellt då hennes tips är saker som ”lev inte över dina tillgångar”. Jaha! Så det är så man gör för att inte få skulder! Det jag finner mest lustigt med hennes inlägg är att hon på något sätt verkar tycka att det är värre att hamna i skuldfällor på grund av slarv och okunskap än på grund av att man levt för lyxigt. Det är i alla fall vad jag uttolkar av hennes extremt raljerande ton.

Jag måste säga att jag tycker att det är djupt osmakligt när en person som uppenbarligen är väldigt ekonomiskt priviligerad ska komma och moralisera, vilket är precis vad hon gör, kring andra människors ekonomi. Jag håller med om att det är negativt att människor tar lån för att konsumera men det blir liksom löjligt när Mogi själv knappast är ekonomisk utan konsumerar i en takt som de flesta enbart skulle kunna drömma om.

Jag tänker mig att om konsumtionshetsen i samhället inte var så stor och om det inte var så otroligt förknippat med lycka att kunna konsumera så skulle det inte vara så vanligt att folk hamnade i dessa skuldkriser på grund av överkonsumtion. Jag vill även tillägga att det inte bara är enskilda individer som gjort detta, utan även hela länder som levt över sin tillgångar.

Vi har ett konsumtionsideal i vårat samhälle. Detta är givetvis något man kan och bör värja sig mot, men för vissa är det inte så enkelt. Personer som Mogi förstärker och profiterar på detta ideal och är dessutom födda i en sådan position att de har möjligheten att leva ut det utan att hamna i någon skuldfälla. Jag måste säga att jag tycker att det är otroligt osmakligt att då komma och läxa upp folk om deras ekonomi när man själv inte har några erfarenheter av hur det är att inte kunna spendera flera tusenlappar i månaden och när man dessutom upphöjer extremt hög konsumtion till ett livsideal.

Feministskola del 8.

För den som vill finns min feministskola del 8 ute här nu. Det handlar om strukturperspektiv och att balansera på gränsen mellan att skuldbelägga och omyndigförklara kvinnor som gör ”fel” beslut utifrån feministiska ideal.

Och som vanligt; läs, kommentera och kritisera. Förstår man vad jag skriver? Låter jag stroppig eller har jag helt enkelt fel?

Demonstrera gärna, men kan ni snälla byta namn.

Imorgon ska det hållas en demonstration emot Sd vilket jag i sig tycker är helt i sin ordning. Även om man inte kan ändra den demokratiska processen medelst demonstrationer och få ut Sd ur riksdagen på det viset så finns det en stor poäng i att markera att slaget inte är över: Sd sitter förvisso där de sitter men vilket inflytande de får och om de får sitta på samma platser nästa val avgörs delvis av vad som sker nu. Det är viktigt att Sd och deras retorik inte normaliseras, vilket är den stora risken vi står inför. Därför tycker jag att den som kan borde vara med och samlas i kungsträdgården klockan 12 i morgon.

Vad jag däremot har otroligt svårt för är den retorik som kampanjen förs under, den om att ”vi är 94 procent”. Det ska åsyfta de personer som inte röstade på Sverigedemokraterna, som ju som känt fick 5,7 % i valet.

För det fösta så är det liksom inte sant. Denna grupp människor representerar inte alla som inte röstade på Sd. Jag förstår att det är ett retoriskt grepp men jag tycker inte att det spelar någon roll. När man demonstrerar, driver en kampanj eller liknande så ska man aldrig säga sig företräda en grupp som man inte företräder. Det sänker trovärdigheten.

Men det största problemet med retoriken som jag ser det är att man reducerar frågan om ”rasism” till att handla om Sd eller inte. Jag vill påpeka att vi har minst två främlingsfientliga partier i vår riksdag, dels Sd men också Folkpartiet som driver förslag om burkaförbud och språktest för invandrare. Inget parti utom möjligen vänsterpartiet är riktigt invandrarvänligt, jag har till exempel aldrig hört någon föreslå att vi ska höja antalet kvotflyktingar (människor från krigshärdar som får uppehållstillstånd redan innan de anländer) som ändå är ganska lågt.

Rasism fanns redan innan Sd kom med i riksdagen. Visserligen blåser det extra mycket högervindar nu, men det är liksom inte Sd ensamt skyldiga för utan det handlar om att den mentaliteten har fått ett uppsving i hela Europa.

Antirasiströrelsen måste sluta handla om att mest bara hacka på Sd och börja handla om att åskådliggöra rasismen även på andra ställen i samhället och att erbjuda alternativ till en missnöjd befolkning. Sedan ska man såklart påminna folk om vad Sd är för ett parti så att de inte blir rumsrena, men ett ensidigt fokus på ett parti kan riskera att leda till att annan rasism blir rumsren istället. Att vissa åsikter och partier inte ifrågasätts för att de i alla fall inte är Sd.

Så demonstrera gärna, men kan ni snälla byta namn.

En fråga om språk.

Håller nu på att skriva feministskolan och kom på en grej medan jag satt där och skrev, när man talar om hela mänskligheten och använder begreppet ”människan” så titulerar man ju ”människan” som hon. Till exempel ”det som skiljer människan från djuren är att hon kan tänka abstrakt”. Såhär skriver i alla fall jag spontant och det var en glad överraskning i ett annars väldigt mansdominerat språk.

Eller är det så att jag har fel och att man inte alls brukar säga så i regel? Jag tycker i alla fall att det låter rätt. Observera att jag nu talar om vad gängse norm är, och inte hur man önskar att det vore.

Betyg och intelligens.

En grej jag tänkt på när folk svarat på frågan om hur ni ser er själva intellektuellt är att nästan samtliga refererar till hur de klarat sig i skolan. Jag hade det lätt i grundskolan men desto svårare i gymnasiet, gick ut med ganska medelmåttiga betyg som jag inte är särskilt stolt över. Inte så att det var dåligt, men jag kan liksom bättre. Jag fick dessutom gå ett halvår extra för att få dem. En av mina mest intelligenta vänner har inte ens gått ut gymnasiet.

Detta är ingen kritik så, jag blev bara förvånad över hur högt många värderar sina betyg. Att jag ser mig själv som intelligent handlar inte om mina prestationer i skolan utan om min allmänna förmåga att kunna resonera och ta till mig saker.

En absolut majoritet ser sig som intelligenta vilket var ungefär vad jag väntat mig. Är det någon här som har gått omkring och känt sig riktigt korkad stora delar av livet? Vill gärna höra det perspektivet också.