Instinkter.

Det här med instinkter. Människor som demonstrerar emot nazisterna styrs av sin instinkt att stå upp för alla människors lika värde. Människor som kämpar för att våldtäktsmål inte ska dömas annorlunda på grund av offrets klädsel styrs av sin instinkt att värna om sin personliga integritet. Människor som demonstrerar emot snedfördelningen av resurser i världen drivs av instinkten att vilja ha ett rättvist samhälle.

Att vi styrs av våra instinkter ser jag som en självklarhet. Vad som däremot går att diskutera är vilket uttryck det tar sig. Jag tror inte att vi bara har instinkt för förtryck och fortplantning, vi har även instinkter för omhändertagande, accepterande och rättvisa. Om vi inte hade haft det, hur skulle vi annars ha kunnat bygga samhällen som värderar dessa saker högt?

Jag skulle aldrig anföra människans instinkt till något som ett argument, men nu när vissa andra är inne på det spåret så tycker jag att vi ska fundera på vad dessa instinkter kan bestå i. Jag känner i alla fall mer instinkt till att känna empati för människor som har det svårt, för acceptans och förståelse än vad jag känner för att sätta mig i maktposition. Det kanske inte är dessa sidor inom mig som är de mest djuriska, men det är dessa sidor som jag drivs av. Det är min instinkt.

Varför är det bara det djuriska, sexistiska och brutala som får exemplifiera våra instinkter?

Ämne nummer fyra: kärnfamiljen.

Nu var det ett tag sedan jag skrev om detta. Här kommer i alla fall ämne nummer fyra i min bloggutmaning om relationer. Ett ämne jag tror kommer bli knepigt att skriva om. Jag hoppas inte folk blir avskräckta för det.

Kärnfamiljen. Samhällets kärna. Den minsta samhällsinstitutionen. Kärnfamiljen behöver inte bara innebära mamma, pappa, barn i mina ögon. Jag tänker mig snarare att det handlar om ett visst förhållande man har till sina släktingar. I ett samhälle där kärnfamiljen värderas högt så kommer troligen även banden till mormor och morfar, farmor och farfar, mostrar och fastrar, förbröder och morbröder, kusiner och så vidare värderas högre. Släkten blir viktigare helt enkelt.

Jag kommer nog att skriva om kärnfamiljen som grundtrygghet i samhället och olika sorters individualism.

Andra frågeställningar man kanske kan finna intressanta är: vad är kärnfamiljen? Är det rimligt att anta att familjen är den minsta enheten i samhället, efter individen? Hur mycket betyder familjen för oss, egentligen? Vad skulle man kunna ersätta kärnfamiljen med för samlevnadskonstruktioner? Hur ser du på att samhället tagit över uppgifter som annars har skötts inom familjen, som vård av gamla?

Hela bloggutmaningen hittar du här.

Bra tips.

Alla kvinnors vän i skönhetsnöde, chic, tipsar här om hur man ska göra med högklackat. Några konkreta tips om vilka skor man ska välja presenteras. Hur klacken och tån ska se ut för att det ska vara bekvämt och så vidare. Följande tips presenteras också:

Ett gott humör är jättebra för att moverka smärtan i fötterna. Bär bara skorna om det känns kul helt enkelt.

Man ska bara ha skorna när det känns tillräckligt kul för att man ska palla med smärtan. Bra tips.

Man kan inte möta en rörelse med tystnad.

Alltid när det är nazistdemos och vänstern i vanlig ordning ordnar motdemos så får man alltid höra att det är fel för att 1. man ska inte inskränka demonstrationsrätten och 2. det ger en dålig bild av antinazister eftersom de bara ”bråkar och förstör”. Det första argumentet faller ju på sig själv då demonstrationsrätten även ger rätten att ordna motdemos. Det andra bygger ju på uppfattningen att människor går till dessa demos bara för att bråka, vilket säkert stämmer när det gäller några personer men vilket knappast kan sägas vara representativt för merparten av demonstranterna.

Det är i mina ögon mer pinsamt för en politiska falang att det inte finns någon uppslutning från dem vid demonstrationer som dessa. I mina ögon handlar det om en ovilja att ta ansvar och stå för vad man säger; man gömmer sig bakom någon slags liberal dimridå av att ”alla ska få uttrycka sina åsikter” men glömmer liksom helt vilka dessa åsikter är och att det faktiskt är relevant att demonstrera emot rörelser som drivs av antidemokratiska värden. Det är liksom ingen demonstration för fler katthem vi snackar om. Man är mer intresserad av att teoretisera än att faktiskt gå till aktiv handling och visa sitt missnöje, något som är ganska generellt bland borgerliga.

En av anledningarna till att Salemmarschen samlar färre och färre är att det finns ett aktivt motstånd. Det är inte kul för någon att år efter år stå där och ha många gånger fler arga motdemonstranter framför sig. Visst blir det bråkigt, visst får det uppmärksamhet, men utan dem skulle nazisterna få härja i fred. Det är något bra att folk tvingas fundera, att folk tvingas välja sida, att folk blir presenterade för alternativ. Man kan inte bemöta en folkrörelse med tystnad hur bekvämt det än hade varit.

Ofta när folk diskuterar detta så utgår man ifrån att nazister generellt är en väldigt dedikerad grupp rent åsiktsmässigt. Att de verkligen tycker som de gör. Visst finns det dem som gör det, men jag vågar ändå hävda att en stor del av de engagerade nazisterna inte har något ordentligt ideologiskt tankebygge bakom sina ståndpunkter utan mest bara söker efter en gemenskap. Och om samhället då visar att det inte är något uppskattat så kommer man troligen lyckas få många av gemenskapssökarna att ändra sig och även få eventuella nya medlemmar att ändra sig. Och det är ju dem man vill komma åt; de som får nazismen att komma ut i de breda folklagren och inte bara i en liten klubb. Nazister kommer alltid att finnas, men vi kan medelst aktivt motstånd hindra att de blir fler. Det kommer ni tyvärr aldrig lyckas göra på debattsidan i Dn.

Något jag önskar alla.

Det finns mycket jag tycker om med att vara kvinna. Jag tycker till exempel om att ha den sociala friheten att ägna mig åt självsmyckning; köpa vackra kläder, sminkar mig och sätta upp håret i spännande frisyrer. Det är inget jag gör dagligen men jag tycker om det när jag väl gör det. Jag tycker om att jag kan bli mycket längre och slankare om jag tar på mig ett par klackskor.

Det är inte så att jag har något emot självsmyckning, vad jag har något emot är kravet på det och könssegregeringen i det. Att det är så mycket mer okej för kvinnor att ägna sig åt det, att det är något man nästan måste ägna sig åt som kvinna, eller i alla fall något man borde ägna sig åt. Något som antas falla sig naturligt för oss.

När jag sminkar mig eller rakar benen idag så gör jag det av lust. Även om denna lust kanske kommer från vissa värderingar så är det en process jag på det stora hela finner njutbar. Och jag minns att jag innan, när jag gjorde det dagligen, drevs till en mycket större del av tvång. Något som kom sig av att jag kände mig så förbannat jävla ful när jag inte gjorde det, och att jag upplevde denna fulhet som något väldigt begränsande.

Så känner jag inte längre, och det är skönt. Idag kan jag sminka mig om jag vill, men jag kan också avstå. Detta oavsett om jag ska ut på krogen eller bara sitta hemma. Jag känner mig inte längre begränsad av min vilja att vara snygg och len.

Jag önskar att alla, såväl kvinnor som män, fick uppleva det lustfyllda i att experimentera med sitt utseende och vara någon annan för ett litet tag. Men jag önskar också att alla fick uppleva befrielsen i att gå ut på stan osminkad, med tovor i håret och sunkiga kläder och helt enkelt inte bry sig så fasligt mycket. Kanske inte gå omkring och känna sig snyggast i världen, men känna att man inte har sin absolut bästa och snyggaste dag och att det är helt okej.

På vilket sätt hjälper detta henne?

Paow har alltså tagit kokain (sägs det) och nu har hon skrivit ett inlägg till sitt försvar där hon tycker att hon inte har fått bli lämnad ifred och att folk inte ska lägga sig i. Hon oroar sig inför att hon ska fira jul med sin släkt och behöva svara sanningsenligt på frågorna om vad som ägnade sig åt i somras. Anna-Maria har skrivit om saken och för en gångs skull håller jag inte med henne.

Dessutom är det inte allas rätt att pröva sig fram när man är ung. Droger som kokain är olagligt. Paow är lite ute och cyklar där. Bra om hennes familj pressar henne på julafton. Har man betett sig dumt så får man stå sitt kast. Det förstår inte curlinggenerationen.

Jag har ganska svårt för det här perspektivet som säger att det är dåligt och fel för att det är olagligt. Snarare ska man väl diskutera varför det är olagligt och om det är rätt att det är olagligt. Jag tycker att det är bra att kokain är olagligt eftersom det är en drog som är farlig och väldigt beroendeframkallande, men jag skulle inte motivera att man inte ska ta kokain med att det är olagligt. Snarare är det samma skäl som ligger till grund för att det är olagligt och för att man inte ska ta det. Om det saknas skäl för att undvika kokain så tycker jag inte heller att det ska vara förbjudet.

Om ens enda argument för varför man ska hålla sig borta från droger är ”det är olagligt” så har man en himla svag argumentation, det bygger nämligen bara på respekt för auktoriteter och inget annat. Det duger inte att säga ”såhär ska det vara, för det har någon annan bestämt och man ska lyssna på andra”.

Det är dåligt att folk fastnar i beroenden men ingen kommer ur det för att det pågår en sådan moralhets kring det som det gör. När någon har fastnat så måste man istället fråga sig varför och hur personen kan få hjälp att komma ur sin situation. En person som är drogberoende har ett problem som hen behöver hjälp med och den hjälpen kommer inte från skvallertidningar och bloggar utan från personer som bryr sig. Man kan inte straffa ut en osund livsstil ur en människa, man måste räcka fram en hjälpande hand.

Troligen så kommer detta avslöjande bara förvärra situationen för Paow, som nu är stämplad som knarkare. Människor som själva ägnar sig åt droger kommer troligen söka sig till henne i högre grad, det kommer bli naturligt att bjuda henne på en lina och så vidare. Det är inte heller helt otroligt att personer kommer ta avstånd från henne på grund av att hon tagit droger. På vilket sätt hjälper det henne?

Bilder.

Ägnade natten åt att kolla igenom mitt bildarkiv, redigera och rensa ut en massa bilder. Mitt i allt så hittade jag hela jävla januari-mappen som jag trodde var för alltid försvunnen. Det var fint, för där har jag en massa underbara bilder från skogkyrkogården som jag faktiskt har saknat.