Angående att ”välja” sin sexualitet.

Eftersom det har gått en massa snack om att ”välja” att vara lesbisk och politisk lesbiskhet och så vidare så tänkte jag förklara hur jag ser på min sexualitet och ”val”. Det är intressant när folk pratar om att jag har ”valt” att vara lesbisk när jag inte har uttryckt det själv. Jag har inte heller kallat mig politiskt lesbisk. Däremot har jag beskrivit en process där jag med hjälp av feministisk litteratur och samhällsanalys lyckats förstå min begär i en bredare kontext och även omvärdera dem. Jag anser också att detta är någonting som flera kvinnor kan och borde göra, dels för sin egen skull men också för att det kan vara en väg mot frigörelse att vara kvinnosolidarisk. Däremot har jag inte ”valt” att bli förtryckt och exploaterad i mina relationer med män, jag har inte valt att leva i ett patriarkat där kärlek mellan män och kvinnor är i princip omöjlig då den solkas ner så mycket av strukturer, jag har inte ”valt” att vara en människa som begär trygghet, närhet och kärlek och gör motstånd mot förtryck. Jag har inte valt min situation eller det samhälle som gör att denna process varit meningsfull eller ens möjlig.

Alla mina relationer med män har gjort mig djupt olycklig. Uppenbarligen kunde jag trots detta rent fysiskt befinna mig i deras närhet under en tid. Jag kunde ha fleråriga relationer med dem. Jag dog inte. Jag upplevde rentav att jag uppskattade dem, som en ju lätt gör när en har lärt sig att relationer med män är livets mål och mening. Visst resulterade det i utbrändhet och långa depressioner, men det var ju inte som att det var fysiskt omöjligt. Det går att trycka ner sina behov och begär, det går att leva i känslomässig misär. Det är bara det att det gör en deprimerad som fan, det gör att en känner brist på glädje i livet och så vidare. Men det går att leva så. Jag kunde leva så i flera år.

Gör det faktum att jag hade dessa relationer mig mindre lesbisk? Nej, det är fortfarande sant att jag inte har någon som helt lust att varken ha sex eller relationer med män. Jag anser att det är detta som är viktigt när det kommer till att ”definiera” min sexualitet, hur mina begär är riktade idag. Relationer med män är inte ett alternativ, och därför tänker jag inte kalla mig ”bisexuell”. Däremot kommer jag inte sitta och säga att allt jag känt innan för män varit lögn. De känslorna har varit genuina, men det har inte varit samma typ av känslor eller begär. Det har varit begär efter vissa ideal snarare än dem som personer, det har varit begär efter att bli bekräftad som kvinna och få en plats i samhället. Jag tänker inte säga att dessa begär var mindre autentiska, uppenbarligen styrde de ju mitt liv under flera år och var avgörande i min utveckling. Att avskriva dem som falska är en förenkling jag inte vill göra.

Jag finner det inkorrekt att beskriva min process som att jag har ”upptäckt” att jag var lesbisk hela tiden. Jag ser flera problem i detta. För det första så gör det mina tidigare misslyckanden i heterorelationer till en fråga om att jag var lesbisk ”egentligen”. Detta är såklart inte sant. Anledningen till att jag mådde skit av mina heterorelationer var att männen jag hade dessa relationer med behandlade mig illa som män gör, och att jag lever i ett samhälle där detta ses som normalt och ibland rentav erotiseras. Om jag inte hade levt i ett patriarkat så hade jag aldrig accepterat att de relationerna såg ut som de gjorde. Ett annat problem är att det implicerar att andra kvinnor skulle vara mer bekväma med det jag utsattes för i mina relationer för att de ”är” heterosexuella.

När folk pratar om det som ett ”val” från min sida så undrar jag vad som krävs för att vara flata ”på riktigt”. Att en ska få en allergisk reaktion när en rör vid en man? Att en aldrig ska ha känt begär till en man? Att en ska förklara att alla ens heterosexuella begär och handlingar bara varit en stor lögn och att en nu funnit sanningen? Nej, jag tänker inte göra, då jag anser att det är att spela på heteronormens villkor. Jag tänker inte låtsas att mina heterorelationer var mer tragiska för att jag var flata ”egentligen”. De var tragiska för att det är sådana heterorelationer i patriarkatet är.

Nej, det var inte något ”val” att konstatera att heterorelationer gjorde mig sjuk (ja, jag blev utbränd, deprimerad och ångestfylld av dem, något jag beskrivit åtskilliga gånger på den här bloggen) och djupt olycklig och att jag inte skulle kunna leva ett rikt liv om jag skulle fortsätta med dem. Visst hade jag kunnat förneka mina behov och trycka ner mig själv lite till, men det skulle ha fått stora konsekvenser för min psykiska hälsa och min livskvalitet. Den situation som gjorde att jag var tvungen att värdera om mitt liv och mina relationer var ingenting jag ”valde”. Jag ”valde” inte att heterosexualiteten skulle vara djupt destruktiv och skadlig för mig. Jag ”valde” inte att jag trots detta skulle komma att indoktrineras i den.

Att någon tar sig rätten att definiera min sexualitet som ”självvald” tycker jag är väldigt respektlöst och bygger på en stor oförståelse inför mitt sätt att resonera kring de här sakerna. Jag är inte mindre lesbisk än någon annan, jag kan inte ”välja” att vara heterosexuell. Det skulle göra mig olycklig nu precis som det gjorde mig olycklig tidigare. Bara för att jag inte anpassar mig till en syn på sexualitet som något ”medfött” så innebär inte det att det är ett ”val” att vara lesbisk.

Att ”bli lesbisk”.

Ok, har fått frågor från flera olika håll om ”hur en blir lesbisk” och liknande, så jag tänkte skriva om hur denna process gick till för mig. Observera att jag inte tror att det är såhär alla lesbiska känner eller att detta kan fungera för alla, men det är såhär jag har upplevt min egen process.

Nu är det lite mer än ett och ett halvt år sedan min resa mot att bli lesbisk började. Jag tror det tog ganska tydligt avstamp i en kvinna jag träffade som på allvar frågade mig varför jag utgick från att jag var heterosexuell. Vid detta tillfälle så var jag väldigt olycklig i min relation med min dåvarande manliga partner, men jag visste liksom ingen väg ur det hela. Eftersom jag utgick från att jag var heterosexuell (har refererat till mig själv som ”hopplöst hetero” och liknande, nu känner jag bara avsmak av att tänka på heterorelationer) så antog jag att alternativet var att härda ut.

Jag upplevde i alla fall en helt annan form av gemenskap med den här personen än vad jag någonsin gjort med män, och jag tror att detta blev en ögonöppnare. Vi hade inte någon kärleksrelation, men jag insåg väl att det fanns andra former av mänsklig gemenskap. Inte för att jag inte haft nära relationer med kvinnor innan, men det handlade ju om att det kom i en livsfas där jag var väldigt uppgiven inför heterosexualiteten och försökte hitta nya vägar.

Sedan var jag och min dåvarande pojkvän ihop i ungefär ett halvår till, men jag mådde sämre och sämre i relationen och blev väl mer och mer uppgiven inför att det någonsin skulle kunna funka. Det blev också väldigt tydligt för mig hur relationen med honom gick ut över andra relationer eftersom den gjorde mig så olycklig och tog så mycket kraft. Sedan gjorde vi slut och jag träffade lite män, framförallt en jag ”dejtade” under en period. Men eftersom jag var bränd från den relationen och inte ville göra mig för känslomässigt involverad i en ny så fungerade det dåligt.

Jag hade även en relation med en ickeman lite av och till under den här perioden, som tyvärr fungerade ganska dåligt av en mängd olika skäl. Jag tror att en bidragande orsak var just att jag var så uppe i min relation med mitt ex och prioriterade den högt då jag var väldigt emotionellt beroende av honom.

Det blev mer och mer aktuellt att inte ha några relationer med män och då var ju alternativet att ha relationer med kvinnor eller att vara ensam. Just detta med sex är en grej som många fastnar på. Jag tänker att det handlar om att en som kvinna lär sig att vara sexuellt passiv och då blir det jättekonstigt att tänka sig en situation där det inte finns en självklart ”aktiv” part. Det bidrar nog också mycket att det helt enkelt inte finns särskilt många beskrivningar av hur kvinnor har sex med varandra i kulturen, och de som finns är ofta inriktade på mäns njutning. För mig har det varit en process att ha sex på andra sätt än jag hade i mina heterorelationer. Den största skillnaden i mina ögon är att det krävs att jag ska vara ett begärande subjekt på ett helt annat sätt. Detta är obehagligt på ett sätt, men det har också varit en stor befrielse. Sedan är det såklart inte så att jag skulle kunna ha sex med vilken kvinna som helst bara för att jag är lesbisk, ibland känns det som att det är så folk tänker på saken.

Jag hade en period där jag funderade väldigt intensivt på det här med sex och jag tror att det var en stor hjälp i min process. Jag försökte omvärdera min syn på sex och det sex jag hade haft.  Jag tänker att när det kommer till heterosex så finns det liksom ett ”schema” som en kan följa även om det saknas passion, som gör att det blir ”sex”. Om jag ser tillbaks på det heterosex jag haft så har ju i princip allt varit passionslöst, tråkigt och ofta obehagligt, men det har varit ”okej” eftersom det ju förväntas vara ungefär så. Jag kom fram till att sex för mig inte hade handlat så mycket om njutning utan snarare om bekräftelse och att etablera relationer med män. Jag kom också fram till att även det sex jag haft som var ”bra”, alltså där jag fått orgasm, hade varit förnedrande, kravfyllt och oömsesidigt.

Istället för att tänka i termer av sex började jag tänka i termer av närhet. Jag ville inte nödvändigtvis ha sex, men jag ville ha nära relationer där en även kan vara fysiskt intim. Att tänka såhär tror jag öppnade upp många möjligheter för mig. Det gjorde att jag började se på relationer på ett annat sätt och vara mer okej med att kanske inte ha sex på ett tag, eller kanske inte alls. Nu blev det ju inte riktigt så, men jag har fortfarande fått med mig mycket av att ha det här perspektivet på sex. Det känns betydligt mindre pressat att ha sex nu, och det finns mer utrymme för andra former av intimitet vilket jag värderar högt.

Hela idén om att problemet skulle ligga i just ”sex” och ”attraktion” tror jag har att göra med att detta upplevs som något naturligt. Det vill säga att kärlek är någonting som bara händer en och en kan inte göra så mycket åt saken. Alltså blir det helt rimligt att ha sex med människor som en inte har något känslomässigt eller intellektuellt utbyte av och som en kanske rentav mår dåligt av att umgås med, eftersom ”sex” är någonting skilt från annan mänsklig samvaro.

Det jag attraherades av med min nuvarande partner från första början var ju inte att jag ville ha sex med henne, utan att jag kände att vi var intellektuellt samspelta och att jag fick energi av att vara med henne, att hon intresserade mig som person och att jag ville lära känna henne mer och utveckla någon slags relation. Jag tänkte mycket på henne men jag förstod det inte som ”kärlek” på samma sätt som jag troligen hade gjort om det var en man. Om det inte var för att jag hade tänkt väldigt mycket på att ha relationer med kvinnor hade det nog lika gärna kunnat utvecklas till en vänskap. Det handlar ju om vilka ramverk en har för att förstå sina känslor. Eftersom jag såg lesbiskhet som ett alternativ teoretiskt så tänkte jag att det kunde vara värt att pröva, det hade jag troligen inte gjort två år tidigare. Men nu när detta väl är framsläppt så känns det betydligt mycket mer ”äkta” än vad heterosexet någonsin har känts.

Den största grejen för mig var nog inte att börja begära kvinnorutan snarare att ifrågasätta mitt begär mot män. Typ ”varför tänker jag att det här sexet jag har är bra” ”är jag verkligen bekväm i de här situationerna” och så vidare. Det visade sig att jag tagit väldigt mycket för givet som inte alls var självklart. Att ”bli lesbisk” har för mig inte handlat om att rikta om mitt begär från män till kvinnor och begära dem på samma sätt, utan snarare om att dekonstruera hela min uppfattning om vad begär, attraktion och sexualitet är och ska vara.

Att vara ”okomplicerad” är att internalisera konflikten.

kåtgladochtacksamSnubbar vill ha en så kallat ”okomplicerad” tjej. En skön tjej.

Vad innebär det att vara en ”skön tjej”? Jo, det innebär att en internaliserar det patriarkala förtrycket och inte gör motstånd mot det på ett för snubben märkbart sätt. Det innebär att om han till exempel säger att det är jobbigt för honom att en gör en oskön sak, då säger en bara ”javisst” och ”naturligtvis” och sen går en hem och gråter eller pratar med en väninna för att kunna vara ”skön” dagen efter.

Killar gillar inte ledsna tjejer. De gillar inte att känna att de har gjort något fel i relationen. De gillar att känna att allt är helt okej, att hon underkastar sig frivilligt. Eller helst av allt att hon inte underkastar sig utan att det liksom bara ligger i hennes natur att hon är lite bättre på att höra av sig, lite bättre på att bekräfta honom, lite bättre på att ta hand om hushållsarbete och så vidare.

Kvinnan tvingas alltid internalisera konflikten. Det är hon som måste navigera mellan dels omgivningens krav på henne, hennes begär och hennes motstånd mot underkastelse. Han behöver inte bry sig så mycket, det enda jobbiga för honom är när hennes missnöje läcker ut, det är då hon är ”oskön”. Han struntar väl i om hon går omkring och oroar sig, så länge han slipper vara medveten om det.

Jag tänker att väldigt mycket av den manliga makten handlar om just att inte behöva tänka på vissa saker, eftersom kvinnor anstränger sig för att skona dem från detta. Kvinnor lägger energi på att undvika ”läckage” för att framstå som ”sköna” och ”okomplicerade”, och män kan gå runt och slippa ha dåligt samvete över den bristande jämställdheten i relationen. Män märker ju i regel inte av denna förrän den påtalas, och alltså framstår det för dem som att det är kvinnans missnöje snarare än situationen som sådan som är problemet. Resultatet blir att det åläggs kvinnan att hantera sitt missnöje på ett bättre sätt, snarare än att förändra situationen.

En av de saker som verkligen förstört mina relationer med män har varit just att jag inte har gått omkring och varit ”skön”. Jag har försökt, men ofta misslyckats. Detta har varit mot min vilja, alltså jag har verkligen velat vara ”skön” så att de ska finna mig bekväm att vara med, men jag har inte förmått mig. Jag har blivit grinig, arg, ledsen och så vidare. Jag tänker mig att om jag hade varit bättre på att dölja detta så hade jag säkert haft både längre och mindre konfliktfyllda relationer, alltså det som i samhällets ögon ses som ”bra” relationer. Men grejen är ju den att jag inte vill behöva internalisera den här konflikten, för det sker ju på bekostnad av mig. Det är ju jag som måste gå omkring och lägga band på mig själv och mina känslor.

Det sjuka är att detta anses vara ett helt normalt sätt att förhålla sig till relationer som kvinna. Att ständigt gå omkring och lägg band på sig själv för att inte uppfattas som jobbig är något kvinnor gör hela tiden för att bibehålla relationer med män.

Tragedin är inte att vissa är lesbiska, utan att heterorelationer är normen.

Lady Dahmer har skrivit om att välja bort relationer med män. När en skriver om det här med att välja bort relationer med män så kan folk reagera med att det minsann inte är något som någon människa skulle kunna välja, utan att det faktiskt är något en föds in i. En får lära sig att det är en tragedi att vara lesbisk och att ingen frivilligt skulle utsätta sig för det förtryck det innebär. Ungefär som om kärlek var någon slags magisk kraft som bara träffade en och som en inte kunde fatta några som helst beslut om. Som om inte människor varje dag väljer sina relationer.

Som lesbisk utsätts en för förtryck och detta är såklart viktigt att belysa. Det innebär inte att det inte kan vara ett val att leva lesbiskt. Det innebär inte att det bara är misär och smärta. Att prata om det som en tragedi ser jag som en form av homofobi; ”snälla heterosamhälle acceptera oss, vi lovar att sprida skräckpropaganda om hur hemskt det är att vara lesbisk”.

Sedan jag kom ut så har jag konfronterats med en massa av de svårigheter som kommer med att vara lesbisk. Jag har känt att det hade varit mer bekvämt att fortsätta trycka ner mina behov och begär och leva heterosexuellt. Samtidigt så vill jag ha mer av livet än bekvämlighet, jag vill ha närhet och kärlek, jag vill ha relationer som ger mig någonting, som utvecklar mig, som inte långsamt utarmar mig på kraft. Att heterorelationer ger fördelar och status är ett faktum en måste förhålla sig till. Men människor vill i regel mer i livet än detta. Att få detta som kvinna i en heterorelation i patriarkatet är tyvärr väldigt svårt, då heterorelationer bygger på över- och underordning. Jag tycker att det är viktigt att belysa att det finns begränsningar för att få behov tillfredsställda i heterorelationer.

För mig är det en befrielse att inte behöva möta detta förtryck i en relation som bygger på kärlek. Även om jag möter annat förtryck från samhällets sida så är det värt det. Det handlar om att leva sant mot sig själv, och det är någonting jag prioriterar väldigt högt. Ibland framställs detta som ett oerhört privilegierat beslut, ungefär som om jag inte hade stött på minsta lilla motstånd i denna process, ungefär som om inte jag förlorade saker på att leva lesbiskt. Visst är det privilegierat på det viset att jag har bättre förutsättningar för att göra detta än andra, men det är ju inte som att jag inte straffas för det. Alla människor har olika förutsättningar för att välja sina liv, men detta är i sig inte något argument emot att de som kan bör göra det.

Att utmåla lesbiskhet som någon slags tragedi är att bidra till upprätthållandet av heteronormen. Tragedin ligger inte i att folk är lesbiska, utan i att vi lever i ett samhälle där det är påbjuden norm att leva i relationer som bygger på över- och underordning snarare än kärlek och gemenskap. Att bryta dessa relationsmönster är en väg ut. Och givetvis så kommer denna väg ut att motarbetas, men det innebär inte att det inte kan finnas människor som väljer den vägen. Uppenbarligen gör det det, då det finns många som bevisligen har valt bort relationer med män till förmån för relationer med kvinnor.

Lesbiskhet är för mig ett sätt att göra motstånd. Det handlar om att inte acceptera patriarkatets definition av mig som kvinna eller de relationer jag förväntas ingå i. Det handlar om att inte leva ett liv i ”frivillig” underkastelse. Detta är något jag straffas för, precis som alla andra former av motstånd människor gör. Men jag tänker att det är det kamp handlar om – att resa sig och säga att jag är mer än detta, jag kräver att få vara en människa.

dumåsteskämmas

Om att känna sig osäker i en relation.

Fick en fråga som jag tänkte svara på:

Men hur märker man om det är obalans i förhållandet?? Ibland, eller rätt ofta på senare tid, kan jag gå runt och undra en hel dag om han har tröttnat, inte tänker på mig lika mkt som jag tänker på honom, om han försöker spela svår/spel trots att vår relation är way beyond that (enligt mig). Men sen ses vi och han är precis lika glad som vanligt och jag tror att hans off-mode är bara påhittat av mig? (iofs ibland är han off irl också). Att snubbar bara inte *tänker* lika mkt på sin partner som en själv gör. Men det är ju bullshit. Kanske bara är så att personen inte är lika intresserad som jag är. eller inte förstår att det krävs bekräftelse och uppskattning i ett förhållande från båda hållen.

För det första så tänker jag att det inte är obalansen i sig som är problemet, utan om en känner att en relation urlakar en. Vissa relationer kan ju vara som svarta hål som bara slukar engagemang från båda håll, och det är inte heller bra även om det är ”jämlikt”. Fokus borde alltså ligga på att bygga en relation som en känner sig trygg i och får ut saker av snarare än någon slags abstrakt ”jämlikhet”.

Det du skriver om att vara ”off” kan jag relatera till, jag har upplevt detta i många relationer där personer aldrig kunna kommunicera typ ”idag orkar jag inte riktigt” och liknande utan bara varit oengagerade. Detta har såklart fått mig att känna att det är mitt fel, då jag inte fått någon annan förklaring till det hela. Det är ju inte konstigt att en ibland inte orkar engagera sig känslomässigt och jag tänker att en relation ska ha utrymme för det, men det ska inte ske på bekostnad av att den andra personen går omkring och känner en konstant osäkerhet. Om en känner att en inte kan engagera sig så borde en vara noggrann med att förmedla att det inte är ens partners fel.

Jag tänker att män lätt slutar anstränga sig i relationer när de uppfattar att de är ”safe” så att säga. I en av mina relationer var detta en ganska stor grej. Han bekräftade mig en del i början, men sedan tunnades det ut ganska rejält och jag gick ofta omkring och var osäker. Detta skapade en situation där jag ständigt underordnade mig för att få närhet och bekräftelse av honom. Den här maktobalansen blev till slut någonting som gjorde att vår relation inte fungerade alls; jag blev jobbig och krävande, han tog mer avstånd och jag vantrivdes och kände mig ständigt osäker.

Det är klart att en av skälen till att han gjorde så kan ha varit svalnat intresse, men om en har en etablerad relation så borde en inte hantera sådant genom att vara distanserad utan istället diskutera det med sin partner och avsluta relationen om en känner att en inte har någon lust att lägga det engagemang som krävs på den. Jag tror dock att män ofta vill ha relationer men inte är villiga att lägga ner det engagemang som krävs, och de gör så helt enkelt för att de kan. Eftersom kvinnor har lärt sig att anpassa sig efter mäns behov så är det ätt för män att äta kakan och ha kvar den så att säga, de kan faktiskt gå omkring och vara oengagerade och ändå upprätthålla en relation med en kvinna.

Om det är så att du går omkring och känner dig osäker så är detta något som borde hanteras i relationen. Många kvinnor funderar väldigt mycket på om deras känslor är legitima eller inte, typ att de överreagerar eller feltolkar. Jag tänker att det inte spelar så jävla stor roll egentligen. Relationer handlar ju om känslor och ens partner ska kunna anpassa sig så att en kan känna sig trygg i relationen, det är grundläggande för att det ska fungera. Människor är inte ”rationella” som i att de kan ignorera sina känslor inför en situation bara sådär. Om en inte känner sig bekräftad som kommer det att påverka relationen och därför är det viktigt att kunna prata om det.

Män anspelar ju gärna på just detta och antyder att kvinnor överreagerar och liknande. Typ när jag var i en sådan situation så höll min partner på och ba ”men vadå du vet ju att jag tycker om dig måste jag säga det hela tiden”. Men poängen var ju just den att jag inte kände mig trygg eftersom han inte bekräftade mig spontant. Jag kände liksom inte att jag var en del av hans liv, han lade inte tid på att bekräfta mig eller höra av sig till mig eller ombesörja vårt umgänge, och det var ju bekvämt för honom då jag gjorde allt detta istället. Eftersom det var jag som påtalade detta så definierades jag som problemet i relationen, det var jag som övertolkade, var krävande och så vidare.

Jag tänker att en kan säga typ ”när du gör/inte gör såhär så känner jag mig osäker” och att ens partner i så fall borde anstränga sig för att förstå hur en känner och hur det kan åtgärdas. Om problemet är att en känner bristande engagemang så borde ens partner fundera på hur den ska göra för att en ska slippa känna så. Om det bristande engagemanget beror på att partnern har ont om tid eller är stressad av andra skäl borde den ta sitt ansvar för att förmedla detta så en slipper gå omkring och undra om det är ens eget fel. Och om det är så att partnerns känslor faktiskt har svalnat så borde den ta ansvar för detta och bestämma hur den vill göra med relationen.

En ska inte behöva gå omkring och känna sig osäker utan att kunna prata om detta med sin partner. Jag tänker att det är värt att ge det ett försök och förmedla vad du känner och se om det leder till några förbättringar. Det viktiga är att du mår bra i relationen, inte vem som har ”rätt” och inte. Ofta vill folk få en att tro att ens känslor är illegitima, och det är lätt att köpa det eftersom en ofta tvivlar på sig själv som kvinna.

Vi kan inte befria män från mansrollen genom att dalta med dem.

stackarsmänNär det talas om hur förtryckts män blir i patriarkatet så undrar jag vad en menar med förtryck. För förtryck i mina ögon är någonting som hänger ihop med resurser och makt, det handlar om exploatering.

Precis som kapitalisten är ”tvungen” att exploatera arbetare för att upprätthålla sina samhällsposition måste mannen upprätthålla sin manlighet och sin makt över kvinnor. Innebär detta att han är förtryckt? Nej, det innebär bara att han har en låst position, men denna position är rollen som förtryckare. Det är han som exploaterar, det är han som drar vinning.

Att en har makt i ett system innebär inte att en har total frihet att göra vad en vill. Även förtryckaren är låst i sin position, både av sitt eget intresse och av andras blick på honom. Patriarkatet omöjliggör eller i alla fall försvårar en massa former av mänsklig interaktion och relationer, och detta är något som kan drabba alla som är låsta i detta system.

Vissa talar om patriarkatet som en abstrakt struktur som i sig förtrycker alla. Så ser inte jag på saken, för jag tror att det är viktigt att påvisa hur faktiska människor både tjänar på och upprätthåller strukturer. Att det inte är något abstrakt utan att det finns faktiska människor av kött och blod som tjänar på detta. Syftet med en sådan förståelse är att det finns en konfliktyta som en kan bedriva kamp mot. Om en har en förståelse som bygger på patriarkatets som en ”struktur” som alla drabbas av så blir det svårt att ta fram metoder för kamp. Det blir helt enkelt ett utsuddande av makt och intressekonflikter. Med en sådan förståelse landar en lätt i att patriarkatet mest bara är en kunskapsfråga, och att lösningen är att få män att inse att de i själva verket tycker att patriarkatet är dåligt.

Jag tror att en sådan förståelse leder till handlingsförlamning. Även om män såklart kan lida av att vara begränsade av patriarkala strukturer så måste vi fortfarande kunna se att de är våra motståndare i kampen. Bara för att män lider i patriarkatet innebär inte det att lösningen är att inkludera dem i feminismen och dalta med dem, försöka få dem att förändra sig av egen vilja och uppfostra dem. Detta är ju i sig en del av en patriarkal struktur, att kvinnor jämt och ständigt ska ta ansvar för män och deras utveckling. Jag tror inte att det går att störta patriarkatet med den typen av metoder.

Att ah förståelse och empati, och framförallt med män, är en del av kvinnorollen. Detta är fint på ett sätt, men det kan leda till en situation där vi blir oförmögna att handla för att vi har för mycket empati med våra förtryckare. Och om en nu ska ta orden att män lider av att leva i patriarkatet på allvar, då borde vi för deras skull sätta hårt mot hårt och jobba för ett faktiskt upphävande av deras makt. De verkar ju inte vara kapabla att göra det själva. Vi kan inte befria män från mansrollen genom att dalta med dem.

”Kommunikation” är ingen lösning.

kommuniceraEtt JÄTTEVANLIGT tips om relationer är att en ska ”kommunicera”. Om en ”kommunicerar” så löser sig allt.

Jag är förvisso ett fan av kommunikation, men jag vet också att det finns problem som inte kan lösas med kommunikation. Till exempel om en har olika intressen i en situation.

Ett exempel på när en har olika intressen kan vara när en part har ett maktövertag som sätter denne i en position där den kan tillskansa sig fördelar, till exempel få mer rörelseutrymme, få den andra parten att anpassa sig efter en och exploatera denne på bekräftelse och arbete. Varför skulle personen som har detta överläge vilja ”kommunicera” så det försvann? Varför skulle den som har ett överläge vilja anstränga sig för att göra relationen mer på bådas villkor? Det kan såklart finnas skäl till att vilja göra det, typ att en finns glädje i rak och ärlig kommunikation och att kunna mötas som människor, men många är helt enkelt inte intresserade av detta. Många upprätthåller gärna sitt överläge, kanske medvetet för att dra fördelar eller av rädsla för att öppna upp på det sätt som krävs.

Ett problem med pratet om ”kommunikation” är att det raderar ut dessa intressekonflikter som finns i många relationer. Istället blir allting en fråga om metoder, om hur en för fram sitt budskap. För det handlar alltid om att föra fram ett budskap, inte om att uppfatta det. Den som har något att föra fram måste vara bättre på att föra fram det, annars kan en inte förvänta sig att motparten ska förstå. Och beviset på förmågan att föra fram ett budskap ligger i om motparten förstår eller ej. Alltså blir det den som tar emot ett budskap som definierar vad som är bra kommunikation.

En annan grej jag hört flera gånger är att den minsann är upp till den som vill ha något förmedlat att förmedla det. Men för att kommunikation ska vara möjlig måste både medverka. Den andra parten måste anstränga sig för att förstå vad som menas och fylla i luckorna, ställa frågor om det behövs och så vidare. I mina relationer har förmågan till detta varit i princip obefintligt. Jag är ganska bra på att formulera vad jag vill, men det spelar föga roll om ingen stå på andra sidan och tar emot. Det är bara som att dunka huvudet i väggen gång på gång, hur snillrika knep en än tänker ut så går det liksom inte framåt.

Jag har till exempel varit med om att partners har ljugit och sagt att de förstått något när det i själva verket inte gjort det. Jag tänker mig att detta handlar om att de helt enkelt inte tycker att det är värt att anstränga sig för att försöka förbättra det som jag känner ett behov av att förbättra. Det är enklare för dem att säga ”javisst, jag förstår”, och sedan strunta i saken än att aktivt jobba för en förändring. Med stor sannolikhet så ger motparten upp alternativt ställer till en ”scen”, vilket gör att personen uppfattas som hysterisk och därmed inte värd att lyssna på. Smidigt för den som gärna upprätthåller status quo!

Det kan ju också vara så att ett budskap går fram men att motparten helt enkelt inte bryr sig eller inte håller med, helt enkelt inte har samma intresse i frågan. Som till exempel att ha en ”jämställd” relation. Varför skulle det ligga i mannens intresse att lyssna på kvinnan angående detta? Det är ju han som kommer behöva jobba mer.

Om en är i en relation med någon så borde det vara en självklarhet att en anstränger sig för att förstå vad den andra vill ha sagt. Det är väl en del i att agera kärleksfullt mot varandra, att en försöker förstå varandras behov istället för att enbart sträva egennyttigt för att tillfredsställa sina egna.

Att kontextlöst prata om kommunikation som om det bara handlade om att lära sig är ett sätt att prata så andra förstår är ett sätt att radera ut makt och intressekonflikter och lägga ansvaret på kvinnan. Med utgångspunkten att mannen självklart vill väl och har samma intressen som kvinnan så bli problemet bara en fråga om att hon måste lära sig att prata så han förstår.

Mäns rätt till kontakt med kvinnor.

Hittade en fin kommentar på en artikel om att män har en tendens att tolka kvinnor som mer intresserade än de är:
förhållanden
Tänkte att jag skulle illustrera detta resonemang:
trakasseraTycker det ä kul med mäns idéer om att söka kontakt med kvinnor. Det verkar inte finnas någon annan väg än att ”ragga”. De verkar tycka att det är helt normalt att söka kontakt med människor som uppenbarligen inte är intresserade. Jag fattar inte.

Det är helt tiden mäns rätt (vi vet alla va ”mänsklig rättighet” betyder i sammanhanget) att söka kontakt med kvinnor. Vad skulle annars hända! Kanske skulle kvinnor inte ha relationer med män om inte män tvingade sig på? Kanske skulle kvinnor själva kunna fundera på vem de ville ha relationer med och få rum att ta egna initiativ, utan att någon jävla snubbe ska stå i vägen och ta hennes uppmärksamhet.

Om bekräftelse i relationer.

varföralltidjagJag har tänkt mycket på det här att bli bekräftad i relationer på sista tiden.

Det här med hur bekräftelse ges och på vems villkor är viktigt. Jag har ofta upplevt att bekräftelsen har varit på mannens villkor. Antingen har han bekräftat mig för ihärdigt eller på ett sätt jag finner obekvämt, med inte kunnat sluta när jag har sagt ifrån eller blivit ledsen när jag inte tagit bekräftelsen på allvar eller avvisat den.

Åt andra hållet: när jag har velat bli bekräftad men inte fått det. Detta var väldigt genomgående i en av mina relationer, hur han ständigt gav mig så lite som var möjligt och höll mig i ett konstant underläge. Jag var ofta tvungen att ställa till en ”scen” för att bli bekräftad, vilket skapade en massa olika konflikter i relationen. Det verkade väldigt svårt för honom att spontant visa mig kärlek och uppskattning, och jag antar att det blev ännu svårare när det upplevdes som ett krav. Det var dock han som hade skapat situationen från första början genom att inte bekräfta mig som jag behövde.

underlägeEn annan genomgående grej har varit att jag blivit bekräftad genom ord och löften, men sällan genom ett genuint intresse för min person. Typ jag har fått beröm för mitt utseende, personlighet och liknande men inte kunnat ha en normal konversation med personen. Jag tänker att det handlar om att sätta upp någon på en piedestal men vägra se människan bakom, såsom män ofta gör med kvinnor och som människor generellt gör med människor de har romantiska relationer med. Att idealisera sin partner och sätta den på piedestal är en del i hela kärleksgrejen, men när män gör det mot kvinnor har de på ett annat sätt samhällets idéer om kvinnor ryggen. Kvinnor beskrivs ju ofta så, som objekt för mäns njutning och beundran snarare än som fullständiga individer med allt vad det innebär. Dessa objekt kan vara idealiserade och upphöjda, men aldrig mer än objekt.

Närbesläktat med detta har varit en brist på vilja att förstå mina förutsättningar i en relation. Istället för att lägga energi på att begripa vad som som individ behöver för att kunna känna tillit och så vidare så har jag bemötts av någon slags sliskig ”romantik” som antas fungera på alla relationer, och framförallt på alla kvinnor. Ett genuint försök att förstå mig som individ har bytts ut mot ett forcerat pådyvlande av diverse löften och kärleksförklaringar som jag antas vilja ha för att det är så det ”ska” vara när en har en heterosexuell relation. Det har antagits att jag har samma behov och önskningar som kvinnor i romantiska filmer (antas) ha. När jag har sagt emot så har det ändå pådyvlats mig, och jag har också känt skuld för att jag inte uppskattat det som jag borde, för att jag inte varit tacksam nog för dessa ”kärleksförklaringar”. Det är ju liksom det jag lärt mig att det är alla kvinnors dröm att en man ska säga att han älskar en, att en är vacker och att han vill leva sitt liv med en. Varför känns det då inte bra när han gör det? Är det fel på mig? VARFÖR GÅR JAG FORTFARANDE OMKRING OCH KÄNNER DENNA ORO OCH TOMHET TROTS HANS KÄRLEKSFÖRKLARINGAR???? Och istället för att ta denna oro på allvar så försökte han ge mig mer av samma, uppenbarligen otillräckliga, bekräftelse.

Jag upplever ofta att kvinnor talar mindre behovsinriktat om manliga partners, utan mer ser till deras personliga egenskaper. Män pratar ofta om kvinnor i termer av generalitet; kvinnan uppfyller en mängd behov men hon är utbytbar mot andra kvinnor. Kvinnor talar ofta om vad det är som gör just den mannen de har ”valt” speciell, vad som skiljer honom från andra män. Många kvinnor är ju väldigt medvetna om att män i allmänhet är undermåligt sällskap, men det är något som gör att just deras kille sticker ut som individ. Det intresserar henne att försöka förstå just honom och hans behov, men män uttrycker sällan samma intresse. Snarare upprätthåller de en distans, där de talar om partnern som ett fenomen som de ska ”hantera” snarare än förstå och känna empati med.

Nå. Idag när jag tänker på bekräftelse i relationer så tänker jag att det viktiga är att en visar att en bryr sig om varandras liv. Typ att lägga tid och energi på att förstå den andra och sig själv i relationen, att försöka begripa vad just den individen behöver i en relation snarare än att utgå från någon slags färdig mall.