Männen i mitt liv: provokatören.

provokatörenAtt en som kvinna lär sig att det skulle vara ett tecken på svaghet att låta sig ”provoceras” av mäns uppenbara provokationer är ytterligare ett sätt att definiera oss som problemet. Problemet är att det inte finns något sätt att som kvinna reagera legitimt på mäns övergrepp. Det är alltid vi som ska vara duktiga genom att ta emot så mycket skit som möjligt utan att säga ifrån. Även om män slutar provocera oss när vi säger ifrån så är det vi som är problemet, männen är bara snälla mot oss och anpassar sig.

Jag har löst detta genom att helt enkelt sluta umgås med män som försöker reta upp mig. Det är inte värt det, för en kan inte vinna.

Det var aldrig min sexualitet som var problemet, det var männen jag försökte leva ut den med.

När det pratas om kvinnors problematiska eller oproblemtiska sexualitet blir jag förvirrad. Jag ser det som en självklarhet att vi alla har olika svårigheter med intimitet och premisser de kan lösas på. Men en vid förståelse av ”sexualitet”, som innefattar all form av intimitet, så tänker jag mig att alla kan utveckla en sexualitet som de kan njuta av under rätt omständigheter.

Men det är just omständigheterna som är nyckelordet här. Varför pratas det alltid så mycket om hur kvinnor är, och så lite om vilka situationer vi befinner oss i.

Sex med män har för mig aldrig varit oproblematiskt. Jag har hemskt gärna velat att det ska vara oproblematiskt och intalat mig själv att det är det, men i efterhand så framstår majoriteten av det sex jag har haft snarare som en slags institutionaliserade och socialt accepterade övergrepp, eller åtminstone som ett resultat av att jag varit i underläge i en situation. Jag har tänkt och sagt att jag minsann inte tycker att det är det minsta jobbigt eller skamfullt med sex och att jag gärna har sex och så vidare, för det är så en tänker och säger om en har en ”oproblematisk” sexualitet, och det vet ju alla att en ska ha. Jag har helt enkelt aktivt ignorerat mina gränser för att jag har upplevt att jag då har fått fördelar i form av mäns bekräftelse.

Jag hade en sexuell relation med en man som var så kallat ”tolerant” gentemot mina ”närhetsproblem” som jag då beskrev dem. Det handlade om att jag hade närhetsproblem som hindrade mig från att till exempel ta initiativ sexuellt. Jag själv beskrev problematiken på det här sättet, antagligen för att det var den enda förklaringsmodell som fanns tillgänglig. I efterhand så kan jag se att det inte alls handlade om mina ”närhetsproblem” utan om att jag försökte tvinga mig själv till intimitet på vissa premisser för att jag tänkte att det liksom är så det ”ska” vara och att det var det som förväntades av mig.

villattduskatyckaommigDet har inte handlat om att jag har haft en problematisk sexualitet, det har handlat om att jag själv och andra omkring mig har försökt pressa mig till vissa former av sex och sex på fel premisser. Det var aldrig min sexualitet som var problemet, det var männen jag försökte leva ut den med. Jag upplever inte min sexualitet som det minsta ”problematisk” nu. Jag har vissa begränsningar som mestadels beror på sexuella trauman män utsatt mig för, men det är inte en fråga om att min sexualitet är ”problematisk”.

Att kvinnors sexualitet definieras som ”problematisk” för att de utsätts för situationer där de inte är bekväma är bara ytterligare ett exempel på hur skulden alltid hamnar på kvinnan. Det faktum att vi lever i ett samhälle där kvinnor sällan äger sin sexualitet och ofta utsätts för övergrepp spelar föga roll, det är kvinnan själv som ska ansvara för att ”lära sig” att ha en mindre problematisk sexualitet.

Mäns rätt till kvinnor.

bjudpådrink

Det finns mäns som verkar anse att det är något slags jämställdhetsproblem att de minsann kan bli tvungna att göra det ena eller det andra för en kvinna utan att veta hur utgången kommer bli. De känner sig utnyttjade när de till exempel har bjudit på något utan att få det de förväntade sig (sex) i utbyte. Män ondgör sig över att de minsann gjort det ena och det andra och ändå inte fått tillgång till kvinnor som de ju förtjänar. Till exempel att det har varit snälla, bjudit på drinkar eller inte gjort ovälkomna närmanden.

Det är så tydligt i den här typen av retorik att dessa män ändå någonstans anser att de har rätt till kvinnor. Vad som ger dem rättigheter varierar, men rätten finns där. Den snälla killen får rätt till kvinnor för att han är snäll, någon annan kanske får rätt till kvinnor för att han köper drinkar åt dem, den jämställde mannen anses ha rätt till kvinnor för att han är bättre än andra män trots allt. På det stora hela ligger skillnaden i vad det är för beteende som gör att mannen anses ha rätt till kvinnor.

Kvinnor lär sig inte på samma sätt att de skulle ha någon naturgiven rätt till män för att de gör det ena eller det andra. Som kvinna är det bästa en kan göra att anstränga sig och försöka och sedan invänta mäns omdöme. Eftersom män sitter på ett samhälleligt tolkningsföreträde så antas deras upplevelse av situationen vara den korrekta; om de upplever att de har rätt till en kvinna så antas det helt enkelt att de har det. Även om kvinnans nej kanske ”respekteras” så anses det fortfarande vara hon som felar. Om en kvinna blir avvisad av en man så förutsätts det att hon helt enkelt inte har varit tillräckligt åtråvärd.

När en som kvinna blir avvisad av en man kan det vara upphov till skam, men när män blir avvisade av kvinnor uttrycker de ofta ilska istället. De har blivit förvägrade något, och den som felat i sammanhanget är inte de själv. De känner således inte skam, för skam känner en för vad en är och de tycker ju inte att det faktum att de blir avvisade har något med hur de är att göra utan hur kvinnor är. När en kvinna blir avvisad ligger det betydligt närmre till hands att förklara det med hur hon är.

Jag funderar på hur det är att gå omkring i världen och anse sig ha rätt till andra människor på det här sättet. Att gå omkring och tycka att en är en bra person om en lyssnar när någon säger nej.

”Kärlek”.

iblandvilljagförsvinnaFolk pratar om kärlek. om att heterosexualitet minsann handlar om att en blir kära i varandra. Men ofta tycker jag att heterorelationer ser ut typ som ovan. Det är inte särskilt kärleksfullt, snarare handlar det om att parterna ska ”hantera” varandra.

Kvinnor pratar ofta om att det ”fungerar” eller är ”okej”, och relationen kontrasteras till hur andra relationer är eller antas vara. Det är bra för att vara en heterorelation, han är bra för att vara man. Ungefär som om människor var tvungna att vara i heterorelationer, och att det bara handlade om det minst dåliga.

Det är få kvinnor som kräver något mer än en något så när fungerande vardag, det är få kvinnor som kräver passion och kärlek i sina relationer. Ofta handlar det om att hantera och härda ut, inte om att njuta av något och få ut något.

”Samtyckeskultur” och kontraktssamhället.

samtyckeskulturAngående husfridssexet så funderade lite på det här med ”samtyckeskultur” och vad vi egentligen menar med det.

Att samtycka till något betyder inte att en vill något. Vi kan ”samtycka” till att slita ut våra kroppar åtta timmar om dagen, för att det trots allt är det bästa alternativet. På samma sätt kan en ”samtycka” till att ha sex med någon trots att en inte vill helt enkelt för att det är det bästa alternativet.

Till exempel när en inte vågar säga nej för att det skulle innebära socialt obehag eller kanske till och med en risk för våld. Eller när en ”ställer upp” på att ha sex i en relation för att en inte vill behöva ta konsekvenserna av att inte ha det, som till exempel att det blir dålig stämning, att ens partner tjatar, att en blir straffad genom att ens partner blir sur, att ens partner är otrogen eller rentav att ens partner tröttnar och lämnar en.

I ett samhälle där män har makt över kvinnor och där kvinnor får fördelar (eller i alla fall tror sig få det) för att vara tillgängliga för män så är det svårt att prata om någon slags frihet i sexuella relationer mellan kvinnor och män. Män sitter ju på den sexuella makten, vilket gör att kvinnan alltid kommer att ha ett mindre förhandlingsutrymme när det kommer till vilka premisser en har sex på.

Jag har många gånger samtyckt till att ha sex som inte har varit ömsesidigt. Det vill säga sex som jag inte känt lust inför. Men jag har ”samtyckt” eftersom det har funnits andra fördelar med att ha sex i den situationen, eller för att jag tänkt att det har varit min plikt som kvinna att ställa min kropp till förfogande. Jag har haft sex när jag egentligen inte velat, eftersom sex har varit den enda formen av närhet och bekräftelse som stått till buds. Detta är ”samtycke”, men det är på intet sätt jämlikt eller bra sex för det. Detta är inte ”våldtäkt” i någon enkelt mening – männen har inte hotat mig – däremot är det uppenbarligen så att jag har agerat under inflytande av den maktobalans som råder mellan oss.

Detta hänger ihop med synen på sex som en vara. I detta samhälle så ”äger” människor sina kroppar i den bemärkelsen att de har rätten att sälja sina kroppar som de vill. Det finns en slags formell frihet att ingå i byteshandel med sina kropp, helt enkelt. Detta syns kanske mest konkret på arbetsmarknaden, där vi är ”fria” att sälja oss till högstbjudande, men där makten såklart är väldigt ojämnt fördelad. Samma sak kan säga om relationsmarknaden; kvinnor är ”fria” att ge män tillgång till sin kropp, men även detta utbyte är ojämnt. Kvinnor får existensberättigande genom sina relationer med män, män har större ekonomisk och social makt och så vidare vilket gör att kvinnor har ett underläge i sexuella relationer. Män har ett tolkningsföreträde som gör att de kan straffa kvinnor som inte gör som de vill socialt och så vidare.

För att vi ska kunna prata om någon slags frivillighet gällande sex så kan vi inte bara etablera en ”samtyckeskultur”, framförallt handlar det om att upphäva den sexuella makten som sådan.

Att behandla sin partner som en tillfredsställare av ”behov” är inte kärlek, det är objektifiering.

ställauppLady Dahmer har skrivit om det här fenomenet ”husfridssex” som ses som helst normalt att en har i relationer, speciellt heterosexuella sådana.

Jag har själv sett det som närmast en självklarhet att jag ska ”ställa upp” om min partner vill mer än jag. Att en måste mötas på halva vägen och så vidare, vilket såklart innebär att jag ska kompromissa med min kroppsliga integritet och ”ställa upp” när jag egentligen inte har någon större lust, eller ”ställa upp” på praktiker jag inte uppskattar. Jag såg detta som en helt normal grej att göra, en självklarhet att han skulle ha rättigheter till min kropp eftersom vi hade en relation. Det var såklart ”frivilligt” från min sida, allt detta, men ”frivilligt”

Hur får detta personen som ska ”ställa upp” att känna? Jo, att den är undermålig som inte har samma sexuella ”kapacitet” som den andra. Att den är skyldig den andra parten tillgång till sin kropp för att en minsann är tillsammans och då har en skyldigheter gentemot varandra, för att vara i en relation är ju lite som att äga varandra (och mannen har såklart lite mer rättigheter).

Jag vill varken ”ställa upp” på sex för min partner eller att min partner ska ”ställa upp” på sex med mig. Jag vill ha en relation och ett sexliv som präglas av ömsesidighet och lust, av passion. Om jag har valt att vara med en människa så tänker jag mig att jag måste respektera dennes gränser och värdera det över mitt eget ”behov” av sex. Att älska en människa är så mycket mer än att vilja ligga med den.

När en talar om sexuella ”behov” undrar jag vad som menas. Jag tror inte att det finns någon särskild ”sexdrift” som är frikopplad från annat och kan tillfredsställas av lite vem som helst, det är ju en jättekonstig tanke. Människor har ett behov av närhet, av att känna sig uppskattade och älskade. Att detta behov skulle tillfredsställas just genom sex, oavsett hur detta ”sex” ser ut, är enligt mig mest en patriarkal konstruktion. Det är klart att det är kul med sex när det funkar och är ömsesidigt, men sex kan också vara väldigt destruktivt om det sker på fel sätt. Att ha sex som är passionslöst kan snarare ge motsatt effekt, att en känner sig dåligt behandlad.

Jag tänker att det handlar om att en inte har något annat sätt att bekräfta varandra i en relation än genom just sex. Det är inte så konstigt när en lever i ett samhälle där det som anses ”särskilt” med kärleksrelationer ofta är just sexet. Om en inte har sex, då kan en således inte vara kär. Om inte sexlivet fungerar fungerar inte relationen, eftersom ”sex” är det som bekräftas att en tycker om varandra. Och ja, så blir det ju såklart när en lägger en så stor laddning i just ”sex” snarare än andra former av bekräftelse, närhet och gemenskap.

Att välja att leva tillsammans med en annan människa borde inte vara en fråga om att få ”behov” tillfredsställda, det borde handla om att en älskar den människan och vill vara med den. Att behandla sin partner som en tillfredsställare av ”behov” är inte kärlek, det är objektifiering.

Inlägg om sex.

Jag tänkte att eftersom jag beskrev det här med att omvärdera intimitet och sexualitet som en viktig del i min process mot att börja begära kvinnor så ska jag länka lite inlägg som jag skrivit om detta. Håll till godo!

Sex som enda form för intimitet.

Jag minns i en relation när närhet blev väldigt jobbigt. Han var ofta väldigt ”på” sexuellt, men stängde också av helt relativt ofta, vilket gjorde att det inte fanns något naturligt sätt att visa ömhet mot varandra. Det var liksom att jag visste att om jag inte ville ha sex när det ”erbjöds” så fanns det inga andra chanser till närhet sedan. Jag visste inte när han skulle få för sig att ”stänga av” igen. Det var väldigt obehagligt och utelämnande. När han inte hade lust till sex så fanns det inga möjligheter till kontakt över huvud taget.

Intimitetsritualer.

Jag tänker att intimitet bär så mycket mening i det här samhället och i relationer att det kan bli väldigt svårt att få utrymme att känna in varandra. Eftersom det ”ingår” i att vara tillsammans att en till exempel pussarna och kramar varandra så kan avsaknaden av detta leda till väldigt mycket osäkerhet, trots att det kanske i själva verket bara handlar om att den personen inte kan eller vill vid det tillfället.

Om asexualitet och förnekande.

Nå, min poäng med allt detta är att jag knappast är asexuell, däremot hade jag inte omständigheter under vilka jag kunde leva ut min sexualitet på ett bekvämt sätt vilket gjorde att jag upplevde att sex inte var något jag kunde uppskatta alls. Jag tänker mig att detta kan vara fallet för många som upplever liknande. En enkel väg är då att utesluta sex helt ur sitt liv, för att slippa fundera på saker som begär, gränsdragningar och så vidare. Det var i alla fall så jag agerade när jag kom till insikt om hur destruktivt sex hade varit, jag började frukta dessa situationer.

Om att få rum att begära.

Ett av de största problemen för mig när det gäller sex och intimitet har inte varit att ett rakt nej inte har respekterats, utan snarare att sexet har ägt rum på mannens premisser. Det vill säga att om jag säger nej till vissa sexuella praktiker så säger jag också nej till allt, och om jag säger ja så säger jag ja till allt. Jag är tvungen att köpa hela paketet, och utrymmet för omförhandling är ofta ganska litet.

Pliktskyldigt heterosex.

Hela det här sättet att resonera bygger på en väldigt patriarkal idé om vad sex såväl som relationer innebär. Jag tror att jag tänkte mig att sex är en speciell avskild aktivitet som fyller ett speciellt behov, någon slags ”sexdrift” typ. Alltså att en hade ett behov av att ha sex si eller så många gånger för att det skulle fungera, och att det inte spelar så stor roll hur detta ”sex” ser ut utan att det mest ska äga rum. Idag tänker jag istället att det viktiga är att ha fungerande intimitet, alltså att känna närhet och samhörighet på sina egna villkor.

När en inte vet vad en vill. 

Jag känner mig förvirrad när folk pratar om samtyckessex och icke samtyckessex som två saker som det går en skarp linje emellan. Så har det aldrig varit för mig. Jag förstår att vissa kanske upplever det så, men för mig finns det en enorm gråzon. En zon där jag har haft sex jag inte njutit av för att jag velat ha något annat, där jag har haft sex på någon annans villkor, där jag inte orkat säga ifrån eller där jag sagt ifrån men ändå inte upplevt att det gått in ordentligt. Det finns inget tillfälle jag på rak arm skulle kalla våldtäkt (jag vet inte om det har att göra mer med internaliserade skamkänslor inför att vara ett våldtäktsoffer dock), men tillfällena då jag känt att sex eller intimitet har varit ömsesidigt och på mina villkor är få.

Händer.

Sex och intimitet för mig är självförnedring – har alltid varit självförnedring. Jag vet inget annat sätt att söka närhet på. Jag känner mig instängd, instängd i landet mellan det jag drömmer om – det vackra, det ömma, det kärleksfulla – och sen det spår jag alltid halkar in på när det väl är dags, självförnedringens spår. Det spår som leder till att jag går hem till den där killen, att jag ligger med honom fast jag inte njuter.

Att inte vilja ha sex.

När en talar om olika former av intimitet så känns det som att ämnet ofta glider in på specifikt sex. Jag vill inte prata om sex, jag kan inte relatera till det, men jag vill gärna prata om hur jag tycker om att bli berörd. Jag vill gärna utforska intimitet utan att det ska behöva finnas en förväntan om att vi ska ha ”sex”. Jag hatar fan sex. Jag känner mig äcklad när jag tänker på det och på mina olika sexuella erfarenheter. Jag antar att det är för att det aldrig känts som om det varit på mina villkor, att det är något jag gjort för att jag själv velat. Det har bara handlat om samhällets förväntningar internaliserade i mig, och andra personers förväntningar.