Fanny Åström – Sida 81 – Kom i kontakt med ditt inre hat

Det är inte alltid ansvarsfullt att prestera.

Det finns en idé vissa människor har att det duktiga och ansvarsfulla att göra i en situation är att vara ”produktiv”, det vill säga ha ett jobb/gå till arbetsförmedlingen/plugga och så vidare.

Jag tänker lite på när jag höll på att bränna ut mig och ÄNDÅ inte slutade ha en så hög arbetsbelastning som jag hade vid tillfället förrän det var för sent och jag istället inte orkade göra någonting. Detta var knappast ”ansvarsfullt” eftersom det ledde till att jag blev sjuk, om jag hade haft lite bättre koll på arbetsbelastningen så hade jag troligen inte behövt bli så sjuk som jag blev.

Jag träffar ibland människor som är deprimerade och varit det i flera år och som ändå inte tar sig tid för att vila upp sig, ändra sin livssituation och så vidare. Detta anses nog ”ansvarsfullt” i mångas ögon, det vill säga att streta på med jobb eller studier trots att en lider av det. En är ”duktig” om en fortsätter göra saker trots stress, orkeslöshet och så vidare.

Ett annat exempel är när ungdomar uppmanas till att extrajobba när de går i skolan, detta anses vara ”duktigt”. Problemet är ju bara att studier är ett jävla heltidsjobb och en behöver vila upp sig för att kunna prestera bra och inte överanstränga sig. Detta gäller även universitetsstudier.

Det är inte alltid ansvarsfullt att lägga på en extra arbetsbörda, ofta är det snarare tvärt om. Att arbeta för mycket kan leda till en mängd olika tillstånd som är svåra att ta sig ur, såsom utbrändhet och depressioner. Att inte ta hand om sin psykiska hälsa är inte ansvarsfullt alls.

Sedan är det såklart ofta så att människor saknar möjligheter att ta hand om sin hälsa, eftersom de måste överleva. Jag skuldbelägger inte heller den som känner press att prestera, det är inte konstigt att en gör det. Det skeva är hur det alltid anses vara ”duktigt” att vara mer produktiv även om det på sikt kan skada ens psykiska hälsa och därmed också ens förmåga att vara just produktiv.

Jag skulle tycka det var bra om det istället etablerades ett ideal där det ansågs viktigt att värna sina gränser, att inte utsätta sig för stress och press. Problemet nu är att alla pressas in i att vara så ”produktiva” som möjligt vilket leder till att en massa människor drabbas till exempel utbrändhet. Denna press sker på en massa olika nivåer och givetvis framförallt i och med att arbetare påtvingas högre arbetsbelastning som ett resultat av ”effektiviseringar” och arbetslöshet, men det här idealet är en del av det.

Människor internaliserar idén om att de ska vara ”duktiga” och anstränga sig extra mycket trots att det kanske egentligen inte är det bästa för deras hälsa, och när alla andra är ”duktiga” så höjs ribban hela tiden. Den som gör mest saker är bäst helt enkelt, och alla måste vara med och tävla.

Vi behöver inte dessa män i den feministiska kampen.

Vissa män gnäller över att manshatande feminister skrämmer bort dem från feminismen och vissa tar deras parti och tycker att vi istället ska rensa ut de så kallade ”manshatarna”.

Jag utesluter inte att manshat kan vara dåligt för feminismen, och har skrivit en del om hur en kan göra för att komma förbi det där stadiet där hatet konsumerar en (läs här och här). Jag är dock helt övertygad om att det är sämre för feminismen att utesluta manshatare. Jag tycker att det tyder på en tydlig beröringsskräck inför de känslor som patriarkatet frammanar hos många av de som förtrycks i det. En feminism som inte kan hantera dessa känslor kan inte heller hantera den patriarkala verkligheten.

De här männen som villkorar sitt deltagande i kampen mot patriarkatet med att de inte ska behöva utsättas för obehag i form av ”manshat” är nog ärligt talat inte särskilt mycket att ha. Denna inställning tyder nämligen på två saker:

En tendens att sätta sina egna intressen före andras som går såpass långt att en anser att de ska sättas före även i ett sammanhang där det uttalade syftet är att kämpa för någon annan.
En oförmåga att sätta sig in i den patriarkala verkligheten och vad den leder till för känslor hos de som utsätts för förtrycket. Detta leder i sin tur till att en ställer idealistiska krav på människor att ”inte hata” helt utan att försöka förstå hatet.

Dessa två saker är något som enligt mig tyder på att personen i fråga kommer vara en jävligt kass feminist även om vi nu rensar ut manshatet. Jag är helt övertygad om att en engagerad manshatare kommer att göra bra mycket mer för feminismen än en man som gnäller över manshat. Den första har själv mycket att vinna på feminism och är personligt involverad, den andra är uppenbarligen inte ens engagerad nog att vara i rörelsen om den inte utformas enligt hans regler.

Sedan tycker jag att det är grymt att det finns olika feministiska grupperingar som tacklar denna fråga på olika sätt. Det finns de som helt utesluter män, och det finns de som tycker att en ska samarbeta mer. Ofta handlar det mer om känslor än någon slags teoretisk hållning där en kommit fram till att män inte kan bidra; en känner sig helt enkelt inte trygg i miljöer där män vistas, vilket inte är så konstigt med tanke på mäns förtryck, mäns våld och så vidare, och en väljer utifrån detta att prioritera bort de män som eventuellt skulle kunna vara intresserade.

Jag ser inget principiellt fel med hållningen att en ska samarbeta med män, jag bara tycker inte att vi ska ägna oss åt att rensa ut ”manshatare”. Det är inte rimligt att kräva att alla involverade i en rörelse som kämpar emot patriarkatet ska vara ”moraliskt korrekta” på det viset som detta innebär. Vi har blivit förtryckta i patriarkatet, vi har blivit utsatta för mäns våld, och vi känner saker inför detta. Dessa känslor driver oss till feministisk kamp, och de driver oss också till att i mer eller mindre hög utsträckning avfärda män som grupp. Om en som man saknar förmåga att respektera detta så har en bristande insikt i vad det innebär att vara förtryckt i patriarkatet, och därtill bristande respekt för de som blir det att själva få definiera sin situation. Vi behöver inte dessa män i den feministiska kampen.

Prästkragar.

Alla relationer förtjänar respekt, med eller utan formell överenskommelse.

Två saker bör en fråga sin innan en går in i en ny relation med någon:

Hur kommer detta påverka relationer jag har med andra människor och hur ska jag ta ansvar för detta?
Kommer jag att ha kapacitet att ombesörja den här nya relationen på ett respektfullt sätt?

Detta gäller enligt mig alla relationer, oavsett om en är monogam eller inte, oavsett om det är amoröst eller inte. Att inte göra detta är vad jag skulle kalla otrohet; att inte vara trogen de uttalade eller icke uttalade löften som getts eller ges i relationer. Om en bygger upp en viss nivå av intimitet bör en ta ansvar för det oavsett vem det är med och vilka uttalade förpliktelser en har till varandra.

Jag skulle kalla mig själv relationsanarkist, det vill säga: jag försöker så gott det går att inte skapa hierarkier mellan mina relationer, till exempel inte värdera en kärleksrelation högre än en vänskapsrelation bara för att det är det som förväntas och så vidare. Detta går mer eller mindre bra vid olika tillfällen, men jag tycker mig ha hittat vissa praktiker som fungerar.

Jag märker dock att vissa relationsanarkister eller polymänniskor verkar brista väldigt mycket i just ansvaret för varandra. Det faller sig kanske naturligt, eftersom det i detta samhälle anses så viktigt att lova varandra saker som till exempel exklusivitet i relationer finns ett behov av frihet. Jag är helt för frihet, men jag tycker inte att det är likställt med att utan eftertanke ingå i relation på relation utan att ta ansvar. Frihet för mig handlar om att en inte äger varandra, men att en respekterar varandra och vill varandra väl.

Den ”frihet” det innebär att en part gör lite som hen vill mot andra människor funkar bara en väg, ty de människor personen ifråga gör saker emot påverkas ju också av det hela. Om en person till exempel inger förhoppningar i någon utan att ta ansvar för vad detta växer för känslor hos denne så innebär det en förlust av frihet för den parten. Personen riskerar att bli känslomässigt involverad och sårad utan att ha någon ”rätt” att kräva något tillbaka; det finns ju inga formella överenskommelser.

Den här idén om formella överenskommelser är i sig ett resultat av mononormen och därför även patriarkal. En delar upp relationerna en har i två högar, de där en har uttalade förpliktelser och de där en inte har det. De relationer där uttalade förpliktelser saknas kan en göra lite som en vill i, till exempel plötsligt försumma relationen för att en gått in i en ny relation som tar mer känslomässig energi utan att förklara läget. Detta är i sig att hierarkisera relationer eftersom en värderar de relationer där det finns en uttalad överenskommelse högre, oavsett om en nu själv ingår i några sådana eller inte.

När jag har varit i vissa öppna relationer har jag varit med om att en partner till exempel har flytt in i andra relationer när det varit jobbigt i vår relation och inte tagit något ansvar för att se till att det fungerar. Detta tycker jag är ett respektlöst sätt att agera på även om det är ”okej” att personen är med andra. Om en inte kan ta ansvar för sin relation med någon så bör en inte på det lägga ännu en relation att ombesörja.

I patriarkatet så blir mänsklig tillvaro ofta reducerad till olika kontraktsliknande överenskommelser; så länge vi är i en relation så ska vi inte göra det ena eller det andra med någon annan. När kontraktet sedan ”bryts” så är det fritt fram att göra lite vad en vill, speciellt om en är man. Då har en inte längre några obligationer till den en kanske har delat ett halvt liv med. Detta ligger väldigt långt ifrån den känslomässiga erfarenhet människor erfar; även om en inte har en överenskommelse kan en vara känslomässigt involverad i någon och bli sårad, även om en har avslutat en relation så kan en bli sårad av vad den andra göra och så vidare, men detta anses inte vara legitima känslor på samma sätt som till exempel att vara sårad över en otrohet, alltså ett mer formellt brott mot den kontraktsliknande överenskommelsen.

Människor är inga slit- och slängvaror, och därför bör relationer med människor inte heller vara det. Det är väldigt viktigt att ta ansvar för de relationer en ingår i, en har förpliktelser mot varje människa som låter en komma nära, som litar på en. När något sådant har skett är den människan känslomässigt bunden till en, och en måste ta ansvar för att det löper vidare på ett sätt som innebär så lite smärta som möjligt. Om en inte kan ombesörja en relation ska en inte inleda en, om en inte kan ta ansvar för sina andra relationer bör en inte inleda en ny. Det är inte en fråga om ägandeskap utan om grundläggande respekt för andra människor.

Att ”lära känna” någon.

Det händer mig då och då att någon man söker upp mig och liksom pratar om hur spännande/intressant jag är och att han vill ”lära känna mig”. Innan så kunde jag bli smickrad av detta att en man var intresserad av mig, men numera fyller det mig bara med äckel eftersom det bygger på en så total oförståelse om vad en relation med en annan människa innebär.

För det första, begreppet ”jag vill lära känna dig”. Jag tycker det är så konstigt. Det vore som om det finns ett ”jag”, en inre kärna av min ”personlighet” som den här mannen vill få tillgång till och gräva fram. Han vill kanske att jag ska berätta mina hemligheter, dela med mig av mitt inre, säga något till honom som ingen annan får veta.

Detta är en romantisk uppfattning; idén om att vi har ett ”inre” som vi bara delar med vissa, speciellt utvalda. Givetvis kan en ha olika djupa eller ytliga relationer med den ena eller den andra, men jag tycke inte om idén att någon tar kontakt med mig utifrån tanken att det här djupa utbytet ska skapas och aktivt jobbar för det. Det känns som att personen värderar de bitarna av mig högre än hur jag är i vardagen, men för mig är det ju precis lika avgörande för vem jag är hur jag är i min vardag än hur jag blev behandlad som barn, om inte mer.

Om du vill ”lära känna” någon; häng med den. Människor är bara i relation till andra. Du kan inte bara bestämma att du ska ”lära känna” någon och sedan göra det. Det finns liksom inte en fast person du kan lära känna bara sådär genom att få tillgång till viss information, utan det handlar om utbyte och om att utveckla dynamik emellan sig.

En man lär känns en kvinna i 500 days of Summer.

Ibland upplever jag att män blandar ihop att ”lära känna” med att få tillgång till tankar och upplevelser som i den här kulturen kodas som privata. Jag har varit med om flera gånger att män har pratat om att ”lära känna” och sedan ställt frågor om saker som generellt anses vara privata, ungefär som om det skulle vara nyckeln till att förstå mig. Att ställa en rad frågor om mitt privatliv, som ett förhör. Som om de skulle kunna kategorisera in mig i ett fack ut efter detta och därmed ”förstå” mig och mina handlingar. Intresset för vad som påverkar mig i stunden har däremot ofta varit begränsat, det räknas liksom inte eftersom det inte är något exklusivt.

En kan ha hur privata samtal som helst, det spelar roll om det inte finns någon samhörighet. Ofta upplever jag att jag förväntas att berätta en massa saker om mig själv, men män responderar sällan på ett tillfredsställande sätt. De liksom bara registrerar kunskapen, de anstränger sig inte för att få till ett utbyte. Varför? Kanske handlar det om brist på förmåga, kanske tänker de sig att den information de får ska vara ”ren” och oförstörd så att de kan registrera och kategorisera den. De vill inte ”förstöra” min berättelse med sina egna reflektioner, de förstår inte att det är så en får till ett utbyte med en annan människa; genom att ge och ta. Men i dessa relationer så förväntas jag hela tiden ge av mig själv, lämna ut mig själv, utan att få något tillbaka. Jag förväntas fläka ut mig själv så att mannen ska få sitt behov av att ”lära känna” mig tillfredsställt.

För att skapa en situation där en kan tala om saker tryggt så kan det inte föreligga någon press. Att dela med sig av sånt måste komma från personen själv, det kan inte vara något som tvingas på för då kommer det med nödvändighet att bli ogenuint. En kanske berättar någon som låter viktigt men det är inte viktigt för en lägger inte fokus på det mest relevanta, en utgår från händelser som förutsätts vara viktiga snarare än de som verkligen påverkat en, allt för att tillfredsställa mannens behov.

Det är som att de närmar sig en som ett spännande mysterium de ska erövra och ”lösa” snarare än som en människa som de ska ha en relation med. De förväxlar detta med ”närhet”, men det är inte en fråga om närhet utan en fråga om en opersonlig redogörelse för olika skeenden som tolkas på ett visst sätt i vår kultur. ”Favoritfärg, 1 poäng. Traumatiskt barndomsminne, 20 poäng. Redogörelse för konflikt i tidigare relation, 15 poäng” och så vidare.

En behöver inte vet en människas hela livshistoria för att känna den människan, att lära känna någon handlar inte om att kunna skriva en uppsats om den utan om att veta vad dess gränser går, vad den tycker om och inte, hur den vill bli behandlad och hur den reagerar på sin omgivning. Att känna in detta är så mycket viktigare än att få någon jävla redogörelse över traumatiska minnen eller liknande. Sådant berättar en när det finns ett behov av det och när en känner sig trygg med att det kommer tas emot på ett bra sätt, och detta kan inte tvingas fram utan måste växa fram ur dynamiken.

Att be om ursäkt.

Ibland inser människor att de har gjort något fel och ska be om ursäkt för detta. Detta är såklart fint och bra på många sätt, men ofta blir ursäkter som inte framförs på ett bra sätt snarare en fortsättning på ett övergrepp. Jag upplever att det är vanligt att ursäkter framförs på ett okänsligt sätt som snarare handlar om att personen som framför ursäkten vill ha något av mig än att den vill be om ursäkt för något den gjort mot mig.

En gång så var jag på en fest där en man skämtade sexistiskt med mig, varpå jag blev arg och sa till. Först brydda han sig inte utan höll på med bortförklaringar, men när han till slut fattade grejen så följde han efter mig hela kvällen och bad om ursäkt. Jag sa att det var okej, och det tyckte jag också att det var, men jag hade ju ingen större lust att prata med honom. Jag var inte arg över det som hade hänt, men givetvis vill en inte fortsätta hänga med någon som inlett umgänget med att göra en upprörd. Men det var som att han inte bara ville att jag skulle förlåta hans handling utan också umgås med honom och bekräfta att han var en bra person, vilket jag givetvis inte kunde göra eftersom vi inte kände varandra och att han dessutom ju faktiskt hade betett sig illa mot mig. Hans ”ursäkt” blev endast jobbig och besvärande för mig, det förstörde min kväll mycket mer än vad hans sexistiska skämt hade gjort.

Att hantera ursäkter som framförs såhär kan vara väldigt svårt. Ofta handlar det om människor som har något slags intresse av att vara bra personer och då vill en liksom gärna uppmuntra det och bekräfta dem i det. Jag märker att jag mycket lätt faller in i att säga att saker som inte är okej är okej för att en person visar sig ångerfull inför det. Detta är något som sker både i relationer jag har och med människor som jag känner ytligt eller kanske inte ens känner över huvud taget.

Det här att be om ursäkt är en känslig sak. Många människor ber inte om ursäkt på ett ärligt sätt. De vill egentligen inte göra något för personen de ber om ursäkt till utan vill främst ha syndernas förlåtelse. De vill höra att det som skett är okej, att de är bra personer och så vidare. Ungefär som om ursäkten skulle göra det som hade skett ogjort.

Jag hatar när någon ber om ursäkt och jag förväntas ge något tillbaka till den personen. Att jag förväntas lägga huvudet på sned och ba ”men lilla gubben jag förstår att det var jobbigt för dig vad synd det är om dig”. Att jag förväntas ha någon slags förståelse för dennes situation, det som ledde fram till handlingen som ska ursäktas och så vidare.

Jag uppskattar en ärligt menad ursäkt, men det innebär inte att jag för den sakens skull vill ha något med den personen att göra i framtiden eller se hen som en bra person eller en person som skulle vara bra för mig. Vissa människor verkar förvänta sig att en mottagen ursäkt innebär att det som skett är utraderat, men det som ägt rum kan inte bli ogjort. Även om jag uppskattar att någon ber om ursäkt för ett sexistisk skämt innebär inte det att det inte spelar roll att personen drog ett sådant skämt från första början.

Jag förstår att det kan vara viktigt med förståelse för att en ska kunna ändra ett beteende, och detta respekterar jag. Detta innebär dock inte att en kan hämta denna förståelse från personen en sårat. Jag tycker till exempel att män kan träffa varandra och diskutera sitt förtryck av kvinnor så att de kan komma vidare, men jag tycker inte att de ska terrorisera kvinnorna de utsätter för sitt förtryck med detta. Det blir bara ett dubbelt förtryck; inte bara ska en utsättas för en massa skit utan en ska också tvingas ha förståelse för förövaren.

Om en är ärlig i sin ursäkt så borde en lägga fram den och sedan träda tillbaka. Om personen en har bett om ursäkt inför vill ge sin förlåtelse eller ha kontakt så är det upp till hen att ombesörja detta. Att be om ursäkt gång på gång är att utsätta någon för en social press. Förlåtelse är ingenting som kan begäras, utan det är något som måste ges frivilligt. En kan be om förlåtelse men en kan inte pressa någon till det. Om förlåtelse sker under press är det ingen genuin förlåtelse utan bara en fråga om en ritual som utförs för att det ska kännas bra för personen som känner skuld.

Om en känner skuld för något en gjort bör en först och främst se till att ändra sitt beteende till framtiden, snarare än att de människor en utsatt ska säga att det är okej. Att be om ursäkt för tidigare misstag kan aldrig vara en kompensation för förändringsarbete. Ändå känns det som att många människor fokuserar på att älta det förgångna snarare än att sträva efter förändring i nuet. Att be om ursäkt i en sådan kontext är bara ett stort självbedrägeri och att tvinga en annan människa att återigen ta hand om ens känslor. Om en inte är redo att be om ursäkt förutsättningslöst så kan en lika gärna strunta i det, ty då är det bara en tom ritual.

Festivalen Putte i Parken tackar nej till gratis stödarbete för utsatta.

Förra året volontärarbetade jag på festivalen Putte i Parken med Karlstad tjejjour. Vi hade ett tält som var öppet dygnet om där vi erbjöd en plats att vara på för alla, oavsett kön. En kunde komma dit och pyssla och prata, vi hade sovplatser tillgängliga för den som behövde och så vidare. Det fanns också möjlighet till stödsamtal för den som blivit utsatt för något. Vi vandrade också runt på området för att kolla om allting var okej. Jag bedömer att det hela var mycket uppskattat och bidrog mycket till att vissa av besökarnas trygghet.

I år har Putte i Parken emellertid tagit beslutet att ta betalt från tjejjouren för att få ha sitt eget tält på festivalområdet, vilket omöjliggör för dem att vara där då det är en ideell organisation med begränsade resurser. Istället får de hålla till i det så kallade ”trygghetscentret” med andra organisationer vilket såklart gör det svårt att bedriva en verksamhet som bygger på att skapa en trygg miljö för stödsökande. Såhär skriver Karlstad tjejjour om saken på sin twitter:

Sen 2000 har vi anordnat Tjejjour På Festival, först på Arvikafestivalen sen på Putte i Parken. I år kan vi inte längre erbjuda den hjälpen. Vi har, bland annat, stöttat unga som blivit utsatta för sexuellt våld under festivalen. I fjol på Putte i Parken hade vi 693 besökare i vårt tält och vi genomförde 36 stödsamtal och 32 stödåtgärder. I år kräver Putte i Parken 25 000 kr för att vi ska få delta vilket gör att vi inte har möjlighet att göra det.

Putte i Parken tackar alltså nej till en möjlighet att få gratis hjälp med att skapa en tryggare miljö för besökarna på festivalen, framförallt de tjejer som är där.

Det sker en jävla massa skit på festivaler, en kan nästan vara säker på att det kommer förekomma någon form av övergrepp. Det är inte alltid att polisen är så bra på att hantera den typen av situationer och i sådana fall kan det vara ett jättebra stöd för den drabbade att kunna komma till en plats där människor som jobbar med att ge stöd åt utsatta finns och kan hjälpa till. Putte i Parken prioriterar uppenbarligen några tusenlappar extra framför att de som besöker festivalen ska kunna känna sig tryggare. Detta är givetvis oerhört oansvarigt och respektlöst.

Karlstad tjejjour erbjuder alltså att gratis arrangera något som bidrar till tryggheten för festivalbesökarna, och detta tackar Putte i Parken nej till. Det ä uppenbarligen viktigare för dem att någon ska betala för platsen för att till exempel sälja tröjor med sexistiska budskap eller tobak än att bidra till en trygg festivalmiljö.

De som blir utsatta för saker under festivalen kommer alltså ha ett ställa mindre att få stöd på, allt på grund av att Putte i Parken vill tjäna mer pengar. Omsorgen om besökarna kommer i andrahand. Att skapa en trygg miljö för besökarna borde vara en skyldighet av alla festivalarrangörer, men Putte i Parken väljer bort det till och med när det erbjuds dem gratis.

Jag hoppas verkligen att Putte i Parken tar sitt förnuft till fånga och låter Karlstad Tjejjour hjälpa till och skapa en tryggare miljö för besökarna på deras egen festival.

”Det är dags att feminismen slår igenom”.

Jag blir så jävla upprörd när någon pratar om att det är ”dags” för feminism, att vi står inför ett feministiskt genombrott eller liknande. Nej, vi står inte inför något feministiskt jävla genombrott bara för att det råkar vara ”hippt” att ”vara” feminist. Det spelar ingen roll hur många som kallar sig feminister om vi ändå saknar förmåga att mobilisera motmakt.

Och vadå ”det är dags”. Har det varit okej med patriarkalt förtryck fram tills nu eller? Det finns väl ingenting som tyder på att det kommer ske nu, bara föra att Lily Allen råkar vara inne på det.

Det hela känns så förminskande inför alla de feminister som kämpat i år efter åt med att lyfta dessa frågor. Det känns som att deras kamp förminskas när det feministiska genombrottet reduceras till att vara en fråga om en trend eller att det typ ”ligger rätt i tiden”, att en ska ”lyfta frågan” och så vidare. Kampanjer avlöser varandra, folk blir ”medvetna” men ingenting händer.

I det här talet så lyser frågan om hur vi ska organisera feministisk kamp ofta med sig frånvaro. Hur ska vi göra, rent konkret, för att patriarkatet ska försvinna? Hur ska vi kunna organisera motmakt? Hur ska vi mobilisera alla dessa människor som känner att det är nog nu, att det är dags för förändring? Det räcker inte med att folk inser att saker är skit och kallar sig feminister, vi måste ha en analys av vad som håller oss i förtryck och en organisering som gör att vi kan motverka det.

Att tala om ”ett feministiskt genombrott” eller att det är ”dags för feminism” är att förbise vikten av att diskutera dessa frågor. Vi vet att det är dags, det har alltid varit dags, men ändå står vi här i skiten. Varför är det så, och hur kan vi förändra det?

Barnförtrycket.

”Vuxen är inte en ålder – det är en livsstil”, brukar jag tänka.

I vårt samhälle finns det en dikotomi som är viktig, och det är idén om vuxen/barn och oberoende/beroende. Den vuxna människan antas ha makt och kontroll över sitt eget liv och också vara kapabel att bestämma själv hur hen ska leva det. Barnet däremot antas vara djupt beroende av vuxna människor i sin omgivning och inkapabel att fatta beslut rörande sitt eget liv.

Vuxnas tolkningsföreträde framför barn är nog det absolut mest accepterade och institutionaliserade tolkningsföreträdet. Till exempel: om ett barn har kontakt med myndigheter måste hens vårdnadshavare underrättas om inte mycket speciella omständigheter föreligger. Ett barn som rymt hemifrån kan med tvång tas tillbaka till hemmet och så vidare. Barn anses inte vara kapabla att fatta sina egna beslut utan måste tvingas till ”rätt” beslut av sina föräldrar.

Barn är i relation till sina föräldrar väldigt rättslösa. Samhället är oerhört blåögt inför det faktum att barn faktiskt far illa i hemmet. Det finns en idé om att det bästa för ett barn nästan alltid är att bo tillsammans med sina föräldrar och inte någon väldigt särskild omständigheter föreligger, eftersom det anses finnas något speciellt med kärleken mellan förälder och barn. Emellertid är ”kärleken” mellan förälder och barn ofta väldigt lik ”kärleken” i heteromonogama relationer; parten med makt, föräldern, försöker passa in barnet i en viss mall och använda barnet för att upprätta sitt personliga livsstilsprojekt. Barnen ska bli ”bra”, det vill säga lyckades samhällsmedborgare, snarare än lyckliga. Såhär är det såklart inte i alla familjer, men jag tycker mig se det i mångas relation till sin familj. Det är inte den där villkorslösa kärleken alla pratar om, utan det är en kärlek som är mycket grumlad av förväntningar och krav.

Men framförallt tror jag att vuxna människor gärna ställer sig i motsats till barnet för att själva känna sina självständiga, oberoende och mogna. Alla människor är såklart, i själva verket, djupt beroende av andra, men i vårt samhälle finns det en idé om att vuxenblivande handlar om att släppa detta beroende. Människor som inte blir ”oberoende”, det vill säga typ skaffar sig ett jobb, en bostad på ”egen hand” och så vidare, anses inte riktigt bli vuxna. Vuxenblivandet handlar om att anpassa sig efter samhällets normer om vad en ”lyckad” vuxen individ är, inte så mycket om att finna sig själv och frigöra sig.

Det som vi ofta kallar oberoende handlar egentligen om makt. Den som har makt över andra, till exempel genom pengar, kan ofta tro sig vara oberoende eftersom hen inte är uppenbart underkastad andra välvilja. I relationen förälder – barn så kan föräldern ofta i högre grad uppleva denna känsla av oberoende, medan barnet är så uppenbart underkastad föräldern att det inte går att inbilla sig något. Det är svårt att någon kärlek ska kunna gro ur denna brutala maktobalans, minsta lilla maktmissbruk från förälderns sida kan innebära ett oerhört trauma för barnet då denne är så oerhört utelämnad.

Jag önskar att vuxna och framförallt föräldrar i högre grad kunde inse att de också är beroende av sin omgivning och att barn också är kapabla att fatta egna beslut om livet. Det kan förvisso vara så att människor behöver stöd och vägledning, men att tvinga någon till något med dennes vilja är sällan en positiv grej oavsett ålder. Av någon anledning finns det en idé om att just barn och ungdomar bör tvingas till saker trots skrik och tårar, något en knappast skulle utsätta en vuxen människa för. Detta socialt accepterade och institutionaliserade kränkande av barns integritet måste upphöra.

”This is what a feminist looks like” och feminism som identitet.

Tänker lite på den här ”this is what a feminist looks lik”-grejen, som är problematisk på flera sätt bland annat eftersom den sätter fokus på yta och att typ ”motverka” fördomar om att feminister i orakade och fula, som om en inte fick vara det.

Men jag tänker framförallt på fenomenet feminism som identitet. Jag tycker mig ha sett flera exempel på detta, till exempel i ”feminister har bättre sex” eller i vissa människors eviga tjat om vem är är/inte är eller får/inte får ”vara” feminist. Det verkar vara viktigt för många hur en feminist ska vara, ska lev sitt liv och så vidare, faktiskt rentav viktigare än att diskutera hur vi ska kunna föra feministisk kamp.

Ofta får jag frågan: ”kan män vara feminister?”. Jag tycker den är så konstig. För mig handlar det inte om huruvida en man ”är” eller inte ”är” feminist utan om huruvida han behandlar mig och andra ickemän med respekt och om han bidrar till störtandet av patriarkatet.

För vissa verkar det viktigaste inte vara att bidra till den feministiska kampen utan om att ”få” vara feminist. Ett bra exempel på detta tycker jag är vissa högerfeminister och män som ägnar mer tid åt att gnälla om att de inte får vara med än på att utveckla och utöva feministiska praktiker. Istället för att göra sin grej så uppsöker de feminister som uttrycker sig negativt om dem och gnäller om att de inte får vara med.

Att sätta så stort fokus vid hur en feminist ser ut, lever och knullar tror jag inte är bra i längden, oavsett om det handlar om att lyfta skillnader inom gruppen eller diktera normer. Fokus hamnar på vem som ”är” och inte ”är” feminist istället på att bedriva kamp emot patriarkatet. Målet blir att så många som möjligt ska ”vara” feminister, men vad det innebär att vara feminist vattnas ut från att handla om att kämpa emot patriarkatet till att vara en samling attribut och floskler som en kan välja att ikläda sig om en tycker att det verkar hippt och roligt. Jag tycker att det känns oseriöst och jag förstår inte varför det ska vara något slags fokus. Är det för att det ska verka ”kul” att vara feminist? Visst finns det många fördelar med att vara feminist men jag tror inte att det är särskilt positivt om folk börjar söka sig till den feministiska rörelsen för att de tjänar på det som individer, det måste handla om att kämpa kollektivt.

Framförallt ”feminister har bättre sex” tycker jag är problematiskt eftersom det handlar om att upphöja gruppen ”feminister” som en som har ett bättre sätt att leva sitt liv. Jag har mycket svårt att identifiera mig med den här bilden, vem är det jag förväntas ha bättre sex än och varför? Varför skulle det över huvud taget vara relevant i feministisk kamp?

För mig att ta en bild på mig själv där det står ”this is what a feminist looks like” vore att sätta min identitet som feminist framför den faktiska feministiska kampen.

Sedan inser jag att detta kan fylla ett syfte när en vill påpeka att det bedrivs feministiska kamp även inom grupper och på platser som brukar offerförklaras som kräver att få ta plats inom feminismen som subjekt, alltså personer vars feministiska kamp osynliggörs, och som sådan tycker jag absolut att det kan finnas en poäng i det. Som generell trend tycker jag dock att det är problematiskt att sätta fokus på feminism som identitet snarare än praktik.