Jag hatar de som skadar de jag älskar.

Vissa tycker att vissa inte har rätt att hata män, eftersom det finns de kvinnor som har det värre som inte hatar män. ”Vad har du att klaga på?” undrar de. Kanske drar de upp någon de träffat som minsann blivit utsatt för mycket grövre förtryck som ändå är ”stark” och inte hatar utan har förståelse. Ungefär som om de hade en aning om hur min uppväxt i patriarkatet har skadat mig. Ungefär som om mina känslor endast handlade om mina egna erfarenheter, som om jag skulle vara oförmögen att se utanför mig själv och min egen situation.

Det finns många människor omkring mig som jag älskar. Människor som vill mig väl, som möter mig i mina känslor och erfarenheter, som får mig att växa. Gemensamt för dessa är att de har förmågan att möta mig i mina känslor, att inte döma mina reaktioner utan kämpa för att förstå mig istället. Jag älskar dem för att de finns där för mig, för att de accepterar mig för den jag är och för att de vill att jag ska växa, för att de vill att jag ska frigöra mig och komma vidare. Och jag vill att de ska växa, att de ska frigöra sig och komma vidare.

Men i vägen för frigörelse, för att leva ett värdigt liv, så finns det alltid ett hinder; män. Män som utsatt mig och de jag älskar för förtryck, som skadat oss så mycket att vi kanske aldrig kommer kunna läka ihop igen. Män som hindrar vår frigörelse genom att återigen komma in i våra liv och röra upp, genom att göra oss känslomässigt beroende, genom att trycka ner oss.

Jag hatar de män som förgripit sig på mig, på mina vänner, på mina släktingar. Jag hatar de män som överträtt mina och de jag älskars gränser. Jag hatar de män som trycker ner de som kämpar för mina och mina käras rättigheter. Jag hatar de män som trycker ner och förminskar de förtryck jag och andra utsätts för. Jag hatar dem för att de skadar de jag älskar. För att de hindrar deras liv och frigörelse. För att de aldrig kan ta ett jävla nej och lämna en ifred, för att de alltid måste sätta sina egna behov och begär framför andras.

Jag läser twitter, nyheterna, statusuppdateringar på facebook och läser text efter text efter text om mäns våld, mäns övergrepp, mäns hindrande av kärlek och vänskap, mäns lögner och svek, mäns förtryck. Jag får mejl efter mejl från människor som bli nedbrutna av männen i sin närhet. Det tar aldrig slut. Det tar verkligen aldrig slut. Jag önskar att jag kunde finnas där för varenda en, jag önskar att jag kunde ta dem bort från hela den här skiten och låta dem läka ihop. Men de får aldrig läka, för det kommer alltid en till man som upprepar hela skiten, som återigen sätter dem i samma utsatta, maktlösa position. Och detta hatar jag dem för. Jag hatar dem för det hinder de utgör i kampen för ett värdigt liv, för den mur de reser mellan mig och de jag älskar. Jag hatar dem för att de varje dag fråntar mig och de jag älskar rätten till ett värdigt liv.

När jag ser att mina vänners rörelsefrihet begränsas för att de är rädda för att bli utsatta för mäns våld, då hatar jag män. När jag förstår att mina vänner är traumatiserade för livet av en uppväxt där de blivit utsatta för mäns övergrepp, då hatar jag män. Jag hatar dem, för att jag hatar det som skadar de jag älskar. Mitt hat springer ur kärlek, ur min vilja att ge de jag älskar ett värdigt liv. Så länge jag älskar så kommer jag också hata de som skadar de jag älskar, och jag kommer inte att sluta älska. Jag kommer inte sluta tycka att de jag älskar förtjänar att leva ett värdigt liv, fritt från förtryck.

Diskutera med en feminist?

Eftersom det tycks förekomma en del osäkerhet i frågan om hur det är rimligt att bete sig i diskussioner med offentliga feminister som till exempel mig själv så har jag skrivit en guide till hur jag önskar att en agerar om en vill diskutera med en feminist. Vissa tycker säkert annorlunda än jag, men detta är vad jag vill att en håller sig till om en vill ha något slags utbyte. Som alltid gäller att efterlevande av dessa punkter inte garanterar att en beter sig rimligt. Lägg gärna till något om ni har!

  1. Kräv inte svar eller deltagande. Ingen är skyldig att ”ta debatten” med dig. Försök inte kräva eller muta dig till svar. Bara för att någon är feminist så innebär inte det att hen i varje sammanhang är någon slags ambassadör för Feminismen. Det är något en själv får välja och respons är något en gör sig förtjänt av, ingenting en har rätt till. Detta är det mest grundläggande i alla slags diskussioner en går in i; det är något som måste ske frivilligt för båda parter och inget någon ska pressas till. Var därför ödmjuk och se det som ett privilegium om någon vill förklara, inte som en skyldighet någon har gentemot dig. IMG_20131017_141056
  2. Agera inte som att personen du pratar med är okunnig. Få gillar att bli bemötta som barn som måste uppfostras. Gör inte detta. Agera som om din motståndare är en jämlike, även om ni kanske har olika kunskap och liknande. Få gillar att diskutera med någon som inte behandlar dem som en jämlike, det är inte kul att bli förminskad. Dessutom agerar en inte så om en är intresserad av att faktiskt få kunskap i frågan och ta till sig, utan det är ett sätt att härska, vilket knappast kan kallas för ”diskussion”.
  3. Kom inte med oombedda tips. Om du pratar med en feminist och själv inte har koll så är det nog inte läge att tips hen om hur hen ska bedriva sin kamp. Om du har tankar på ämnet, lägg fram dem på ett ödmjukt sätt, inte som om du Vet Bäst. Det gör du nämligen inte.IMG_20140615_112528
  4. Gör inte det hela till en rättegång. Det är orimligt att förvänta sig att någon ska kunna redogöra i detalj för ett såpass stort tankesystem som feminismen och kunna ”bevisa” varje utsaga. Nöj dig med vad du får. En diskussion är inte någon rättegång, det är ett utbyte. Om du intresserar dig kan du söka information på egen hand, det är ingen människas skyldighet att ha precis all information i ett ämne tillgänglig.IMG_20130819_180251
  5. Agera inte som om personen ska vara glad över att få prata med dig eller få en chans att ”övertyga” dig. Om du tar kontakt med en person för att diskutera är det du som är mest intresserad av utbytet, agera därefter. Ingen är skyldig att prata med dig och du är förmodligen ingen gudagåva till personen ifråga. Agera inte som om personen har fått Värsta Chansen nu när du intresserar dig för hens åsikter. Det är skitdrygt. Du är inte viktigare än någon annan människa så agera inte som om du vore det. Om du gör anspråk på en annan människas tid och engagemang så var ödmjuk inför detta, ta det inte för givet att människan ska ge dig den tiden bara för att du råkar vara överordnad på något vis. Det är en ynnest att någon tar sig tid att förklara saker för dig.IMG_20140617_150341
  6. Agera inte som om du kommer med helt ny information när du säger uppenbara saker. Innan du utbrister ”men manshat är ju FEL”, fundera såhär; är detta verkligen ett helt unikt argument? Kan det vara så att personen hört detta innan? Givetvis kan en framföra samma argument flera gånger, men med ödmjukhet. Att agera som om du kommit på Något Helt Nytt Och Unikt när det är samma svada som en hör en miljon gånger innan är drygt som fan, så gör inte det.
  7. Behandla inte personen som din frågelåda eller en representant för alla feminister/ickemän. Om du diskuterar feminism med en feminist, agera inte som om den personen är företrädare för Feminismen eller Ickemän I Allmänhet. En feminist är en person med en feministisk analys, men det finns en massa olika sätt att vara feminist på som går emot varandra, fokuserar på olika saker och så vidare. Feminister tycker inte sällan helt motsatt i viktiga frågor, till exempel rörande porr och prostitution. Fråga inte ”vad tycker feminister om X”, fråga ”vad tycker du om X”. Det finns väldigt mycket information en kan söka upp på egen hand, så gör gärna det om du är intresserad. Om du undrar något om feminism generellt, försök hitta information själv först och främst.
  8. Utkräv inte ansvar för vad andra feminister tycker. Detta hänger ihop med frågan ovan. Även en feminist är en individ, och tycker precis som ickefeminister olika om saker. Säg inte ”men jag träffade en feminist/ickeman som tyckte såhär”. Det är inte så att alla feminister har något slags möte en gång om året då vi bestämmer vad som är okej att tycka och tänka så agera inte som om det vore så.IMG_20131213_130544

Det är slöseri med min dyrbara tid och intellektuella förmåga att diskutera med människor som tror att jag inte tänker.

Något av de absolut störigaste jag vet är när folk ”kritiserar” mig som om de kom med något nytt. Typ ”men hallå har du tänkt på att manshat faktiskt e dumt och dåligt??”. Ja, jag har tänkt på det. Om jag fick en krona för varje gång något berättade det och så vidare… Det är inte som att jag har levt i en bubbla och är helt obekant med denna ”kritik” av feminismen.

Det är inte som att jag föddes till manshatare. Jag har, precis som de flesta i detta samhälle, lär mig att beundra män, se upp till män, blir kär i män och så vidare i all oändlighet. Jag har själv kommit i kontakt med och sökt upp feministisk teori för att den intresserade mig, för att den talade till min verklighet. Jag har själv läst mig in på feministisk teori för att jag tyckte det var relevant för att beskriva min situation.

Jag har skrivit väldigt mycket om manshat som feministisk praktik, vilka problem som det är förenat med och vilka fördelar som finns med det. Jag har verkligen tänkt på denna fråga, många många gånger, och jag har kommit fram till den position jag har, det vill säga att manshat är försvarbart både som känsla och som en del i en feministisk praktik. Jag redogör för hur jag kommit fram till detta i många inlägg (finns en sökruta på bloggen, där kan en söka på ord som t.ex. ”manshat”, vilket är adekvat om en har lust att förstå hur jag resonerar).

Givetvis kan det hända att jag har fel, jag har ändrat mig förr om många saker, men du kommer inte få mig att ändra på mig genom att bara säga din åsikt till mig en massa gånger, din ide är ingen spik som du kan slå på om och om igen med en hammare och hoppas på att det går in. Om du tycker jag ska ändra min strategi får du helt enkelt sätta dig ner och förstå mitt tankesätt och bemöta mig utifrån det. Om du kommer med samma argument som jag redan hört en miljon jävla gånger så kommer jag inte att lyssna. Jag lyssnar inte mer på samma svada bara för att en framförs en gång till, speciellt inte om jag har bemött den flera gånger.

Det hela är såklart en fråga om hur kvinnor nedvärderas som tänkande varelser; eftersom jag är kvinna och dessutom feminist så antas jag inte kunna komma fram till saker på rimliga grunder, speciellt inte om det jag kommer fram till motsätter sig gängse patriarkala normer. Jag förutsätts vara irrationell, jag förutsätts inte ha tänkt efter ordentligt, så fort jag kommer fram till något som män i allmänhet inte kan acceptera. Jag betackar mig för att diskutera med den som har den här synen på min intellektuella förmåga, jag diskuterar inte med någon som inte bemöter mig som en tänkande människa eftersom jag tycker att det suger att bli behandlad som ett barn (barn ska givetvis inte heller behandlas såhär). Det är förminskande och jag har ingen lust att nedvärdera mig själv genom att syssla med detta TRAMS. Jag anser det vara slöseri med min dyrbara tid och min intellektuella förmåga att diskutera med människor som inte fattar att jag har tänkt efter. Jag har insett att mäns åsikter om mig inte är så jävla viktiga, att de inte är de som bestämmer vad som är rätt och fel, och utifrån detta har jag också dragit slutsatsen att det finns noll egenvärde i att ingå i diskussioner som inte ger mig något.

Den som läser den här bloggen bör förstå att jag är en tänkande människa. En kan såklart tycka att jag har helt och hållet fel om allt, men det framgår tydligt att jag inte bara tycker saker på slump. Jag resonerar, jag har en tydlig röd tråd och jag försvarar mina ståndpunkter, ofta upprepade gånger. Den som inte ser detta och bemöter mig utifrån det kan inte förvänta sig att jag ska lyssna på den. Jag kan tänka, och vi kanske inte tänker likadant men det betyder inte att jag är ogenomtänkt. Det betyder bara att vi tänker annorlunda. Om en accepterar detta så kanske vi kan ha något slags utbyte, men så länge den grundläggande respekten i en diskussion saknas så är det ett lönlöst projekt. Det handlar då bara om att ”vinna” över den andra, och sådana retoriska lekar betackar jag mig för.

Stresshantering och känslomässig kontakt.

Apropå det här med att vara ”produktiv” och att det inte alltid är ansvarsfullt att prestera så tänker jag på det här med utbrändhet. Att utbrändhet är ett problem är ju folk i regel medvetna om. Mindre talas det om hur en ska komma till bukt med detta problem. Vi får lära oss att det är viktigt att känna av sina gränser och inte belasta sig för mycket, men hur en skulle gå till väga med detta är inte någon självklarhet.

I ett samhälle där vi upplever press från en massa olika hålla att prestera mer och bättre så är det såklart svårt från individens sida att själv ta ansvar för att inte belasta sig för mycket. Det är helt enkelt inte något som uppmuntras särskilt mycket, utan det handlar mer om att individen får skulden om det går snett.

När jag gick in i väggen för ungefär ett år sedan och sedan behövde återhämta mig från det så lärde jag mig väldigt mycket om hur jag fungerar. Jag lärde mig att jag är en stresskänslig människa (det är väl alla, mer eller mindre) och att jag behöver varva ner. Jag lärde mig att känna efter när jag var uppe i stressen och när jag inte var det. Detta fick jag hjälp med från flera olika håll. Men varken jag eller någon i min omgivning ansåg detta viktigt innan jag blev sjuk. Det var ingen som berättade för mig innan att det är viktigt att känna efter, stressa ner och så vidare.

Jag upplever idag att jag har betydligt mycket större kontakt med mina känslor och insikt i vad jag behöver än vad jag hade när det begav sig, däremot tror jag att detta är något som generellt förvägras människor. Vi tillåts inte stanna upp och känna efter, vi uppmanas inte att ha kontakt med oss själva, utan det värderas först efter ett sammanbrott när det är nödvändigt för att komma ut på banan igen.

Jag tänker mig att de flesta människor erfar betydligt mer stress i sina liv än vad som är bra för dem, och detta kräver en viss distans för att kunna fungera. Så fungerar det i alla fall för mig när jag är i en stressad situation; jag stänger av mitt känsloliv för att kunna fokusera, vilket gör att jag tappar kontakt med mina behov och lätt tar på mig för mycket. Jag ”glömmer” att jag har ett behov av vila och återhämtning, för det märks inte i just den stunden, just då känns det som att jag lika gärna kan köra på.

Det handlar om att individen får ta stöten och ansvaret för ett problem som är strukturellt, nämligen den allmänna tendensen att alltid effektivisera mer, tycka att folk ska göra mer och så vidare. Jag tänker mig att det skulle vara bra om det fanns en större medvetenhet kring dessa mekanismer, så att människor slapp pressa sig så mycket att de inte pallar, men det är tyvärr något som det inte alltid finns utrymme för.

Sex i patriarkatet.

Jag har tänkt en del på det här med sex och intimitet i patriarkatet. Jag tänker att jag som kvinna ofta tvingas in i att ha en väldigt instrumentell syn på min sexualitet. Intimitet, ofta benämnt som ”sex”, är en handelsvara som jag kan använda för att få olika saker jag ”behöver” i patriarkatet – patriarkal bekräftelse, tryggheten i en heteromonogam relation, socialt erkännande och så vidare. Detta beskrivs ofta som ”sexuell makt” vilket givetvis är skitsnack eftersom jag inte har makten över min sexualitet utan snarare tvingas in i en position där jag på olika sätt måste kontrollera den för att kunna ”använda” den som en handelsvara; värdet på min sexualitet degraderas om jag gör saker som får mig att anses mindre knullbar eller om jag är för lättfotad.

Det hela är mycket tragiskt, eftersom sex och intimitet kan vara mycket njutbart och ett sätt att umgås på, men i ett patriarkalt system så är sexuella relationer ofta så nedlusade av denna syn på sexualiteten som en handelsvara att en tvingas in i en stor självmedvetenhet när en är intim; det ska vara med rätt person, under rätt omständigheter, på rätt sätt och så vidare. Istället för att vara ett sätt att umgås så blir intimiteten ett maktspel, det handlar om att få eller inte få sin vilja igenom, att agera i en förhandling där en ger vissa saker i utbyte mot andra.

Men jag tänker mig att även män tvingas in i att se på sin sexualitet på ett instrumentellt sätt. För män är ”sex” ett sätt att erövra; att ha sex med många, att vara ”bra i sängen” och så vidare är någonting som innebär status i patriarkatet. I aktiviteten ”sex” och kringliggande praktiker (ragga, förspel, ”ha en relation” osv osv) så förväntas mannen vara aktiv, och män bevisar sig själva som subjekt när de tar sig för dess praktiker, och som lyckade individer när de lyckas ”erövra” någon sexuellt.

Detta leder till ett sexuellt spel där män ska erövra ”sex” och kvinnor ska använda handelsvaran ”sex” till att få det de ”behöver”. Kvinnor får veta mycket om hur de ska använda denna handelsvara, typ att de inte ska ”gå med” på att ha sex med en man som inte respekterar dem, som ”bara vill ha sex” med dem och så vidare. Kvinnor får helt enkelt lära sig att de ska använda handelsvaran ”sex” för att få något mer i utbyte, typ en relation av något slag. Kvinnan förväntas alltid vara intresserad av något mer än ”bara sex”, medan mannen förväntas ha ”sex” som sitt primära intresse i en sexuell relation. Detta behöver såklart inte alls stämma överens med hur det verkligen ser ut, men dessa tolkningsramar gör att människor ändå hamnar i det mönstret. Kvinnor som förväntar sig mer än de får ses ofta som naiva och lurade som inte förmått använda handelsvaran ”sex” på det sätt de lärt sig, men män som får mindre än vad de vill ha oftare ses som offer för enskilda sluga hjärtlösa kvinnors list; som ”bra killar” som blivit utsatta för utnyttjande. Kvinnor förväntas helt enkelt hela tiden vara på sin vakt inför att bli utnyttjad, och om det händer får hon ”skylla sig själv”, någon sådan förväntan finns emellertid inte på mannen.

Hela den här dynamiken leder till en situation där ”sex” blir så mycket mindre och samtidigt så mycket mer än det skulle kunna vara; från att vara en social praktik som kan vara njutbar för båda blir det ett ”spel” tyngt av intentioner från båda håll. Ingen kan slappna av och fokusera på att ha det soft, för det finns så mycket symbolik knutet till det hela. Detta kan i viss mån överbryggas med hjälp av kommunikation men jag tror tyvärr att det är väldigt närvarande i många människors sexuella praktiker; det beräknande som hindrar oss från att vara genuina i vårt utbyte utan istället måste vara misstänksamma och akta oss för att ”ge” för mycket till den andra utan att få tillbaka. Det handlar om makt – inte kärlek. De två kan inte existera jämsides.

Jag är helt övertygad om att män ofta har sex mot sin vilja, inte för att de tvingas till det av kvinnor (detta förekommer såklart också men förefaller föga intressant som strukturellt problem) utan snarare för att de har en syn på sig själva som bygger på att de måste lyckas med olika saker för att bevisa sig själva, däribland ”sex”. Jag tänker att på detta följer att ha vissa sexuella praktiker, så att en blir ”erfaren” och så vidare. Den man som lyckas med att få en kvinna att ”gå med på” sexuella praktiker som anses vara ofördelaktiga för henne (typ analsex) är ännu mer lyckas och så vidare. Istället för att se på personen en har sex med som någon en har ett ömsesidigt utbyte med så blir det en förhandling, någon en ska ”få” saker och ting av men ge så lite som möjligt tillbaka till, och vad de olika partnerna förväntas vilja ha är på förhand givet.

Ingen äger sin sexualitet i patriarkatet, eftersom sex är så symboliskt laddat. Att män sedan är de som har maktövertaget i de sexuella relationer som uppstår innebär inte att de har makten att forma dem som de vill, utan det sker fortfarande inom ett patriarkalt symbolsystem där ”sex” innebär vissa saker och förväntas följa vissa ramar. Att som man vara mer ”passiv” i sin sexualitet anses till exempel inte helt okej, utan han ska fortfarande hävda sig själv och sitt maktövertag i sexualiteten. Den man som inte intresserar sig för mycket för den typen av maktdemonstration kan nog räkna med att ses som mindre manlig. På det stora hela utgör den patriarkal synen på sexualitet en stor begränsning för alla att ha intimitet på ett sätt som passar dem och att ha en öppen kommunikation kring sina behov. Istället tvingas vi in i ett cyniskt maktspel, som troligen inte är särskilt soft för någon.

Du har ingen rätt att tro att du någonsin har älskat mig.

IMG_20140702_063225Det har funnits män i mitt liv som har påstått att de älskar mig, men gång på gång i sitt agerande påvisat motsatsen. De har sagt att de älskat mig men de har inte behandlat mig på ett kärleksfullt sätt.

Vad är kärlek? Enligt mig är det en praktik. Kärlek är något en gör, inte en känsla en känner.

Att strö ord och löften som en inte kan hålla omkring sig tolkas ofta som kärlek. Ju större orden är, desto större är kärleken, oavsett om det finns någon förmåga att leva upp till orden eller inte.

När jag träffat människor som jag haft något speciellt med så har jag snarare känt ett behov av att vara försiktig i relation till dem. Jag har inte velat lova saker jag inte kan hålla, inte velat skapa falska förhoppningar, för jag vet att människor är sköra och att relationer är sköra. Jag har snarare velat visa kärlek genom mina handlingar; att finnas där, att ställa upp, att lyssna och ta till sig av vad de har att säga och hur de vill forma vår relation.

När jag konfronterat vissa med den uppenbara bristen på kärleksfullhet i deras sätt att förhålla sig till mig så har de kunnat svara med att istället övertyga mig om att de visst älskar mig ännu mer. Jag har tyvärr köpt det här många gånger, troligen för att jag själv gärna har velat att det ska vara sant. Som om dessa starka känslor i sig skulle kunna få mig att må bra och växa, som om det inte var deras praktik som var det verkligt värdefulla.

Idén om att det finns en massa känslor som liksom har egen kraft, som betyder någonting i sig, är en romantisk idé. Det är idén om att kärleken övervinner alla hinder, och som får människor att stanna i uppenbart destruktiva relationer eftersom de tror och vill tro att deras kärlek är stark nog för att övervinna problemen. Att möta problem i en relation med att bedyra sin kärlek är att reproducera denna idé, och att binda en människa till sig. Det är som att kärleksförklaringen blir ett löfte om en framtida utdelning; lid dig igenom dessa problem så kommer du att få en kärleksfull behandling senare. Relationen handlar om att sträva efter att låsa upp denna känslomässiga skatt som är kärlek, men den som inte är kapabel att ge dig kärlek nu kommer troligen inte att bli det senare heller.

Jag önskar att män som inte varit kapabla att ge mig kärlek inte hade sagt att de älskade mig, för det fick mig att tro att det fanns något där bakom som jag ville kämpa för att få. De trodde att deras ”kärlek” var nog för att få relationen att funka, att de inte behövde fundera på hur de agerande gentemot mig, och de fick mig att också tro detta.

Jag tycker inte att den som betett sig okärleksfullt mot mig har någon rätt att säga att den älskat mig. För mig är det inte kärlek om en inte är kapabel att behandla mig med respekt, det är snarare objektifiering och ägandebehov som ligger till grund för den känsla som i folkmun kallas för ”kärlek”.

Numera är jag mycket försiktig med kärleksförklaringar, både att ge och ta emot. Jag vill att kärleken främst ska synas genom handlingar, inte lovas genom tomma ord. Sådant binder människor till varandra och ritualiserar lögnen som en del i relationen.

Frigörelse.

tiantic3Kollade på min favoritfilm Titanic för ett tag sedan och ryste av välbehag inför den här scenen i slutet. Jack har dött, Rose lever kvar och allt är såklart fruktansvärt sorgligt. Men hon kämpar för att överleva även när han försvinner, och hon går inte tillbaks till den relationen hon hade innan utan väljer att leva vidare på egen hand. Jag tycker det är fantastiskt.

Folk tror alltid att jag är ironisk när jag säger att jag tycker Titanic är en storartad film, men jag är verkligen allvarlig. Det är en historia om en kvinna som frigör sig trots alla odds, som inte låter sitt öde styras av män. Det är en historia om patriarkal verklighet som också visar en väg ut som inte går genom en man.

”En man är aldrig lösningen på en annan man” är vad jag tänker när jag ser Titanic. Rose vet detta. När Jack försvinner står hon inte handfallen, hon dör inte med honom eller går tillbaks till tryggheten i borgerligheten. Hon lever vidare på sina egna villkor. Jack är en katalysator som får henne att se sina levnadsförhållanden med klar blick, men han är inte hennes allt.

Hela mitt liv har jag anpassat mig efter män, jag tänker inte göra det i feminismen också.

Vad som stör mig i hela frågan om manshat: att en som ickeman alltid ska vara den ”större människan” och ha förståelse för mäns skit. Nej tack. Jag är trött på att vara den större människan, jag är trött på att ursäkta mäns skit med att jag ska ha förståelse för dem. Jag går inte med på det längre. När män ger mig skit får de skit tillbaka, så enkelt är det. Den mån som inte har förståelse för detta har inte förståelse för min situation i patriarkatet och är därför heller inget att ha i den feministiska kampen.

Jag är trött på att anpassa mig för mäns skull, jag har gjort det hela livet och jag tänker inte göra det i ett sammanhang som ska handla om kamp för mina rättigheter.

Frigörelse kommer inte komma ur ytterligare anpassning, det kommer ur kompromisslös kamp. Och i den måste vi alltid alltid sätta ickemäns frigörelse framför mäns sårade ego.

Att hantera mäns sårade egon.

En grej som är sjukt jobbig med att ha relationer, vänskap eller kärlek, med så kallade ”snälla killar” eller feministmän är hur oerhört mycket en behöver peppa deras ego. Män som inte bryr sig så jättemycket om att uppfattas som ”bra killar” är ofta vidriga på olika sätt, men det brukar jag ha lättare att förhålla mig till eftersom jag liksom bara kan ogilla dem direkt.

Följande scenario är inte helt ovanligt:

Jag: det där du gjorde sårade mig och det var även patriarkalt. Jag skulle uppskatta om du slutade med det.

Han: nej nu blir jag jätteledsen för detta går inte ihop med min självbild. Nu kommer jag står här och känna skuld och skam tills du tröstar mig genom att säga att jag visst är en bra person.

Och så hamnar en i en situation där det inte går att komma vidare förrän en har tröstat personen och övertygat honom om att han visst är en bra person och att den där grejen inte spelade så stor roll trots allt eller att en säkert missuppfattade det hela eller att det egentligen handlar om att en är överkänslig eller whatever. Vad som helst egentligen bara de slipper känna skuld för sina handlingar.

Det är naturligt att känna skuld och skam, men om en ska kunna förändras så är det något en måste lära sig att hantera på ett konstruktivt sätt. Detta ser jag som en av de viktigaste grejerna för män som gör anspråk på att vara goda feminister. Om en får kritik ska en kunna ta den till sig utan att göra ett jävla skuldkalas av det och en ska absolut INTE tvinga den en utsatt till att ta hand om ens skuldkänslor inför vad en har gjort.

Detta har fått mig att i vissa relationer inte kunna ta upp grejer som gör mig ledsen eftersom mannen ändå ”försöker vara en bra kille” och så vidare, och då ska jag liksom avvakta och hoppas på att det ska vara nog. Men grejen är, att det är fan aldrig nog. Det finns alltid grejer de gör som är keffa som en behöver ta upp, fast om en tar upp dem så blir de så jävla ledsna för att deras självbild är att de är bra manliga feminister.

Försök istället att vara en person som tar till sig och lär sig av sina misstag. Lär dig att hantera skuld och skam utan att det går ut över den du gjort illa.