Fanny Åström – Sida 82 – Kom i kontakt med ditt inre hat

Gränsdragningen ska vara en ickefråga.

En fråga som en får ibland är ”var går gränsen” och när det händer tänker jag att personen som ställer frågan verkligen uppfattat allting som är av vikt när det kommer till politik.

Hela idén om att dra en gräns är liberal. Det bygger på en idé om att vi ska ha potentiellt skadliga saker, som till exempel kapitalism, i samhället men att vi ska ”begränsa” dess kraft. Lite samma sak gäller patriarkala strukturer, även om få skulle säga det öppet. Liberalfeminism bygger dock på att inte gå till kärnan av patriarkatet utan snarare begränsa dess mest negativa effekter. På samma sätt handlar liberal antirasism ofta om att bekämpa ”fördomar” snarare än att förstå rasism som en fråga om makt. Alltså; en skrapar på ytan, ser till olika ”konsekvenser” och försöker att ”begränsa” de mest uppenbart negativa. I sig inte ett dåligt projekt, men långt ifrån tillräckligt.

I en sådan kontext blir det såklart intressant att prata om var ”gränsen går”, men för mig som radikal så är det inte meningsfullt. Jag är inte intresserad av ”gränser”, jag är intresserad av de grundläggande strukturerna. När jag pekar ut till exempel mäns våld så är det inte för att jag vill isolera det problemet och ta bort just precis det men låta resten kvarstå, utan för att jag vill få människor att förstå hur patriarkatet påverkar oss och vad dess yttersta konsekvenser är.

Jag tror inte att det går att ha kvar en grundläggande struktur som bygger på mäns överordning eller exploaterande av andras arbete och förvänta sig att mäns våld eller missförhållanden på arbetsplatsen ska försvinna. Så länge vi har kvar det grundläggande systemet så kommer det att ske brott mot vad som anses vara ”gränsen” för närvarande.

Gränsen är alltid godtycklig, och jag tycker inte att vi ska jobba med godtycklighet i fråga om förtryck. Förtryck är fel, oavsett i vilken uträckning det förekommer. Vi måste ha som mål att bekämpa alla sorters makt, inte att dra ”gränsen” på rätt ställe. Detta är den stora skillnaden på att vara radikal och att inte vara det. Den som inte är radikal, alltså inte vill gå till roten med saker, famlar hela tiden efter ”gränsen” och hoppas att det ska hjälpa att sätta den på rätt ställe. Om vi bara komma överens om var gränsen går så kommer allt att gå bra.

Problemet med gränser är också att de måste upprätthållas, ofta av till exempel rättsväsendet. När ”gränsen” passeras så ska en anmäla det och hoppas på att polisen gör något åt saken. En är alltid utelämnad i ett system som bygger på att korrigera gränsöverträdelser i efterhand, inte på att motarbeta förutsättningarna för att dessa gränsöverträdelser sker från första början. Detta vänder jag mig emot. Jag vill inte leva i ett samhälle där män kan ta sig rätten över min kropp, där arbetsköpare kan bryta mot arbetsmiljöreglera och så vidare, för att de råkar sitta inne på kulturell och materiell makt. Jag vill inte vara utelämnad till att någon annan ska korrigera dessa gränsöverträdelser i efterhand. Jag vill ha makt över mitt eget liv och min egen situation från början till slut.

Så ja, var går då ”gränsen” för hur mycket staten får bestämma över någons pengar; svaret är att det inte finns någon sådan gräns, för i det samhälle jag eftersträvar finns varken någon ”stat” eller ”någons pengar”. Jag vill att hela gränsdragningen ska bli en ickefråga, för det ska inte finnas något att dra gränser kring.

Patriarkal passivitet och att ta ansvar för sina relationer.

Kollade på Scott Pilgrim vs the world för några dagar sedan och tänkte på den här tjejen han dejtar innan har träffar Ramona. Det är ett så perfekt exempel på patriarkal passivitet; det är tydligt att han inte har något större intresse i henne men han är med henne tills det dyker upp något roligare eftersom det är bekvämt så för honom. Varför inleder han ens en relation med henne från första början? Det är uppenbarligen bara en fråga om att han känner att han behöver någon och hon finns tillgänglig.

Det är rent smärtsamt att se hennes försök att få kontakt med honom samtidigt som han har huvudet på helt annat håll. Hon agerar verkligen stöttande flickvän och peppar och hjälper honom precis hela tiden samtidigt som han är totalt ointresserad. Hur står han ens ut med att vara omgiven av en person som underkastar sig honom så till den milda grad?

Detta är något som jag uppfattar att män ofta gör tyvärr, har relationer på slentrian med människor som anstränger sig oerhört mycket för att tillfredsställa dem. För mig framstår det som obegripligt hur en kan stå ut med att någon underkastar sig så mycket när en själv inte är intresserad, men Scott tycker inte att detta är ett problem utan han bara låter det fortgå tills hans rumskompis tvingar honom att göra slut.

Den här vårdslösheten mot andra människor som kommer ur passiviteten är verkligen skadlig. Det handlar om att knyta människor till sig utan att ge relationerna det arbete de förtjänar. Jag antar att det är en kombination av rädsla för ensamhet och bristande ansvarskänsla som spelar in. Det är bättre att undvika det ”besvär” som uppstår vid ett uppbrott. Det är bekvämare att vänta på att den andra parten ska fatta läget och dra, så en slipper göra det själv och slipper ha dåligt samvete för att en sårat någon.

I monogamins värld fungerar som så att framförallt det formella uppbrottet är ett svek eller något en har rätt att vara ledsen. Att behandla någon en är i en relation i med bristande respekt tas sällan upp som ett exempel på svek. Den som dumpar har inte ”rätt” att vara ledsen, för det handlar bara om att vara eller inte vara i en relation med en annan människa och inte om vad som sker i den här relationen. Därför missköter vissa sina relationer i hopp om att slippa vara den som dumpar, men själva misskötandet är såklart också ett svek och dessutom ett värre sådant eftersom en inte bara överger en person utan dessutom låter den personen hoppas och vara fortsatt känslomässigt involverad.

Det är ansvarsfullt att vara tydlig med sina intentioner och inte ingå i relationer med personer som uppenbarligen vill mer än vad en själv vill. Den som vill mer kommer såklart att vilja få det lilla hen kan, men i längden är en sådan relation endast ett hänsynslöst exploaterande av den som vill mer, eftersom den alltid kommer att anstränga sig mer och så vidare.

Du kan inte vänta på att det avgörande ögonblicket ska komma till dig, du måste skapa det.

Tänkte återknyta till det jag skrev här:

Det kommer inte att bli lättare att lämna. Det kommer inte att komma ett tillfälle som känns ”rätt”.

Jag tänker på de relationer jag har varit i där jag liksom mest väntat på att Något Ska Hända, något avgörande som får relationen att fullständigt krackelera. Det har liksom varit som att jag väntat på att det ska komma något utifrån som ska göra att jag själv slipper ta beslutet om att lämna.

En kan se att en relation är bortom all räddning så outhärdligt kristallklart men ändå inte har styrkan att lämna relationen själv. Jag ser det i mina dagböcker från när relationer jag varit i har hållit på att gå sönder; jag vet att det aldrig kommer gå, ändå vågar jag inte ta steget.

Det är väl den där förrädiska lilla skärvan av hopp som kilar sin in i min inre blick och som envist sätter sig fast. Den där lilla biten i mig som fortfarande hoppas på att allt slit ska ge utdelning, att det ska finnas någon slags mening med lidandet. Och ju längre jag klamrar mig fast vid det hoppet desto svårare blir det, för det är smärtsammare att erkänna två bortkastade år än ett och så vidare.

Ibland kan det vara så att det bli bättre i perioder, eller ofta är det så. Svältfödd som en är så hetsar en upp sig inför minsta lilla; ett skratt, en trevlig kväll, skönt sex. Ju mindre än får av de bra bitarna desto mer hänger en upp sig på de små skärvor som finns. Till slut blir det kanske bara avsaknaden av ännu grövre saker som håller hoppet vid liv; den slår mig i alla fall inte.

Det en måste göra är att slå ihjäl hoppet. Att inse att det aldrig någonsin kommer att bli bra. Att inse att trots att det finns skärvor av ljus i mörkret så kompenserar inte det för ett liv i otrygghet, konflikt och ibland även rädsla. Det finns ingen människa, ingen relation, i världen som det är värt att uthärda det för. Inga kickar kan någonsin kompensera den smärtan.

Du kan inte vänta på att det avgörande ögonblicket ska komma till dig, du måste skapa det. Fundera på det hopp du känner. Vad är det som får det att fortsätta brinna, och vad kan du göra för att få slut på det?

Fly och titta aldrig tillbaka.

Mitt enda råd till den som lever i en destruktiv relation; dra snabbt som fan. Bara fly och titta aldrig tillbaka. Det kommer inte att bli bättre. Det kommer inte att bli lättare att lämna. Det kommer inte att komma ett tillfälle som känns ”rätt”.

Tänk på att saker och ting normaliseras så olidligt snabbt. Tänk på att tid förflyter så fort. Tänk på att en fastnar så lätt. Tänk på att de där sakerna som ni kommer på för att lappa ihop relationen; flytta ihop, köpa saker tillsammans, skaffa barn, skaffa husdjur, kan vara någon som binder er närmre varandra och gör det ännu svårare att lämna.

Härda ut. Det kommer att vara svårt, det kommer att göra ont, det kommer att kännas som om du aldrig någonsin kommer kunna andas utan smärta igen, som att du aldrig någonsin kommer kunna le igen. Men du kommer att kunna göra det, bara inte tillsammans med personen som skadar dig, som gör dig svag.

Precis som med alla beroenden är destruktiva relationer smärtsamma att bryta, men när det väl är gjort så kommer du att vara så mycket starkare. Du kommer att vara så oändligt mycket starkare.

Ta till alla till buds stående medel. Håll inte tillbaka tårarna, ilskan, frustrationen, skriken utan låt allting flöda fritt. Ge utlopp för all den smärta som samlats. Ring någon du litar på och be om allt stöd du kan få. Var destruktiv om du behöver, för vad som helst är bättre än att stanna där.

Lär berättelser om misshandelsrelationer och destruktiva relationer om du orkar. Läs allt du kommer över om misshandel, om svek, om normaliseringsprocessen. Identifiera mönstren. Skriv om vad som hände. Skriv ett brev till den som skadat dig utan att posta det, eller posta det om du orkar. Tillåt dig själv att vara fullständigt orimlig, hjärtekrossad, arg, hysterisk och självmotsägande. Tillåt dig själv att känna alla känslor av ilska, hat, kärlek och sorg. Alla känslor utom skuld, för det är inte ditt fel. Kom alltid ihåg att det inte är ditt fel.

Till slut kommer du orka resa dig upp igen, till slut kommer du orka andas igen, men aldrig mer med den person som skadat dig. Den personen är för evigt borta ur ditt liv. Och en dag kommer du att vara glad för det.

Till er som mejlar i behov av stöd.

Hej!

Jag vill säga att jag just nu inte har ork och tid att läsa och svara på alla mejl jag får direkt. Jag vet att vissa mejlar för att ni vill ha känslomässigt stöd på grund av pissiga relationer, och jag skulle uppskatta om de som gör detta skrev något i stil med ”behov av stöd” i rubriken till mejlet så att jag kan prioritera det. Jag vill verkligen svara på de som mejlar om den typen av saker, så det skulle underlätta.

Om jag inte svarar på något viktigt så ber jag om ursäkt och förståelse för detta. Min ork räcker tyvärr inte alltid till, och det är jag väldigt ledsen för.

Om att ”lyfta kvinnor”.

Jag tänkte att jag skulle skriva lite om den här grejen att ”lyfta kvinnor” som en ofta hör i olika sammanhang. Att ”lyfta kvinnor” skulle jag identifiera som en liberalfeministisk strategi, det handlar ofta om enskilda kvinnor som gjort bra livsval och som lyfta fram som föredömen. Det handlar sällan om att lyfta fram feministiska aktivister utan snarare ”lyckade” kvinnor, som kvinnliga politiker, artister eller företagsledare. Alltså kvinnor som har kämpat sig fram i patriarkatet på patriarkatets villkor.

Syftet med att ”lyfta” dessa kvinnor är att visa ”alternativ” för kvinnor, det vill säga att visa att en kan leva på ett sätt som gör en ”lyckad” i patriarkatet. Det handlar om att ”peppa” kvinnor att ta för sig och så vidare. Till exempel så ska en kvinna kanske tänka: ”jag behöver inte utbilda mig till [traditionellt kvinnoyrke] utan jag kanske kan bli VD istället”.

Jag tycker förvisso att representation av är viktigt, att det är viktigt att ser andra alternativ är de som påbjuds traditionellt. Samtidigt så kan jag tycka att det i detta finns en stor ignorans inför de faktiskt svårigheter kvinnor idag står inför om de vill lyckas med något i livet. Det handlar ju liksom inte bara om inställning, utan det handlar om att en behöver anstränga sig så jävla mycket mer för att nå samma position som en man.

En annan grej en ofta ser tillsammans med det här är en retorik som lyder ungefär ”klaga inte bara, gör något istället”. De kvinnor som lyfts fram är ofta kvinnor som har en så kallad ”positiv inställning” och tycker att en är sin egen lyckas smed, som till exempel Löwengrip. Löwengrip är en trygg person att lyfta fram som förebild eftersom hon aldrig skulle drömma om att försöka använda sitt utrymme till att föra fram någon slags feministisk agenda.

Det är inte helt ovanligt att antifeminister lyfter fram ”bra” kvinnliga förebilder, men syftet är alltid att trycka ner någon annan. Till exempel; den här kvinnan är bra eftersom hon gjort karriär, men hon kräver inga förändringar av systemet. Dessa kvinnor kan då användas emot feminismen; eftersom den här kvinnan lyckats, varför kan inte du bara hålla käften och göra det du med? Varför måste ni kräva politisk förändring när kvinnor uppenbarligen kan lyckas om de bara kämpar tillräckligt hårt?

Som kvinna går det givetvis att använda den patriarkala logiken till sin fördel, till exempel genom att motarbeta andra kvinnor. Detta är extra enkelt om en är en vit ciskvinna med kapital, kulturellt som materiellt, som kan anspela på att vara en ”respektabel” kvinna genom att trycka ner andra kvinnor som inte lever upp till dessa ideal. Löwengrip är ett utmärkt exempel på detta; hon ägnar mycket energi åt att framställa sin femininitet på ett fördelaktigt sätt och klanka ner på hur andra kvinnor agerar. Löwengrip slår också mynt av detta, genom att framställa sig som en bra kvinna kan hon ta plats i manliga rum och dessutom sälja saker som kopplas ihop med hennes eftersträvansvärda femininitet. Att bli framgångsrik på det här sättet är absolut inte feministiskt.

Jag tycker också det är viktigt att lyfta kvinnor, men då är det snarare feministiska aktivister jag tänker på. Kvinnor som gått sin egen väg utanför patriarkatet, som gjort motstånd och kämpat emot patriarkala strukturer istället för att ta plats på patriarkatets villkor. Men det är tyvärr sällan det som åsyftas när folk talar om vikten av att ”lyfta kvinnor”.

Manshat är inte feminism, men det kommer ur samma verklighet som gör feminismen nödvändig.

Jag fick frågan om ja tycker att manshat är feminism och jag tänkte faktiskt att jag skulle ta mig an och svara på den nu.

Svaret är; det beror på. Allt manshat är verkligen inte feministiskt i sig självt, men det mesta manshat kan användas i feminismen.

Vissa har ett sätt att tala om män, eller ”karlar”, som bygger på någon slags idé om att det finns ”riktiga män” som är eftersträvansvärda men att just de män de har i sin omgivning är dåliga exemplar. Det vill säga; de genomskådar inte romantiken, löftena som manligheten bär med sig utan de är mest besvikna över att själva inte ha fått tillgång till det. De tänker sig fortfarande att det finns prinsar, att det finns ridderlighet, bara det att de har gått miste om det.

Detta är inte en särskilt djup feministisk analys. Det finns däremot ett frö till feminism i den, eftersom det finns en frustration över förlusten en gjort i och med att tro på och leva efter de patriarkala lögnerna men inte få den utdelning en förväntade sig.

Det finns också kvinnor som rent instinktivt är rädda för män, vilket inte är så konstigt med tanke på att män utgör det enskilt största hotet mot ickemäns liv och hälsa, och ofta trycker ner ickemän, förminskar ickemän och så vidare. Detta behöver dock inte alltid komma tillsammans med en feministisk analys utan kan vara en ren ryggmärgsreflex, vilket inte är så konstigt om en lever i ett patriarkat.

Jag tänker mig inte att detta ”manshat” är feminism i sig, men jag tänker mig att det är legitima reaktioner på att leva i ett patriarkat och således måste det tas upp och inlemmas i en feministisk analys. Jag vill kunna säga; ”jaha, du är rädd för/besviken på män, låt mig förklara hur det hänger ihop”. Jag tror att människor får kontakt med politik genom känslor, och därför tror jag att det är fördelaktigt att plocka upp just det manshat som många känner som en naturlig konsekvens av att leva i patriarkatet.

Manshat är ingenting artificiellt som feminismen uppfunnit, utan hat mot och rädsla för män är någonting som många går omkring och känner under stora delar av sina liv. Detta är en naturlig konsekvens av att leva i ett samhälle där en blir förtryckt av män. Genom att prata om och uttrycka dessa känslor så kan vi skapa en feministisk praktik. Genom att gemensamt tala om rädslan när vi går hem på natten, om obehaget när en man tar kontakt med oss fast vi inte vill, om skulden och skammen i att bli utsatt för sexuella övergrepp och om besvikelsen när män inte håller vad de lovar så kan vi skapa teorier om patriarkatet och släppa skulden.

Manshat är inte feminism, men det kommer ur samma verklighet som gör feminismen nödvändig och det vore bara dumt att inte plocka upp dessa känslor. Det vore dels dumt eftersom hat kan vara en otrolig drivkraft och källa till förändring, men det vore också oerhört exkluderande inför de kvinnor som har goda skäl till att känna manshat och rädsla för män och inte bara kan ”göra sig av” med dessa känslor hur som helst. För att något ska bli feminism krävs dock mer än denna känsla, det krävs att den politiseras, att vi lär oss att använda hatet.

Att som feminist förkasta och förneka det hat som springer ur att leva i ett patriarkat är en mycket märklig och osolidarisk handling. Att som feminist säga åt andra hur de ska hantera att bli förtryckta i patriarkatet är att visa på en oerhört oförståelse för vad patriarkatet gör med människor. Att säga ”jag hatar inte män” duger inte, ty att en själv lyckats hantera dessa erfarenheter på något annat sätt gör inte att hat skulle vara illegitimt.

Den som vill att hatet ska ta slut bör med fördel engagera sig i kampen för det postpatriarkala samhället istället, för det är där lösningen ligger. Feminismen uppfann inte manshatet, utan det var patriarkatet som gjorde det.

Om en inte behandlar mig som en tänkande människa kan en inte förvänta sig att få God Ton tillbaka.

Hade ett utbyte på twitter:
Detta är en så perfekt jävla illustration över hela den här God Ton/Ta Debatten/Retorik-grejen. Någon kommer och ”läxar upp” en angående någonting, till exempel ”du har missförstått detta med feminism”/”du missar den här aspekten” eller liknande (personen på bilden skrev i en tweet innan att jag hade missuppfattat vad feminism handlar om). Eftersom det är pisstråkigt att diskutera på de premisserna så brukar jag antingen skita i det eller skriva typ ”bla bla” för att markera att jag inte pallar. Inte så jävla trevligt kanske, MEN det är inte heller trevligt att inleda en konversation med någon med att läxa upp denne, ta tolkningsföreträde och antyda att den andra är okunnig på ett område hen uppenbarligen är mycket engagerad i.

Folk kan ibland tycka såhär: men tål du inte att någon har en annan åsikt. Givetvis ”tål” jag det, jag är väl så illa tvungen. Det är en grej att ha ”en annan åsikt” och att aktivt trycka upp denna åsikt i mitt fejs med en tillrättavisande ton. Att göra detta är inte att ”diskutera” utan att agitera, att skriva till någon med syftet att sätta hen på plats. Varför skulle jag ha intresse i ett sådant utbyte?

Sedan kommer den där ”och här är anledningen varför ingen tar dig på allvar”. Det är så roligt när folk säger så, för grejen är att sjukt många människor tar mig på allvar. Jag får dagligen mejl, kommentarer och så vidare från människor som läser min texter, använder dem för att reflektera över sitt liv och så vidare. Sedan finns det såklart också en massa människor som inte tar mig på allvar, men det innebär inte att ingen annan gör det. Jag blir så sjukt irriterad på alla som använder sin egen attityd som utgångspunkt för att bedöma hur effektiva mina metoder är? Jag märker väl själv vad som ger utdelning och inte. Herregud.

När en ber om att slippa diskutera så får en dock alltid höra ”jaha du har inga argument”:

Ungefär som om jag inte skulle kunna ha något annat skäl att vilja strunta i en diskussion än att jag inte har några argument? Till skillnad från vissa andra så sätter jag ingen prestige i att ”vinna” olika diskussioner med människor, utan jag struntar hellre i att lägga min tid på en diskussion som uppenbarligen inte kommer ge mig något i utbyte. Jag tycker det är en ganska rimlig inställning, ty det är att vara varsam med både min egen och andras tid. Men vissa människor kan vara inte begripa att de inte är en så viktig del i min tillvaro att jag vill ha tråkiga diskussioner med dem, vissa kan bara inte förstå att deras åsikter om saker och ting helt enkelt inte är så jävla intressanta.

Jag fattar inte vad folk som inleder interaktion med att läxa upp någon förväntar sig för svar? Ska jag ba ”åh, tack så himla mycket för att du förärar mig din åsikt levererad på ett spydigt sätt”? Ska jag ba ”nejmen gud vad intressant, berätta mer” om åsikter jag hört en miljon gånger förr? Det är liksom inte som att jag bara går på känsla när det kommer till min analys och mitt sätt att uttrycka mig, jag har faktiskt tänkt igenom saker och dessutom skrivit en massa massa om detta som en kan läsa om en vill. Visst kan en tycka annorlunda, men att förvänta sig att jag ska ”ta till mig” av den här typen av översittiga kommentarer är enbart fånigt.

Få människor tycker om att bli behandlade som barn som behöver uppfostras och tillrättavisas. Om du har en annan åsikt, skriv inte ”du har fel, det är såhär”, utan lägg fram din ståndpunkt på ett lite mer ödmjukt sätt. Prata inte med din motpart som om denne var dum i huvudet och aldrig tänkt efter. Detta är grundläggande respekt i en diskussion, det handlar om att respektera den en talar med intellektuellt. Om en inte gör detta så är det inte någon idé att ens diskutera eftersom en ändå inte kommer ta något hen säger på allvar. I så fall kan en ärligt talat bara skita i att en försöka låtsas som om en diskuterar och håller God Ton och gå på hånandet direkt. Att hålla på och hyckla och låtsas att en vill ”diskutera” när en bara vill tillrättavisa och trycka ner är bara falskt och förminskande. Jag kommer fan aldrig fatta varför människor låtsas att de vill diskutera när de inte vill det utan bara vill tillrättavisa en. Jag tycker det är så obegripligt, respektlöst och framförallt falskt.Nå, jag kommer såklart fortsätta att ha ”dålig ton” emot dem som inleder konversationer med att läxa upp mig och förminska mig och inte visar mig intellektuell respekt. Om en inte behandlar mig som en tänkande människa kan en inte förvänta sig att få God Ton tillbaka, så enkelt är det.

Om en man avslutar en relation för att partnern ”förtjänar bättre” utgår jag från att han inte inleder en ny relation sedan.

En grej en hör att män säger när de gör slut är att någon ”förtjänar bättre”. När jag hör detta tänker jag lite såhär: ja, klart som fan en förtjänar bättre än att va ihop med någon tråkig snubbe?? Jag skulle säga att det är ytterst ovanligt att en ickeman får tillbaka lika mycket som hen ger i en relation till en man.

När jag sett detta scenario hända både mig själv och andra har det ofta handlat om att mannen har fuckat upp relationen och sårat, den andra har blivit arg och ledsen vilket har lett till att han tyckt det varit ”besvärligt” och således velat lämna relationen. Han motiverar det med att den andra ”förtjänar bättre”, för det låter väl typ bra och som att han skyler det som hänt på sina egna tillkortakommanden och inte på denne. ”Fin, ödmjuk och insiktsfull kille”, ska en kanske tänka.

Problemet är att väldigt få män funderar på vad någon ”förtjänar” så länge det inte stället till något besvär för dem att ge en människa mindre än vad hen förtjänar.

Om mannen hade brytt sig om vad någon förtjänar hade han såklart struntat i ett ingå en relation med denne från första början. Om han hade brytt sig hade han tänkt såhär: ”kan jag ge de här människan det den förtjänar”, och om han hade rannsakat sig själv så hade han kommit fram till att ”nej, det kan jag inte” och skippat att inleda en relation. Men nej, det är inte detta som sker, utan istället inleder mannen en relation, beter sig illa och lägger bena på ryggen när det blir jobbigt.

Jag bedömer det som ytterst ovanligt att en man inser att han inte räcker till innan någon har konfronterat honom med det och ställt till olika former av ”besvär”. Då är det läge att böla om att hen ”förtjänar bättre”. Men det handlar inte om vad partnern förtjänar, det bryr han sig inte om. Det handlar om att han ska slippa undan besväret i att bli konfronterad med att han beter sig som ett jävla arsle. Det handlar om att han inte orkar anstränga sig för att behandla denne med respekt, och därför lägger han benen på ryggen när detta plötsligt avkrävs honom. Om partnern inte hade blivit upprörd över hans beteende hade han troligen inte brytt sig ett skit om vad hen ”förtjänar” för behandling.

Det mest fascinerande med den här typen av män är att de kan gå från att avsluta en relation för att partnern ”förtjänar bättre” för att sedan omedelbart gå in i en ny relation. Vad är det som gör att den nya partnern inte förtjänar bättre? Vad är det som ger människan rätten att med insikten om sina begränsningar direkt ingå i en ny relation. Det är såklart oerhört vårdslöst.

Om en lämnat en relation för att partnern ”förtjänar bättre” så borde en ta sig lite tid och noggrant överväga precis vad en person en ingår en relation med förtjänar för att sedan kunna leva upp till detta i nästa relation, alternativt inte gå in i någon ny relation om en finner uppdraget omöjligt. Att gå från den ena relationen till den andra med denna motivering är inte det minsta lilla genuint, utan enbart en fråga om att en vill undvika besväret som uppstår när partnern faktiskt kräver att bli behandlad som den förtjänar. Att säga att någon ”förtjänar bättre” utan att faktiskt försöka förändra sitt sätt att vara är en mycket tragisk ursäkt som gör något slags anspråk på att vara ”ödmjuk” och ha nått ”insikt” utan att det stämmer över huvud taget.

Nej, om en avslutar en relation för att partnern ”förtjänar bättre” får en fan stå sitt kast och på allvar fundera över vad en har gjort. Om en inte är beredd att göra detta kan en köra upp sin falska ödmjukhet i arslet och säga som det är: jag gör slut med dig för att jag inte pallar med besväret som uppstår när du kräver att jag ska behandla dig mes respekt.

När vi ser ett liv utanför den obligatoriska heterosexualiteten som ett alternativ kan vi börja förhandla.

Ibland ser jag olika kvinnliga karaktärer beskrivas som ”starka kvinnor” och förvånansvärt ofta handlar detta om att kvinnorna ifråga agerar som subjekt i relation till män. Till exempel: hon raggar upp honom, hon väljer honom och så vidare, som om det vore att göra ett ickepatriarkalt val bara för att en väljer.

Givetvis väljer kvinnor saker i sina liv. Kvinnor är inte passiva objekt för mäns makt, utan vi förhandlar om utrymme, om villkor i relationen och så vidare. Vi gör motstånd mot förtrycket i de heteromonogama relationerna, vi gör motstånd mot normer och ideal som tvingas på oss och så vidare. Att förneka detta vore att förneka att kvinnor agerar som subjekt och det vore högst ofeministiskt.

Problemet med dessa ”starka kvinnor” som ”väljer” är att dessa val alltid handlar om män. De väljer mellan män, de väljer att satsa på ett förhållande med en viss man och så vidare. Detta är såklart ett val, och det sker i regel också en förhandling innan beslutet fattas där kvinnan ställer olika krav, men det hela sker på mannens såväl som på heterosexualitetens villkor. Det är fortfarande mannen som har makt, det är kvinnan som når samhällelig statusgenom honom och inte tvärtom.

I vissa filmer tycker jag att den här förhandlingen skildras på ett väldigt bra sätt. Till exempel i Titanic så är de begränsningar som Rose upplever i sin livssituation väldigt uttalade, det är uppenbart att hon är en kvinna i ett patriarkat och därmed begränsad, men hon agerar också tydligt som ett subjekt och tar avstamp i sin situation för att fatta beslut kring sitt liv. I andra filmer, till exempel Pretty Woman, så tycker jag inte att det framgår lika tydligt vad det rör sig om. Där lyfts inte kvinnans pressade situation som kvinna fram på samma sätt, utan det framstår mer som att hon bara drar en vinstlott och förbättrar sitt liv. Det framstår som att de väljer varandra på lika villkor, vilket såklart inte stämmer. Där Titanic är en ärlig och tragisk framställning av hur det är att leva som kvinna i ett patriarkalt samhälle så är Pretty Woman en askungensaga där en kvinna blir räddad av en man.

Poängen är inte att kvinnorna i dessa filmer är passiva eller att de gör dåliga val, poängen är att deras valmöjligheter är mycket begränsade och alltid beroende av män. Det är ytterst ovanligt att en kvinna i en romantisk film faktiskt går utanför detta, men det sker faktiskt i Titanic. Rose väljer att inte vara med Carl efter att Jack har dött, hon väljer att leva sitt eget liv. Hon går utanför den vanliga romantiska berättelsen och tar ansvar för sin egen existens, vägrar låta sitt öde ligga i en mans händer. Detta är verkligen ett lyckligt slut, ty det innebär en verklig frigörelse.

Och det är den möjligheten vi måste lära oss att se och ta till vara på. Så länge våra val och våra förhandlingar sker med män, för att vi ska ingå i heteromonogama relationer med dem, så kommer vi att vara i en underordnad position i förhandlingarna. Vi kan kanske få vissa fördelar, men vi kommer aldrig få makt över situationen. Vi har ingenting att faktiskt sätta emot om vi i slutänden ändå måste leva tillsammans med en man. Det är först när vi ser ett liv utanför den obligatoriska heterosexualiteten som ett alternativ som vi kan börja förhandla på riktigt.