löwengrip – Fanny Åström

Löwengrip är vår fiende. Om att förminska kvinnliga meningsmotståndare.

Jag har tänkt lite på det här med hur en betraktar meningsmotståndare beroende på vilket kön de har, framförallt utifrån Löwengrip och de diskussioner som går kring henne.

Löwengrip är en verkligt vidrig människa men oerhört vidriga värderingar, såväl borgerliga som antifeministiska (en tautologi då antifeminism är i sig en borgerlig värdering, men nåja). Detta faller sig naturligt för en kvinna i Löwengrips position; även om hon såklart också är förtryckt i patriarkatet så tjänar hon på patriarkatet. Hon profiterar på kvinnoförtryck genom att till exempel sälja produkter som anspelar på vissa kvinnoideal.

En person som Löwengrip som tagit sig in i en traditionellt manlig sfär har mycket att vinna på att inte vara feminist; hon kommer då inte att upplevas som något hot utan kommer att ses som ett undantag, kanske kan hon rentav användas för att peka på att ”kolla, vi förtrycker inte kvinnor för vi har ju släppt in denna kvinna”.

Men i hur Löwengrips åsikter bemöts kan en se en viss inställning kring att hon skulle vara ”lurad” som uttrycker sig antifeministiskt och att hon ”borde” gå över till feminismen eftersom hon är kvinna. Otaliga försök har gjorts för att försöka övertala Löwengrip till att bli feminist, bland annat en ganska vidrig text där hon påmindes om alla övergrepp hon skrivit om.

Problemet med detta är flera. För det första är det dumt att förminska en kvinnas förmåga att själv avgöra vad som tjänar henne bäst i hennes position. Löwengrips antifeminism är nog inte något ogenomtänkt, utan snarare något som stärker hennes ”varumärke”. Vidare så skapar det ett orimligt fokus på en enskild person och etiketter; vad spelar det ens för roll om Löwengrip kallar sig feminist? Det är ändå inte som att det skulle göra hennes agerande mer feministiskt.

Samma sak kan jag se när vissa kritiserar Löwengrip från vänsterhåll, då kan det låta mer i stil med ”hon är bara en bloggare”. Det stämmer förvisso att Löwengrip är bloggare, men hon är framförallt kapitalist. Hon driver flera företag i vilka hon exploaterar människors arbetskraft och sprider kapitalistiska ideal och värderingar. Hennes blogg utgör en stor plattform som påverkar många människor och det är verkligen ett problem att hennes vidriga TRAMS når en stå stor publik. Detta blir inte mindre problematiskt bara för att det är en blogg som drivs av en kvinna.

En behöver varken nedvärdera Löwengrips intelligens eller inflytande för att kunna tycka att det hon ägnar sig åt är skit. Vi bör inte försöka förminska Löwengrip eller vädja till hennes förnuft, utan snarare se henne som den fiende till allt vad ett värdigt samhälle heter som hon är. Detta har inte främst att göra med att hon är ”korkad” eller har ”fel åsikter” utan om att hon profiterar på ett kapitalistiskt och patriarkalt system i sin verksamhet, och då är det även angeläget för henne att bygga sitt så kallade ”personliga varumärke” kring detta.

Det vi måste fråga oss är vad det är för strukturer i samhället som gör att personer som Löwengrip har inflytande, och försöka angripa dessa. Det är positionen och makten som är problemet, inte någon slags dumhet eller insiktslöshet. Hon kommer kanske att anamma vissa feministiska idéer om det passar henne, om det blir ett för stort pr-problem att inte ha det, men frågan är ju vad en sådan fernissa skulle vara värd.

Om att ”lyfta kvinnor”.

Jag tänkte att jag skulle skriva lite om den här grejen att ”lyfta kvinnor” som en ofta hör i olika sammanhang. Att ”lyfta kvinnor” skulle jag identifiera som en liberalfeministisk strategi, det handlar ofta om enskilda kvinnor som gjort bra livsval och som lyfta fram som föredömen. Det handlar sällan om att lyfta fram feministiska aktivister utan snarare ”lyckade” kvinnor, som kvinnliga politiker, artister eller företagsledare. Alltså kvinnor som har kämpat sig fram i patriarkatet på patriarkatets villkor.

Syftet med att ”lyfta” dessa kvinnor är att visa ”alternativ” för kvinnor, det vill säga att visa att en kan leva på ett sätt som gör en ”lyckad” i patriarkatet. Det handlar om att ”peppa” kvinnor att ta för sig och så vidare. Till exempel så ska en kvinna kanske tänka: ”jag behöver inte utbilda mig till [traditionellt kvinnoyrke] utan jag kanske kan bli VD istället”.

Jag tycker förvisso att representation av är viktigt, att det är viktigt att ser andra alternativ är de som påbjuds traditionellt. Samtidigt så kan jag tycka att det i detta finns en stor ignorans inför de faktiskt svårigheter kvinnor idag står inför om de vill lyckas med något i livet. Det handlar ju liksom inte bara om inställning, utan det handlar om att en behöver anstränga sig så jävla mycket mer för att nå samma position som en man.

En annan grej en ofta ser tillsammans med det här är en retorik som lyder ungefär ”klaga inte bara, gör något istället”. De kvinnor som lyfts fram är ofta kvinnor som har en så kallad ”positiv inställning” och tycker att en är sin egen lyckas smed, som till exempel Löwengrip. Löwengrip är en trygg person att lyfta fram som förebild eftersom hon aldrig skulle drömma om att försöka använda sitt utrymme till att föra fram någon slags feministisk agenda.

Det är inte helt ovanligt att antifeminister lyfter fram ”bra” kvinnliga förebilder, men syftet är alltid att trycka ner någon annan. Till exempel; den här kvinnan är bra eftersom hon gjort karriär, men hon kräver inga förändringar av systemet. Dessa kvinnor kan då användas emot feminismen; eftersom den här kvinnan lyckats, varför kan inte du bara hålla käften och göra det du med? Varför måste ni kräva politisk förändring när kvinnor uppenbarligen kan lyckas om de bara kämpar tillräckligt hårt?

Som kvinna går det givetvis att använda den patriarkala logiken till sin fördel, till exempel genom att motarbeta andra kvinnor. Detta är extra enkelt om en är en vit ciskvinna med kapital, kulturellt som materiellt, som kan anspela på att vara en ”respektabel” kvinna genom att trycka ner andra kvinnor som inte lever upp till dessa ideal. Löwengrip är ett utmärkt exempel på detta; hon ägnar mycket energi åt att framställa sin femininitet på ett fördelaktigt sätt och klanka ner på hur andra kvinnor agerar. Löwengrip slår också mynt av detta, genom att framställa sig som en bra kvinna kan hon ta plats i manliga rum och dessutom sälja saker som kopplas ihop med hennes eftersträvansvärda femininitet. Att bli framgångsrik på det här sättet är absolut inte feministiskt.

Jag tycker också det är viktigt att lyfta kvinnor, men då är det snarare feministiska aktivister jag tänker på. Kvinnor som gått sin egen väg utanför patriarkatet, som gjort motstånd och kämpat emot patriarkala strukturer istället för att ta plats på patriarkatets villkor. Men det är tyvärr sällan det som åsyftas när folk talar om vikten av att ”lyfta kvinnor”.

Entreprenörskap.

Läste denna rubrik på en löpsedel för några dagar sedan, och sedan kom detta inlägg av Löwengrip som fick mig att fundera mer på en sak:

Jag älskar entreprenörer! Det kommer väl inte som en chock för er. Men det är något häftigt med människor som har en idé och bestämmer sig för att förverkliga den. Skapa något som inte existerade innan.

Nämligen hur vi använder ordet entreprenör. Entreprenör har liksom börjat betyda ”allmänt uppfinningsrik person som på ett eller annat sätt lyckats tjäna pengar”. Alla som över huvud taget tar sig för någonting läggs in i facket ”entreprenör”.

Löwengrip ”älskar entreprenörer”. Det spelar liksom inte så stor roll vad de gör, om det är till någon nytta och så vidare utan det viktiga är 1. att de gör något 2. att de tjänar pengar på det. Vem bryr sig om vad det är som inte existerade innan är, så länge det kan säljas. Fokus här ligger verkligen på själva företagandet och inget annat, även om Löwengrip säljer in det som en dröm vilken som helst.

Många entreprenörer pratar om hur otroligt mycket de älskar vad de gör, om att de jobbar med vad de älskar så vidare. Det kanske är sant, men jag tvivlar liksom på att de hade gjort vad de gör om det inte var för att de tjänar pengar på det. Det är såklart inget konstigt med det, men jag stör mig på hur entreprenörskapet säljs in som att göra sin hobby bara det att en råkar tjäna pengar på det. Som om entreprenörer inte var tvungna att underkasta sig en massa saker.

Jag tänker också på när folk snackar om att förverkliga sina drömmar, hur ofta det handlar om just pengar. Det är inte så konstigt med tanke på att pengar är en väldigt viktig del av livet i det här samhället MEN jag tycker ändå att det är beklagligt. Jag tänker framförallt hur Löwengrip brukar skriva om att en ska ”göra det en älskar” och så vidare och att det alltid är underförstått att en ska kunna tjäna pengar på det. Visst, jättekul för de som kan men alla har inte hobbys som passar så bra in i kapitalismen.

Jag tänker också att allt detta tjat om att förverkliga sina drömmar skapar en viss press på människor att ha den typen av drömmar. Typ: ”jag drömmer om att designa min egen kollektion/jobba med min hobby” och så vidare. Det vill säga att vi, när vi formulerar våra drömmar, tänker på just hur vi ska organisera vårt arbetsliv och begränsar oss inom de tänkbara ramarna. Att det vi älskar måste infogas i vårt arbetsliv, istället för att de på hur vi ska kunna ägna oss åt det vi älskar på fritiden och framförallt hur vi ska nå ett samhälle där att ”göra det en älskar” inte är ett privilegium för de som råkar ha rätt sorts drömmar och förutsättningar utan där alla har den möjligheten att göra det utan krav på att det ska vara säljbart.

Detta att sälja in ett lyckat arbetsliv som det absolut bästa en människa kan göra tänker jag är väldigt mycket en del av en högerideologi. Att fokusera just på de drömmar och ambitioner som är relaterade till arbete och säga; dessa är de viktigaste drömmarna, om du uppnår dessa kommer du bli lycklig får folk att tänka att det de behöver göra är att lyckas på kapitalismens villkor istället för att se andra möjligheter utanför den. Kampen blir privat istället för kollektiv, eftersom det handlar om att bli en av de lyckliga få som jobbar med sin hobby.

Löwengrip och feminismen.

Jag har funderat lite på det här med Löwengrip och feminismen. Människan har ju fått för sig att basha på feminismen, vilket knappast är förvånande med tanke på att det stärker hens ”personliga varumärke”.

Jag bara undrar: varför är det så viktigt för vissa att Löwengrip är feminist? Jag har så svårt att begripa det. Det är inte som att feminismens legitimitet hänger på om Löwengrip kallar sig feminist eller inte.

Jag har också svårt för det här skuldtyngda pressandet. Ni kommer inte kunna tvinga in någon i att vara feminist, och jag tycker inte att det är något en ska göra även om det vore möjligt. Feminism ska vara ett val, inte något en tvingas in i.

Men det jag tycker är märkligast är nog hur folk lyfter fram att Löwengrip liksom vore en mer passande feminist än andra kvinnor, eftersom hen är en ”stark kvinna” och så vidare. Ungefär som om det fanns kvinnor som var mer ”passande” för feminism. Jag gillar inte den här idén om att en kvinna kan bete sig mer eller mindre ”feministiskt” i sitt liv. Vad som gör en till feminist är inte ens val av karriär, familj eller liknande utan ens värderingar och vad en väljer att göra politiskt.

För vad händer med alla andra kvinnor när vi lyfter fram Löwengrip som någon slags feministisk förebild trots att hen aldrig uttrycker feministiska värderingar? Vad händer med de kvinnor som dagligen kämpar för ett jämställt samhälle, men som inte har möjligheter att skapa ett lika självständigt liv som Löwengrip?

Jag tror att vi måste lägga mer fokus på de val en gör i livet och mindre på hur en ”god” feministisk livsstil skulle kunna se ut. Jag tror inte på att lyfta fram Löwengrips eller någon annan kvinnas liv som ett feministisk ideal att sträva efter i sig, utan vi måste lägga fokuset på den politiska gärningen. Och Löwengrips politiska gärning är långt ifrån feministisk. Även om hen är en ”stark kvinna” och kanske en förebild för många ”unga tjejer” så använder hen sin makt på högst ofeministiska sätt. Det är detta vi måste se och förhålla oss till.

Löwengrip kan vara hur självständig som helst, det fråntar inte det faktum att hen gång på gång uttalar sig antifeministiskt och misogynt. Att försöka värva en sådan kvinna till feminismen för att hen är en ”förebild” eller liknande tror jag är kontraproduktivt. Vi bör inte lägga det fokuset på individer och deras livsstil, för det skapar jävligt skeva ideal av hur en feminist ska vara och bete sig.

Framgångsidealet drabbar alla.

Hittade denna sympatiska lista på Löwengrips blogg, den handlar om hur en blir framgångsrik. Jag intresserar mig för den här framgångsretoriken som är så utbredd bland diverse ”entreprenörer”.

Jag tänker typ såhär: ok att vissa vill bli så kallat ”framgångsrika” och göra våld på sig själv i enlighet med denna lista (typ klara orimliga uppgifter med enastående resultat och vara snäll mot folk som är dumma mot en, alltså ursäkta men varför skulle en tvinga sig själv till det och hur kan det ses som något eftersträvansvärt). Det kanske kan vara en extremsport, ett gäng människor låses in i någon slags artificiell värld där bara 1 % kan bli framgångsrika och så får de tävla. Jag skulle inte göra det, men vem är jag att döma andras intressen.

MEN problemet är att den här framgångsmentaliteten liksom inte bara är ett ideal för människor som faktiskt vill göra karriär, utan det sipprar ner till precis alla. Även människor i typ fas3 som mest bara vill ha ett jobb som ger en dräglig lön får ta del av dessa tips, i olika utformning. ALLA ska leva som Löwengrip, även om det inte finns minsta lilla chans att det ger samma utdelning. Och sen när en klagar så får en höra från människor som själva har gjort ett val att eftersträva ”framgång” att en bara måste kämpa mer för det ha de gjort och det har ju gått bra och bla bla bla bla.

Jag undrar om det har föresvävat dem att alla kanske inte vill bli framgångsrika? Det är kanske inte allas högsta dröm i livet att tävla på den arenan. Jag skulle nog säga att det absoluta flertalet inte tycker att ”framgång” är så jävla viktigt utan är mer intresserade av att ha ett tryggt och stabilt liv där de kan ägna sig åt vänner, familj, hobbys och så vidare utan att ständigt tänka på att göra mer, göra bättre och så vidare och så vidare.

Det jag vill är inte att offra allt för att hamna på toppen (som om det ens var en möjlighet), utan att slippa denna ständiga tävlan som tvingas på mig från alla möjliga håll. Sedan kan väl Löwengrip syssla med det om hen vill, men att framföra det som något slags allmängiltigt ideal kring hur en ska leva är bara så skevt. Även människor som inte strävar efter framgång, inte utmärker sig, har rätt till ett värdigt liv. De allra flesta människor kan inte leva som någon jävla superentreprenör, och det måste vi kunna anpassa samhället efter, istället för denna eviga tävlan om ”framgång” som de flesta inte ens vill ha.

Systraskap.

För mig är systraskap det här: inte att försvara andra kvinnor i allt de tycker och tänker, men att erkänna de grundläggande likheterna i ens livssituation. Även om jag och Löwengrip har väldigt lite gemensamt så finns det en sak som förenar oss, och det är att vi båda är utsatta för patriarkalt förtryck. Detta förtryck behöver inte ta sig likartade uttryck för oss båda, men det finns där och vilar på samma samhälleliga grund.

Jag kan avsky (och avskyr) allt Löwengrip står för, men när hen berättar om sexuella trakasserier på krogen så kommer jag inte delta i något misstänkliggörande av hen, utan jag kommer stå på hens sida. Inte för att jag tycker om just Löwengrip och vill försvara hen som person, utan för att jag ser att vi har ett gemensamt intresse i det. Jag ser att jag, genom att försvara hen i den typen av fall, även försvarar mig själv. Genom att stå upp mot sexism oavsett vem om drabbas så försvarar jag andra kvinnor och mig själv som kvinna.

Det handlar inte om ”godhet” eller om att gilla varandra, det handlar om insikt om de intressen en har gemensamt. Och hur lite Löwengrip än inser detta så förstår jag att det är sant, hur lite Löwengrip än stöttar mig så kommer jag att säga ifrån när hen blir utsatt för sexism.

Såhär ser klassförakt ut.

Löwengrip har skrivit ett inlägg om tv-serien Here Comes Honey Boo Boo som handlar om ett barn som ställer upp i skönhetstävlingar och hennes familj. Löwengrip inleder med att kalla familjen för ”redneck” vilket i princip betyder white trash, fast typ lite värre. Alltså ett begrepp som i sig ger uttryck för klassförakt. Sedan kör hen vidare med att beskriva deras ”pengartänk” och hur det är dåligt:

Serien är otroligt underhållande men det jag reagerar mest över är deras relation till pengar […] någonstans så inser man ju att den här familjen spenderar sina pengar efter dagen. Kortsiktiga billiga köp hela tiden som dom tror ska gynna dom. Billig hot dog till middag, en billig chipspåse efteråt. Billigt, billigt och billigt och såklart så blir det bara färdig skräpmat.

Jag blir så jävla matt på detta gottande i och moraliserande kring hur andra använder sina pengar. Som om det var det som var problemet när människor till exempel är fattiga. Hen går vidare med att berätta om hur hen skulle vilja gå in och ”styra upp” deras ekonomi:

Jag skulle så gärna komma hem till dom, rensa ur i skafferiet (antar att kylen och frysen ekar tom) och åka iväg och storhandla vanlig husmanskost. Antar att jag får ta med Odd också så att han kan hjälpa dom att laga mat. Det skulle bli så mycket godare och billigare.

Jag kan verkligen se framför min inre blick hur Löwengrip och Spångberg sitter och typ myser i sin soffa i sin asfina bostadsrätt och ba sitter och ”diskuterar” hur de ska ”styra upp” deras ekonomi för att de själva ju är så jävla lyckade och ekonomiska och gud vet allt. Ungefär som om någon av dem vet ett skit om hur det är att leva i ekonomisk nöd, att behöva spara pengar. Om jag hade spenderat som Löwengrip hade jag fan varit pank på en vecka, jag tycker hens konsumtionsvanor är helt sinnessjuka och hen ska verkligen inte snacka om hur en ska ”styra upp” sin ekonomi.

Jag tycker att det är så jävla vidrigt när rika människor går omkring och moraliserar över hur andra ska sköta sin ekonomi. Som om de hade någon aning om hur det är att leva på marginalen, att alltid behöva välja det billigaste, att alltid behöva planera och spara. Den här idén om att de typ har bra ekonomi för att de är så himla bra på att sköta sig, inte för att de fötts med en jävla silversked i sina munnar. Och att fattigdom skulle handla om att en inte gör en budget, eller köper chips för ofta. Jag blir så trött.

Fyra avslutande tankar.

Har fyra avslutande tankar kring Löwengrip och hens kvinnohjärna, som jag redan skrivit om två gånger idag (och jag som brukar tycka att en inte ska ge Löwengrip så mycket uppmärksamhet. Aja):

Tänk er att det inte är Löwengrip eller kvinnor i allmänhet som ”överanalyserar” utan män som uttrycker sig som spån?? Jag vet, flippad tanke att något kan vara mäns fel, att det kan vara män som behöver ändra på sig. Men alltså, försök tänka denna tanke fullt ut: det kan vara mannens fel!!! Det kan vara män som inte är tillräckligt tydliga, inte uttrycker sig på ett finkänsligt sätt, och inte kvinnorna som överanalyserar och är överkänsliga. Nå, troligen är det väl båda parternas fel, men i dagsläget är det i princip bara kvinnans sida i det hela som problematiseras. Mannen ses som rationell och stabil, kvinnan som något slags känslomonster som spyr ur sig sitt känsloklägg.
Fick följande svar när jag kommenterade under Löwengrips inlägg: ”Håller inte med om att det endast ständigt är kvinnor som ständigt ska försöka förstå männen. Det är precis lika vanligt tvärtom tror jag. Hur många gånger har man inte hört män beklaga sig över att det inte förstår vad kvinnor menar med det de säger?”. Nyckelordet här är ”beklaga sig”. Ja, jag har också hört många män beklaga sig över att de inte förstår kvinnor men det är också allt de gör, de försöker inte hitta orsaken eller lösningen till detta hos sig själva, utan konstaterar rätt och slätt att kvinnor är svåra att förstå, alternativt knäppa, och sedan återgår de till att snacka om något annat, alternativt gör någon ”rolig lista” över hur en ska förstå kvinnor, som innehåller geniala punkter i stil med ”ja betyder nej” och så vidare. Det är kvinnor som snackar om hur de ska anpassa sig, som förebrår sig själva, som försöker förstå män.
Varför envisas människor som tycker att kvinnor och män är fundamentalt olika att ingå i könsblandade förhållanden? Detta verkar vara en jättedålig lösning. Varför inte vara tillsammans med någon som förstår en istället? Eller kanske ligga med folk av motsatt kön fast inte envisas med att bo med dem och så vidare? Så jävla jobbigt att dela sitt liv med någon som en inte kan kommunicera med utan att behöva ändra sitt sätt att tänka. Detta är verkligen en gåta när det kommer till människor som båda envist hävdar de fundamentala skillnaderna mellan män och kvinnor och dessutom alltid ska lyfta fram hur extremt soft det är att vara i ett monogamt heteroförhållande.
Generellt tycker jag inte att en ska skuldbelägga kvinnor för att det upprätthåller patriarkala strukturer, men jag tycker verkligen att Löwengrip har ett ansvar här. Varför bidrar en person som säger sig vilja hjälpa ”unga tjejer” till bättre självkänsla till att få dem att hata sig själva genom att skriva den här typen av inlägg? För det är det det handlar om: kvinnohat. Att lära människor att kvinnor är mindre rationella bara för att de är just kvinnor. Varför gör Löwengrip detta? Jag tycker att det är tragiskt, speciellt då hen inte bara nedvärderar sig själv utan också uppmuntrar en massa andra unga tjejer att nedvärdera sig själva och varandra. Extremt dåligt inflytande.

Nå, detta om detta.

En studie i internaliserat kvinnohat.

Läser Löwengrips kommentarsfält och förfäras över den mängd internaliserat kvinnohat som finns där. Alla dessa kvinnor som uttrycker att de är mindre logiska, rationella och så vidare för att de ibland tolkar män på ett sätt som de inte var menat från männens sida. Och det är alltid alltid kvinnorna är är problemet.

Ska köra lite exempel nu:

Bella nu överanlyserar du.

En till på temat överanalyserar:

Haha, jag förstår precis vad du menar! Brukar också hålla på och överanalysera sådär.

Alltså det här ordet ”överanalysera”, vad ska det ens betyda? Kanske har Löwengrip missuppfattat det Spångberg säger men ”överanalysera” är ett så konstigt ord att använda för att beskriva detta. Hur kan en analysera för långt, se saker ur för många olika vinklar? Förmåga och vilja till analys är ju någonting bra, något en ska vara stolt över. Inte något en ska skämmas över.

Min kille hade kunnat säga exakt likadant och mena att säga nåt jättejättefint, utan att fokusera på formulering, medan jag direkt hade kopplat det som du och startat analyseringen. Det är tur man kan skratta åt det.

Ja, tur att vi kvinnor i alla fall har så mycket självdistans att vi kan skratta åt vår egen tokighet. Haha! Ojojoj så tokigt det kan gå när en har en dålig liten kvinnohjärna istället för en rationell och logisk manshjärna.

Jag förstår precis vad du menar, att kvinnor vanligtvis överanalyserar allting och väger in sitt känslomässiga klegga istället för att se på livet som det är.

Ja, klegga är verkligen ordet som vi ska använda för kvinnors känsloliv! En vidrig och äcklig smet som bara sväller och fastnar överallt. Stackars alla logiska och rationelle män som måste vada omkring i detta vidriga känsloklegg.

En tjej lägger alltid mer vikt vid specifika ord och formuleringar.

Gör vi? Vidare kan detta kanske bero på att män typ ofta är ganska fåordiga, vilket gör att den som vill ha mer information lätt försöker pressa ur mer än vad som finns där. Om män blev bättre på att förklara sig ordentligt så kanske detta problem inte skulle existera. Jag vet i alla fall att de gånger jag ”överanalyserat” har varit när män har antingen varit väldigt fåordiga eller motsägelsefulla, vilket har gjort att jag har försökt pressa ut så mycket information som möjligt ur det lilla som finns.

Hahaha! Jaaa det är lätt att vi kvinnor överanalyserar medan, som du skriver, männen menar exakt vad dom säger och inget annat. Oftast så försöker dom inte ge pikar eller gömma saker mellan raderna, medan vi kvinnor ofta kanske vill att någon ska läsa våra tankar!
Så Odd menade det han sa med kärlek men även logik, att det faktiskt finns en risk att förhållandet en dag spricker men att det inte förändrar hans syn på dig som mor till hans barn. <3

Männen menar alltså ”exakt vad dom säger”. Vad innebär det? Vad är det egentligen Spångberg säger? Det kan ju, som Löwengrip redogjort för, tolkas på flera olika sätt. Även om en man inte försöker ge pikar så spelar det ändå roll vilka ord en väljer att formulera sig med. Den här idén om att männens tolkning av orden skulle vara mer ”rak” och rimlig medan kvinnors tolkningar tar konstiga omvägar bygger ju rakt upp och ner på en förställning om att män ser saker ”som dom är” medan kvinnor tolkar in saker som inte finns.

Haha, men man förstår ju att han bara menade väl egentligen när man tänker som en kille så söt han är

Ja, Spångberg menade ju bara väl för hen ”tänker som en kille”. Så behöver Löwengrip inte bry sin lilla kvinnohjärna om det. Tokigt det kan bli när folk med helt olika hjärnor försöker kommunicera med varandra.

Kom igen nu kvinnor, inse att ni är fantastiska som har den här förmågan och viljan att förstå och analysera vad andra menar istället för att skämmas över den och tycka att ni överanalyserar. Sluta tro att det är mäns tolkning av saker och ting som är ”rakt på” och rationell, utan förstå att er är minst lika rimlig.

Löwengrips kvinnohjärna och om att ständigt anpassa sig efter män.

Läser på Löwengrips blogg:

– Det är ju fint, hur känns det?
– ”…..” Att bli pappa har alltid varit min största dröm. Bella kommer alltid ha en plats i mitt hjärta för hon är kvinnan som föder mitt första barn.
Jag vet älskling att du ville säga något gulligt här men jag uppfattar det som att du har tänkt att skaffa barn med andra kvinnor framöver. Eller så är det bara min kvinno-hjärna som ska vända och vrida på allt, som vanligt. Men ska man analysera det killar säger så ska man inte analysera utan bara läsa texten rakt igenom och då är det så. Så läser jag nu igen (med manligt tänk inställt) så säger Odd att jag alltid kommer finnas i hans hjärta för att jag föder hans första barn. Alltså exakt det som stod där uppe. Nu blev det rörigt här känner jag. Är det någon som förstår hur jag menar?

Alltså Löwengrip och hens jävla könsapartheid. VARFÖR är det så viktigt för hen att ständigt göra denna skillnad på kvinnor och män, kvinnor och män. Varför måste hen tuta i alla sina läsare att det finna speciella kvinnohjärnor och manshjärnor (gillar för övrigt att kvinnohjärna fanns i ordlistan men manshjärna inte gjorde det. Manliga normen som spökar?), manliga och kvinnliga sätt att tänka och att det dessutom är kvinnorna som borde lära sig att tänka manligt för att inte misstolka de stackars männen.

Okej, jag är upprörd. Fånigt av mig kanske med tanke på att jag vet att Löwengrip går in för att provocera folk som tycker att jämställdhet är schysst till max. Men jag tycker ändå att det är intressant att skriva om detta för Löwengrip ger uttryck för något som är extremt vanligt, nämligen att kvinnor ska anpassa sig för att förstå män för att inte bli sårade/kränkta/whatever. Tänk till exempel när tjejer blev trakasserade av killar i skolan, då hette det att det bara var deras sätt att visa omtanke. Tänk när män är fåordiga och tjejer söker bekräftelse, då heter det att männen egentligen vill men att de tyvärr inte vet hur en gör och så vidare. Det är ständigt ständigt kvinnorna som ska försöka se genom fingrarna och förstå männen, för de är ju inte så kloka och empatiska som vi. På något sätt används kvinnors styrkor emot oss, när vi är bra på något så ska vi använda den förmågan till att förstå män istället för att män ska lära sig att bli lika grymma som vi är. Kvinnor ska dalta med män och deras små manshjärnor till döden.

Tänk om Löwengrip istället skulle bli sjukt förbannad på Spångberg för hens klantiga sätt att uttrycka sig, och sedan skrivit ett inlägg om hur kass Spångbergs manshjärna var och att hen borde lära sig att ställa in sitt kvinnliga tänk när hen ska tala i media? Så befriande det hade varit. Nej okej, det hade fortfarande varit en massa könsroller som reproducerades men det hade varit så skönt att läsa ett relationsråd, eller vad en nu ska kalla detta, som inte bygger på att en som kvinna ska anpassa sig till något slags manstänk.

Jag blir arg på Löwengrip men tycker samtidigt synd om hen. Tycker synd om hen för att hen har det så inpräntat i sig att hen ska förstå och anpassa sig efter män. För att hen har det så inpräntat i sig att hen har en speciell ”kvinnohjärna” och att hen måste ändra sitt sätt att tänka för att förstå män.