Fanny Åström – Sida 90 – Kom i kontakt med ditt inre hat

Patriarkatet är inte förnuftigt.

Det här är ett argument en stöter på sjukt ofta och det gör mig så oerhört provocerad. Ingen ”förnuftig” människa skulle göra det ena eller det andra. Nej, det må vara sant, men så upprätthålls ju inte heller patriarkatet för att det är ett ”förnuftigt” samhällssystem.

Även om ”ingen” skulle följa The bro code till punkt och pricka så är det sättet att resonera en del i en patriarkal kultur. Män praktiserar ofta delar av den gentemot varandra, de värderar ”brödraskapet” högst och nedvärderar sina relationer till kvinnor (”bros before hoes”), de förhåller sig till kvinnor som varandras egendom och ser sina relationer med kvinnor i ljuset av sin relationer med män (diverse regler kring hur en får och inte får närma sig sina manliga vänners ex/ragg). Detta är patriarkal hederskultur, oavsett om en har en regelbok för den eller ej.

Sen om det inte är lika extremt som i denna tvserie så är det fortfarande väldigt påtaglig verklighet. Det kommer inte från ingenstans, det är inte ren fiktion. Den förstärker också denna verklighet; män skrattar igenkännande åt ”the bro code” och refererar till den i samtal om hur det är rimligt att bete sig gentemot varandra (hört detta flera gånger), även om de kanske väljer bort vissa bitar. Jag hör ofta uttrycket ”bros before hoes” användas som någon slags roliga tvist på ett seriöst resonemang.

Är detta förnuftigt? Nej, inte särskilt, men det spelar väl inte heller särskilt stor roll. Jag skiter i om den som förtrycker mig är ”förnuftig” eller inte. Patriarkatet är inte ”förnuftigt”, ändå finns det. Ja tänka sig, det finns en social verklighet utanför ditt ”förnuft” också…

Om män och självreflektion.

Twittrade såhär om fenomenet Män Som Inte Reflekterar:

De där dagarna en funderar över olika män som sagt att de älskar en och varför de inte har förmått behandla en med respekt. Skulle vilja kunna tro att de helt enkelt bara är onda, men så enkelt är det tyvärr inte. Varför har de ständigt varit så inkapabla att ge en någon form av kärlek? Skulle önska att de kunde ge mig hjälp att förstå varför de har fått mig att må så dåligt, men de reflekterar inte. Varför reflekterar det inte? För att det är jobbigt och för att de inte behöver.
För mig är reflektion livsnödvändigt, för dem ett val. Det är just denna brist på reflektion som utgör grunden till deras brott. De väljer att inte se sig själva, för att de kan. De väljer att istället hoppa från kvinna till kvinna och bryta ner henne, exploatera henne, för de kan göra så. För mig är det inget alternativ, jag är fången i mitt beroende av män och den enda frigörelsen går genom självrannsakan. De är rädda för att se sig själva som ofria och som förtryckare, därför ser de ingenting alls. För mig däremot är det en nödvändighet att se min egen position som förtryckt. Det är smärtsamt, men jag har inget val.

Överlag det här med män och kvinnor och att reflektera över sitt egen beteende är någonting som upptagit mycket av min tankekraft på sista tiden. Jag undrar dels varför så många män inte reflekterar över sitt eget beteende och sin position och vad som egentligen krävs för att de ska göra det.

Jag tänker mig att det är jobbigt att som man reflektera över dessa saker, för det innebär mer smärta än frigörelse. Som kvinna kan en liksom vända sin ilska mot någonting, mot patriarkatet och mot de män som utsatt en för saker, och den ilskan erbjuder en slags känslomässig krockkudde. Som kvinna blir en av med skulden över att vara förtryckt, men som man tar en del av skulden över att vara en förtryckare.

Många män som försöker ägna sig åt reflektion kring sina manliga beteenden fastnar just i skulden. De blir så blockerade av tanken att de liksom har betett sig fel, att de har skadat människor, att de inte kan ta sig vidare och använda dessa insikter på något vis.

Jag tänker att skuld är det en känner om en inte förstår varför en faktiskt gör vissa saker, typ jag kände skuld inför min ”kvinnlighet”, typ mina känslouttryck, innan jag förstod att det ofta var mäns agerande mot mig som fick mig att bli ”hysterisk”. Män är ju (nästan) lika fångade i mansrollen som kvinnor är i kvinnorollen. Om en gör reflektion halvdant, det vill säga förstår att det en gör är fel och skadar människor men inte varför en gör det, så är risken att en bara landar i skuld stor. Om en inte kan ha någon slags förståelse för sig själv så går det sällan att förändras.

Det som har hjälpt mig att förändra saker och ting i mitt beteende som varit kopplade till patriarkatet, till exempel mina ätstörningar och stora delar av mitt internaliserade kvinnohat, har inte varit att typ ”inse” att det är dåligt utan att förstå varför jag gör det. Jag tänker att män borde kunna resonera liknande kring mansrollen, även om de på ett annat sätt bär skuld för att de förtrycker kvinnor.

Problemet är att det väldigt ofta åläggs kvinnor att göra även detta arbete åt män. Mannen kommer och beklagar sig, kvinnan är ”förstående” och känner sympati inför mannen. Kvinnan ursäktar mannens beteende, och han behöver själv aldrig förstå varför han gör som han gör. Kvinnan ”ser” att mannen är svag och beroende, att han påverkats av sin omgivning, sin uppväxt och så vidare till att ha blivit den han har blivit. Hon ursäktar honom, men utan att ställa krav på att han ska förstå det hon förstår.

Jag tror det handlar om att män ofta är rädda för svaghet. Maskuliniteten bygger på att en är en fri och självständig rationell individ, att en inte påverkas av typ ”strukturer”, sitt känsloliv och annat trams. Om en då skulle erkänna att en faktiskt har påverkats av de här sakerna så skulle en också behöva släppa den självbilden, och jag tänker mig att det är mer smärtsamt än att gå omkring och känna skuld för saker. Att behöva se sig själv i sin kontext, att behöva relatera till sig själv som en del i någonting större, det ingår helt enkelt inte i det manliga sättet att tänka kring saker och ting. Jag tror att det är den här tröskeln som män måste komma förbi för att kunna syssla med något verkligt förändringsarbete. De måste samtidigt kunna se att de gör fel och att de måste ändra på det.

Nå, detta är bara en teori. Om det finns någon man här som har större insikt i frågan så läser jag gärna.

Känslomässigt starka män.

Det finns en idé inom maskuliniteten om att det är viktigt att vara ”känslomässigt stark”. Exakt vad detta innebär i praktiken är ofta ganska oklart, men det tar sig ofta uttryck i att män helt enkelt ignorerar sina egna känslor i tron om att det som inte syns, det finns inte.

I en relation jag var i så hade mannen väldigt svårt att erkänna sina svagheter och känslor. Ibland motiverade han det med att han inte vill sätta press på mig kring olika grejer. Problemet var att hans agerande ledde till att jag blev ännu mer pressad, eftersom jag då inte bara var tvungen att anpassa mig efter hans känslor utan även aktivt lista ut vad han kände inför olika situationer. Men det som kanske var mest problematiskt i den här situationen var inte att jag behövde gissa mig till saker, för det var ganska enkelt, utan att jag aldrig fick något erkännande på att jag anpassade mig efter hans känslor, eftersom han vägrade erkänna dem från första början.

Vi hade framförallt en situation i förhållandet som han tyckte var jobbig. Istället för att säga till mig att han tyckte det så försökte han dölja det, vilket givetvis fungerade ganska dåligt. Jag frågade honom hur han kände och han förnekade konsekvent att det skulle finnas något problem, men det var helt uppenbart att det fanns ett problem utifrån hans reaktioner. Dessa reaktioner plågade mig mycket, men vi kunde aldrig prata om dem eftersom han aldrig erkände dem. Till slut anpassade jag mig efter honom i vilket fall som helst, för att jag inte orkade med hans reaktioner. I efterhand fortsatte han dock förneka att det någonsin hade varit ett problem för honom, något som sårade mig mycket eftersom jag anpassat mig efter hans känslor utan att någonsin få ett erkännande för det.

När män inte är öppna med sina känslor tvingas kvinnor tolka. Känslor finns där och påverkar även om en inte är medveten om det själv, och om en inte hanterar dem själv så tvingas andra människor hantera dem åt en. För det mesta blir den som får göra detta en kvinna i mannens närhet, hans flickvän eller hans mamma, kanske någon tjejkompis. Män pratar sällan om känslor med varandra, utan reserverar de samtalen till sina kvinnliga bekantskaper. Det är dock ovanligt att män kan ge kvinnor samma känslomässiga stöd som kvinnor kan ge män. Detta resulterar i en situation där kvinnor konsekvent utför mer känslomässigt arbete än män, ger män mer.

Detta behöver inte nödvändigtvis vara ett problem om hjälpen ges frivilligt och om det är öppet vad som äger rum. Jag har inga problem med att ge folk stöd även om det inte har kapaciteten att gör det för mig. Vad som är problematiskt är när män vägrar erkänna att de faktiskt behöver de här stödet, och tvingar kvinnor att gissa sig till vad de behöver. Män som går omkring och är sura eller känslomässigt frånvarande istället för att faktiskt försöka förstå och förmedla vad det är som händer.

Jag antar att det är så att dessa män helt enkelt ofta inte riktigt vet vad som sker, eftersom de inte har någon vidare kontakt med sina känslor. Jag tänker att det är väldigt viktigt att som man försöka ta tag i detta och få ett grepp om hur en fungerar känslomässigt innan en inleder kärleksrelationer med kvinnor, så att en slipper utsätta henne för lidandet i att försöka bygga upp någon slags relation med någon som tidvis är som en ointaglig mur av känslomässig förnekelse.

Men givetvis är det ganska bekvämt för dessa män att inte själva försöka förstå sitt känsloliv utan istället får känslomässig service. De kan gå omkring och fortsätta tro att de är ”känslomässigt starka” och oberoende, lyckligt ovetandes om att kvinnorna i deras närhet anstränger sig för att de ska ha det så gött som möjligt.

Jag funderar ibland på om en bara skulle strunta i att försöka tolka mäns känslor och istället bara utgå från att det de säger är sant, typ att de inte bryr sig om det ena eller det andra och liknande. Troligen skulle det resultera i en jävla massa sårade manskänslor.

Grejen med mansrollen är att den bygger på att vara ”stark” och ”oberoende”, och då är det jävligt knepigt att behöva erkänna att en faktiskt är beroende av att en annan människa tar hänsyn till ens känsloliv. En del av manlighetsillusionen rämnar när han blir tvungen att be om saker han är van vid att få utan vidare, när han tvingas erkänna sitt känslomässiga beroende av andra människor och formulera sina behov. Problemet upphör såklart inte här, men jag tänker mig ändå att det vore bra om män oftare tvingades att faktiskt formulera vad de behöver istället för att få allt känslomässigt arbete serverat.

Män som vill att jag ska ändra mitt språk efter deras fördomar.

Twittrade såhär igår:

Asså den här jävla grejen med män som ba ”men när du säger patriarkat så tror jag det betyder x så använd ett annat ord”… Vad sägs om att istället bara fatta att det inte betyder det du fått för dig så vi kan använda korrekt terminologi?? Hur är det rimligt att jag ska anpassa mitt helt korrekta språkbruk efter saker du fått för dig på lösa grunder?
Feminister har liksom spenderat så mycket tid på att förklara vad det ordet betyder så problemet sitter uppenbarligen i ditt tröga huvud. Det är bara en jävla ursäkt för att slippa ta till sig insikter som är besvärliga för en. Ännu värre: ”det har en extremiststämpel”. Ja, för att DU har satt den där. Ursäkta mig för att jag inte gör om hela mitt språkbruk för att DU typ har bestämt att ett visst ord är ”extremistiskt”.
Symptomatiskt för dessa män är att de sällan vet vad definitionen av patriarkat är. Och så förklarar en, och de ba ”men jag tycker inte så”. Det är ingen jävla åsiktsfråga, det är en kunskapsfråga. Alla män som har åsikter om feministers språkbruk kan dra åt helvete.

Detta är ett av de vanligast förekommande exemplen på manlig ignorans inför feminism. Det spelar liksom ingen roll för dem att patriarkat är ett mycket använt, diskuterat och väldefinierat begrepp. Det spelar ingen roll att det använts i tusentals böcker, avhandlingar och så vidare och så vidare. Det som spelar roll är att de ”tycker” att det ”låter” på ett visst sätt. Hur har de mage att sätta sig personliga åsikt eller snarare missuppfattning först, hur kan de tycka att tusentals feminister ska ändra sitt sätt att snacka för att de råkar ha väldigt svårt för att ta till sig ny information?

Jag tvivlar på att detta skulle förekomma i något annat sammanhang. Tänk er typ att mannen har ett samtal om… ja vad som helst egentligen och börjar bråka om att han associerar vissa saker till vissa ord så folk måste sluta använda dem, och liksom vägrar ta till sig att det inte är det orden betyder. Sådana saker händer inte, för det är egentligen inte det minsta svårt att bara ta till sig att ett ord inte betydde det en först trodde. Det handlar om att mannen inte vill ta till sig saker, och då hänger han gärna upp sig på formaliteter.

För den som undrar hur jag använder begreppet så har jag en utmärkt förklaring här. Det förekommer såklart variationer i hur feminister använder det, men generellt kan sägas att det betecknar ett system där män som grupp har makt och/eller fördelar över kvinnor som grupp.

”Ta betalt”-feminismen.

Det finns ett fenomen som jag brukar kalla ”ta betalt”-feminismen. Det brukar se ut ungefär såhär: någon feminist gör någon grej, typ feministisk konst eller driver en feministisk blogg, och säljer denna alternativt har får in pengar via reklam/sponsring. När frågan om kostnader och trovärdighet kommer upp så försvaras det hela med att det är oerhört viktigt att som kvinna våga ta betalt för det en gör.

I sak har jag inga invändningar emot att folk säljer sina saker för vad pris som helst. Vi lever i ett kapitalistiskt samhälle och människor måste ju på något vis försörja sig. Däremot har jag oerhört svårt för att det ofta säljs in som att själv handlingen att tjäna pengar i sig skulle vara feministisk.

Jag instämmer i att det är ett resultat av patriarkatet att kvinnor generellt har svårare att värdera sitt arbete och kräva betalt för det, däremot tycker jag inte nödvändigtvis att det är en feministisk handling att ta betalt. En kan se det som resultatet av en feministisk utveckling, men det betyder inte att det utgör feminism i sig. Lika lite som Thatcher var feminist eller drev feministisk politik bara för att hon var en kvinna som lyckats klättra till en sådan position inom politiken. Att hon kunde göra det var delvis resultatet av en feministisk utveckling, men det gör inte Thatchers praktik feministisk.

Jag tycker att det är problematiskt när det beskrivs som feminism att som individ tjäna sina egna pengar, tjäna mycket pengar eller ta betalt för det ena eller det andra. Det är en kapitalistisk praktik, även om kvinnor ägnar sig åt den. Det handlar om att kvinnor tar plats i en manlig värld på mäns villkor. Det blir exkluderande, för det finns åtskilliga kvinnor som inte har några möjligheter till detta över huvud taget, och feminismen finns till för dem också, kanske mer för dem än för någon annan eftersom de saknar möjligheten att skapa sig en plats inom patriarkatet. Det är en mycket liten grupp privilegierade kvinnor som har dessa möjligheter, och det är ju såklart kul för dem, men det innebär inte att det kan upphöjas till feministisk praktik.

Feministisk praktik handlar, som jag gång på gång hävdar, om att bedriva kollektiv kamp emot patriarkatet. Att förbättra sina egna levnadsvillkor på patriarkatets eller kapitalismens villkor är inte feminism. Att en har möjligheten till det kan vara ett resultat av feministisk strävan, men att personligen ta den chansen gör egentligen varken till eller från vad gäller patriarkatets existens.

Om skillnaden mellan att formulera kampstrategier och att skuldbelägga kvinnor.

Ibland konstaterar jag till exempel att det säkraste sättet att som kvinna minska risken för våldtäkt är att minska sitt umgänge med män, eller att det är mindre risk att bli utsatt för partnervåld om en inte har en manlig partner. Liknande reaktioner uppkommer när jag pratar om barnfödarstrejk eller kvinnoseparatism som feministiska kampmetoder. Då kan vissa tycka att det är att lägga ansvaret för patriarkatet på kvinnorna.

Jag tänker såhär; patriarkatet är en på många sätt djupt orättvis situation och det är helt uppenbart att det framförallt är män som har skulden för den och borde ta ansvar för den. Egentligen tycker jag ju att alla män ska samlas på en stor konferens och ta ett gemensamt beslut att sluta förtrycka oss kvinnor. Men detta kommer inte att hända. Så enkelt är det, det kommer bara inte att äga rum en sån grej. Var lämnar detta oss? Jo, i det djupt orättvisa faktum att vi inte bara måste vara förtryckta utan att det är upp till oss att lösa denna situation om vi vill ha den löst.

För att kunna få väck patriarkatet måste vi förena oss och kämpa, det är liksom den enda lösningen. Jag tycker inte att det är något bra i det på något vis, och jag önskar verkligen att det inte var så, men så är det dessvärre. Att konstatera detta är inte detsamma som att skuldbelägga kvinnor. Det är en krass beskrivning av den verklighet vi befinner oss i, inget påstående om att det på något sätt skulle vara rimligt att det ser ut så. Det är ju liksom just för att det är orimligt som jag ens bryr mig om att formulera motstrategier.

När jag pratar om metoder att motarbeta patriarkalt förtryck är poängen inte att lägga skulden på kvinnor. Jag skulle aldrig någonsin skuldbelägga en kvinna som lever i relationer med män, som föder barn, som sminkar sig och så vidare. Mitt syfte är inte att tvinga folk in i grejer med skuld, det är att inspirera till kamp. Sedan får en själv välja vilka metoder som fungerar, vad en kan åstadkomma. Detta gör det dock inte mindre sant att om kvinnor gick i reproduktionsstrejk och slutade umgås med män så skulle patriarkatet troligen försvinna ganska snabbt. Jag förstår att en inte pallar göra detta, jag lever inte själv upp till det idealet, men det gör det inte till mindre av en rimlig kampmetod.

Att patriarkatet inte är vårat fel gör inte att vi ska vara passiva gentemot vårt öde i det. Vi ska inte känna skuld för det, men vi ska agera för vår frigörelse. Oavsett hur en väljer att kämpa så gäller samma sak, det som kämpar emot patriarkatet tar ansvar för det. Alternativet är att vara helt passiv inför patriarkatet, och det låter som en föga feministisk strategi, även om det såklart är fullt förståeligt att vissa kvinnor är det.

Twitter 31/5. Män som tvingar kvinnor att hantera deras skuldkänslor.

Twittrade såhär angående män som kontaktar mig för att fråga om deras beteende är okej:

Nu ska jag berätta om en grej jag är så jävla jävla trött på; män som kommer till mig för att jag ska legitimera deras beteende. Typ såhär: ”du är ju feminist, vad tycker du om situation X som jag var i med en kvinna?”.
För det första: jag är inte din jävla frågelåda. Jag finns inte till för att coacha ditt individuella projekt Vara En Rimlig Man. För det andra: jag kan omöjligt ta ställning till en situation jag inte sett, och din beskrivning av den är såklart vinklad till din fördel. För det tredje: jag vet liksom inte hur andra kvinnor tycker och tänker, jag kan inte tala för alla kvinnor.
Det finns en mängd olika patriarkala beteenden en kan syssla med, olika kvinnor reagerar olika på dem. Vissa patriarkala beteenden tycker jag är skitjobbiga, andra kan jag hantera hur enkelt som helst. Att jag personligen är ”okej” med vissa beteenden innebär inte att du kan applicera det på andra kvinnor.
Generellt gäller: det är en schysst grej att försöka se kvinnor som människor. Att jag kan viss feministisk teori gör inte att jag kan föra andra kvinnors talan. Har hänt mig att män frågat typ: ”jag gjorde X mot kvinna och hon reagerade såhär, var det en rimlig reaktion”. Jag kan liksom inte ta ställning till det, jag vet inte vad den kvinnan kände eller tänkte.
Att som man ta tolkningsföreträde över om kvinnor beteende är rimligt eller inte är patriarkalt oavsett om ni frågar en annan kvinna om det. Ibland får jag också höra ”men jag litar inte på mig själv när det kommer till den här typen av grejer”, som om det ska vara ”ödmjukt”. Nej, det är inte ”ödmjukt” att använda kvinnor som frågelådor om Det Kvinnliga Könet. Tvärtom är det ett oerhört ignorant beteende, för det visar på att du inte bemödar dig med att göra en egen analys. Att inte ta tolkningsföreträde handlar om att ta till sig av kvinnors berättelser om patriarkalt förtryck, att försöka förstå.
Du kommer aldrig kunna göra feminism på ett rimligt sätt om du inte skaffar dig reell förståelse för patriarkala strukturer. Och detta går att göra, det finns otaligt skrivet om hur patriarkatet fungerar. Läs det för helvete, försök förstå det. Men gå inte omkring och behandla feminister som frågelådor i varje jävla situation och låtsas att det är en fråga om ”ödmjukhet”.

Dessutom, som Hanna Fridén uttryckte det: ”Det konstiga med detta dock, om nu folk tror att man är the all seeing mindreader, varför lyssnar de isf inte på vad man säger?! O_o”.

Detta är ju så jävla sant! Ofta när dessa män kommer så håller de liksom på om omdefinierar situationen eller tjatar om ”sitt perspektiv” tills en ger med sig och ba: ”ja ja det var väl okej då”, vilket en ofta gör eftersom det är så sjukt jävla jobbigt att hålla på och tjafsa med dem. De ger sig helt enkelt inte förrän en har legitimerat deras beteende. Att i sådana situationer ”stå på sig” är jobbigt som fan även om en är en jävligt övertygad feminist. Det är jättejobbigt att hålla på och lyssna på en mans självupptagna utläggningar om hur han tänkte och kände i en viss situation. Resultatet blir att mannen känner att han gjorde rätt ändå och struntar i att förändra sitt beteende.

Såhär: det är okej att göra fel, men att gång på gång göra om samma skit, vägra lära sig trots att en får kritik för beteendet och dessutom tvinga den som blivit utsatt för beteendet eller andra kvinnor att lyssna på ens självupptagna gnäll tills de legitimerar en är verkligen inte okej. Om du gör fel: ta inte ut din skuld och ångest på andra, hitta sätt att hantera den själv eller tillsammans med andra män. Kvinnor finns inte till för att du ska kunna ”utvecklas”, speciellt då detta sällan leder till någon slags utveckling över huvud taget. Tvinga inte kvinnor att hantera dina egna skuldkänslor.

En text om reproduktion och en egobild.

Hej gullisar! Jag har skrivit en text om reproduktion, patriarkalt förtryck och barnfödarstrejk här som jag tycker ni borde läsa.

Här får ni ett smakprov:

Vad är egentligen grunden till patriarkatet? Frågan kan tyckas onödigt teoretisk, är det verkligen meningsfullt att diskutera ursprunget till något vi lever i?
Som feminist är det lätt att hamna i att beskriva patriarkatet som något helt obegripligt, ett absurt förtryck som bara kommit till oss från ingenstans. Det är inte konstigt, ofta används förklaringar till patriarkatet emot oss. När antifeminister förklarar grunden till förtrycket vi utsätts för så använder de det också som ett argument för att rättfärdiga det. Vi måste analysera patriarkatet, men med föresatsen att vi ska krossa det. Alltså inte bara ett förment ”objektivt” beskrivande av sakernas tillstånd, utan en analys som syftar till att ta fram medel för att förändra samhället.

Vill även påpeka att detta med patriarkatmodeller är typ det mest intressanta jag vet, så skriv jättegärna vad ni tycker om denna materialistiska analys som jag håller mig till.

I patriarkatet handlar sex om makt.

Apropå inlägget jag skrev om att ”pumpa och dumpa” så kan en ju fundera lite på hur det kommer sig att män väljer att ha sex med kvinnor som de föraktar så till den milda grad att de behandlar dem som skit efter att de ”pumpat” dem.

Det finns en idé i patriarkatet om att sex och kärlek är sammanlänkade, att sex är något vackert och kärleksfullt som en gör med någon en tycker mycket om och att sex i sig liksom är ett bevis på att en tycker om någon. På detta sätt förhåller det sig såklart ibland; sex kan, precis som andra former av intimitet, vara någonting väldigt kärleksfullt. Men sex kan också, och är tyvärr ofta, snarare ett sätt att skapa och upprätthålla makt och kontroll.

När män väljer att ha sex med kvinnor som de sedan behandlar illa är detta ingenting annat än en patriarkal maktdemonstration. Det handlar om att visa för sig själv och andra att en kan ha tillgång till kvinnors kroppar och göra lite som en önskar. Sex i den här kontexten är inte ett socialt utbyte mellan de personer som har sex, utan ett maktspel som får mening i en större samhällelig och patriarkal kontext. Relationen i sig, utbytet mellan människorna som ingår i den, betyder ingenting, det som betyder något är den mening symbolen ”sex” har i det här samhället och betydelsen av att som man upprätthålla makt och kontroll över kvinnor.

Ändå vidmakthåller vissa personer att sex och kärlek på något vis hänger ihop, trots att sex i många fall är en av de mest förnedrande och okärleksfulla grejerna en kan bli utsatt för. Och det är väl just att sex i detta samhälle kopplas ihop med kärlek som gör okärleksfullt sex så oerhört kränkande, för det handlar om att i en situation där en förväntar sig att en ska få kärlek istället får förtryck. Det handlar om att det är förnedrande att bli lurad in i en situation på vissa premisser, för att sedan få något helt annat. Det handlar om att det är smärtsamt med krossade förväntningar och att känna skam för att en varit naiv nog att tro att en skulle kunna få någon slags respekt.

För mig har det varit viktigt att förstå att många av de gångerna jag har haft sex så har det handlat om makt och kontroll snarare än ömsesidigt utbyte, det har inte handlat om att aktiviteten som sådan är njutbar eller givande utan om att den bär extremt mycket mening i ett patriarkalt system. Det har varit smärtsamt att se att det jag då tolkat som kärleksfulla handlingar egentligen varit ganska vidriga handlingar i vilka jag kontrollerats eller förnedrats, men det har också fått mig att inse hur oerhört korrumperad min sexualitet är och att det är nödvändigt för mig att försöka lära om mina sexuella mönster och begär.

Om att släppa skulden.

Twittrade lite om det här med när vissa personer säger ”tänk inte si eller så för det mår du sämre av” till feminister:

Har väldigt svårt för den här idén att en ska kräla i förnekelse för att en ”mår bättre” då. Jag förstår att vissa väljer så, men det har ingenting med vad som är sant att göra. Patriarkatet finns även om du mår dåligt av att tänka på det. Sedan är det min bestämda uppfattning att de flesta i slutänden mår bättre av att se förtrycket de utsätts för. En slipper känna skuld. Det är såklart en smärtsam insikt, men om den hanteras rätt så kan de vara oerhört värdefull.
Att du personligen inte klarar av att inse din egen ofrihet gör inte att alla andra gör det. Feministisk analys hat bara fått mig att må bättre. Den har fått mig att sluta skämmas inför mig själv.

Jag får ofta höra det, att jag liksom inte ska fundera så mycket på den här lilla situationen vi kallar patriarkatet för att jag skulle kunna må dåligt av det. När en feminist mår dåligt så antas det ofta handla om att hon är just feminist. Förutom det uppenbart absurda i att välja sin verklighetsbeskrivning efter vad en mår bra av att tro så vill jag resonera lite kring just det här med att må bra/dåligt som feminist, och vad feminismen kan erbjuda i termer av personligt välbefinnande.

Såhär; jag har levt i patriarkatet i hela mitt liv, och det har alltid fått mig att känna djup smärta. Skillnaden mellan min situation innan och efter mitt feministiska uppvaknande är att jag numera slipper känna skuld för min situation och att jag vet varifrån smärtan kommer. Jag vet att det inte är mitt fel att jag under stora delar av mitt liv inte kunde sova ordentligt för att jag åt alldeles för lite, att det inte är mitt fel att jag haft åtskilliga destruktiva och nedbrytande relationer med män och så vidare.

En annan skillnad är också att jag blivit bättre på att verbalisera denna smärta. Jag har insett att smärtan är politisk, inte privat, och utifrån detta har jag valt att dela med mig av mina tankar och min smärta av att leva i patriarkatet. Detta gör såklart att många tolkar det som att jag mår mer dåligt nu än innan, eftersom jag öppet pratar om smärtan. De vill att jag ska känna skuld för min smärta och hålla den privat, för att göra smärtan politisk är ett hot mot patriarkatet. Därför skuldbelägger de mig för att jag känner smärta inför det jag blir utsatt för i patriarkatet, de säger att det handlar om att jag är svag eller gör fel, att jag skyller mina personliga tillkortakommanden på män och så vidare. Detta är en utmärkt strategi för att hindra kvinnor från att prata om sin situation, att få dem att tro att allt förtryckt de erfar handlar om deras personliga tillkortakommanden. Men jag känner inte mer smärta nu än innan, snarare mindre. Jag har bara blivit bättre på att inte skämmas för den, att sätta ord på den och att se den i en samhällelig kontext. Jag har också slutat förneka smärtan, även de dagar då jag inte känner den så vet jag att den finns där och att den är berättigad.

Vissa verkar tycka att det är meningslöst att vara feminist om det inte kan göra att en slutar vara förtryckt, de kämpar och kämpar med att personligen sluta bli förtryckta. När detta projekt visar sig lönlöst så förkastar de feminismen, en tjänar ju ingenting på det. Projektet blir meningslöst eftersom de inte kan leva det postpatriarkala samhället nu, och då krälar de hellre i förnekelse. Då låtsas de hellre att det liksom inte finns något problem.

Givetvis är det ofta smärtsamt att se sin egen ofrihet. Många människor vill hemskt gärna se sig själva som fria, självständiga individer som styr sitt eget öde här i världen. Jag förstår att en gärna vill tänka så, det är en hoppfull tanke att en har makt över sitt eget liv, att om en bara personligen gör rätt val så kommer det bli bra. Men när en konfronteras gång på gång med det faktum att en faktiskt kommer fortsätta vara förtryckt trots ansträngningar så är det lätt att bara förkasta hela feminismen som sådan, istället för att fundera på att en kanske helt enkelt måste ha en annan inställning till det projektet. Sluta se det som en fråga om ens personliga livsstil, börja se det som politisk kamp.

Men att feminismen inte kommer göra att du personligen slutar vara förtryckt så kommer den kunna erbjuda åtskilliga verktyg för att leva ett rikare liv. Den kommer ge dig verktyg för att fatta beslut på andra premisser än de patriarkala, den kommer ge dig verktyg för att bättre förstå samspel mellan människor, den kommer ge dig verktyg för att stå upp för dig själv, den kommer ge dig gemenskap med andra. Men framförallt så kommer den ge dig verktyg för att släppa den där förbannade skulden som följer efter varje kvinna som en skugga. Den där skulden en känner när en inser sin oförmåga att sluta vara förtryckt. För genom att erkänna sin egen ofrihet så kan en sluta rikta blicken mot sig själv och sina val, och börja rikta den mot det som gör en ofri.