Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

För att nå frihet måste vi först erkänna vår ofrihet.

Jag är feminist. Jag vänder mig emot en mängd patriarkala påfund och effekter såsom sexistisk reklam, utseendehets, obligatorisk heterosexualitet och så vidare.

Men trots detta så känner jag ibland ångest över min kropp och mitt utseende, trots detta så söker jag bekräftelse från män, trots detta så har jag levt i heteromonogama relationer. Trots stor medvetenhet om de val jag gör som har influerats av patriarkatet så fortsätter jag att upprepa samma mönster, för det är svårt som fan att bryta sig fri.

Vissa tycker att detta är hyckleri, att en ska leva som en lär. Men jag tänker att bland det modigaste en person kan göra är att se och ifrågasätta sitt eget sätt att leva. Att förstå att det inte är effekten av en fria, individuella val utan att en påverkats av det. Att erkänna sin ofrihet i patriarkatet är modigt i ett samhälle där allting handlar om att vara en fri och stark individ. Att se att de val en gör inte nödvändigtvis är de som är bäst för en eller det en skulle ha valt om en inte levt i ett patriarkat är modigt.

Något jag tycker är oerhört problematiskt är motsatsen, när feminister undviker att kritisera saker som ligger för nära dem själva för att de ska slippa ändra sitt sätt att leva. Feminister där en tydligt kan se hur deras analys av samhället förändras utifrån hur deras liv ser ut just då. Och visst, det är klart att en når nya insikter utifrån hur en lever och så vidare, men till och från kan det kännas som att de bara inte vill läsa kritik av just deras livsstil. Typ ”jag rakar benen/sminkar mig/bantar för min egen skull/jag är faktiskt inte alls förtryckt av min partner/jag tycker helt enkelt att kuk-i-fittan-sex är det skönaste”.

Jag tänker också att en kan se att något är en effekt av patriarkatet och ändå praktisera det. En kan bedöma att fördelarna överväger nackdelarna. Jag kan välja att klä mig på ett visst sätt eller ha en viss typ av relationer med män för att jag får ut något av det samtidigt som jag kan ha insikt om att om jag hade skapats annorlunda så hade det inte sett ut så. Jag kan erkänna mig själv som en produkt av patriarkatet, erkänna min ofrihet. Detta är en smärtsam upplevelse, men jag tror den är nödvändig för att vi ska kunna formulera en politisk vision och för att släppa skulden, släppa iden om att det är vi som misslyckats om vi inte lyckas bryta oss fria från det vi skapats ur och det vi lever i.

För mig är det här nyckeln ligger. Inte i att söka en ickepatriarkal existens inom patriarkatet, utan i att erkänna patriarkatet som grunden för mitt jag, mina erfarenheter, upplevelser och val, och sedan kämpa för frihet inom dessa ramar. Det handlar om politisk kamp för ett bättre samhälle, inte om individuella val som ska skona specifikt mig från patriarkatets grepp.

För att nå frihet måste vi först erkänna vår ofrihet. Om vi inte gör detta kommer feminismen obönhörligen att förvandlas till ett individuellt livsstilsprojekt, inte politisk kamp. Att kräva att människor ska leva någon slags feministiskt korrekt livsstil är att förneka det politiska, det samhälleliga, i det förtryck vi utsätts för, och därmed också undanröja förutsättningarna för politisk kamp. när vi slutar beskriva våra problem som kollektiva så upphör också möjligheten till kollektiva lösningar.

9 kommentarer till För att nå frihet måste vi först erkänna vår ofrihet.

  • Vanessa skriver:

    Jag håller med. Ett exempel på det här som kommer upp gång på gång tycker jag är det här med BDSM. Så många som ba ”en får inte kritisera eller ens diskutera folks sexliv! Hur jag har sex har INGET med patriarkatet att göra, det är bara att jag råkar gilla att bli dominerad och slagen i sängen, vi får verkligen inte problematisera det!”

    Jag kom bara att tänka på det, men det blir så tydligt för mig där. Vi måste väl kunna inse att sexlivet inte är helt frånkopplat resten av livet, och att patriarkatet och kvinnoförtryck kan komma till uttryck även där. Utan att skuldbelägga någon som gillar det förstås, men ändå, en måste väl kunna diskutera hur saker har blivit som de är. Jag tror inte det är en slump att många kvinnor gillar att bli fasthållna t.ex. Det beror på något, och det kan vara värt att analysera.

  • Mella skriver:

    Du har så rätt så. Jag är helt med på att heteromonogama relationer är väldigt problematiska, men väljer ändå att leva i en sådan. Sålänge jag och min partner kämpar för att vara jämställda så känns det nämligen värt det, eftersom vi trivs så himla bra tillsammans. Att jag kan identifiera problematiska delar i vår relation ger relationen i sig mycket bättre förutsättningar att bli jämställd än om jag bara skulle blunda för problemen och bestämt hävda att vi var det där superunika paret som var helt jämställda och att min partner var en sån där unik man som inte förtrycker.

  • Ellen skriver:

    Såg nyss en ovanligt poetisk dokumemntär som nu ligger på svtplay och handlar om idéer och drömmen om ett alternativt samhälle i framtiden då det ekonomiska systemet istället ersätts med ett resursbaserat.. Dessa ideer utgick dock ifrån att det enbart är den moderna tekniken som kommer lösa allting och att det är den vi måste lita på i framtiden.. Vore så intressant att få ditt kommunistiska perspektiv på detta resonemang.. Har du tid och lust så se gärna dokumentären:

    http://www.svtplay.se/video/1841333/future-my-love

    Ha en fin helg!

  • s skriver:

    Det här är så viktigt! Detta att inse skillnaden mellan feminism som individuella livsstilsval och feminism som subversiv kraft som kommer att förändra samhället.

  • Maria H skriver:

    Jag brottas också med tankarna du ger uttryck för. Jag vill inte medverka till ett upprätthållande av patriarkatet (jag vill ju för tusan krossa det!) men jag kan inte ta alla strider. Jag orkar inte. Det är därför det är så viktigt att göra feministiska frågor kollektiva och inte förminska dem till individnivå och prata om ”fria val” och annat tjafs. Fria val kan man göra i ett jämställt samhälle.

  • Agnes skriver:

    Det här är så rätt. Blir ofta ifrågasatt för att jag har högklackat, sminkar mig, rakar benen osv osv. Och vissa grejer kanske jag gör för att jag trivs med det. Typ bär högklackat. Jag är nog en sån som trivs rätt bra i den traditionella kvinnorollen. Men så stöter jag på saker jag verkligen känner att patriarkatet tvingar mig till. Typ raka ben och armhålor. Jag har inga problem med att gå orakad för mig själv, men så fort jag ska visa upp mig så måste jag raka mig. Det blir så uppenbart att det är ett tvång. Jag är oerhört beroende av manlig bekräftelse, jag känner verkligen att hela mitt jag förändras när en man är i närheten. Och jag skulle inte vilja ha det så. Jag lider av det. Men de patriarkala normerna är för starka och jag är för svag. Och jag tror nog att man kan föra en god feministisk kamp trots att man viker ner sig för patriarkatet ibland. Det viktiga är väl ändå att erkänna att man gör det och att man önskar att det var annorlunda!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv