Fanny Åström – Sida 89 – Kom i kontakt med ditt inre hat

Jag kan visa förståelse om män erkänner sin svaghet.

Jag har funderat lite på konceptet män och svaghet, något som jag tangerar i det här inlägget:

Mannen kommer och beklagar sig, kvinnan är ”förstående” och känner sympati inför mannen. Kvinnan ursäktar mannens beteende, och han behöver själv aldrig förstå varför han gör som han gör. Kvinnan ”ser” att mannen är svag och beroende, att han påverkats av sin omgivning, sin uppväxt och så vidare till att ha blivit den han har blivit. Hon ursäktar honom, men utan att ställa krav på att han ska förstå det hon förstår.

Ofta när en skriver om hur män har betett sig mot en så kommer det människor som tycker att en ska ha ”förståelse” inför männen och se att de faktiskt inte är mer än människor.

Och grejen är att jag hemskt gärna har förståelse inför den som också erkänner sin svaghet. Problemet är att män i patriarkatet ständigt gör anspråk på att vara starka. De gör anspråk på att ha kontroll över sitt beteende, på att vara rationella och kunna välja hur de ska agera. Eftersom dessa anspråk görs blir det svårt att ha överseende när mannen sedan uppvisar ett beteende som går stick i stäv med dessa.

Det som avkrävs kvinnan är att inta en position där hon samtidigt erkänner mannen som stark och oberoende och som svag. Hon ska samtidigt beundra hans rationalitet och initiativförmåga och vara vänligt överseende med hans brister. Hon ska erkänna honom som herre, samtidigt som hon ska acceptera alla hans brister utan omsvep.

I de relationer med män jag har varit i så har jag ofta försökt ta upp problem, och föreslå olika förklaringar och strategier för att lösa dem. Jag har pratat med de män jag varit i relationer med om deras svagheter och rädslor, men de har sällan varit mottagliga för detta utan framhärdat bilden av sig själva som individer med kontroll över sitt eget känsloliv och agerande. De har avvisat mina försök att skapa en djupare förståelse och hävdat att de klarar av att lösa problemen utan en sådan. När jag sedan motvilligt accepterat den här bilden de ger mig att de bara handlar om att de ska vilja så kan jag såklart inte tolka deras misslyckande som något annat än brist på vilja. Det som egentligen handlar om deras svaghet blir en fråga om deras moral och deras intentioner. I slutänden känner mannen sig skuldbelagd, för han inser kanske att han var svag, men det är han själv som har lagt den skulden på sina axlar. Det är mannen själv som ständigt framhärdat att han minsann vet vad han håller på med, att han är stark och förmögen att styra sitt agerande. Det är mannen själv som hävdat att han har kontroll.

Jag kan absolut vara förstående inför en mans svagheter om han också erkänner dem inför mig, men om han gör anspråk på att inte ha dem så kommer jag inte gå omkring och acceptera vidrigt beteende för att jag ”egentligen” vet att han är svag. Det avkrävs ständigt kvinnor att själva ta ansvar för den dubbelhet som finns i dessa anspråk, men det har jag ingen lust med. Om en man säger att han är i kontroll över sig själv, jag då kommer jag att utgå från att han också är det och moraliskt lasta honom för hans misstag. Om han däremot erkänner sin svaghet kan jag vara tillmötesgående och söka efter lösningar tillsammans.

Initiativmakten och varför kvinnor begränsar sin sexualitet.

Skrev en debattartikel om samtycke och det så kallade ”sexuella spelet” som en kan läsa här. Jag skriver bland annat om hur mäns gränsöverskridande beteende är en viktig del av hur kvinnor och män förhåller sig till varandra som könsvarelser:

På dagis blir flickor blir tillsagda att ha överseende med pojkars gränsöverskridande beteende eftersom de ”är sådana”. De kanske rentav ska bli smickrade över uppmärksamheten. Samma mönster fortsätter sedan under resten av livet. Kvinnor ska ta ansvar för mäns agerande genom att till exempel klä sig och bete sig på ett sätt som inte gör att de blir uppkåtade, kvinnor ska inte sända ut ”fel signaler”, kvinnor ska inte ha för många sexuella erfarenheter för det kan få män att tro att det är fritt fram, kvinnor ska lära sig att säga nej ordentligt om de inte vill så att männen verkligen fattar. Samtidigt ska män ta initiativ, något som kvinnor måste vara ständigt beredda på att förhålla sig till.

När det talas om ”kvinnors sexuella makt” så är det ofta den här grejen att det är män som tar initiativ som det handlar om. Kvinnor har sexuell makt eftersom kvinnor kan tacka ja eller nej till mäns närmanden. Män upplever det som att kvinnor har ”makt” eftersom kvinnor kan avvisa deras närmanden, de upplever det som att kvinnor sitter på en begränsad tillgång till sex som de kan distribuera och att männen sedan sinsemellan måste tävla om denna tillgång.

Men om vi granskar den här situationen lite närmre så kan vi ju i själva verket se att män sitter på den sexuella makten genomgående i hela processen utom möjligtvis när kvinnan väljer att tacka nej. Det är nämligen så att kvinnor inte riktigt får ta initiativ till sex. Det är mannen som definierar situationen och lägger fram ett antal färdiga alternativ för kvinnan som han kan ta ställning till, kvinnan har själv ingen rätt att göra detta. Hon kan bara säga ja eller nej till mannen, och ofta är det även så att ett nej inte respekteras.

Idén om kvinnors sexuella makt bygger på idén om att kvinnor generellt har mindre lust att ha sex och att det därför råder en ojämlikhet i tillgång och efterfrågan. Män måste ”tävla” om kvinnors gunst. Snarare är det så att kvinnor historiskt och idag har varit tvungen att begränsa sin sexualitet eftersom män suttit på den ekonomiska och sociala makten, och ”sex” har varit kvinnors handelsvara i patriarkatet. Med ”sex” menar jag inte bara själva sexet, utan allt det som kommer med detta paket i ett patriarkalt samhälle, det vill säga känslomässigt engagemang, reproduktion och så vidare.

Som kvinna i patriarkatet har en inte makt över sin sexualitet, en har inget utrymme att leva ut sin sexualitet på sina egna villkor, utan en måste ständigt använda sin sexualitet för att få olika fördelar gentemot män. Vi tyglar helt enkelt vår sexualitet för att ha något att säga till om i patriarkatet. Vi använder vår sexualitet för att få patriarkal bekräftelse, trygghet och social status. I den utsträckning en kan tala om ”kvinnors sexuella makt” så är det alltså ett direkt resultat av mäns sociala och ekonomiska maktposition i patriarkatet. I själva verket handlar det om mäns makt att definiera oss som sexuella objekt till för deras njutning, och skapa en situation där allt vi har att förhandla med att ”sex”.

Jag vill inte att min sexualitet ska vara en handelsvara, jag vill inte behöva tygla den, men i patriarkatet är det ofta nödvändigt. Dels för att det är en handelsvara, men också för att män ofta tar sig väldigt mycket rättigheter över kvinnor som är eller har varit sexuellt tillgängliga för dem. Till exempel män som behandlar kvinnor de har haft sex med illa efteråt, eller män som tar tillfället i akt att överträda kvinnans sexuella gränser och begå olika former av övergrepp. Vi har dessutom den sociala bestraffning som väntar kvinnor som har ”fel” sexualitet. Givetvis är det i en sådan kontext viktigt att som kvinna kontrollera sitt sexuella beteende, eftersom varje utsvävning kan leda till vidriga konsekvenser i form av att bli utsatt för övergrepp, bli vidrigt behandlad eller socialt bestraffad. Vidare så är det ofta helt enkelt inte särskilt trevligt att ha sex med män som kvinna eftersom många män har dåliga kunskaper om kvinnors njutning, saknar förmåga till inkännande och är gränsöverskridande. De finns helt enkelt mycket goda skäl att som kvinna inte ligga särskilt mycket med män. De män som tycker att kvinnor ska sluta begränsa sin sexualitet kan först och främst börja behandla kvinnor med respekt och kämpa för patriarkatets upphävande.

”Snälla killar” och hot om våld.

Under mitt inlägg om hot om våld fick jag in en del historier, som jag tänkte att jag skulle publicera för att jag tycker att det är en jävligt vidrig grej som är viktig att förstå (om någon inte vill ha sin kommentar här så är det bara att hojta så tar jag bort den):

Jag var lite på g med en kille för många år sedan som väldigt ofta, på ett skämtsamt sätt, talade om för mig vad han skulle kunna göra med mig ”om han ville”. Många andra killar har på liknande, alltid skämtsamma sätt, visat fysisk dominans genom att ”på skoj” bära iväg mig eller hålla fast mig mot min vilja. Och det värsta är ju att detta är helt accepterat. Jag tror oftast inte att det görs med något ont uppsåt men det är inte så jävla kul att ständigt få berättat för sig att man är i underläge och kan bli skadad, och den enda anledningen till att man inte blir det är för att killen är ”snäll”. Tänk om jag skulle börja gå runt med kniv och påpeka för män att jag skulle kunna skära dem om jag ville, men det kommer jag inte göra för jag är ju så snäll… Jag tror inte att det hade varit uppskattat.
Kan inte räkna alla gånger män har lyft, burit eller hållit fast mig ”på skoj” eller sagt sånt som ”dig kan man ju göra vad som helst med” med anspelning på att jag är liten. Så fruktansvärt obehagligt! Men säger en nåt om det så visar det sig alltid att det egentliga problemet är att en inte kan ta skämt.
Hade t o m en gång en pojkvän som la sina händer om min hals för att demonstrera hur lätt det skulle vara för honom att ”klämma till” – och han kunde inte alls förstå varför jag inte tyckte det var ett harmlöst skämt.
Träffade en man som tjatade om sex på ett ganska obehagligt sätt, då han inte slutade trots att jag flera gånger sagt och visat att jag inte ville ha sex med honom. Och så slänger han ur sig något i stil med ”jag ska inte tvinga dig”. Nehe, det var ju gulligt av dig liksom… Tycker det är ett ganska tydligt exempel på det här med hot om våld, både att han tjatar och sedan insinuerar att han skulle kunna tvinga mig om han ville, men jag ska vara glad att han låter bli, typ. Det var definitivt obehagligt, och jag fick också intrycket av att han tyckte jag hade någon slags skyldighet att ligga med honom och att jag var skitjobbig som sa nej.
Har både fått ”jag skulle kunna våldta dig nu” när jag sa att jag inte ville, och fått en stor kniv satt emot armen ”på skoj” med kommentaren ”blir du rädd nu?”. Och det är dessa tillfällen jag kommer ihåg på rak arm, har ju varit många fler…
var med en man som tyckte om att säga att han kunde skada mig med våld om han ville men det ville han ju inte för han var en god människa, & tyckte om att berätta för mig vad andra inte lika goda män hade gjort med mig (ex. grävt ner mig i trädgården). riktigt charmig.

Vad jag tänker på som en röd tråd i de här berättelserna är att en ska tycka att mannen är ”snäll” för att han inte använder sin våldspotential. Det resonemanget bygger ju på att en som kvinna ständigt rör sig i samhället på mannens villkor, att mannen när som helst kan bestämma sig för att sluta vara ”snäll”. Som kvinna ska en vara glad att en träffat en ”snäll” man som inte använder våld mot en, för det finns ju som bekant en massa män som inte är lika ”snälla” och istället gladeligen använder våld mot kvinnor.

Jag funderar på om kvinnor hade talat på samma sätt. Till exempel: ”vad snäll jag är mot dig som tar hand om det reproduktiva arbetet i vår relation”. Kvinnor har ju också en massa maktpotential, men de är sällan särskilt medvetna om den eftersom det inte ingår i vår uppfostran att vara det. Förtrycket av kvinnor bygger ju till stor del på osynliggörandet av allt det arbete som kvinnor utför, av den maktpotential kvinnor faktiskt har och skulle kunna använda.

Vad manshat tjänar till.

Min favoritperson att gå i polemik mot, Wallin, har twittrat om feminism igen!

Tänkte ge lite tankar kring hur jag som feminist ser på saken: förstår att vissa kvinnor kan känna ett irrationellt hat mot män som grupp. Irrationellt = det är ju aldrig rationellt att dra halva jordens bef över en kam pga enskilda händelser man råkat ut för. Men kan ändå förstå varför man som kvinna tillslut får ett genomgående agg mot män i stort. Pga x antal kräkningar och härskanden av patriarkat. MEN. Jag tror inte på en såpass svartvit och radikal retorik för att krossa just patriarkala strukturer. Även om man irrationellt känner’t.

Först och främst, vad innebär ens ”irrationellt” i sammanhanget? Jag tänker att manshat är rationellt eftersom män som grupp uppvisar en massa beteenden som är jävligt vidriga och skadar många kvinnor. Sedan kanske inte alla män gör detta, men många gör det och då är det rationellt att undvika män som grupp.

Ok, jag tänker väl att folk får välja vilka strategier de nu vill. Däremot tror jag att manshat är en jävligt bra strategi i vissa fall. Manshat har till exempel fått mig och många andra ickemän att inse att skulden inte ligger på en själv, utan att det handlar om att vara förtryckt i patriarkatet. Sedan ställer jag mig också emot kravet på att ”feminismen” ska vara en enhetlig rörelse som liksom tänker strategiskt i varje drag. En massa saker gör vi ju för vår egen skull, för vår egen personliga frigörelse, och det är också viktigt ur ett feministiskt perspektiv. Kanske är det inte ”strategiskt”, jag vet inte, men jag tror inte att vi kan vara ”strategiska” hela tiden.

Ska jag vara helt ärlig (inväntar shitstorm…) så har iaf jag nog känt mig MER förtryckt av andra kvinnor än män, generellt so far. Inte att det är en ehm tävling, men att kritisera andra kvinnor som kvinna kan inte bli fridlyst pga ett rådande patriarkat.

Många kvinnor känner att de blivit mer förtryckta av andra kvinnor, och det är också ett känt fenomen inom feministisk teori att 1. kvinnor upprätthåller patriarkala strukturer 2. kvinnor bär på internaliserat kvinnohat. Jag har också varit med om att kvinnor mycket aggressivt försvarat patriarkala strukturer (till exempel Wallin). MEN jag drar inte utifrån detta slutsatsen att det är kvinnorna som är problemet i patriarkatet, utan jag tänker att det snarare är fråga om att kvinnor behöver hävda sig inför män för att bli mer populära i patriarkatet. Män sitter ju som känt på den sociala och ekonomiska makten och därför finns det för många kvinnor mycket goda skäl att ta avstånd från feminismen och alliera sig med patriarkatet.

Vad ska jag göra med ett ständigt agg mot män som grupp? Hur ska det få mig att bli stark i min kamp för jämställdhet?

Jag vet inte vad som funkar och inte funkar för Wallin, och grejen är ju att ingen avkräver henne att hon ska hata män som grupp heller. Alla gör väl fan som de själva vill, vissa behöver manshat och andra inte. Wallin behövde uppenbarligen själv manshat under en period. Behovet av manshat växlar även för mig, när jag precis gjort slut med mitt ex så behövde jag mängder av det för att frigöra mig, nu inte så mycket. Detta gör inte att jag tror att manshat är dåligt bara för att jag personligen slutat med det, utan jag ser att det handlar om vilken kontext en befinner sig i. Som feminist borde en visa respekt inför att olika ickemän befinner sig i olika situationer där de behöver olika saker för sin frigörelse.

En lågutbildad vit svensk man som ev står utan jobb i mindre ort har nog svårt att förlika sig med att vara i ”toppen” av hierarkin/förtryck. Vet många män som trots vita och hetero lever med allt annat än status och makt. Tycker inte synd om, bara nyanserar.

Tja, det här är ju ba… ja Wallin, vi lever i ett klassamhälle. Bra observation! De flesta så kallad manshatare är medvetna om detta och skriver ofta om det. Jag kan tycka att det är en aning ironiskt att en av oerhört få gånger Wallin skriver om klass är när hon använder det som slagträ mot feminismen. Jag bara tänker på hur ofta jag själv skriver om klassrelaterade frågor, och då är jag ändå en av dessa manshatare som Wallin vänder sig emot.

Wallin återkommer ofta till frågan ”vad ska manshat tjäna till”. Som ”manshatare” så kan jag berätta lite vad jag upplever att manshat ”tjänar till”:

Jag skriver mycket om hur män beter sig mot kvinnor i relationer. Jag får dagligen kommentarer från personer som säger att jag hjälpt dem att förstå saker och ting, att de i och med mina texter känner sig stärkta och kan släppa skulden. Jag vet att många, både män och kvinnor, använder mina texter som underlag för diskussion kring till exempel hur en ska kunna förtrycka mindre som man eller hur en ska kunna ha en mer jämställd relation. Det är faktiskt många män som hör av sig till mig och tackar för att mina texter får dem att bättre förstå och ta tag i sitt eget förtryck. Helt enkelt; många säger till mig att mina texter, mina arga och manshatiska texter, förbättrar deras liv. För mig är detta något väldigt betydelsefullt.

Jag har också upprepade gånger själv känt denna känsla, när jag till exempel läst böcker som pekat på dessa strukturer. Det är så oerhört skönt och befriande och har varit en oerhört viktig del i min frigörelse. Utan detta hade jag aldrig varit så säker i mig själv och min analys som jag är idag, jag hade aldrig kunnat ge systraskap som jag kan idag, jag hade aldrig kunnat kämpa som jag gör idag. Detta kanske inte funkar för alla, men det funkar för mig och många med mig. Detta tycker jag är jävligt viktigt.

Jag vill också passa på att ställa en motfråga till Wallin: var tänker du dig att det ska leda att gång på gång gå i polemik mot ”manshatare”? Hur för det den feministiska kampen framåt? Vore det inte bättre att fokusera på patriarkatet?

Vad gör en åt den känslomässiga utsugningen?

Får frågan ”men hur gör en då” angående det här med känslomässig utsugning. Svaret är tyvärr ”jag vet inte”. Innan så hade jag en idé om att om jag bara identifierade, påtalade och krävde detta så skulle de män jag har samröre med lägga ner. Visst kan en nå vissa framsteg på det sättet, men det finns två problem:

Att påtala relationsproblem, även som berör jämställdhet, är i sig känslomässigt arbete. Att lägga en massa tid på att göra relationen jämställd är i sig patriarkal utsugning, eftersom det är kvinnan som kämpar för att relationen ska bevaras. Utveckling är bra, men så länge det är kvinnan som driver detta utvecklingsarbete så kommer hon i slutänden stå där och vara känslomässigt exploaterad.
Det ger en falsk känsla av hopp. Ofta kommer en liksom en liten bit på vägen, mannen ger efter lite. Detta gör att en lätt tror att det är förändring på gång, men troligen så kommer en behöva dra en massa för att få honom till nästa steg, och nästa och nästa också. Men eftersom en belönas med dessa egentligen ganska futtiga framgångar ibland så tänker en att det är värt att stanna och kämpa på, en ser inte den stora bilden som är ”du sliter arslet av dig för att utveckla en man som inte ger dig ett skit tillbaka”.

Sedan har vi också frågan om det går att förändra någon på det sättet. Jag tror tyvärr att det är väldigt svårt att göra inom ramarna för en relation, jag tror att det är att arbete som måste göras på egen hand och framförallt för sin egen skull. Jag tror inte att en kan förändras om en inte vet varför en gör det. Jag tänker mig att det är nödvändigt att män själva inser hur jävla torftigt eller liv utan känslomässig närhet är, men det bygger också på att de inte ständigt blir servade med känslomässig närhet utan att själva vara förmögna att ge.

Det viktigaste för mig nu är att fundera på premisserna på vilka jag ingår i relationer. Jag vill inte ha relationer som tar mycket energi utan att jag får något tillbaka. Med detta menar jag inte typ att en ibland ställer upp för sina vänner när de mår dåligt, utan snarare när en alltid försöker tolka och hantera någon som själv inte gör det samma för en och som inte underlättar arbetet genom att förmedla saker. Jag försöker helt enkelt märka när det händer och då helt enkelt distansera mig/lämna relationen helt. Hittills så tycker jag att det fungerar ganska bra.

Men jag gör detta utifrån en viss position. Jag har ett ganska bra socialt nätverk och har egentligen aldrig haft någon längre period i mitt liv sedan jag blev sexuellt aktiv när jag inte har ingått i någon romantisk och/eller sexuell relation, förutom när jag bodde utomlands. Dessa relationer har för det mesta varit skit förvisso, men jag har inte riktigt känt den här ”ingen vill ha mig”-grejen som jag tänker mig kommer om en går en lång period utan att ha någon romantisk relation.

Men jag tänker mig ändå att det viktigaste inte är att hitta en strategi för bra romantiska relationer med män utan att börja fundera på sitt behov av dessa relationer. Jag tror helt enkelt att en måste bli bekväm med att vara ensam innan en kan tacka nej till relationer som kräver för mycket. Jag tror också att risken för ensamhet är ganska hög. Därför är det viktigt att fundera på vad det är en är ute efter i livet i allmänhet. Som kvinna lär en sig ju att det här med att ha relationer med män är oerhört viktigt, och det är en syn vi helt enkelt måste ta och ifrågasätta och dekonstruera. För om en värderar romantiska relationer med män så högt, då kommer vi att fastna i dem även om vi exploateras känslomässigt. Visst kan en ha tur och träffa en man som inte gör detta, men är det värt risken?

Jag tror det är viktigt att alltid sätta sig själv, sin personliga frihet och utveckling i första rummet när det kommer till relationer med män. Kvinnor har det så inlärt att vi ska leva för och genom män, och detta är den känslomässiga grunden för den patriarkala utsugningen. Det är där en måste börja, i sitt eget begär efter att ha romantiska relationer med män, för att kunna bli fri.

”Kvinnors sexuella makt”.

Skrev såhär om ”kvinnors sexuella makt” tidigare idag:

Det här begreppet ”kvinnors sexuella makt” handlar ju egentligen om kvinnors rätt att bestämma vem de ska ha sex med och inte, en rätt som dessutom ständigt tas ifrån oss. Egentligen är det ju MÄN som sitter på den sexuella makten, det vill säga makten att objektifiera kvinnor, att begränsa kvinnors sexualitet, att sexuellt trakasseras kvinnor och att ha sex med kvinnor mot deras vilja. När kvinnor gör motstånd mot detta och vill definiera sin egen sexualitet börjar de gnälla om ”kvinnors sexuella makt”.

Nu ska jag berätta min teori om ”kvinnors sexuella makt”: Någon gång så bestämdes det att män, de är minsann helt jävla beroende av att ha sex med kvinnor. De är beroende av att använda kvinnors kroppar för sin egen njutning. Inte bara detta, det är även helt jäva omöjligt för männen att tygla sina begär inför dessa kvinnor som bara ~*lockar*~ dem med sina behag. Eller ja, det bestämdes nog inte direkt, utan vara nog snarare en syn som liksom växte fram på något konstigt sätt. I samband med detta uppkom uttrycket ”kvinnors sexuella makt”.

”Kvinnors sexuella makt” innebär alltså att män inte har något som helst ansvar för sin sexualitet och kvinnor måste ta det istället. Så himla skönt för männen! Inte lika soft för kvinnorna som blev tvungna att ta ansvar inte bara för sig själva utan även för mäns känslor, beteende och övergrepp på deras kroppar.

Om en tar sig en titt på patriarkatets stolta historia och även nutiden så kan en se att en stor del av allt patriarkalt förtryck handlar just om att begränsa ”kvinnors sexuella makt”:

Sexuellt våld. Kvinnor utsätts i stor utsträckning för för sexuellt våld och hot om sexuellt våld.
Könsstympning. Kvinnors kön stympas på olika sätt för att det ska vara mer smärtsamt för dem att ha sex och så vidare.
Objektifiering. Kvinnor reduceras till objekt för mäns njutning. Tar sig till exempel uttryck genom att kvinnor som inte tillfredsställer den manliga blicken utsätts för trakasserier eller uteslutning.
Skuld- och skambeläggning. Kvinnor som har ”fel” sexuellt beteende, till exempel för utlevande, blir socialt bestraffade för detta.
Prostitution. Män har ekonomisk makt vilken gör att de kan köpa sig kontroll över kvinnor och således även deras kroppar och sexualitet. Sker både ”formellt”, alltså genom ett ”rent” utbyte av sex mot pengar och på andra vis till exempel genom äktenskap.
Manligt initiativ. Eftersom kvinnor inte får vara för sexuellt utlevande så leder det till att män sitter på makten att ta initiativ sexuellt, vilket leder till att hela det sexuella ”spelet” sker på mäns villkor.
Socialt erkännande. Eftersom män sitter på den sociala makten i patriarkatet så måste kvinnor ingå i sexuella och/eller romantiska relationer med män där deras kropp är en handelsvara för att få samhälleligt erkännande.

Så jag tänker att även om det nu ligger någonting i att kvinnor har sexuell makt (vilket jag inte tror) så är det jävligt tydligt att patriarkatet har legat i som fan för att begränsa denna så kallade ”makt”. Kvinnor har idag inte ens makt över sina egna kroppar och sin sexualitet, så att tala om kvinnor sexuella makt är i sammanhanget ganska skevt. Allt detta motiveras och ursäktas med snacket om att kvinnor har någon slags sexuell makt som det då är ”ansvarsfullt” att kringskära. I själva verket handlar det om mäns oförmåga att ta ansvar för sina egna handlingar.

Det kanske bara är jag, men jag tycker att det verkar liiiite överdrivet att ha hela den här enorma förtrycksapparaten bara för att män kanske har känt att det var jobbigt att inte få ligga med kvinnor precis när och hur de vill. Jag kan på något sätt känna att det är rimligt att var och en har makten att själv bestämma på vilka villkor hen vill ingå i sexuella relationer, och att andra har en skyldighet att respektera det. Kalla det ”sexuell makt” eller vad du vill, i själva verket rör det sig om den självklara rätten att få bestämma över sig själv.

Här är en spännande idé: vad sägs om att alla själva får bestämma över sin sexualitet och att alla tar ansvar för sitt eget sexuella beteende. Det vill säga: män skiter i att lägga över ansvaret för sina sexuella handlingar på kvinnor, och försöker hantera sin bristande förmåga att hantera sina sexuella drifter på andra sätt än att tvinga kvinnor till att ha sex eller till att inte ”locka” dem att förgripa sig på dem. Troligen skulle de flesta märka att det inte är så jävla svårt egentligen.

Känslomässig utsugning och att få närhet av någon men inte kunna ge tillbaka.

Ibland hör en argumentet ”men jag klarar mig bra utan att känslomässigt arbete” från olika män. De menar att det liksom är kvinnorna i deras relationer som tvingar på dem det känslomässiga arbetet, själva klarar de sig bra utan det.

Jag kan absolut tänka mig att det är så för vissa personer när de är ensamma. Det spelar inte så stor roll vad en tar sig för eftersom det inte finns någon annan en måste ta hänsyn till. Då kan det såklart upplevas som jobbigt när en inleder en relation och en plötsligt måste ta en massa hänsyn till en annan människa. Kanske bor en ihop och så saknar en ”singellivet”. Men ändå stannar en för det är ju ändå mysigt att ha en relation, fast en är noggrann med att alltid påpeka att en saknar den här friheten en hade tidigare, så att den andra parten ständigt ska vara medveten om hur mycket en offrar i relationen och kanske känna sin lite osäker och att det inte riktigt är okej att ställa krav.

En vill liksom ha friheten från singellivet och mysigheten i relationen. Många män löser detta problem genom att ständigt upprätthålla distans. De tillgodoser inte kvinnan känslomässiga behov, men de har henne alltid inom räckhåll. Kvinnan anpassar sig efter mannen. Men efter ett tag blir kvinnan kanske arg för att hon tycker att det är sjukt lamt att alltid hålla på och anstränga sig men ändå bli avvisad, hon tycker att det är jobbigt att inte få lika mycket tillbaks som hon ger. När kvinnan blir arg så tänker mannen kanske såhär ”usch vad jobbigt att hon ska hålla på och begränsa min frihet, det hade varit mycket skönare att vara singel”. Men han gör ändå inte slut för det är ju mysigt att vara ihop. Kanske säger han typ ”du måste sluta begränsa min frihet, annars kan vi inte vara tillsammans”. Kvinnan lägger ännu mer band på sig för att inte begränsa mannen, men är fortfarande tillgänglig. Hon har ett ständigt behov av bekräftelse och närhet som inte tillfredsställs, han har henne alltid nära. Och sedan upprepas det som en schysst patriarkal ond cirkel.

När en ingår i en relation med någon så förändras saker och ting. Relationer kräver mer känslomässigt arbete för att kunna fungera. När en inte bara har sig själv att tänka på utan även en dynamik med en annan person så är det helt enkelt med som ska klaffa. Det går inte att plötsligt bli otillgänglig utan att säga någonting. Att vara ombytlig och opålitlig kan fungera om en mest har ganska ytliga relationer, men om en gör anspråk på att ha någon form av djupare relation så måste en ta tag i det här. Om en är det så kommer det att leda till konflikter, det kommer att leda till att den en har en relation med blir sårad och tar ut det genom att bli förbannad eller ledsen. Det kommer att leda till att personen en har en relation med känner ett behov av mer, av mer kärlek och närhet och bekräftelse, och det är ju inte så konstigt.

Många män drar slutsatsen att eftersom deras agerande ”fungerar” när de är på egen hand, men slutar fungera när det kommer in en kvinna i deras liv, så är det kvinnan och hennes krav som utgör Problemet. I själva verket är det så att olika beteenden passar sig olika bra för olika situationer. Djupa relationer kräver känslomässig närvaro, och om en inte kan uppbåda detta så borde en helt enkelt inte ingå i sådana relationer. Om en däremot vill ingå i sådana relationer så borde en satsa på att kunna vara känslomässigt närvarande. Att ingå i en djupare relation, oavsett om det är vänskap eller kärlek, är ett åtagande som ska tas på allvar. Det kräver att en kan behandla människan en har en relation med med respekt, att en är pålitlig och inte plötsligt försvinner iväg mentalt utan att förklara vad som pågår. Uppenbarligen känner ju dessa män på något sätt att de har ett behov av att ha nära relationer eftersom de ju trots allt väljer att ingå i dem, så även om deras agerande när de är på egen hand ”fungerar” så innebär inte det att det är så de helst lever sina liv. De flesta människor har ett behov av närhet och kärlek som en vill tillfredsställa, så även dessa män som gärna gör anspråk på att vara så oerhört självständiga.

Många män vill liksom både ha kakan och äta upp den; de vill ingå i känslomässigt nära relationer men de vill inte lägga den kraft som krävs på att vara känslomässigt närvarande och tillförlitliga. Denna situation leder till att de kvinnor som de ingår relationer med får dra hela lasset, och tyvärr får de sällan särskilt mycket tillbaka eftersom männen inte direkt ger särskilt mycket. Detta är en form av känslomässig utsugning. Männen får ha nära relationer med kvinnor trots att de inte har kapaciteten att utföra sin del av det känslomässiga arbete som krävs för en fungerande relation, vilket gör att kvinnan får ta hand om det istället. Och det gör hon ofta, men det är inte konfliktfritt, saker och ting kommer ibland upp till ytan så att de märks av även för mannen. Då blir det jobbigt för honom och han tycker att hon ställer till problem genom att ställa ”orimliga” krav, när det i själva verket handlar om att hon vill ha lite tillbaka av allt den energi hon plöjer ner.

Jag tänker mig att om en nu är en människa som är intresserad av att inte bete sig som ett kräk mot andra så borde en helt enkelt välja mellan att lägga energi på att vara känslomässigt närvarande eller att inte ingå i nära relationer, för resultatet annars blir att en exploaterar dem en har relationer med känslomässigt, vilket är föga sympatiskt. Jag misstänker dock att många män hellre väljer att ha en typ av relationer de egentligen inte är förmögna till i vilket fall, för att de kan och för att de tjänar på det. Det är väl inte så mycket att göra åt, känslomässig utsugning är (dessvärre) inte straffbart, men det utgör patriarkal exploatering och förtryck.

Fria val i patriarkatet.

Jag funderar på det här med män som snackar om att det är okej att bete sig si eller så för att kvinnor ”väljer” män som beter sig så, tycker de också att det är okej att slå kvinnor för att många kvinnor stannar i misshandelsrelationer?

Över huvud taget att prata om kvinnors ”val” i patriarkatet ter sig ganska meningslöst. Kvinnor ”väljer” sällan fritt i patriarkatet. Dels så har män makt över oss både socialt och ekonomiskt, men vi har också en mängd olika patriarkala värderingar och begär internaliserade i oss. Jag kan till exempel ibland känna att jag vill bli bekräftad på vissa sätt, trots att jag också vet rent intellektuellt att den formen av bekräftelse ofta får mig att må sämre på sikt. Begär är ingenting en förändrar hur som helst, det är en svår process som tar tid.

Jag vill på ett vis att män ska bekräfta mig för till exempel mitt utseende eller att de ska vilja äga mig, alltså ingå i en heteromonogam relation med mig, för jag har lärt mig att det är detta som ger mig värde. Jag har lärt mig att det som gör mig värdefull i patriarkatet är att en man ser mig som ett åtråvärt objekt, för alternativet är att inte vara någonting alls i deras ögon. Samtidigt så vet jag att det inte är den formen av bekräftelse eller relationer som får mig att må bra på sikt, det utgör bara en kortsiktig kick som snabbt blir beroendeframkallande.

På lite samma sätt kan det fungera i destruktiva relationer. Att omväxlande bli bekräftad och nedvärderad av samma person som en dessutom har en nära relation med gör att en knyter sitt människovärde till den personen och relationen. Om personen dessutom är en man, och relationen är en heteromonogam relation, så har en i regel redan knutit stora delar av sitt värde till denna. När jag har varit i den här typen av situationer så har jag ofta vetat att en relation inte är bra för mig, men jag har varit för djupt insyltad i känslomässigt beroende för att kunna bryta mönstret. I sådana situationer är det svårt att tänka ”rationellt”.

Att göra slut i en sådan situation handlar inte om att ”välja” det, ty beslutet har en för det mesta redan fattat. Det handlar om att samla känslomässig styrka för att orka ta steget. På samma sätt är det med att till exempel söka en viss form av bekräftelse från män, eller patriarkal bekräftelse. En kan veta mycket väl att en mår dåligt av den formen av uppmärksamhet men ändå söka den, för det handlar inte bara om ens fria val utan om vad en har lärt sig att värderas inom ramarna för patriarkatet.

Patriarkatet är inte förnuftigt.

Det här är ett argument en stöter på sjukt ofta och det gör mig så oerhört provocerad. Ingen ”förnuftig” människa skulle göra det ena eller det andra. Nej, det må vara sant, men så upprätthålls ju inte heller patriarkatet för att det är ett ”förnuftigt” samhällssystem.

Även om ”ingen” skulle följa The bro code till punkt och pricka så är det sättet att resonera en del i en patriarkal kultur. Män praktiserar ofta delar av den gentemot varandra, de värderar ”brödraskapet” högst och nedvärderar sina relationer till kvinnor (”bros before hoes”), de förhåller sig till kvinnor som varandras egendom och ser sina relationer med kvinnor i ljuset av sin relationer med män (diverse regler kring hur en får och inte får närma sig sina manliga vänners ex/ragg). Detta är patriarkal hederskultur, oavsett om en har en regelbok för den eller ej.

Sen om det inte är lika extremt som i denna tvserie så är det fortfarande väldigt påtaglig verklighet. Det kommer inte från ingenstans, det är inte ren fiktion. Den förstärker också denna verklighet; män skrattar igenkännande åt ”the bro code” och refererar till den i samtal om hur det är rimligt att bete sig gentemot varandra (hört detta flera gånger), även om de kanske väljer bort vissa bitar. Jag hör ofta uttrycket ”bros before hoes” användas som någon slags roliga tvist på ett seriöst resonemang.

Är detta förnuftigt? Nej, inte särskilt, men det spelar väl inte heller särskilt stor roll. Jag skiter i om den som förtrycker mig är ”förnuftig” eller inte. Patriarkatet är inte ”förnuftigt”, ändå finns det. Ja tänka sig, det finns en social verklighet utanför ditt ”förnuft” också…

Om män och självreflektion.

Twittrade såhär om fenomenet Män Som Inte Reflekterar:

De där dagarna en funderar över olika män som sagt att de älskar en och varför de inte har förmått behandla en med respekt. Skulle vilja kunna tro att de helt enkelt bara är onda, men så enkelt är det tyvärr inte. Varför har de ständigt varit så inkapabla att ge en någon form av kärlek? Skulle önska att de kunde ge mig hjälp att förstå varför de har fått mig att må så dåligt, men de reflekterar inte. Varför reflekterar det inte? För att det är jobbigt och för att de inte behöver.
För mig är reflektion livsnödvändigt, för dem ett val. Det är just denna brist på reflektion som utgör grunden till deras brott. De väljer att inte se sig själva, för att de kan. De väljer att istället hoppa från kvinna till kvinna och bryta ner henne, exploatera henne, för de kan göra så. För mig är det inget alternativ, jag är fången i mitt beroende av män och den enda frigörelsen går genom självrannsakan. De är rädda för att se sig själva som ofria och som förtryckare, därför ser de ingenting alls. För mig däremot är det en nödvändighet att se min egen position som förtryckt. Det är smärtsamt, men jag har inget val.

Överlag det här med män och kvinnor och att reflektera över sitt egen beteende är någonting som upptagit mycket av min tankekraft på sista tiden. Jag undrar dels varför så många män inte reflekterar över sitt eget beteende och sin position och vad som egentligen krävs för att de ska göra det.

Jag tänker mig att det är jobbigt att som man reflektera över dessa saker, för det innebär mer smärta än frigörelse. Som kvinna kan en liksom vända sin ilska mot någonting, mot patriarkatet och mot de män som utsatt en för saker, och den ilskan erbjuder en slags känslomässig krockkudde. Som kvinna blir en av med skulden över att vara förtryckt, men som man tar en del av skulden över att vara en förtryckare.

Många män som försöker ägna sig åt reflektion kring sina manliga beteenden fastnar just i skulden. De blir så blockerade av tanken att de liksom har betett sig fel, att de har skadat människor, att de inte kan ta sig vidare och använda dessa insikter på något vis.

Jag tänker att skuld är det en känner om en inte förstår varför en faktiskt gör vissa saker, typ jag kände skuld inför min ”kvinnlighet”, typ mina känslouttryck, innan jag förstod att det ofta var mäns agerande mot mig som fick mig att bli ”hysterisk”. Män är ju (nästan) lika fångade i mansrollen som kvinnor är i kvinnorollen. Om en gör reflektion halvdant, det vill säga förstår att det en gör är fel och skadar människor men inte varför en gör det, så är risken att en bara landar i skuld stor. Om en inte kan ha någon slags förståelse för sig själv så går det sällan att förändras.

Det som har hjälpt mig att förändra saker och ting i mitt beteende som varit kopplade till patriarkatet, till exempel mina ätstörningar och stora delar av mitt internaliserade kvinnohat, har inte varit att typ ”inse” att det är dåligt utan att förstå varför jag gör det. Jag tänker att män borde kunna resonera liknande kring mansrollen, även om de på ett annat sätt bär skuld för att de förtrycker kvinnor.

Problemet är att det väldigt ofta åläggs kvinnor att göra även detta arbete åt män. Mannen kommer och beklagar sig, kvinnan är ”förstående” och känner sympati inför mannen. Kvinnan ursäktar mannens beteende, och han behöver själv aldrig förstå varför han gör som han gör. Kvinnan ”ser” att mannen är svag och beroende, att han påverkats av sin omgivning, sin uppväxt och så vidare till att ha blivit den han har blivit. Hon ursäktar honom, men utan att ställa krav på att han ska förstå det hon förstår.

Jag tror det handlar om att män ofta är rädda för svaghet. Maskuliniteten bygger på att en är en fri och självständig rationell individ, att en inte påverkas av typ ”strukturer”, sitt känsloliv och annat trams. Om en då skulle erkänna att en faktiskt har påverkats av de här sakerna så skulle en också behöva släppa den självbilden, och jag tänker mig att det är mer smärtsamt än att gå omkring och känna skuld för saker. Att behöva se sig själv i sin kontext, att behöva relatera till sig själv som en del i någonting större, det ingår helt enkelt inte i det manliga sättet att tänka kring saker och ting. Jag tror att det är den här tröskeln som män måste komma förbi för att kunna syssla med något verkligt förändringsarbete. De måste samtidigt kunna se att de gör fel och att de måste ändra på det.

Nå, detta är bara en teori. Om det finns någon man här som har större insikt i frågan så läser jag gärna.