Mitt brott var att ta det romantiska löftet på allvar.

För ett tag sedan skrev jag en del texter om det här med att bli lämnad av någon som gång på gång lovat att den inte ska lämna en. I samband med detta fick jag en del kommentarer om att det minsann är mitt eget fel att jag varit så naiv och trott på den typen av löften, att det är ”sånt en säger” och att ”känslor kan förändras” och så vidare. Att jag vägrade acceptera detta provocerade många, eftersom det är en sådan sak en helt enkelt bara sväljer som kvinna. En sväljer att män lovar saker de inte kan hålla.

wpid-img_20140529_183138.jpgJag tycker det här är mycket intressant, för som kvinna så avkrävs en både total naivitet och samtidigt en förmåga att ”acceptera verkligheten” utan att göra ett för stort väsen av det. En måste ”tro” på romantikens löften, om en inte gör det blir en övertalad till det, samtidigt blir en anklagad för att vara naiv om en faktiskt behandlar dessa löften som verkliga löften. Då får en höra att ”alla vet” att det inte rör sig om någonting verklighetsförankrat. Detta är mycket riktigt något som ”alla vet”, alla känner på ett intellektuellt plan till att ”tills döden skiljer oss åt” ofta slutar i skilsmässa, och desto mer när det kommer till tvåsamma relationer utan äktenskap. Ändå så fortsätter vi yttra dessa löften.

Men såklart så kan den här typen av löften inte vara sanna, en kan aldrig lova att en ska känna på ett visst sätt inför en människa. En kan lova att en ska försöka får en relation att fungera, men en kan aldrig lova vad en ska känna i framtiden. Så varför fortsätter vi lova varandra det? Vad är egentligen syftet? Vad är meningen med ett löfte som ”alla vet” är falskt? Det fyller dels en funktion som ritual, som ett sätt att förklara sig kärlek i stunden genom att lova bort sin framtid. Men givetvis är det meningen att vi delvis ska ta detta löfte på allvar, annars hade vi formulerat oss annorlunda.

Jag tänker på den här mannen som kom in i mitt liv och som gång på gång lämnade den här typen av löften. Det var ingenting jag avkrävde honom, bad om eller ens lade upp för, det bara kom ändå. Jag var såklart skeptisk till de här löftena och uttryckte det men de framhärdades gång på gång. Vad gjorde detta med mig och mina känslor inför honom? Givetvis så började jag tro på dessa löften till slut, de var liksom för välsmakande för att jag skulle kunna motstå dem. Även om jag på ett sätt ”visste” att de var falska så behandlade jag dem som sanna på ett känslomässigt plan, och det är ju det känslomässiga som avgör hur en agerar i en relation. Hur mycket jag än ”visste” att det var lögn så blev det sanning.

I patriarkatet är kvinnor mer eller mindre beroende av män för att få erkännande i samhället. Detta innebär att när en man ger den här typen av löften till en kvinna så betyder det någonting mer än när de ges omvänt. Kvinnan är betydligt mycket mer beroende av mannen. Om kvinnan av något skäl får för sig att relationen är ”värd att satsa på” så kommer hon troligen också att satsa på relationen, ty hon är beroende av den. Om en man älskar en kvinna för alltid så innebär detta inte bara att kvinnan får vara med just den mannen för alltid, utan också att hon för alltid kommer att ha en trygg plats i patriarkatet i egenskap av en mans egendom. Därför kan en också tänka sig att utstå betydligt mycket mer i en relation där en har fått detta löfte. Även om en mår dåligt i relationen så har en i alla fall legitimitet i patriarkatet, en är någon för en man och således också för samhället i stort.

Såhär i efterhand kan jag tycka att det är märkligt att jag ens ingick i vissa relationer från första början. Relationer jag liksom inte fått ut så mycket av eller varit särskilt lycklig i. Och jag tänker att det handlar just om detta, det romantiska löftet har gjort att jag har valt tryggheten framför att ha givande relationer. Det romantiska löftet var ett sätt att få mig att ingå i relationer jag inte hade ingått i om det inte var för denna falska trygghet, den känsla av värde som det ingav mig. Därför var det också så smärtsamt att bryta upp, eftersom relationerna egentligen inte varit utvecklande för mig då jag bara ingått i dem av rädsla för den otrygghet som patriarkatet erbjuder den kvinna som inte är knuten på någon man och inte för att jag faktiskt velat. Istället för att känna mig befriad från det helvete relationen innebar så kände jag mig bitter för att jag över huvud taget underkastat mig den.

När en blir anklagad för att vara ”naiv” för att en faktiskt tar det romantiska löftet på allvar så är det en slags dubbelbestraffning. I dessa frågor är kvinnor helt och hållet utelämnade till mäns nycker, en man kan säga att de älskar en och vill leva med en en dag, och nästa lämna en. De kan göra så för att de inte är utelämnade till oss så som vi är utelämnade till dem. Som kvinna förväntas en både tro på löftet men också acceptera att det bryts utan att ”ställa till en scen”.

Mitt brott var att jag faktiskt tog dessa ord på allvar, inte bara till en början utan även när uppbrottet var ett faktum. Jag blev ”hysterisk” och ”besvärlig”, för jag ansåg att det var ett svek och att det var oförlåtligt. Jag kände mig lurad att ingå i en relation på falska premisser, och jag vägrade acceptera idén om att det skulle vara mitt fel att jag varit ”naiv” snarare än hans fel att han gång på gång försökte få mig att bli just det. Jag vägrade acceptera att skulden låg på mig. Såhär i efterhand är jag glad för det, jag är glad att jag faktiskt vågade, att jag inte skämdes för att jag var ”naiv” utan att jag vågade påvisa det absurda i att först bli övertygad att ingå i en relation på vissa premisser för att vid relationens slut bara förväntas ”acceptera” att en av de grundläggande premisserna var lögn.

Sveket låg inte i uppbrottet i sig, ty det var i situationen det enda rimliga, sveket låg i att jag hade blivit lockad in i relationen på falska premisser. Även om jag visste att dessa ord inte kunde vara sanna så gjorde de något med mig, de väckte ett hopp inne i mig, och utan det så hade jag troligen inte ingått i relationen från första början eller i alla fall inte på samma sätt hängett mig åt den som jag gjorde när denna förhoppning hade väckts hos mig. Jag vägrar skämmas över att jag var ”naiv”, för det var inte jag som valde det utan jag övertalades till det. Jag kommer troligen inte gå i samma fälla igen, det vill säga befinna mig i en relation där jag inte utvecklas för att jag vill ha trygghet, men jag tänker inte heller skuldbelägga mig själv för det som skedde. Jag tänker inte skuldbelägga mig själv för att jag tog romantikens löften på allvar, för att jag avkrävde av honom att han skulle leva upp till det han sa.

Var finns alla dessa Riktiga Män?

Eftersom det är oerhört viktigt för antifeminister att driva sin tes ”feminister har fått för lite kuk” i bevis så kan de ibland tycka att det är väldigt provocerande att en feminist får ligga. De måste på något vis förklara att detta oerhörda har kunnat inträffa, och den förklaringsmodell som burkar ligga närmast till hands är att den här mannen helt enkelt inte var någon Riktig Man. Själva ingår de såklart i gruppen Riktiga Män och de skulle aaaaldrig får för sig att ligga med en kvinna som till exempel hade håriga ben.

En Riktig Man är alltså en man som tycker att det är så äckligt med kroppsbehåring på kvinnor att det får honom att banga på sex, eller någon som tycker att kvinnor ska vara ”kvinnliga”, alltså bete sig undergivet och tillgjort för att tillfredsställa dem.

Men jag kan väl känna lite att det ju faktiskt är helt okej, att så kallade Riktiga Män inte vill ligga med mig. Det hela är mycket ömsesidigt. Jag är glad över att det finns män som har en någorlunda rimlig relation till kvinnor och sex och som till exempel inte tycker att det är deras sak att ha åsikter om sin partners kroppsbehåring.

Men jag är ändå nyfiken. Vilka är egentligen dessa Riktiga Män som absolut inte skulle kunna tänka sig att ligga med en feminist och var finns dem? Hur känner en igen dem? Svara någon!

Kom igen nu antifeminister! Berätta allt.

Hot om våld.

hotomvåldFick den här kommentaren för ganska länga sedan i sambandet med uppbrottet med mitt ex, och den är verkligen oerhört obehaglig. Personen som skriver inleder med att förklara att han ”kan ha” en massa kommentarer, troligen av väldigt kränkande art, om till exempel mitt ”mentala tillstånd”, någonting som antifeminister alltid attackerar, inte bara hos mig utan också hos andra feminister (apropå det kan jag meddela att den enda mentala sjukdom jag någonsin haft, det vill säga depression, nu är över). Det denna person gör är att inleda med att hota om våld, även om det inte är något fysiskt våld utan mentalt. Han formulerar det inte som ett explicit hot MEN genom att påpeka sin våldspotential så vill han förmedla att jag borde vara rädd för detta och kanske rentav tacksam för att han inte gör detta mot mig. Istället kommer det något ”snällt”, men det får en ganska fadd smak med tanke på att personen inte kunde tänka sig att vara snäll helt förbehållslöst utan var tvungen att insinuera att jag minsann kan ha fel och att han kan skada mig.

Detta är ett generellt beteende som finns hos vissa män. De talar om sin våldspotential, både fysiskt och mentalt, för att markera att de minsann är snälla som inte använder den. Ungefär som om det inte redan var en självklarhet att de allra flesta människor kan välja att skada en istället för att vara vänliga. I princip alla kan välja att skada någon, men det är i princip bara män som väljer att påpeka det vid tillfällen som är helt opassande. Jag har hört många historier av denna typ, bland annat en man som när han var ensam med en betydligt mycket yngre kvinna började snacka om att han minsann skulle kunna våldta henne där och då. Att göra detta är att förstärka den känsla kvinnor redan går omkring med att de är utsatte för hot från alla håll och kanter, att de måste passa sig.

Inte konstigt att vissa kvinnor går omkring med djup skepsis mot män, vi har ju fått lära oss från dem att de har en våldspotential som de är fullt medvetna om och som de gärna påminner oss om. Att påpeka sin våldspotential är i sig en typ av våld, det är en fråga om makt och kontroll, att inskränka kvinnors livsrum.

Det vi behöver är inte tydligare gränser, det vi behöver är en radikal kritik av den struktur i vilken män tycker sig ha rätt till kvinnor.

Som jag antar att de flesta vet så var det ju en man som i USA som dödade sex personer med motivet att han inte fått ligga så mycket som han ansåg att han förtjänade. När sånt här händer så blir folk ofta förbluffade och försöker förklara det hela med att just specifikt den här personen var sjuk i huvudet och så vidare. Det må vara sant att den här personen faktiskt var sjuk i huvudet, men fortfarande är det så att det är en patriarkal struktur som gör att män tänker att de ”förtjänar” att få ligga med kvinnor och ser det som såpass avgörande för deras livskvalitet att de är beredda att ta till våld.

När vi stämplar den här människan som sjuk, vad är det egentligen som gör honom sjuk? Är det att han anser att han har rätt till kvinnor och kvinnors kroppar, eller är det att han inte kan dra gränsen på det socialt accepterade stället? När en läser diskussioner om detta så är det den senare förklaringsmodellen som gäller, den här mannen var sjuk inte för att hans grundsyn på kvinnor var sjuk utan för att han faktiskt gjorde slag i saken och dödande människor. Han visste helt enkelt inte var ”gränsen” gick.

Att utöva maskulinitet på ett socialt korrekt sätt i patriarkatet handlar om att dra gränserna på det rätta stället. Det är okej att använda sin våldspotential i konflikter för att skrämma folk, men det är inte okej att faktiskt slå. Det är okej att inte känna in kvinnors gränser under sex, men det är inte okej att ignorera ett nej och så vidare. Utrymmet för att tänja på dessa gränser är ganska stort, män letar ofta efter olika kryphål som berättigar dem att gå över dem. Till exempel; hon provocerade mig, därför hade jag rätt att slå henne.

”Gränsen” är en patriarkal konstruktion vars syfte är att definiera den ”goda” maskuliniteten, att differentiera de ”dåliga” männen från andra män och skapa utrymme för ”goda” män att fortsätta utöva maskulinitet eftersom de fortfarande är bättre än de män som passerat ”gränsen”. Att använda att sätta ”gränsen” på det sätt som passar som en del i feministisk strategi har därför sina uppenbara brister, eftersom gränsen som sådan är en patriarkal konstruktion. Sedan är det givetvis av godo om gränsen flyttas så att fler beteenden hamnar på den sida som fördöms, men det kan inte utgöra slutmålet i det feministiska projektet. Istället måste vi verka för ett samhälle där det blir irrelevant att sätta gränsen, eftersom det inte kommer finnas någon maskulinitet som kan ”spåra ut” om vi inte begränsar den.

wpid-img_20140528_112205.jpgMäns våld mot kvinnor är dock inte något speciellt utan förekommer dagligen i patriarkatet i olika mer eller mindre grova former. Oavsett om det handlar om integritetskränkande eller mord så är det samma mekanism som ligger bakom, det är samma struktur som gör att män anser att de har rätt att utöva våld mot kvinnor. Det enda som egentligen är särskilt förvånande eller exceptionellt med den här händelsen är att den här mannen valde att döda kvinnor han inte känner, i offentligheten*. Annars brukar mäns våld mot kvinnor förekomma i hemmet, i nära relationer.

Problemet här är inte att den här mannen har ”gått över gränsen” på grund av olika omständigheter som till exempel psykisk sjukdom, problemet är maskuliniteten som grundläggande social konstruktion. Kanske var det hans uppväxt eller något som gjorde att han dödade folk på öppen gata, men det var patriarkatet som fick honom att tycka att han hade någon slags naturgiven ”rätt” till andra människor. Det var patriarkatet som gav honom verktygen för att berättiga sina vedervärdiga handlingar.

Så länge maskuliniteten som grundläggande konstruktion finns kvar så kommer det finnas män som går över ”gränsen”. Patriarkatet behöver dessa män för att legitimera den breda skarans maskulinitetsutövande, för att de ”goda” männen ska ha något att jämföra sitt eget maskulinitetsutövande med. Patriarkatet skapar dessa män genom att ge dem verktygen för att berättiga sitt beteende för att sedan sätta upp en helt godtycklig och dessutom mycket flytande gräns för vad som är okej och inte. Det vi behöver är inte tydligare gränser, det vi behöver är en radikal kritik av den struktur i vilken män tycker sig ha rätt till kvinnor, även känd som patriarkatet.

*Jag vet att han även dödade män, men det var fortfarande kvinnohatet som drev honom till det.

Sluta mjäka med män som överskrider kvinnors gränser.

Fick invändningen angående det här med vad våldtäkt är och inte är att det ju kan vara problematiskt att definiera våldtäkt på ett visst vis eftersom det kan finnas människor som inte förstår att den de har sex med inte vill ha sex med dem innan de säger nej. Detta är ett argument som återkommer i en mängd olika sammanhang och former när en skriver om mäns gränsöverskridande beteende. Det är till exempel inte ovanligt att en får höra att olika former av sociala begränsningar ursäktar att män tar sig rätt till kvinnors kroppar. Ett exempel jag ofta hör är blyghet, ungefär som om det skulle göra det okej att ha sex med någon mot dennes vilja. Det pratas om att vissa män helt enkelt inte vet hur de ska göra för att få kontakt med kvinnor som de inte får ägna sig åt gränsöverskridande beteende, som om kontakt med kvinnor var någon slags mänsklig rättighet som gick för kvinnors rätt till integritet.

wpid-img_20140528_093315.jpg

Detta synsätt baserar sig på idén att män har rätt till kvinnor och kvinnors kroppar. Den man som lider av någon form av begränsning har fortfarande rätt till kvinnor och kvinnors kroppar, och det är upp till kvinnorna att ”sätta gränser” om de inte har intresse. Män anses fortfarande ha rätt att göra olika former av närmanden, överskrida gränser och så vidare tills kvinnan sätter stopp. Det åligger dessutom kvinnan att mannen ska förstå att detta nej faktiskt betyder nej, vilket i praktiken skapar en situation där män bekvämt kan ignorera väldigt många signaler utan att de anses ha något ansvar.

Faktum är att argumentet ”han förstod inte” används även i situationer där kvinnor faktiskt har sagt nej. Till exempel den här rättegången med en kvinna som sagt nej vilket mannen tagit som att hon ville ha dominanssex. Eller alla gånger män tagit ett nej som att de typ ska ”sakta ner” eller något liknande och inte brytt sig om att kolla utan bara chansat lite. Att mannen ”inte förstod” är helt enkelt en ursäkt som används även i de fall där det av vissa sägs att det ska vara ”uppenbart”. Problemet här är inte att gränsen dras på fel ställe, problemet är den grundläggande synen på att kvinnor bör ta ansvar för mäns beteende om de inte vill att deras integritet ska kränkas. Kvinnor ska gå omkring med en stor jävla stoppskylt som de ska hålla upp så fort en man gör något mot dem som känns obehagligt, kvinnor ska ständigt vara på sin vakt när de umgås med män så att de kan se till att de inte gör något obehagligt och så vidare och så vidare.

Hur kommer det sig egentligen att det finns så himla många män som bara inte förstår när kvinnor inte vill. Det handlar ju såklart om vad som avkrävs män socialt. Män förväntas inte känna in kvinnors gränser och de blir inte heller straffade när de inte lyckas med detta. För män är det ett tillval om en är intresserad av att lära sig att förstå den typen av sociala koder, det är ingenting de avkrävs ansvar för. En man är typ ”snäll” om han faktiskt intresserar sig för att lära sig sociala koder.

Om en har en social begränsning så är det ett eget problem som en behöver lösa. Människor som har sådana problem kan behöva hjälp och de ska de få, men det innebär inte att gränsöverskridande beteende ska accepteras. Sedan kan en såklart ha förståelse för varför någon agerar på ett visst sätt utan att acceptera själva beteendet som sådant, det gör vi hela tiden inom till exempel barnuppfostran. Att en barn råkar göra något fel innebär inte att hen typ är en dålig människa eller liknande, men det gör inte att vi tycker att det är okej att beteendet fortsätter. Alla gör fel ibland och det är okej, problemet är när en stor grupp människor konsekvent skiter i att ta ansvar för grejer de utsätter en annan grupp människor för, och framförallt att de liksom aldrig bli bättre. Av någon anledning (*host* patriarkatet *host*) så är det just mäns gränsöverskridande beteende som gång på gång accepteras för att ”män är sådana”.

Lösningen på detta problem är inte att kvinnor fortsätter ta ansvar för mäns beteende utan att män börjar avkrävas ansvar för sitt beteende. Vi kan inte fortsätta mjäka med män som överskrider kvinnors gränser, för då kommer de fortsätta med beteendet. Det är viktigt att visa att vissa grejer inte är acceptabla oavsett hur det kommer sig att en beter så. Om en har svårigheter får en helt enkelt försöka lösa dem på andra sätt, inte genom att bara fortsätta bete sig på ett sätt som är integritetskränkande.

Kvinnors så kallade dubbelmoral.

Ibland pratar män om kvinnors så kallade ”dubbelmoral” när de dels kritiserar män som beter sig som kräk men ändå ingår i relationer mer män som beter sig som kräk. Detta är någonting en ofta får höra som feminist eftersom vi kritiserar det manliga maktutövande som många kvinnor underkastar sig i sina relationer med män. ”Men kolla på dessa kvinnor, de väljer ju de här männen som du kritiserar” säger de kanske, och implicerar med detta att dessa kvinnor själva skulle bära ansvaret för att någon annan behandlar dem dåligt.

wpid-img_20140527_164754.jpg

Jag har varit i situationer där jag ”valt” män som betett sig illa mot mig över personer som betett sig bra mot mig. jag har valt bort många relationer med människor där jag blivit respekterad och sedd för att jag varit så emotionellt beroende av män som behandlat mig dåligt. Det faktum att jag valt dessa män gör det inte mer okej för dem att bete sig som ett kräk. Grejen här är att det handlar om makt. Vissa män utövar i högre grad än andra makt över kvinnor genom att bete sig illa.

Ett välkänt faktum är att den som blir misshandlad i sin relation bygger upp ett känslomässigt beroende av förövaren, det skapas en så kallas traumatisk bindning vilket gör att det kan bli väldigt väldigt svårt att lämna. Om en ska applicera logiken ”det kvinnor väljer måste vara det korrekta sättet att bete sig mot andra” på den här situationen så skulle det innebära att kvinnomisshandel är okej, eftersom många kvinnor ”väljer” att stanna kvar i misshandelsrelationer.

Det kan tyckas att det är dumt att jämföra misshandelsförhållanden med ordinärt svinigt beteende, men det är egentligen variationer på samma tema, det vill säga patriarkalt maktutövande. Att någonting fungerar för att binda kvinnor till sig är inte samma sak som att det är en moraliskt försvarbar handling, eller att kvinnorna en binder till sig på något sätt skulle må bra av att bli behandlade så.

Givetvis ”fungerar” det att ägna sig åt gränsöverskridande beteende om en vill ha tillgång till kvinnor. Den inlärda tendens många kvinnor har till att tillfredsställa mäns behov och begär gör att många kvinnor kommer att till exempel prata med dig om du tar kontakt med dem även om de inte vill, kommer att följa med dig på en dejt även om de inte vill, kommer ha sex med dig även om de inte vill. Detta är någonting vi kvinnor lär oss, vi lär oss att vi får värde genom män, att vi ska tillfredsställa män och att det faktum att en man visar intresse för oss är något vi ska värdera högt. Därför är det lätt att som man få för sig att det är välkommet att söka kontakt med kvinnor på ett visst vis, eftersom responsen blir ytligt positiv. Det är dock oerhört vanligt att detta snarare upplevs som trakasserier, något som sällan förmedlas till den som är skyldig då det ofta medför oerhört mycket obehag för den utsatta.

Om en går igenom livet med inställningen att en ska få tillgång till så många kvinnor som möjligt och att ändamålen helgar medlen så är det såklart lätt att dra slutsatsen att kvinnor är ”hycklare” som både kräver att behandlas med respekt och samtidigt ger efter för mäns utövande av makt och kontroll. Ur en feministisk synvinkel så angriper en dock problemet annorlunda, där är det just utövandet av makt och kontroll som är problemet i sig. Att män har makt att manipulera kvinnor dit de vill är tyvärr ett faktum i patriarkatet, men det är inte detsamma som att det skulle vara ett respektfullt sätt att hantera andra. Det finns gott om möjligheter att vara ett kräk utan att straffas för det av omgivningen, det betyder inte att en ska vara det.

För mig handlar feminism om rätten att inte bli förtryckt, alltså om rätten att inte bli kontrollerad av män. Alla människor har ett ansvar för att inte behandla andra människor illa, och detta ansvar försvinner inte för att andra människor ”väljer” att ändå upprätthålla kontakt med en. De allra flesta är inte kapabla att direkt lämna en relation som skadar dem, och det blir ofta svårare ju längre gången destruktiviteten är. En måste också tänka på att kvinnor i patriarkatet ofta är beroende, både emotionellt, socialt och materiellt, av att ha relationer med män. En kan därför inte fokusera på vilken typ av män som kvinnor ”väljer”, utan en får helt enkelt ta och själv bestämma sig för hur en tycker att det är riktigt att förhålla sig till andra människor (ja, kvinnor är faktiskt människor).

Tre orimliga kommentarer.

Får ju en massa kommentarer som jag inte släpper igenom, tänkte att jag skulle bjuda på några favoriter:
Bl-fqMwIIAEr-tC”Hur ska en kunna relatera till kvinnor som annat än horor eller madonnor? Om jag varken får sätta en kvinna på piedestal eller förnedra henne inför publik, hur ska jag då göra??? Svara??”. Detta är en oerhört vanlig kategori kommentarer, män som liksom inte kan fatta att de kan relatera till kvinnor som något annat än objekt till för deras skull, även kallat som människor. Detta är helt obegripligt för vissa män.

BntJKH7IQAABE84Helt korrekt ”Tyra”, att jag inte vill legitimera liberaler i deras åsikter handlar såklart om att jag vill döda dem allihop. Den här tendensen att dra helt absurda slutsatser utifrån det en skriver är vanlig. En person frågade bland annat på min ask.fm om det var så att jag tyckte pedofili, det vill säga övergrepp, var okej eftersom jag inte ville döma kvinnor som håller på med bdsm. Rimligt.

BoGIRB3CQAAltbgAtt anklaga mig för att vara ”mentalt efterblivet” måste ju anses vara ett mycket stabilt argument. Gillar den här grejen med att helt skita i att formulera något slags argument över huvud taget utan bara dra till med en så grov förolämpning som möjligt.

Bär extremiststämpeln med stolthet.

Ibland säger människor såhär: ”feminism/antirasism/kommunism/whatever är inte extremism, det är bara rimligt” och då tänker jag att de flesta rimliga åsikter är just extremism i ett jävligt orimligt samhälle.

Vad är extremism? Extremism definieras utifrån det som för tillfället utgör den politiska mittlinjen. I förhållande till den politiska mitten idag så är det till exempel extremism att tycka att alla människor är lika mycket värda och ska behandlas därefter, eller att tycka att det här samhället som bygger på mäns dominans över kvinnor, vitas dominans över rasifierade, kapitalisters dominans över arbetare och så vidare bör förändras i grunden.

Extremism betyder varken mer eller mindre än så. Det säger ingenting om vad som är ”rätt” eller ”fel”, det säger bara något om hur en står i förhållande till det allmänna politiska läget. I ett samhälle som är i grunden ojämlikt och bygger på dominans och exploatering så blir det helt enkelt extremism att tycka att dominans och exploatering är en dålig grej.

Ibland försöker människor som tillskrivs epitetet ”extremist” göra en grej av att de inte utgör något hot utan att de i själva verket är snälla och söta. Sanningen är dock att om en är konsekvent i att ha dessa åsikter så är en ett hot. Att ha dessa åsikter blir helt enkelt ett hot mot det etablerade ”samhället”, vilket är helt i sin ordning då detta ”samhälle” bygger på motsatsen. Om en i en sådan kontext inte utgör något hot så innebär det egentligen bara att en accepterar de grundläggande strukturerna i detta samhälle, det vill säga dominans, förtryck och exploatering.

Därför; bär extremiststämpeln med stolthet. I ett samhälle som bygger på de här grejerna så är det en jävligt rimlig grej att vara extremist. Argumentera inte för att du ska ”accepteras” i samhället med dina åsikter som ju är genuint samhällsfarliga i den betydelsen att de ifrågasätter grunden för samhället i sin nuvarande utformning. I den här kontexten är den enda rimliga positionen en kan inta just en extremistisk sådan.

Vad är våldtäkt?

Våldtäkt enligt lagen är att med våld eller hot om våld tvinga någon till en sexuell handling. Det har också lagts till att våldtäkt kan föreligga om personen ifråga är i en extra utsatt position.

Så vad är våld, och vad är hot om våld? I patriarkatet så har män generellt en våldspotential som kvinnor inte har. Män lär sig att de an använda våld som en lösning på olika problem. Kvinnor lär sig i sin tur att förhålla sig till denna våldspotential. En kan alltså säga att det föreligger ett generellt implicit hot om våld i interaktionen mellan män och kvinnor.

Att vara kvinna i patriarkatet skulle också kunna beskrivas som en utsatt position, speciellt om en är intim med en man.

Om en som man inte aktivt förhåller sig till och motverkar sin våldspotential i sexuella sammanhang är risken att en begår en våldtäkt mycket stor. Risken är alltså stor att en använder sin våldspotential, alltså ett underliggande hot om våld, för att få någon att ha sex med en mot sin vilja. Min erfarenhet är att män gör detta i en mycket hög utsträckning. En stor del av de sexuella erfarenheter jag har kan jag utan problem placera in i det här facket, där mannen inte har tagit hänsyn till sitt maktövertag utan bara ”kört på” och gjort lite som han önskar med mig.

Att i sexuella sammanhang inte ta hänsyn till den maktdynamik som finns mellan de inblandade ökar markant risken för att någon har sex under omständigheter hen egentligen inte samtycker till. Hur tar en hänsyn till denna maktobalans? Det viktigaste är att känna in den andras gränser, att vara lyhörd, att under inga omständigheter agera som om personen en är intim med är skyldig en något eller att hen är besvärlig om hen vill sluta eller sakta ner tempot.

Det är viktigt att i alla sociala sammanhang aktivt reflektera kring sin maktposition, och speciellt i intima sammanhang. Om en inte gör detta riskerar en helt enkelt att hamna i en situation där människor en är i dessa sammanhang med gör saker och ting de egentligen inte vill. Att bara rakt av ignorera detta och ”köra på” i hopp om att andra ska kunna säga stopp när en går över en gräns är något som markant ökar risken för att en faktisk går över en gräns.