carrie – Fanny Åström

SATC och känslomässigt arbete.

Kollade på SATC igår. Carrie är ihop med någon slags författare som är lite ”kränkt manligt geni”. Han blir ofta väldigt sur när hon gör saker hon inte gillar, och sen vägrar han prata om det utan går omkring och är grinig. Carries reaktion på allt detta är att överösa honom med sådana oerhörda mängder bekräftelse att det typ blir lite äckligt, och han fortsätter såklart att vara sur ändå.

Detta är en smärtsam, om än extrem, påminnelse av hur många relationer ser ut. Fenomenet: ”kvinnor bekräftar/underhåller/passar upp på sura män som själva inte tycker sig ha någon skyldighet att släppa till lite”. Män som liksom går omkring och är griniga och bara vägrar 1. erkänna att de är på dåligt humör 2. prata om det.

Jag känner ofta i dessa situationer att jag själv har väldigt svårt att få distans. Jag blir liksom så jävla inställd på att tillfredsställa, fast jag egentligen vet att det är ett pissigt jävla beteende från mannens sida att hålla på så. Men det blir liksom bara för mycket, jag fixar inte att någon går omkring och är grinig utan att jag vet varför. Det blir i de allra flesta fall jag som får ta upp tråden, som måste fråga vad fan det är frågan om, och dessutom också tjata många gånger för att mannen ska tala lite klarspråk och berätta vad det är han surar över. Att han bara skulle ta upp det själv är otänkbart.

Jag tänker att det handlar om att kvinnor i högre grad blivit fostrade att känna in och bry sig om andras känslor, och framförallt att tillfredsställa andra, speciellt män. Kvinnor tänker oftare att det är deras eget fel och ansvar om folk är sura. Män har blivit fostrade i att tänka att det inte är så jävla viktigt, att de inte behöver bry sig så mycket, och, om det är en kvinna som är sur och grinig, så tänker de inte att det är deras fel och ansvar utan att hon är ”konstig”, har pms eller något liknande (så många gånger jag hört detta, män som bara avfärdar kvinnors beteende direkt med att de är ”konstiga”, ”överkänsliga” eller liknande när det är uppenbart att det handlar om att de själva betett sig illa. Det måste vara oerhört bekvämt att kunna göra så). Och där har vi en av grunderna till ojämlikhet i känslomässigt arbete.

Tillgång och efterfrågan i relationer.

Angående det här med Mr Big och Carrie så var det någon som tyckte att det var helt normalt att de har ett förhållande som ser ut som det gör eftersom Mr Big är så eftertraktad och därför ”ska” hon jaga honom. Detta är en syn på relationer som ofta dyker upp, den som handlar om tillgång och efterfrågan. Den bygger på att om en person är mer efterfrågad så har denne typ ”rätt” att utöva otillgänglighet, makt och så vidare i relationer denna ingått, eftersom denna när som helst kan gå och vara med någon annan istället.

Jag tycker detta är ett väldigt märkligt och cyniskt sätt att se på relationer. När jag ingår i en relation med en annan människa har jag för avsikt att den människan ska må bra av vår relation, oavsett vem som är mest ”eftertraktad”. Jag förväntar mig att mina vänner som har fler andra vänner än vad jag har ändå ska ta vår vänskap på allvar, på samma sätt vill jag själv ge mina vänner vad de behöver även om jag själv har fler andra vänner. Det handlar om grundläggande respekt för varandra och det är mycket viktigt.

Mr Big har valt Carrie. Han har valt att ha en relation med henne, till och med en monogam relation. Om en väljer att göra det så bör en också ta ansvar för hur den andra personen i relationen har det, oavsett hur många andra kvinnor en skulle kunna vara med istället. När en väljer att ingå i en relation så måste en vara beredd på att det ska ske ett ömsesidigt utbyte, annars kan en faktiskt skippa det helt och hållet.

Om en väljer att bete sig som Mr Big gör mot Carrie så väljer en att bete sig illa mot en annan människa. En väljer att utnyttja sitt överläge för att skada en annan person, vilket såklart inte är acceptabelt. Det fascinerar mig vilka svador och teorier folk kommer med för att försvara ett så uppenbart omoraliskt beteende. Det finns ingenting som berättigar att inte ta ansvar för de relationer en själv valt att ingå i, det finns ingenting som berättigar att hålla en människa en säger sig tycka om i ständig osäkerhet.

En annan grej som kom upp var det här med att ”kvinnor gillar otillgängliga män”. Det finns ju ett korn av sanning i denna utsaga, för det är klart att känslorna svallar mer när en aldrig vet vad en har att vänta sig. Men det som Mr Big gör är också ett jävligt vidrigt beteende som skadar en mycket. Visst kan en hålla folk knutna till sig genom att vara oberäknelig och svårtillgänglig, men frågan är hur bra relationer det ger långsiktigt och om det är moraliskt försvarbart. Det går alltid att bete sig illa för att få kortsiktiga fördelar i relationer, men någonstans måste en ju också fundera på vilken slags människa en vill vara och hur det är okej att bete sig mot andra. Visst kan en göra som Mr Big, det fungerar ju uppenbarligen för att få många kvinnor på fall, men det är på bekostnad av andra människor och troligen också delvis på en själv, då det utgör ett hinder för att skapa långsiktiga och ärliga relationer.

Det här med relationer handlar inte om vad en kan göra utan om hur en vill bete sig mot andra och vilken typ av relationer en vill ha.

SATC och makt genom otillräknelighet.

Kollar på SATC och har blandade känslor. Å ena sidan tycker jag om hur stor plats systraskapet får ta, å andra sidan är det en oerhört normativ serie.

Kollade i alla fall på ett avsnitt där Mr. Big (hela serien går ut på att hon ska snärja denna gubbe) ställer in en kväll då han ska träffa Carries kompisar. Hon blir såklart besviken på vilket Big reagerar med någon slags… förvåning? I alla fall: när Carrie och hennes vänner sitter på krogen så KOMMER MR BIG ÄNDÅ!!! Detta gör typ att Carrie börjar känna hopp inför förhållandet för att han inte alls är den ignoranta man hon trodde att han var, för att han för en gångs skull dök upp på en grej som var inplanerad redan sedan innan men som han avbokat.

Jag tycker det är intressant hur Big utövar makt genom att vara otillräknelig. Eftersom han nästan alltid bryter sina löften så blir Carrie oerhört glad när han för ens gångs skull inte gör det, eller snarare: bryter ett löfte för att sedan ta tillbaks. Tänk om Big bara hade följt med från första början? Det hade säkert inte varit lika mysigt för honom eftersom Carrie då inte blivit så oerhört glad och tacksam över det. Det är så många gånger som han låter henne stå och vänta.