satc – Fanny Åström

SATC och känslomässigt arbete.

Kollade på SATC igår. Carrie är ihop med någon slags författare som är lite ”kränkt manligt geni”. Han blir ofta väldigt sur när hon gör saker hon inte gillar, och sen vägrar han prata om det utan går omkring och är grinig. Carries reaktion på allt detta är att överösa honom med sådana oerhörda mängder bekräftelse att det typ blir lite äckligt, och han fortsätter såklart att vara sur ändå.

Detta är en smärtsam, om än extrem, påminnelse av hur många relationer ser ut. Fenomenet: ”kvinnor bekräftar/underhåller/passar upp på sura män som själva inte tycker sig ha någon skyldighet att släppa till lite”. Män som liksom går omkring och är griniga och bara vägrar 1. erkänna att de är på dåligt humör 2. prata om det.

Jag känner ofta i dessa situationer att jag själv har väldigt svårt att få distans. Jag blir liksom så jävla inställd på att tillfredsställa, fast jag egentligen vet att det är ett pissigt jävla beteende från mannens sida att hålla på så. Men det blir liksom bara för mycket, jag fixar inte att någon går omkring och är grinig utan att jag vet varför. Det blir i de allra flesta fall jag som får ta upp tråden, som måste fråga vad fan det är frågan om, och dessutom också tjata många gånger för att mannen ska tala lite klarspråk och berätta vad det är han surar över. Att han bara skulle ta upp det själv är otänkbart.

Jag tänker att det handlar om att kvinnor i högre grad blivit fostrade att känna in och bry sig om andras känslor, och framförallt att tillfredsställa andra, speciellt män. Kvinnor tänker oftare att det är deras eget fel och ansvar om folk är sura. Män har blivit fostrade i att tänka att det inte är så jävla viktigt, att de inte behöver bry sig så mycket, och, om det är en kvinna som är sur och grinig, så tänker de inte att det är deras fel och ansvar utan att hon är ”konstig”, har pms eller något liknande (så många gånger jag hört detta, män som bara avfärdar kvinnors beteende direkt med att de är ”konstiga”, ”överkänsliga” eller liknande när det är uppenbart att det handlar om att de själva betett sig illa. Det måste vara oerhört bekvämt att kunna göra så). Och där har vi en av grunderna till ojämlikhet i känslomässigt arbete.

”Du har inte upplevt riktig kärlek”.

Ibland sägs det till mig att jag inte har upplevt riktig kärlek. Jag undrar i mitt stilla sinne: vad är riktig kärlek, och var hittar en den?

Det är mycket möjligt att det finns någon för mig som är ”den rätta”, och att jag bara inte funnit hen. Detta verkar dock gälla ganska många. De allra flesta par separerar, många kvinnor delar mina erfarenheter av manligt agerande. Det verkar alltså vara ganska ovanligt att en upplever vad dessa personer menar vara ”sann kärlek”, många går genom hela livet utan att hitta den och ödslar under siden oändligt mycket tid på olika män i tron att de hittat den eller förhoppningen om att den ska gå att finna där.

Men grejen är, att ”sann kärlek” framställs inte som en kul grej som händer ett fåtal, det framställs som en obligatorisk grej som måste hända för alla. Kvinnor lär sig att längta efter den sanna kärleken med varje fiber i sin kropp, och sträva mot den på alla möjliga vis, att offra en massa olika saker för att kanske kanske kunna uppleva den sanna kärleken en dag.

Poängen är att jag inte är intresserad av att gå omkring hela livet och vänta på ”den rätta”. Jag är inte intresserad av att anstränga mig till det yttersta i relationer med en massa olika män för att han kanske kanske kan vara den rätta för mig. Jag är inte intresserad av att gå omkring och nära illusionen om den sanna kärleken för mig själv, för jag vet hur mycket jag redan lidit av den och jag vill inte lida mer. Jag vill fokusera på annat i livet, saker och ting jag vet att jag kommer att kunna få, istället för att förlita mig på slumpen. För de är ju det ”den rätta” handlar om: slumpen, en slump en ska arbeta jävligt hårt för att sätta upp gynnsamma förutsättningar för, precis som Charlotte i SATC alltid gör. Hon går omkring som på nålar i den ständiga förhoppningen att just han där på gatan ska vara den som hon ska kunna spendera sitt liv tillsammans med. Och kanske träffar hon honom en dag, men frågan är om det är värt mödan.

Jag har lättare att stå ut med tanken på att den rätta kanske kan finnas, men att jag inte kommer anstränga mig för att hitta hen, än att jag kanske kommer anstränga mig till max för att hitta någon som inte finns. I det tidigare scenariot kanske jag går miste om något, men jag kommer får möjligheten att göra en massa feta grejer istället, i det senare scenariot så kommer jag att ha offrat oerhört mycket för en utopi.

Och jag tror genuint att den sanna kärleken är en utopi. Jag tror inte att den rätta finns, utan jag tror att det uppstår en massa problem i alla heteromonogama relationer, problem som jag helst lever utan. Vissa kanske tycker det är värt det, andra inte. Jag har bestämt mig för att jag inte tycker att det är det. Jag tror aldrig att kärleken kommer vara så fantastisk att den är värd allt som en förväntas offra för den.

Just nu lever jag i en relation med en man, men jag inbillar mig inte att det handlar om att han är ”den rätta” för mig. Vi har råkat möta varandra i rätt skede i livet och omständigheterna har fört oss samman. Vi delar mycket, men han kan inte vara allt för mig, och jag tror inte heller att det finns någon annan som kan vara det. Jag behöver en massa olika människor i mitt liv, en massa olika sätt att fylla det med mening på. Detta är egentligen självklarheter, men sorgligt nog så inbillas kvinnor ofta att kärleken står över andra mål en kan ha i livet, eftersom kärleken beskrivs som så oerhört fantastisk. I själva verket är kärlek som de flesta andra softa grejer; kul, men verkligen inte oproblematiskt eller Det Enda. En av livets aspekter som en kan välja, men som en också kan välja bort.

Tillgång och efterfrågan i relationer.

Angående det här med Mr Big och Carrie så var det någon som tyckte att det var helt normalt att de har ett förhållande som ser ut som det gör eftersom Mr Big är så eftertraktad och därför ”ska” hon jaga honom. Detta är en syn på relationer som ofta dyker upp, den som handlar om tillgång och efterfrågan. Den bygger på att om en person är mer efterfrågad så har denne typ ”rätt” att utöva otillgänglighet, makt och så vidare i relationer denna ingått, eftersom denna när som helst kan gå och vara med någon annan istället.

Jag tycker detta är ett väldigt märkligt och cyniskt sätt att se på relationer. När jag ingår i en relation med en annan människa har jag för avsikt att den människan ska må bra av vår relation, oavsett vem som är mest ”eftertraktad”. Jag förväntar mig att mina vänner som har fler andra vänner än vad jag har ändå ska ta vår vänskap på allvar, på samma sätt vill jag själv ge mina vänner vad de behöver även om jag själv har fler andra vänner. Det handlar om grundläggande respekt för varandra och det är mycket viktigt.

Mr Big har valt Carrie. Han har valt att ha en relation med henne, till och med en monogam relation. Om en väljer att göra det så bör en också ta ansvar för hur den andra personen i relationen har det, oavsett hur många andra kvinnor en skulle kunna vara med istället. När en väljer att ingå i en relation så måste en vara beredd på att det ska ske ett ömsesidigt utbyte, annars kan en faktiskt skippa det helt och hållet.

Om en väljer att bete sig som Mr Big gör mot Carrie så väljer en att bete sig illa mot en annan människa. En väljer att utnyttja sitt överläge för att skada en annan person, vilket såklart inte är acceptabelt. Det fascinerar mig vilka svador och teorier folk kommer med för att försvara ett så uppenbart omoraliskt beteende. Det finns ingenting som berättigar att inte ta ansvar för de relationer en själv valt att ingå i, det finns ingenting som berättigar att hålla en människa en säger sig tycka om i ständig osäkerhet.

En annan grej som kom upp var det här med att ”kvinnor gillar otillgängliga män”. Det finns ju ett korn av sanning i denna utsaga, för det är klart att känslorna svallar mer när en aldrig vet vad en har att vänta sig. Men det som Mr Big gör är också ett jävligt vidrigt beteende som skadar en mycket. Visst kan en hålla folk knutna till sig genom att vara oberäknelig och svårtillgänglig, men frågan är hur bra relationer det ger långsiktigt och om det är moraliskt försvarbart. Det går alltid att bete sig illa för att få kortsiktiga fördelar i relationer, men någonstans måste en ju också fundera på vilken slags människa en vill vara och hur det är okej att bete sig mot andra. Visst kan en göra som Mr Big, det fungerar ju uppenbarligen för att få många kvinnor på fall, men det är på bekostnad av andra människor och troligen också delvis på en själv, då det utgör ett hinder för att skapa långsiktiga och ärliga relationer.

Det här med relationer handlar inte om vad en kan göra utan om hur en vill bete sig mot andra och vilken typ av relationer en vill ha.

SATC och makt genom otillräknelighet.

Kollar på SATC och har blandade känslor. Å ena sidan tycker jag om hur stor plats systraskapet får ta, å andra sidan är det en oerhört normativ serie.

Kollade i alla fall på ett avsnitt där Mr. Big (hela serien går ut på att hon ska snärja denna gubbe) ställer in en kväll då han ska träffa Carries kompisar. Hon blir såklart besviken på vilket Big reagerar med någon slags… förvåning? I alla fall: när Carrie och hennes vänner sitter på krogen så KOMMER MR BIG ÄNDÅ!!! Detta gör typ att Carrie börjar känna hopp inför förhållandet för att han inte alls är den ignoranta man hon trodde att han var, för att han för en gångs skull dök upp på en grej som var inplanerad redan sedan innan men som han avbokat.

Jag tycker det är intressant hur Big utövar makt genom att vara otillräknelig. Eftersom han nästan alltid bryter sina löften så blir Carrie oerhört glad när han för ens gångs skull inte gör det, eller snarare: bryter ett löfte för att sedan ta tillbaks. Tänk om Big bara hade följt med från första början? Det hade säkert inte varit lika mysigt för honom eftersom Carrie då inte blivit så oerhört glad och tacksam över det. Det är så många gånger som han låter henne stå och vänta.

Gårdagen.

När jag kom hem igår, obegripligt utmattad efter min sköna shoppingrunda, så låg min lillebror och kollade på desperate housewives, så jag satte mig bredvid och vi hade en skön liten stund då han introducerade mig i alla intrigerna i tv-serien.

Min lillebror är så jävla lustig, han går el, är typsikt manligt tyst och ägnar den mesta av sin tid är datorspel men ganska ofta så hittar man honom liggandes i soffan med sina lika grabbiga kompisar kollandes på Sex and the city. Det är ganska gulligt, tycker jag.