Kollar på SATC och har blandade känslor. Å ena sidan tycker jag om hur stor plats systraskapet får ta, å andra sidan är det en oerhört normativ serie.
Kollade i alla fall på ett avsnitt där Mr. Big (hela serien går ut på att hon ska snärja denna gubbe) ställer in en kväll då han ska träffa Carries kompisar. Hon blir såklart besviken på vilket Big reagerar med någon slags… förvåning? I alla fall: när Carrie och hennes vänner sitter på krogen så KOMMER MR BIG ÄNDÅ!!! Detta gör typ att Carrie börjar känna hopp inför förhållandet för att han inte alls är den ignoranta man hon trodde att han var, för att han för en gångs skull dök upp på en grej som var inplanerad redan sedan innan men som han avbokat.
Jag tycker det är intressant hur Big utövar makt genom att vara otillräknelig. Eftersom han nästan alltid bryter sina löften så blir Carrie oerhört glad när han för ens gångs skull inte gör det, eller snarare: bryter ett löfte för att sedan ta tillbaks. Tänk om Big bara hade följt med från första början? Det hade säkert inte varit lika mysigt för honom eftersom Carrie då inte blivit så oerhört glad och tacksam över det. Det är så många gånger som han låter henne stå och vänta.
Det är sånt här som får kvinnors påstådda sexuella makt att kännas väldigt avlägsen.
Det är så deprimerande i SATC hur denna skitsnygga, glada, unga, sociala tjej tillbringar all sin tid att jaga efter en rätt sur, bitter (ful) och rätt osympatisk gubbe. Och sedan ska man tycka det är happy ending när de får varann!
Det är ju ett så sjukt vanligt tema i alla klassiska, ”romantiska” historier att det på något sätt är ett lyckligt slut när en ung, levnadsglad kvinna binder sig för livet med en mycket äldre, butter man. Och allt en tänker på är vilket jävla trist liv de har framför sig.
Jag ser inte heller någon attraktion i Mr Big även om jag lever med en äldre man. Men honom har jag valt för att han är mycket tillförlitlig och gör som jag säger (om han kan).
Så sant så.
Påminner mig om hela grejen med när män i heterorelationer beter sig drygt för att sen skuldbelägga kvinnan som jobbig och krävande om hon påpekar det eller säger ifrån.
det varsta ar att jag kanner igen mig sa mycket i det, de dar makt utanovningarna har jag fatt ge igenom hur manga ganger som helst. Fy, aldrig ett sadant forhallande igen!
Min absolut största stötesten med SATC är just Carries och Bigs förhållande. Jag har aldrig fattat vad exakt som ska vara Bigs attraktionskraft. För Carrie som karaktär kan han såklart utgöra en trovärdig eftertraktad partner, men hur har författarna tänkt sig att han ska tilltala publiken? Och som om det inte är nog att Big är jävligt osympatisk men ändå tydligen the it-guy, så måste sedan Adrian tydligt utmålas som helt fel för Carrie; såvitt jag förstod p g a att han är Bigs raka motsats. All den där omtanken och osjälviskheten kväver tydligen Carrie såpass att hon till slut får utslag vid tanken på att gifta sig med honom. Jepp. Så är det. Kvinnor gillar elaka killar och får utslag av omtänksamma killar.