Ibland i den feministiska debatten hörs det folk som klagar på feminister som har dubbelmoral, ofta exemplifierat med kvinnor som vill ha jämställdhet när det ”gynnar dem” men vill bli behandlade som primadonnor och bli bjudna på saker etcetera. Min erfarenhet av kvinnor generellt är att feministiska kvinnor brukar vara bra mycket mer benägna att själva bjuda och så vidare. De kvinnor jag träffat som varit minst feministisk medvetna har också varit de som velat ha en massa saker, värst är så kallade Daddys girls som i princip omfamnar det patriarkala samhället. Själv bjuder jag ofta själv, och brukade tacka nej om jag blev bjuden på alkohol av främmande män även på tiden jag drack.
Jag utesluter inte att det förekommer kvinnor med uttalat feministiska värderingar som ändå vill bli behandlade som primadonnor, men jag tror ändå att feminism generellt hänger samman med att inte förvänta sig att människor ska bete sig i enlighet med sina könsroller på samma sätt.
En kan såklart kritisera att enskilda personer beter sig illa, och jag tycker själv att det är otrevligt att förvänta sig att bli bjuden på saker bara på grund av sitt kön. Väldigt ofta upplever jag dock att detta används som ett argument emot feminism lite sådär generellt. Typ: ”men vi känner ju alla till de där feministerna som bara vill ha jämställdhet när det passar”. Gör vi verkligen det? Det är i alla fall inte ett fenomen jag är särskilt bekant med.
Klart är att vi alla påverkas av patriarkatet, så även människor som aktivt vänder sig emot det. Att en som feminist fortfarande hyser patriarkala värderingar är således ingenting konstigt, och heller inget som feminister generellt motsäger sig. Feminismen behövs ju liksom just för att strukturen är så stark som den är. Det är inte så att en går och blir feminist och sedan, över en natt, är av med alla sina patriarkala värderingar.
Att detta beteende främst kritiseras utifrån vinkeln ”hon är feminist och ändå gör hon X” tycker jag är problematiskt. Problemet är ju inte feminismen, utan det könsstereotypa beteendet. Feminism utgör ju en möjlig utväg ur detta, det är ju knappast som att feministisk analys förvärrar sådana tendenser.
Ibland fokuserar folk liksom mer på om andra har dubbelmoral eller inte än vilka värderingar de har och vilka saker en gör. Det viktiga är liksom inte att en har rätt värdringar eller gör rätt saker utan att en inte är dubbelmoralisk. Det är väldigt vanligt att detta riktas mot folk som engagerar sig emot strukturellt förtryck, såsom feminister, antirasister och antikapitalister. Det är mer ovanligt att typ en nyliberal får höra att hen inte lever som hen lär när hen åker på en statlig motorväg.
Det här tycker jag är en så konstig syn på värderingar. Jag har en massa värderingar jag bryter emot, jag vill till exempel vara befriad från patriarkala strukturer vilket i praktiken ä så gott som omöjligt. Men jag strävar dit och vill att andra ska göra det med. En kan inte plötsligt leva utanför samhället bara för att en är emot olika komponenter i det. En kan inte välja bort rasismen, patriarkatet eller kapitalismen som individ. Därför är det konstigt att kräva att alla feminister ska vara helt perfekta i jämställt dejtande. Det viktiga är huruvida feminismen hjälper individen att befria sig från sådant, inte om detta beteende råkade sammanfalla med feminism.