Etikett: Era rubriker

Era rubriker: mina favoritböcker.

Jag vill börja med att säga att jag läser väldigt lite. Jag är helt enkelt för rastlös för att koncentrera mig på samma text under en längre tid, vilket jag tycker är tråkigt. När jag väl läser brukar jag dock finna det väldigt tillfredsställande. När jag väl läser så läser jag böcker som jag kollat upp väl innan eller som jag fått rekommenderade från personer vars smak för litteratur jag verkligen litar på, så det händer sällan att jag läser något som jag tycker är dåligt. Min uppfattning om vilka böcker jag läst som är ”bäst” ändras hela tiden, men just nu så är nog dessa mina favoriter:

Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde. Detta är en bok som verkligen har förtjänat sin klassikerstatus. Otroligt vackert och målande språk och fängslande handling. Jag uppskattar att boken vågar vara så otroligt tydligt moralisk, den har verkligen ett budskap om hur man bör leva sitt liv. Inte i form av direkta påbud som att man ”inte ska dricka/röka/ha lössläppt sex/vara elak” utan snarare att man ska lyssna på sitt samvete.

Slottet och Processen av Franz Kafka. Dessa böcker läste jag för väldigt länge sedan när jag tyckte det var viktigt att ha läst prettolitteratur. När jag läste dem så kan jag inte säga att jag njöt av själva läsupplevelsen, däremot har de verkligen lämnat spår i mig. Kafka målar verkligen upp bilden av total alienation och maktlöshet på ett otroligt övertygande sätt. Även om handlingen ofta är surrealistisk så kan man känna igen sig i mycket av de känslor han beskriver.

Varat och Varan av Kajsa Ekis Ekman. Att jag tycker om Kajsa Ekis Ekman kan ju ingen som läst denna blogg ha missat. Varat och Varan är en debattbok om prostitution och surrogatmödraskap. Jag håller inte med Ekis i alla hon skriver, men hon skriver det med ett engagemang, en ilska och en kompromisslöshet som jag finner otroligt imponerande. Hon har stora poänger i sakfrågan, som hon undersökt grundligt. Den stora behållningen i boken ligger dock på ett högre plan, i tankarna kring det där med att vi i vårat moderna samhälle har utvecklat ett förakt för mänsklighet och svaghet. Väldigt tänkvärda resonemang som fick mig att se världen med helt nya ögon.

Era rubriker: Det här är min åsikt om kungahuset.

Jag är emot monarki. Jag tycker illa om att Sveriges folk representeras av en person som på intet sätt har blivit vald av detsamma. Jag tycker inte heller att yrken ska gå i arv. Det är i min mening otroligt konstigt att vi lägger representationen av vårat land i händerna på en människa bara för att hen råkade bli född i rätt familj. Jag ser det helt enkelt inte som värdigt för ett demokratiska land att ha en kvarleva som kungahuset som ansikte utåt.

Ofta när man pratar om kungen så nämns det att vi inte skulle kunna ha en president i Sverige för att vår demokratimodell är uppbyggd utefter att vi har ett kungahus. Jag måste säga att jag inte fattar varför vi skulle behöva ersätta kungen med en president över huvud taget. Vilka viktiga uppgifter utför egentligen kungen? Han åker på stadsbesök, men det gör ju faktiskt statsministern också. Utöver det klipper han väl band och hänger med andra kungafamiljer, men det är faktiskt saker jag känner att vi kan vara utan.

Det handlar alltså inte bara om vem som utför dessa uppgifter utan även om det ens finns något behov av att de blir utförda. Det kan mycket väl vara så att kungen är väldigt viktig för Sverige, men ärligt talat så är det något jag vill se lite mer belägg för innan jag tror på.

Viktoria verkar vara en otroligt kompetent person och jag har absolut inget emot att hon kommer representera Sverige. Jag skulle gärna se att hon engagerade sig politiskt eller jobbade som diplomat (som hon har utbildning för) så att hon skulle kunna föra Sveriges talan i en massa viktiga frågor. Däremot så tror jag inte att hon kommer tillföra så mycket som drottning, och det är enligt mig ett otroligt slöseri på en människa som i mina ögon verkar vara smart, diplomatisk och vettig. Varför ska hennes handlingsutrymme kringskäras för att hon inte kan uttala sig politiskt?

Jag tycker helt enkelt att kungahuset ska avskaffas omgående och har svårt att förstå varför arrangemanget har så stort folkligt stöd som det ändå har.

Era rubriker: Saker jag avskyr.

Ja, var ska jag börja? En stor del av mitt liv bygger på att jag ogillar saker och ting. Ge mig något; en film, en bok, en artist, och du kan ge dig fan på att jag finner problem i det. Sån är jag, helt enkelt.

Den senaste veckan har min ilska primärt riktat sig mot politiskt ”engagerade” ungdomar som redan som 18-åringar är fullfjädrade arbetslinjemoderater.

Det vill säga unga personer som vägrar se någon större och mer komplex bild av samhället och istället envisas med att intala sig själva och omvärlden att alla är sin egen lyckas smed, att det inte finns fattigdom eller strukturellt förtryck av olika grupper i Sverige och att allt löser sig bara man söker tillräckligt många jobb.

Det jag ogillar med den här typen av personer är att de verkligen innerligt tror att deras verklighetsbeskrivning stämmer helt enkelt för att de inte har sett eller velat se något annat. De har levt hela sina liv i skyddade villaförorter eller i innerstaden och ser politik som ett spännande fritidsintresse snarare än något som verkligen har makt att förändra människors liv.

Troligen kommer de att klättra till någon ansvarsfull post inom vilket parti de nu än tillhör och få en massa makt över andra människors liv, människor de är fullkomligt ointresserade av att försöka förstå. De är egentligen inte intresserade av att förändra något på riktigt, utan åt att ägna sin tid åt att hålla menlösa diskussioner om olika skattesatser och dricka rosévin på fina bjudningar med andra politikertoppar.

Kanske tänker de ibland att de själva ju har lyckats i livet, och att det därför borde vara möjligt för vem som helst att göra detsamma. För det finns inga orättvisor i vårt samhälle, i alla fall inte så stora att man inte kan bryta sig ut ur sina strukturella bojor med lite god vilja och en bok av Mia Törnblom.

Jag kan acceptera att människor tycker annorlunda än vad jag gör, men jag orkar absolut inte med dessa människor som liksom använder sitt politiska engagemang som en accessoar. Som klär sig i åsikter de läst sig till i en bok och som låtit bra. Som aldrig orkat utforska verkligheten på djupet utan bara härleder allt ur samma gamla slagord: ”frihet för individen”, där ”frihet” betyder att man inte hindras av några statliga regleringar och därefter vilar tryggt i förvissningen om att allt skulle vara okej bara man legaliserade röka och lät krogen ha öppet till fem.

Rubriken kommer från Anna.

Era rubriker: Den ideala välfärdsmodellen.

Egentligen kan jag alldeles för lite om ekonomi för att kunna uttala mig exakt om hur samhället ska vara ordnat. Det är ju svåra grejer.

Däremot tror jag att det absolut viktigaste i ett bra samhälle är att folk känner sig trygga. Att man vet vad man är berättigad till och att man känner sig säker på att man faktiskt får det man är berättigad till. Ett perfekt sätt att skapa oreda och olycka är att låta folk vara osäkra på hur de ska klara sig i framtiden.

Därför tror jag stenhårt på konceptet medborgarlön. Medborgarlön innebär att alla medborgare får ett grundbidrag som räcker till att leva på. Alltså till mat och husrum och kollektivtrafik och kanske en ny vinterjacka från h&m. Kanske 7000 kronor.

Med medborgarlön skulle man kunna avveckla en massa andra bidrag. Bland annat socialbidrag och studiemedel. Man skulle kunna ha kvar bostadsbidrag och försörjningsstöd för den som behöver extra pengar, och kanske ha ett lite högre barnbidrag. Det vore såklart väldigt mycket enklare och billigare för staten att ta hand om ett sånt här bidragssystem, eftersom man inte behöver gå igenom en massa ansökningar och skicka runt allt till olika instanser. Det skulle helt enkelt bli otroligt mycket mer effektivt.

Eftersom folk grundtrygghet inte på samma sätt skulle komma från arbetet så skulle man kunna ställa högre krav på sina arbetsplatser. Det skulle också bli mer intressant att ta deltidsjobb eller timanställningar för många. Man slipper även problemet som finns nu med att folk hamnar i bidragsfällor, eftersom medborgarlönen är lika stor oavsett hur mycket man arbetar. Många fler skulle våga ta steget och skola om sig eller starta eget. Det finns helt enkelt många fördelar med medborgarlönskonceptet.

Utöver medborgarlön så tycker jag också att det ska bli lättare för privatpersoner att ta upp konflikt med statliga institutioner. Om man har blivit felbehandlad på sjukhus eller i skolan så ska man kunna ta det till domstol utan en massa krångel som det ibland är idag. Statliga institutioner måste kunna leva upp till det dem lovar. Sedan tycker jag inte att det ska bli någon jävla orgie i stämningar som i USA, men det tror jag inte kommer ske om man inte delar ut sådana fantasibelopp i skadestånd.

Det var lite kort om några reformer jag tror skulle leda till ett bättre och tryggare samhälle. Jag vet inte om det skulle fungera i verkligheten, men det finns gott om ekonomer från både höger och vänster som argumenterat för medborgarlön.

Rubriken kom ifrån Sarah.

Era rubriker: Inte utan min…

Det finns många saker jag inte skulle klara mig utan. Min dator är en. Men den pryl som jag älskar mest och skulle sörja mest om den gick sönder är helt klart min kamera. Dels för att den är den dyraste grejen jag äger men också för att jag knappt klarar en dag utan den.

Jag kommer ihåg när jag var liten och min pappa prackade på mig värderingar om att man inte skulle fota så mycket eftersom man inte ”lever i nuet” då utan ser saker och ting som minnen redan när de sker. De må vara hänt, men fan vad jag älskar att dokumentera. Man ser saker på ett annat sätt genom kameran. När jag inte har den med mig kollar jag ibland på något och tänker att det skulle bli en schysst bild. Och visst kan det vara tråkigt att man inte kan uppskatta något vackert till fullo i stunden för att man så gärna vill föreviga det men om jag inte hade fotat hade jag nog inte tänkt så mycket på det från första början.

För mig har nog mitt fotande lett till att jag lärt mig uppskatta flera olika typer av estetik än innan, även saker som är lite halvsjaskiga och nedgångna, även vissna blommor och smutsiga fönster. Samtidigt som jag mer och mer börjat ogilla det där tillrättalagda, helt enkelt för att det inte blir några intressanta bilder av det.

Jag tror att kameran är den enskilda sak som gett mig mest glädje under kortast tid. Som har fått mig att ta mig till platser jag inte hade gått till annars, fått mig att se saker på nya sätt och som jag utvecklats mest med.

Rubriken kommer från Hanna.