Isak Gerson har registrerat ”kopimi” som religion, vilket alltså innebär tron om att man ska fildela så mycket som möjligt. Spridandet av information är enligt anhängarna meningen med livet.
Eftersom jag är emot att man ska åtnjuta speciella rättigheter bara för att man är religiös så anser jag inte heller att fildelning ska vara mer okej för att man är kopimist. Vad jag däremot tycker är lustigt med allt detta är hur otroligt upprörda många blev när kopimi godkändes som religion, som till exempel Elisabeth Sandlund i den kristna tidningen Dagen. Felet är att personerna minsann inte alls är troende utan bara skämtar!
Vad krävs egentligen för att en religion ska vara ”på riktigt”. Att den är gammal? Att den har många anhängare? Att den inte går att härleda filosofiskt eller vetenskapligt, utan handlar om pur ”tro”? Vad ska till för att Elisabeth ska ta en religion på allvar?
Personligen tänker jag inte gå med i kopimistsamfundet för att jag tycker att det är dumt att framställa en politisk åsikt som religion. Däremot tycker jag absolut att det är rätt att de får registrera sig som trossamfund. Det är inte upp till staten att avgöra vad som är en ”riktig” religion, och det är jävligt svårt att avgöra vilka kriterier som ska gälla.
Vad man däremot borde fråga sig är vad det ska betyda att en religion eller ett trossamfund är godkänt. Personligen tycker jag inte att det ska ge några andra fördelar än de man åtnjuter när man skapar en förening vilken som helst. Om man inte åtnjöt några speciella fördelar som religiös skulle detta inte behöva vara en fråga över huvud taget; religiösa trossatser ska såklart ifrågasättas på samma sätt som politiska eller filosofiska sådana.
Om en viss typ av gruppering åtnjuter privilegium, juridiska eller sociala, så kommer såklart andra att vilja ha sin bit av kakan. Om ni vill att man lämnar religionstiteln ifred om man inte är ”seriös” så föreslår jag att den tas ner från sin pidestal.