Etikett: filosofi

Läsanteckningar, SCUM-manifestet. Del 3.

IMG_20121210_091808

Jag kommer att lägga upp tankar kring SCUM-manifestet här, detta för att försöka flytta fokus från manshatet som så många stirrar sig blinda på, och istället ta upp vad Solanas har att säga om patriarkatet. I detta inlägg kan ni läsa om vilka problem jag ser i SCUM-manifestet och hur jag tolkar texten. För den som vill finns texten i sin helhet på den här bloggen. Detta är del tre, del ett finns här och del två finns här. Håll till godo!

Förtryck av individualitet

Primitivism (familjeliv och moderskap)

Funktionalism

Mannens främsta behov är att bli vägledd, omhändertagen, beskyddad och beundrad av Mama […] Daddy’s Girls – passiva viftare med skallrorna och alltid angelägna att bli bekräftade – reduceras, för en klapp på huvudet, för att få »respekt« av vilket skräp som helst, enkelt till Mama, en själlös administratör av fysiska behov; vyssjare av gnällspiken, apansiktet, peppare av det ynkliga egot, uppskattare av den vidrige; en varmvattenflaska med tuttar […] Processen med att reducera de kvinnor som hör till de mest efterblivna segmenten av samhället till djur – de »privilegierade, utbildade« medelklasskvinnorna, efterdyningar av mänsklighet där Daddy regerar helt – har varit så genomgripande att dessa kvinnor i den mest moderna nationen i världen i det tjugonde århundradet försöker gå igång på födslovärkar och att skräpa runt med bebisar hängande i tuttarna. Och det är inte för barnets skull – trots att »experterna« säger till kvinnorna att Mama ska stanna hemma och kräla i primitivism – utan för Daddy’s. Tuttarna är till för Daddy att hänga sig fast i; födslovärkarna är till för Daddy att gå igång på (då han är halvdöd behöver han fruktansvärt starka stimuli för att reagera).

Det här handlar, som jag förstår det, om kärnfamiljen. Kvinnor uppmanas till att ”kräla i primitivism” för sin egen eller för barns skull, men egentligen är det Daddy, eller männen, som tillfredsställs av detta. Genom familjen och hemmafruarna så kan Daddy ha en kvinna tillgänglig hela tiden, alltid få den kvinnliga uppmärksamhet och bekräftelse han så gärna vill ha.

Jag tror att det ligger mycket i detta. Vårt samhälle bygger ju på familjer, och gjorde såklart det i än högre grad när Solanas skrev SCUM-manifestet. Eftersom familjen är den generella samlevnadsformen så tillskansar sig män väldigt mycket makt och tillgång till kvinnor.

Jag tänker också på män som tycker att det är så jävla vackert och fantastiskt med kvinnor som föder, kvinnor som uppoffrar sig för sina barn och sin familj och så vidare. Denna situation är egentligen ingenting eftersträvansvärt och vackert utan något ganska förskräckligt, men det är klart som fan att män tycker att det är soft att det är kvinnor som går igenom dessa plågor för att skapa ett bättre liv för mannen och hans avkomma, och inte han själv.

Kvinnans individualitet, vilken han är akut medveten om, men varken begriper eller är förmögen att relatera till eller greppa känslomässigt, skrämmer och upprör honom och fyller honom med avund. Därför förnekar han individualiteten i henne och fortsätter att definiera alla i termer av hans eller hennes uppgift eller funktion, och han tillskriver sig själv, förstås, de viktigaste uppgifterna – doktor, president, forskare – och skaffar sig därigenom en identitet, om än inte en individualitet. Han försöker övertyga sig själv och kvinnan (han lyckas bäst i att övertyga kvinnorna) om att kvinnans uppgift är att föda och uppfostra barn och att lugna, trösta och peppa det manliga egot; att hennes funktion är sådan att den gör henne utbytbar mot alla andra kvinnor.

Jag tänker på det här med att kvinnor måste vara könsvarelser innan de kan bli riktiga människor. Alltså; kvinnors främsta uppgift i livet är att förverkligas såsom kvinnor, något som alltid står i relation till en man, alltså som sexobjekt, som partner (till en man), som mamma och så vidare. Det är alltid detta som hamnar i fokus när det kommer till kvinnor. Kvinnor som är framgångsrika på olika områden blir ändå alltid först och främst bedömda som kvinnor, sedan för det de åstadkommit. Detta är också de egenskaper som är allmänna för alla kvinnor, alltså; kvinnor uppskattas inte först och främst för sin individualitet utan för det som gör dem till ett i raden av exemplar av ”kvinna”. Alla kvinnor blir först och främst bedömda utefter hur bra de klarar av sin roll som kvinna. Män däremot blir först och främst bedömda såsom individer.

Förhindrandet av privatliv

Eftersom han är tom inombords, eftersom han är en ofullständig, inte helt avskild varelse, inte har något eget jag att odla och ständigt är i behov av kvinnligt sällskap ser han inget som helst fel i att tränga sig in i tankarna på vilken kvinna som helst, även totala främlingar när som helst och var som helst.

När jag läser det här så tänker jag på tvångsobjektifiering, på tafsande och på raggande. Det är verkligen så att män förväntar sig tillgång till kvinnor, att de tycker att de har rätt till de kvinnor som rör sig i offentligheten och att de bli kränkta och sårade när de inte får den här tillgången. Som kvinna tvingas en alltid att förhålla sig till detta. Kvinnor måste hitta strategier för att slippa undan män.

Jag tänker på hur män brukar reagera när en påpekar att alla kvinnor kanske inte uppskattar att få deras ”komplimanger”; med ilska. De kan bara inte tänka sig att en kvinna inte skulle se det som höjden av lycka att de tycker hon är knullbar, och om hon nu inte gör det så tänker de säga det ändå. Det handlar liksom inte om kvinnors känslor utan, som alltid, om mäns rätt. Om mäns rätt till kvinnor, till att säga och göra vad som helst till kvinnor.

Isolering, förorter och
 förhindrandet av gemenskap

Vårt samhälle är inte en gemenskap, det är bara en anhopning av isolerade familjeenheter. Och då mannen är förtvivlat otrygg och fruktar att hans kvinna ska lämna honom om hon konfronteras med andra män, eller för något som avlägset liknar liv, försöker han isolera henne från andra män och den lilla civilisation som finns. Därför flyttar han ut henne till förorten, en samling självupptagna par och deras barn.

Återigen kärnfamiljen. Kan väl inte säga så mycket mer än att jag håller med henne så jävla mycket.

»Hippien«, vars längtan att bli »Man«, en »hård individualist« inte är riktigt lika stark som genomsnittsmannens – och som dessutom är upphetsad av tanken på att ha en massa kvinnor tillgängliga – gör uppror mot strängheten i Familjeförsörjarens liv och monotonin i att bara ha en kvinna. I delaktighetens och samarbetets namn skapar han kollektivet, eller stammen, vilka med all sin samhörighet, och delvis på grund av den (då kollektivet är en utökad familj är det också ett utökat förtryck av kvinnors rättigheter, privatliv och mentala hälsa), inte är mer än en gemenskap än vad ett vanligt »samhälle« är.

Det här tycker jag också är roligt, för fy fan vad många vänstermän det finns som är precis såhär. Även män som sysslar med polyamori kan vara på det här viset; det handlar liksom om att de vill ha tillgång till kvinnor, ingenting annat, men genom att sälja in sig som fritänkande så kan de skapa en illusion av att de minsann inte alls sysslar med kvinnoförtryck.

»Hippien« babblar på om individualitet, men han har inte mer begrepp om det än någon annan man. Han längtar efter att få återvända till Naturen, till vildmarken, till de pälsklädda djurens hemland där han hör hemma, bort från staden där det finns åtminstone ett spår, en liten början till en civilisation, för att leva på artnivå där hans tid upptas av icke-intellektuella aktiviteter – odla, knulla, trä pärlor.

Här börjar Solanas komma in på individualitet, något jag tycker hen har en väldigt intressant syn på. Hen dissar både familjefaderns och ”hippiens” så kallade ”individualitet”. Jag tycker också det är intressant hur hen sätter individualitet i förhållande till gemenskap, alltså att hen ser individualitet som en förutsättning för gemenskap.

Likriktning

Trots att mannen vill vara en individ är han rädd för allting inom honom som på det minsta sätt skiljer honom från andra män, det gör att han misstänker att han inte är en riktig »Man«, att han är passiv och helt och hållet sexuell – en mycket upprörande misstanke. Om andra män är A och han själv inte är det måste det vara så att han inte är en man – han måste då vara bög. Därför försöker han bekräfta sin »Manlighet« genom att vara som alla andra män.

Alltså ja, extremt mycket av ”manligheten” är så otroligt likriktad, trots att män ofta sätter ett så jävla stort värde vid att de är ”individer”. Det är alltid de män som trycker mest på att de är ”individer” som är mest likriktade i sin manlighet, men deras individualitet är för det mesta bara samma gamla patriarkala skit som män i allmänhet ägnar sig åt. Jag tycker det är så jävla lustigt när män försöker motsäga sig feminism och könsmaktsordningen genom att babbla om att de är individer, de är så oförmögna att se och förstå att de är en del av ett system, de är så upptagna med tanken på att de är starka, fria individer att de inte kan begripa att de lever i ett samhälle.

För att vara säker på att han är en »Man« måste mannen se till att kvinnan klart och tydligt är »Kvinna«, motsatsen till en »Man«, vilket betyder att kvinnan måste agera som en bög. Daddy’s Girls, vars alla kvinnoinstinkter är stukade sedan barnsben, anammar enkelt och snällt den rollen.

Detta kallas för genusordningen, det vill säga den strikta uppdelningen av kvinnor och män, kvinnlig och manligt, och konstruerandet av dessa tu som sinsemellan uteslutande motsatser. Kvinnligheten skapas för att mannen ska kunna känna sig som en man, men den kvinnlighet som skapas bli bara som en parodi av kvinnlighet, just eftersom den är så begränsad och stereotyp.

Filosofi, religion
och moral baserad på sex

Då mannens oförmåga att relatera till någon eller någonting utanför honom själv gör hans liv poänglöst och meningslöst (den ultimata mansinstinkten är att livet är absurt) uppfann han filosofi och religion. Eftersom han är tom inuti letar han utanför sig själv, inte bara efter vägledning och kontroll, utan efter frälsning och livets mening. För honom är lycka omöjlig på jorden, därför uppfann han Himlen.

Solanas syn på mannen är ju att han är oförmögen till att känna positiva känslor och att han ständigt försöker kompensera denna brist, genom att skaffa sig tillgång till kvinnor men också genom att ledas av andra. Här kommer filosofin och religionen in.

De flesta filosofer som inte är riktigt så fega inser att manliga brister existerar i män, men kan fortfarande inte inse att de bara existerar i män. Därför rubricerar de mäns villkor som det Mänskliga Villkoret. De lägger fram sina intighetsproblem, vilka skrämmer dem, som filosofiska dilemman och ger därigenom status åt sin primitivism; rubricerar högtravande sin intighet som ett »Identitetsproblem«; och fortsätter att pladdra pompöst om »Individens Kris«, »Varats Väsen«, »Essensen föregår Existensen«, »Existentiella Former av Varat«, etc, etc.

Jag tycker att det ligger mycket i detta, många av de ”problem” som män dryftat och dryftar är verkligen intighetsproblem som de försöker lyfta upp till någon slags allmänmänsklig nivå.

Jag tänker att det män saknar mycket i sina liv är kärlek och känslor. Eftersom män sällan lär sig att ge kärlek eller hantera sina känslor så får de ett ganska skevt förhållande till andra människor och till sig själva, något de sedan försöker råda bot på genom abstrakt tänkande, genom att på sätt och vis komma längre bort ifrån sig själva och andra människor och istället träda in i en värld av symboler, fina ord och så vidare. Istället för att försöka komma mer i kontakt med sig själv så flyr mannen från det, han tror att han kan hitta lösningen utanför sig själv.

En kvinna tar inte bara sin identitet och individualitet för given, hon vet också instinktivt att det enda som är fel är att skada andra och att meningen med livet är kärlek.

Jag tänker mig att kvinnor ofta har mer kontakt med sitt känsloliv och med andra människor. Jag tror också att kvinnor i högre grad utövar och värderar kärlek. Kvinnor lär sig att förstå sina egna och andras känslor. Tyvärr går väldigt mycket av denna känslomässiga kunskap åt till att försöka serva män känslomässigt, något som i och få sig inte nödvändigtvis behöver vara menlöst men som ofta är det, eftersom många män inte är intresserade av att förstå sig själva. Jag tänker på hur mycket enklare det ofta är att diskutera känslor med andra kvinnor än att göra det med män.

Det var allt för den här gången.

Kvinnosyn.

IMG_20130124_150931Läser för närvarande första kursen i statskunskap A, vilket är politisk teori. Såklart läser vi Platons staten, som i korthet är ett gäng dialoger där de en drömstat skisseras. I ett av avsnitten så diskuterar de hur egendom, det vill säga kvinnor och barn, ska fördelas. Eller de diskuterar väl knappast, utan konstaterar i samförstånd att denna såklart måste vara gemensam bland vänner. Det behöver väl knappast skrivas, men alla medverkande i dialogerna är män och mannens tas för norm.

Men Platon var faktiskt ovanligt progressiv i frågan om kvinnors rättigheter för sin tid (något som lyftes fram på föreläsningen). Hen menade rentav att kvinnor också kunde vara filosofer! Även fast de var egendom då, uppenbarligen.

Ville bara informera lite om den Stora filosofens™ fräscha kvinnosyn.

Sen vill jag också slänga ut en liten tanke: Platons verk utgör alltså i stort grunden för hela den västerländska filosofin. Detta är alltså kvinnosynen i ett av de viktigaste filosofiska verken som någonsin skrivit. Är det någon som tror att det inte påverkar?

Livsfilosofier.

Blondinbella filosoferar lite om livet. Hon frågar sig; finns det en utstakad bana i livet där allt är förutbestämt eller är det upp till mig vad jag vill göra av min situation.

Jag är lite delad när det kommer till ödet eller att man styr sitt egen framtid. Någonstans känns det ändå mer logiskt såklart att jag själv har kontroll över allt som händer mig och att jag själv styr mitt liv. Men jag kan inte låta bli ibland att bara släppa på kontrollen och tänka ”äh det ordnar sig, det finns en mening med allt som sker”. Eller så kanske det är en blandning av båda två. Tänk om det finns en utstakad bana alltså ödet men att vi själva får göra det bästa av situationerna som sker?

Jadu Bella, det kan man ju fråga sig. Men du behöver väl kanske inte riktigt gå så långt som att säga att allt är förutbestämt och att man därför helt kan släppa kontrollen men nog finns det faktorer utom oss själva som påverkar våra liv. Jag vet inte om jag skulle kalla det ödet, snarare typ klassklyftor, fördomar, samhällsstrukturer, var man föds och så vidare.

Det är såklart lockande för en lyckad person att tänka att man är sin egen lyckas smed. Jag förringar inte att Blondinbella är smart och har driv, men det behövs så mycket mer av den varan om man inte föds in i en stabil familj där det finns pengar, trygghet, stöd, kunskap och så vidare. Ännu bättre om man föds i ett land med en stabil politisk situation. Jag vet inte om jag skulle kalla detta för ”ödet”, snarare omständigheter som formar våra liv. Men om man ser allt förutom sitt eget ”driv” som ”ödet” så tja, då är det nog ödet som spelar mest roll tror jag. Även om man kan påverka sin situation så spelar omständigheterna extremt stor roll för var man kan komma och också för ens egen drivkraft.

Blondinbella skriver vidare:

Om det är något som jag ändå har kommit fram till under mina 21 år så är det att framtiden är ljus. Livet vill oss inget elakt. […] Allt jobbigt som händer, jobbiga besked eller när saker som inte går som man vill – ja man får helt enkelt göra det bästa av situationen och fråga sig själv vad man kan lära sig av det som hände. Så länge man är sin egen bästa vän, litar på sig själv, sätter gränser och vågar drömma så går det så småningom väldigt bra.

Och alltså. Jag unnar verkligen Blondinbella att ha denna positiva livssyn. Fan vad härligt att gå omkring och tänka att allt som sker kan tillföra något gott i livet. Men tja… det blir en aning löjeväckande.

En Smart kille™.

Jag träffade för några veckor sedan en så kallad Smart kille™ som var engagerad i ett ungdomsförbund där en vän till mig är medlem. Eftersom de var på besök i Bryssel så hängde jag med dem under deras förbundsaktiviteter vars syfte var att slipa medlemmarna i argumentation. Vid ett tillfälle skulle vi diskutera ett väldigt klassiskt moralfilosofiskt problem som lyder såhär:

På ett järnvägsbygge så har en vagn med tre arbetare på gått sönder och är på väg rakt mot ett stup, om den kommer dit kommer alla arbetarna att dö. Du har möjlighet att byta bana på vagnen så att de inte hamnar vid stupet, men då så kommer en arbetare som står och jobbar på spåret bli överkörd. Du kan alltså välja mellan att vara passiv och låta tre arbetare dö eller att genom aktiv handling döda en arbetare.

Detta är ett problem som dyker upp i en mängd olika former inom moralfilosofin och som jag personligen tycker är ganska ointressant. Meningen i det här fallet var att vi skulle bli övertygade om den rättighetsbaserade moralfilosofins överlägsenhet, vi skulle inse att det var fel att ändra riktning på spåret för att man aldrig får skada en annan människa aktivt. Då är alltså att passivt låta tre liv gå till spillo att föredra. Detta förklara den Smarta killen™ mycket pedagogiskt för mig. Jag, som diskuterat samma frågeställning cirka 100 ggr förut, tyckte inte riktigt att frågan om ansvar var så enkel, för jag menar att det i ett fall som detta är en lika aktiv handling att inte göra något. Men eftersom vi skulle argumentera emot att dra i spaken så menade jag att man kunde argumentera för att det skulle skapa en väldig osäkerhet för de andra arbetarna på järnvägen om de visste om att det kunde bli offrade på det sättet när det inträffade en olycka. Då sa den Smarta killen™: ”men det där är ju fel, det är ju det utilitaristiska argumentet*, så ska vi inte argumentera” och så hade han ett lätt överlägset leende som med all önskvärd tydlighet visade att ja helt enkelt inte förstått frågan och eftersom det var han som författat frågorna så hade han givetvis tolkningsföreträde.

Utilitarism är en moralfilosofi som bygger på att man ska maximera lyckan i världen. I det här exemplet så kan man antingen anföra det utilitaristiska argumentet om lyckomaximering såsom jag gjorde emot att dra i spaken men det hade också varit en utilitaristisk argumentation att mena att man ska dra i spaken för att fler människor överlever då. Inget av dessa är rätt eller fel, det beror bara på hur man applicerar principen. Men den här killen tyckte inte att vi skulle argumentera emot att dra i den jävla spaken på det sätt vi föredrog utan tyckte att vi skulle argumentera för rättighetsmoral, vilket alltså i fallet är att man anser att det är värre att aktivt döda en person än att passivt låta tre dö. Han kunde verkligen inte ta in detta att jag kunde argumentera för samma ståndpunkt som han hade själv ur ett perspektiv som han inte gillade. Han upprepade om och om igen att vi i vår grupp minsann inte skulle vara utilitarister utan rättighetsmoralister även om det faktiskt gick alldeles utmärkt att argumentera emot att dra i spaken ur båda perspektiv. Efter ett tag så blev jag så jävla förbannad att jag rakt ut sa att han inte tog mina argument på allvar och att jag tyckte att han förminskade mig. Då bad han efter ett tag om ursäkt men var inte längre intresserad av att diskutera frågan.

Lite senare under mötet så satt jag tillsammans med en annan tjej för att diskutera ett annat liknande problem som jag inte kommer ihåg nu. Hon var inte så väldigt insatt i dessa frågeställningar eller i filosofi så jag försökte att förklara vilka olika angreppsvinklar man kan ha (som jag känner till alltså). Jag var väldigt tydlig med att förklara när jag gav uttryck för mina egna åsikter och när jag förklarade filosofiska inriktningar. Sen kom den Smarta killen™ och skulle ”förklara” men det enda han gjorde var att totalt köra över henne med sina egna perspektiv och åsikter och undanhöll perspektiv som han tyckte var fel. Och hon lyssnade och nickade för han lät ju så himla smart och intelligent och så fort hon hade en invändning så kom han med svar. Jag försökte flika in lite men då avvisade han mig genom att säga att det ”inte är det frågan handlar om” eller att det jag sa var ”utilitaristiskt” och alltså fel (han hade gjort gaska klart vad han tyckte om utilitarism innan utan att göra något seriöst försök att förklara vad det innebär).

När jag försökte påtala att världen är en aning mer komplex än vad som avslöjas i exemplen han angav så viftade han bort mig. Det var väldigt uppenbart att han valde simpla exempel för att kunna använda sina hjärnmuskler för att få alla att ”inse” att hans ide om hur man skulle agera, och således också hans politiska idéer, var de ”rätta”. När jag påtalade de invändningar som faktiskt finns mot hans idéer som avvisade han dem genomgående som utilitarism eller socialism.

Den här killen var smart men han var totalt oförmögen att använda sin smarthet på ett vettigt sätt. Han ville inte diskutera med någon som faktiskt hade motargument, han ville bara ha den typen av diskussioner där han var förberedd och kunde använda sin egenhändigt utvalda frågeställning till att bearbeta folk som inte har så stor erfarenhet av liknande problem. Han valde medvetet simpla exempel för att få sin politiska ståndpunkt att verka lättare att applicera än vad den faktiskt är i verkliga världen. Och när jag ifrågasatte hans perspektiv blev jag utsatt för idel härskartekniker.

Jag har så svårt för människor som är smarta men som inte är intresserade av att ha utbyte med andra människor utan bara vill proppa dem fulla med sina egna perspektiv på saker och ting. Det är en sak att försöka sig på det han gjorde mot en person som redan är insatt, redan känner till begreppen och redan har hört exemplen. Det är en helt annan sak att göra det mot någon som själv sagt att hen inte är så politiskt insatt, som själv sagt att hen inte förstår vissa frågeställningar eller ord eller vad de har med politik att göra. I en sådan situation tycker jag att det är direkt omoraliskt att bara köra på som man skulle ha gjort mot en som hade koll, då ger man ingen chans till djupare förståelse eller eget tänkande utan skapar en bild av att det finns ett rätt sätt att tänka på, en bild som man lyckas skapa eftersom man anses vara smart.

Men att vara smart betyder inte att man har rätt. Det finns en massa smarta människor i världen som tänker helt annorlunda, som är på varsin ände av den politiska skalan. Att inte låtsas om detta fast man vet det och därmed skapa en bild av att de alternativ man har när de gäller sätt att tänka på är mindre än den faktiskt är, det tycker jag är riktigt taskigt. Att på det sättet utnyttja sitt intellektuella övertag för att få folk att rakt av köpa ens egen doktrin, det är så fel. Och framförallt så är det ju lite märkligt, för om man nu är säker på att ens eget sätt att tänka är det rimligaste så borde ju de som presenteras för alternativet och argumenten också välja samma väg. Och om de nu inte gör det så vill man väl inte tvinga in dem på sitt eget spår genom att undanhålla information, speciellt inte om man är en hårdnackad liberal som tycker att alla ska få göra som de vill.