Hade ett mindre bråk med FumikoFem på twitter angående feminism, under vilket Hannah outade att hon inte längre tänker kalla sig feminist vilket ni kan läsa om här (tolka dock ej detta som att det var Fumikos fel, det var inte hela orsaken). Hela upprinnelsen var att Fumiko brukar kritisera feminister som konsumerar kultur som hon betraktar som misogyn och att många upplever sig attackerade på grund av detta. Nåja, utan att gå in på detaljer så vill jag komma till saken, nämligen den att det är jävligt tröttsamt att bli påhoppad för den kultur eller vad det nu är man gillar av andra feminister.
Jag ser mig själv som ganska radikal i min feminism, inte i de mest extrema markerna kanske men ändock ganska mycket extremare än de flesta jag stöter på. Jag tycker verkligen att man ska förändra livet utefter sina politiska övertygelser, inte bara gå omkring och tycka utan att göra något av det. Jag försöker ständigt att förändra mig för att leva mer efter mina övertygelser. Herregud, jag har gått från att vara ätstörd, ständigt rakad och sminkad, läsa tjejtidningar, ha obekväma kläder, shoppa skitmycket, ha pissigt självfötroende och så vidare till att ha frigjort mig från allt detta. Delvis för min egen skull, men också tack vare och för feminismen.
Jag är absolut inte intresserad av ett feministiskt perspektiv som bygger på att jag måste göra avbön från precis allt jag gjort som skulle kunna betraktas som misogynt eller att bidra till misogyn kultur. Feminismen ska vara en ideologi som hjälper kvinnor, inte binder dem ännu mer och skuldbelägger dem. Det är en skillnad på att kritisera och att skuldbelägga. Ibland kan gränsen vara hårfin, ibland flyter det in i varandra. Det måste gå att få vara människa och samtidigt kalla sig feminist utan att bli anklagad för att vara en dålig sådan.
Att gå från att vara omedveten om patriarkatet till att kunna göra upp med de värderingar och beteenden hos en själv som stammar från det är en process, något som måste ske långsamt och som egentligen aldrig blir riktigt färdigt. Ingen vill tillhöra en ideologi där det i samma stund som du tillkänner dig den förväntas göra upp med typ hela din person. Alla är påverkade av patriarkatet, vi har sådana beteenden präntade djupt i oss. Man kan helt enkelt inte göra sig av med allt detta på en gång, det är en omöjlighet. Det måste få ta tid och man måste få lov att stanna där man vill, där man känner att ens egen nivå ligger. Alla kan eller vill inte leva för feminismen, alla kan inte ha den där perfekta livsstilen där man liksom är magiskt befriad från alla patriarkala rester i sitt beteende, men de måste också få plats.
Min feminism ska tjäna mig. Den ska inte få mig att känna skuld och ångest, den ska få mig att känna mig befriad. Det är det jag känner när jag tänker på alla förändringar jag kunnat bli kapabel att göra på grund av feminismen; befrielse. Befrielse från ångest, krav, skuld och skam. Befrielse från patriarkatet. Det är den känslan jag vill att andra ska få av feminismen. Jag vill inte uppnå något samhälle där ingen rakar benen bara för sakens skull, jag vill ha ett samhälle där det står människor fritt att välja själva. Om någon väljer att göra andra saker än jag gör så är det mig likgiltigt, det viktiga är att de gör beslutet på rätt grunder, sina egna grunder. Inte för att tillfredsställa någon annan. Jag vill inte ha en värld där alla följer mina preferenser, jag vill ha en värld där folk att fria att upptäcka och följa sina egna.
Feminismen är en rörelse sprungen ur ett behov. Ett behov av jämlikhet, ett behov av frigörande från patriarkala strukturer. Visst behövs det diskussion, kritik, förändring av beteenden och så vidare men allt detta måste gå att kopplas till de personer detta faktiskt gäller. En feminism som bara är ett ändlöst intellektualiserande kommer aldrig att komma någonstans, aldrig kunna attrahera fler än ett fåtal. För att man ska kunna få med sig många och driva frågan brett så måste folk kunna identifiera sig och, framförallt, känna sig välkomna. De måste kunna känna att de blir mottagna som de är, att de är okej trots sina patriarkala beteenden och brister. Man vill inte komma till insikten om att man blir förtryck, belagd med skuld och skam och idéer om hur man ska vara av hela det patriarkala samhället och sedan inse att den gruppen människor som ska erbjuda en lösning bara lägger ännu mer på ens axlar. Det viktiga är att man har en insikt om ett problem och en vilja till förändring, både personlig och samhällsomspännande.
Iden om systerskapet ska inte göra det omöjligt med intern kritik, men det får inte heller bli så att rörelsen börjar handla om att kritisera sig själv istället för att kämpa emot förtrycket av kvinnor. Jag vill inte vara med i ännu en rörelse som förtrycker. Jag vill ha en sammanslutning mot patriarkatet, inte en intern intellektuell tävlan om vem som har mest korrekt livsstil eller mest radikala åsikter. Det är inte intressant och framförallt; det hjälper inte. Varken mig eller någon annan. Det blir bara mer av samma gamla skit, samma gamla unkna förtryck och samma gamla tjat om hur människor ska vara och inte.