Etikett: godhet

Godhet och moralisk korrekthet

Jag har tänkt på godhet och moralisk korrekthet.

En sak som skrämmer mig är människor som måste tänka igenom varje sak de gör så noga att tillfället glider dem ur händerna. Som måste vrida och vända på allting i oändligheten, ha så många ”nyanser” och ”perspektiv” att de helt missar att faktiskt gå till handling. Som är mer intresserade av att söka någon slags objektiv sanning än att göra något åt den situation vi befinner oss i.

Gynnar det Sd att demonstrera emot dem? Ärligt talat; vi kan inte veta det. Vi kan inte göra en klinisk studie på det, tyvärr. Min uppfattning i frågan är att det inte gynnar dem, och att det i den mån det gör det i alla fall gynnar vår sida mer, vilket ju i slutänden är det viktiga. Framförallt är jag övertygad om att det är en riktigt dålig strategi att anklaga aktiva antirasister för Sd:s framgångar. Jag tror verkligen att det är uruselt.

wpid-img_20140916_165430.jpgJag tycker att det är fegt. Fegt och framförallt egoistiskt. Att vara så fokuserad på att själv vara moraliskt oantastlig att en också struntar i att göra sker åt situationen. Att vara så rädd för att göra något fel att en inte gör något alls.

Jag tänker också att det bygger på en liberal moralsyn. I en sådan finns det i regel inte så mycket fokus på ansvar för samhället, utan det handlar mer om att varje individ inte ska göra något fel. Så länge den enskilda personen håller sig från att göra något så är hen moraliskt oantastlig. Så länge hen inte säger ”jag är rasist” utan bara ”vi måste nyansera bilden av Sd” så är det okej. Saker och ting lyfts ifrån sitt sammanhang, det som räknas är aktiva medvetna ställningstaganden och inte hur saker en säger och gör (eller inte gör) kan tänkas påverka samhällsutvecklingen.

Ofta får en en massa frågor om hur en har tänkt göra och exakt hur det ska hjälpa, exakt hur en ska göra. Varför är det alltid de som faktiskt försöker som måste försvara sig? Jag tror inte att det finns många som är antirasistiskt organiserade som tror sig sitta inne på det enda rätta svaret kring hur en ska göra. En testar olika vägar helt enkelt. Men vi kan liksom inte veta innan vi har försökt, vi kommer inte kunna komma fram till svaret genom att diskutera eller tänka, utan vi måste också praktisera våra idéer. Jag skulle gärna se att fler engagerade sig och kom med egna uppslag kring strategier.

Personligen tycker jag det är en ödmjuk inställning. Det handlar inte om att tro att en gör allting rätt utan om att ha modet att försöka och misslyckas, att tänka om. Att inse att ens förnuft inte är så fenomenalt att det kommer kunna hitta Den Rätta Vägen utan att faktiskt försöka praktisera.

Egoism och godhet.

Det finns en idé om att människor i grunden är egoistiska och när en gör bra saker gör en det egentligen av egoistiska skäl. Det hela brukar härledas rent logiskt, eftersom alla människor antas göra saker för att det fyller dem med någon typ av tillfredsställelse så är de egoister. Även att tänka på andra människor och göra uppoffringar för andra är enligt det här viset att se på saker egoism.

Exakt vad ”egoism” skulle innebära är oklart, det finns sällan någon tydlig idé om detta. Egoism för mig är att en gör saker och ting medveten om eller likgiltig inför att andra kan fara illa av det bara för sin egen vinnings skull. Typ att manipulera andra, att skada andra och så vidare bara för att en själv kan vinna något på det är vad jag brukar förknippa med egoism. Däremot brukar jag inte tänka att egoism är att göra något som en genuint tror är bra för andra, och att det också skänker en ett visst mått av tillfredsställelse att en gör detta.

Det är klart att jag finner det tillfredsställande att engagera mig politiskt, jag känner att jag ”gör mitt”, alltså att jag bidrar till ett samhälle jag anser önskvärt. Däremot har jag svårt att se egoismen som någon stark drivkraft i det jag gör. Mitt politiska engagemang ger också en stor mängd nackdelar, det tar tid, det gör ofta att jag mår dåligt eftersom jag gång på gång måste konfronteras med vidrigheter och så vidare. Hade jag velat leva ett soft liv hade jag spenderat min tid på helt andra saker. Däremot är det såklart så att det inte bara är lidande, engagemanget ger också mycket tillbaka, det behövs för att en ska orka med att engagera sig. Men att det skulle vara någon jävla egotripp har jag mycket svårt att känna igen mig i.

När en säger att alla engagerar sig av egoistiska skäl som någon slags ursäkt för att en själv inte gör det eller för att en gör det på ett vis som kanske inte är så positivt, då menar en samtidigt att det inte riktigt spelar någon roll vad en gör eftersom den bakomliggande orsaken till engagemanget inte kan vara genomgripande god. Idén om att det skulle spela så stor roll varför en gör saker, vad det fyller en med för känslor, är väldigt idealistisk och individualistisk. Vad bryr de som jag pratar med på tjejjouren om vad det får mig att känna? Jag tror verkligen att det är högst sekundärt.

Jag blir trött på detta fokus på ens känslor och bevekelsegrunder när en engagerar sig politiskt. Oavsett så är det såklart bättre att engagera sig än att inte göra det, egoistargumentet känns mest som en ursäkt för folk att vara passiva, eftersom det ändå inte finns något sätt för dem att göra en rakt igenom god handling. Jag förstår inte det här behovet av perfektion, av att en ska blir något jävla helgon för att en engagerar sig. För mig är det inte särskilt viktigt att mina handlingar är rakt igenom oegoistiska, jag tänker mig att ett sådant fokus i sig skulle vara ganska egoistiskt.