Etikett: juridik

Kvinnor kan inte lita på rättsväsendet.

Har konsekvent undvikit att sätta mig in i detaljerna kring det våldtäktsmål som varit på tapeten de senaste dagarna, för jag orkar inte. Jag orkar inte hatt ännu en man har kunnat ta sig rätt till en kvinnas kropp ostraffad. Jag orkar inte tänka på vad hon kände då och vad hon känner nu, när det hon blivit utsatt för inte anses vara något brott.

Kvinnor kan inte lita på rättsväsendet. Vi kan inte lita på att det tas hänsyn till vår utsatta position, varken när det kommer till våld i hemmet eller våldtäkter.

Det viktiga anser jag är inte att våldtäktsmän som faktiskt döms straffas hårt, det viktiga är att det faktiskt erkänns att det är ett brott att ta sig rätt till en kvinnas kropp utan att försäkra sig om samtycke. Straffantasier leder inte till någonting gott, men att erkänna offrets berättelse, att erkänna att allt inte gått rätt till, gör det.

Jag tror inte att män våldtar av ondska, jag tror att de våldtar för att de växt upp i ett samhälle där de anses ha rätt till kvinnors kroppar. Straffandet av individuella män tror jag inte är särskilt relevant. Det relevanta är att pränta in i alla män att det är fel att ta sig rätt till en annan människas kropp.

Vi måste införa en samtyckeslagstiftning, för det kan inte handla om att säga nej, utan det måste handla om att inte säga ja. Den som ämnar utföra sexuella handlingar tillsammans med en person bör försäkra sig om att det är okej. Det är den enda rimliga lösningen.

Vi måste också ta en titt på hur domstolarna fungerar. Vad är det för människor som dömer dessa ärenden? Rättssystemet dras ju såklart också med sina patriarkala problem, och jag tror att det är viktigt att diskutera dem och inte bara hänvisa till lagstiftningen. Det är klart att lagstiftningen faller olika ut beroende på vilka normer som råder.

Det måste inte finnas en motsättning mellan vård och fängelse.

Elsa skriver om komplexiteten i att döma och frågar sig om man ska ge vård eller fängelse som påföljd. För att kunna få vård så antar jag att man måste ha någon slags sjukdom som har stat en i vanmakt över sitt eget handlande. Det är väl ändå det som hela iden med vård istället för fängelse bygger på, att den som har varit såpass bortom sina sinnens fulla bruk vid brottet att hen inte kan ansvara för sin handlingar inte ska bli formellt straffad, men ändå få hjälp bort från beteendet. Det är helt enkelt, som jag uppfattat det, en fråga om huruvida man kan utmäta något ansvar för handlingen eller om gärningsmannen varit vanmäktig.

När ett stort antal psykologer gjorde utredningar på Fritzl så kom man fram till en för många förbluffande slutsats: han var frisk! Han hade inte sjukligt nedsatt förmåga till empati eller någon annan personlighetsstörning. Detta är svårt att acceptera, hur kan en människa som begår sådana handlingar helt utan inflytande från andra vara normal. Beteendet frångår ju allt vad vi förknippar med normalitet. Men det var ändå den slutsatsen man kom fram till.

Alla har sina trauman och för de flesta som begår brotts så finns det förklaringar i uppväxt, social status eller liknande. Det finns inget sådant som en människa som är fri från sådan påverkan. Men psykisk sjukdom är något annat, det måste röra sig om att sjukdomen påverkar en så starkt att ”jaget”, eller vad man nu ska kalla det, inte kan styra. Därför menar jag att svaret på Elsas funderingar är att personen ska få fängelse och inte vård, för oavsett hemskheter i uppväxten så har han troligen förmåga att styra över sitt handlande, och då kan man utmäta ansvar.

Däremot tycker jag att uppdelningen mellan vård och fängelse är djupt olycklig. För att återgå till Fritzl: visserligen kunde man inte vederlägga psykisk sjukdom men en person som handlar såsom han gjorde har ändå ett behov av vård, om inte annat så för samhällets skull. Även om man inte är psykiskt sjuk så kan man få hjälp med att ändra beteenden och inställningar till saker och ting. Därför borde man öka fokuset på att ge vård även i fängelset, för även om man kan utmäta ansvar för en handling så betyder inte det att man inte kan hitta alternativa vägar till en attitydförändring. Det ligger i allas intresse att gärningsmän inte begår brott igen och därför ska man använda alla metoder för att undvika det.

Jag skulle vilja se en ny syn på psykisk sjukdom och rehabilitering inom rättssystemet. Det viktiga är inte att folk fruktar fängelset utan att det faktiskt motverkar brottslighet i längden, vilket måste inkludera att gärningsmän erbjuds hjälp att förändra sitt beteende.