Etikett: straff

Varför straffar jag mig själv?

varförstraffarjagmigsjälvJag har tänkt en del på det här med självbestraffning, i synnerhet i relationer. Att förneka sig själv saker en begär, eller att förneka sig rätten att ens begära.

En avgörande grej för mig i de relationer jag har haft har varit att jag inte vågat drömma om något bättre. När jag har varit i utsugande relationer så har jag liksom tänkt att det är vad jag förtjänar, och framförallt att det är det bästa jag kommer kunna få. När det dyker upp något bättre som verkar som ett reellt alternativ så förnekar jag mig det, helt enkelt för att jag inte vågar.

Det gör ont att definiera sina behov och det är läskigt. Det är läskigt för så fort en har definierat sina begär och behov så blir en medveten om när de förnekas en. Att ställa in sina drömmar på saker och ting som en ändå tänker sig att en kan få gör att denna besvikelse inte uppstår.

Något av det viktigaste feminismen har gjort för mig är att ge mig kraft och styrka att våga tänka tanken att en annan tillvaro är möjlig, och våga begära just denna tillvaro. Jag tänker att detta är något som generellt förvägrats mig som kvinna. Kvinnor lär sig ju att de ska leva för och genom män, de ska anpassa sig efter mäns vilja för att locka en man till att fylla deras liv med mening.

När jag var i relationer med män så var jag mycket medveten om att dessa relationer skadade mig och hur. Jag tror att en avgörande faktor till att jag inte tog steget och lämnade dessa relationer var att jag helt enkelt inte trodde att jag kunde få något annat, något bättre. Jag insåg att det jag hade i dessa relationer inte var något värt, men jag var nog rädd att ta ansvar för min egen existens och mina misslyckanden.

På ett sätt är kvinnorollen ganska bekväm – att vara förpassad till att vara ett bihang till mannen och att kräla i återupprepning och upprätthållande är utmattande och tråkigt, men det är också förutsägbart och tryggt. När en har lärt sig att detta är ens lott i livet så är det lätt att fastna där istället för att försöka ta sig ut.

Att ha någon slags frihet att själv bestämma över sitt eget liv och att leva för sig själv är skrämmande, speciellt då denna ”frihet” ofta är väldigt kringskuren i praktiken. Jag tror att jag själv har valt att stanna kvar i destruktiva och ofria situationer just på grund av denna rädslan. Jag har varit rädd för att fucka upp, för att ta chanser och misslyckas. För att formulera begär som jag inte kan få tillgodosedda. För att över huvud taget hoppas på något bättre och bli besviken.

Och därför är det så jävla skrämmande att försöka ha relationer där en inte blir uttråkad och utsugen. Att begära någon form av ömsesidighet. Tänk om det inte går. I så fall kommer det inte att gå att förtränga insikten om hur oduglig den nuvarande situationen är. I så fall kommer det inte finnas något annat alternativ än att fortsätta sträva och bli besviken, eller att resignera och förbittras.

Politiskt våld och straff.

En gång snackade jag med en liberal om våldsanvändning och hen frågade ”men hur mycket våld tycker du att det är okej att använda emot [hypotetisk individ X]” ungefär som om våldsanvändning handlade om att utmäta straff mot enskilda individer.

Jag ställer mig verkligen emot våld för sakens skull. Jag tycker inte att individer ska ”straffas” för att de typ är ”onda”, jag tycker att vi ska ha ett annat slags samhälle. Liberaler gillar ju dock iden om våld i bestraffande syfte, vilket en kan se på hela vårt rättssystem. Även om det inte förekommer fysisk prygling längre så är det ett slags våld att låsa in folk i fängelse, att ta ifrån dem deras uppehälle, tvinga dem att arbeta som straff och så vidare.

Våld är inget självändamål, det är en möjlig metod för att uppnå något. Ju mindre våld som krävs desto bättre. En kan dock konstatera att staten använder en jävla massa våld för att upprätthålla den rådande ordningen, och den som ville bryta denna måste alltså vara beredd att använda våld åtminstone i självförsvar. Vi står mot en fiende som inte hyser några tvivel inför att använda våld, varför ska vi då vara pacifister?

Men jag tror inte på våld. Jag tror inte på ett samhälle som, likt detta, bygger på våld. Jag tror inte på att vi ska ha den typen av institutionaliserad våldsanvändning som vi har idag. Jag tror inte på att bestraffa enskilda individer med hjälp av våld för att de är ”onda” eller liknande, det är en syn på människor som jag över huvud taget inte delar. Problemet är inte att det finns ”onda” människor, utan att vissa människor sitter på positioner där de kan ställa till jävligt mycket skit med sin ondska. Det är detta vi måste angripa, inte enskilda individer som anses gå över gränsen för det samhälleligt accepterade.

Hela idén om att ”straffa” folk är individualistisk och idealistisk. Den bygger på en idé om att människors handlingar främst bestäms av deras ”personlighet” och inte vilka position de har.

Straffantasier.

Något av det värsta jag vet är människor som hyser straffantasier. Dels de som tycker att man ska införa rent medeltida straff, typ kroppsstympning, på godtyckligt utvalda brottskategorier. Ofta våldtäkt. Andra blir helt bestörta när de hör att skattefusk ibland kan leda till längre straff än misshandel. Detta är ett skäl till att jag väldigt sällan diskuterar brott och straff med folk, för jag tycker att det beklämmande ofta leder in i dessa spår där människor ska uttrycka sina subjektiva uppfattningar om vilka brott som är värst och vilka påföljder som är rimliga.

Jag exponerades inför detta när jag läste denna artikel, om att man funderar på att göra fängelsestraffet villkorligt om en tidigare ostraffad person döms till ett år eller mindre i fängelse Man har också funderat på en rad andra straffmetoder som man skulle kunna ersätta fängelse med. Detta är ett utmärkt förslag, eftersom fängelsestraff väldigt ofta fungerar kontraproduktivt i det att den dömda knyter kontakter, förhärdas och så vidare.

Symptomatiskt nog, apropå det jag skrev om att straffantasierna för det mesta handlar om våldtäktsmän, så valde Aftonbladet att i ingressen fokusera på att detta skulle kunna komma att gälla våldtäktsmän fast det egentligen inte alls specifikt var riktat mot dem utan mot människor överlag som dömts till mindre än ett års fängelse för första gången.

Och givetvis blir folk helt galna i kommentarsfältet. Gud, jag blir alldeles mörkrädd. Låt oss ta en titt på vad folk tycker:

Alltså såhär. Det finns något som heter straffskala. Om du blivit dömd för till exempel övergrepp mot barn så utdelas ett straff som ligger inom straffskalan för det brottet. På straffskalan finns för det mesta ett väldigt lågt straff, kanske nån månad i fängelse eller dagsböter, och så det högsta man kan komma upp i. Ett sexuellt övergrepp på barn kan vara allt från att ha sex med en fyraåring, utnyttja ett barn grovt under en lång tid och att typ ta en tolvåring på trosorna. Ja, alla dessa brott är hemska och ska bestraffas, men bara för att det är ett sexuellt övergrepp på ett barn betyder inte det att det motsvarar din värsta bild av vad pedofiler gör. Vidare så finns det en mängd förmildrande omständigheter som kan göra straffet lindrigare. Om du inte förmår begripa detta utan bara ser ”sexuellt övergrepp mot barn” lysa med stora neonbokstäver och tror att det är det värsta du kan fabulera ihop borde du inte uttala dig om rättsväsendet.

Herregud vad folk har hakat upp sig på barn! Det stå inget om barn i artikeln över huvud taget. Det är bara det att folk måste hitta någon oskyldig samhällsgrupp att bygga sina känsloargument utifrån och då fungerar barn utmärkt.

Sedan denna eviga jämförelse: ska det vara hårdare straff på skattefusk? Eller? Hur kan du tycka att pengar är viktigare än barn? Jadu, det handlar inte bara om vad som är viktigast utan för vilket brott vilken påföljd är det mest effektiva. En person som begår övergrepp mot barn och blir dömd får troligen ett väldigt högt socialt straff. Man kan även tänka sig att sådana brott i högre grad sker på grund av psykisk sjukdom eller att gärningsmannen egentligen inte vill göra som hen gör, men behöver hjälp att komma ifrån det. En person som skattefuskar, däremot, är troligen betydligt mycket mer medveten om vad hen gör och brottet anses inte heller lika fel i samhället i stort. Alla ryggar tillbaks för en pedofil, men en skattefuskare beläggs inte med samma sociala straff. Dessutom handlar det om de individuella fallen: finns det förmildrande omständigheter, hur länge har brottsligheten pågått, är personen dömd innan, vad är återfallsrisken och så vidare. Detta, och säkert en massa andra saker med, gör att man kan förstå varför skattefusk ibland kan ge högre straff än sexuella övergrepp på barn.

Deppigt att den här personen uppenbarligen jobbar med kriminalvård, som jag förstår det. Folk drar alltid upp detta: hur hade du känt om det var dig eller en närstående det gällde? Ja, jag hade väl känt ungefär detsamma det vill säga att rättssystemet måste utgå från samhällsnytta och inte människors subjektiva bedömningar om hur hårt straff en handling ”borde” leda till, som någon slags jämförelse i ondska. Jag är intresserad av ett straffsystem och en kriminalvård där människor kan komma ut som bättre människor och inte begå brott i framtiden. Jag tror att en minskning av fängelsekunderna kan vara en väg ditåt. Eller, det är vedertaget att det är ganska kasst att sätta en person i fängelse om hen inte har någon tidigare historia av brottslighet.

Kan människor bara chilla ner lite med sin attityd mot kriminella? Jag tycker att detta är beklämmande.

Det handlar inte bara om Breivik.

När man diskuterar vad Breivik bör få för straff så är det många som tycker att vissa handlingar omöjliga att förlåta och att en person som gjort sig skyldig till dem ”helt enkelt” förtjänar att få det brutalaste av straff. Speciellt motiverat anses det vara eftersom Breivik inte kommer lida några psykiska kval och att han aldrig kommer ångra sig och bli normal, något som folk kastar ur sig helt utan kolla på läget. Nåja, det må vara sant att han förtjänar en hemskt behandling och att rehabilitering ändå inte kommer bita på honom men jag tycker inte att det är argument nog.

Grejen är att detta inte bara handlar om Breivik, det handlar om hela samhället. Ett fall som får så stor uppmärksamhet som detta måste ses i en kontext, och vi måste reflektera över vad domen kommer få för konsekvenser för resten av samhället. Jag tror inte att vi kommer röra oss ifrån Breiviks idéer för att han får en omänsklig behandling, jag tror snarare att vi kommer röra oss mot dom.

Inte bara i fall som dessa utan överlag när straff diskuteras så tycker folk att något speciellt och i deras ögon otroligt grymt brott är ett för lågt straff. Detta kan säkert vara motiverat i vissa fall, men långt ifrån alla eller ens de flesta. Ofta har en person något speciellt förhållande till en viss typ av brottslighet, för att man sympatiserar med offret eller för att man varit med om något liknande, för att man absolut inte kan förstå gärningsmannen och så vidare. Ofta hör man saker som att gärningsmannen trots allt ”förstört människors liv” och liknande men när gäller inte det egentligen?

Det är viktigt att se hur vår syn på rättsskipning påverkar resten av samhället, inte bara hur rättfärdigad den kan tyckas i förhållande till förövarens grymhet och offrens lidande. I det långa loppet tror jag vi har allt att förlora på att straffen bli hårdare generellt.

Dum jämförelse.

Denna bild cirkulerar på facebook som en kommentar till att Megaupload har stängts ner. Jag tycker verkligen illa om den. Anledningarna är många, dels så är snubbarna inte dömda enligt samma rättssystem, vilket gör hela jämförelsen dum eftersom det amerikanska, utefter vilket Kim Schmitz blivit dömd, är känt för att vara jävligt hårt. Det säger ju sig självt att man inte kan tala om någon slags orättvist rättssystem när de olika grejerna utspelat sig i olika länder!

Men även om de blivit dömda i samma land så går det fan inte att jämföra ekonomiska brott med brott mot person på detta sätt. Ekonomiska brott har andra förklaringar och måste lösas på andra sätt. Personer som sysslar med ekonomisk brottslighet är i regel mer kalkylerande och kalla inför vad de sysslar med än personer som mördar och våldtar. Det är nog betydligt fler som skulle ägna sig åt ekonomisk brottslighet om de kunde än som skulle slåss, våldta och mörda bara de hade chansen att komma undan. Det är helt enkelt olika faktorer som styr vem som ägnar sig åt denna brottslighet och varför.

Nu tycker ja förvisso inte att 50 år i fängelse är en rimlig tid oavsett, men om man ska jämföra straff för att göra någon slags poäng så bör man dels se till att dem det gäller är dömda enligt samma lagar och att brotten till sin natur är något så när liknande. En bättre jämförelse hade väl varit personer som ägnat sig åt omfattande skattefusk eller korruption.

Men överlag är sådana här jämförelser ofta dumma och populistiska och skapar en syn på rättsväsendet som en apparat som primärt är till för att dela ut hämnd som står i proportion till handlingarna och inte för att skapa ett så kriminalitetsfritt samhälle som möjligt.

Dödsstraff är bara ett barbariskt uttryck för folks hämndbegär och hör inte hemma i en modern rättsstat.

Bloggkommentatorn Mia (tänkte att jag skulle börja skilja på dem) har skrivit bra om dödsstraff här som en kommentar till Alex Schulmans inlägg om dödsdömda (nu döda) och eventuellt oskyldiga Troy. Jag är emot dödsstraff, dels på grund av risken att bli oskyldigt dömd men också för att jag av rent principiella skäl tycker att det är fel att staten tar livet av människor.

När dödsstraff diskuteras så tar folk ofta väldigt extrema exempel. Bland annat Hitler brukar dyka upp. Eller kanske om man inte skulle vilja att gärningspersonen fick dödsstraff om ens egen son mördades. Alltså, det är inte som att jag skulle gråta om Hitler hade struntat i att ta sitt liv och fått dödsstraff istället. Det handlar om att det är en brutal och barbarisk handling att ta någons liv och alltså inget som jag tycker att ett civiliserat samhälle ska ägna sig åt.

Om en närstående till en blir bragt om livet fylls man av naturliga skäl upp av hat emot gärningspersonen. Innan så tog väl folk den sakens i egna händer, och gick helt sonika ut och gav gärningspersonen ett lämpligt straff. Senare avgjorde man sådana saker i bymöten, och hade straff i stil med att hugga av en hand för stöld. Som tur är har vi bytt ut det barbariska systemet av ”öga för öga”-logik mot ett mycket mer rimligt som inte bara bygger på att de utsatta ska få sin hämnd, utan också på hur effektivt det hindrar framtida brott.

Att en gärningsperson ska få ett straff tycker jag är rimligt av flera olika skäl. Dels att jag tycker att det är kränkande mot offren om en gärningsman får gå helt utan påföljd men framförallt för att vistelsen i fängelset kan vara en möjlighet för vissa gärningspersoner att tänka över, ångra sig och vidareutbilda sig. Nu fungerar det tyvärr inte alltid så, men den möjligheten finns. Straff i någon form har ju också en avskräckande effekt, men den tänker jag mig är mer effektiv när det kommer till småbrott såsom snatteri, för jag tror inte att någon skulle mörda en annan person bara för att det inte gav någon påföljd.

Ni vet hur man säger till barn som är elaka mot varandra och motiverar det med att den andra ”började”. Då brukar man ju säga att någon annans elakheter inte motiverar fler elakheter. Samma sak kan jag känna inför dödsstraff. Iden om dödsstraff bygger inte på att man ska hålla farliga människor borta från samhället, för det kan man lika gärna ha livstids fängelse till. Det handlar inte heller om att dessa människor ska förändra sig, för det kan ju bli svårt om man är död. Man kan inte heller argumentera för det med att det skulle hindra folk från att begå brott. För det första finns det absolut ingen korrelation mellan låg brottslighet och dödsstraff, snarare tvärtom. För det andra är det väl ingen som på allvar tror att personer som Breivik eller Hitler kommer att bli avskräckta för att deras handlingar skulle leda till ett dödsstraff.

Det enda argument som då finns kvar är följande: ”vissa handlingar borde helt enkelt straffas med döden”. Jag kan hålla med om att det finns handlingar som är så vidriga att döden känns som ett lämpligt straff, men jag tycker helt enkelt inte att rättsapparaten ska ägna sig åt den typen av barbari. Jag tycker att man sätter för stort fokus på skulden som gärningspersonen har genom att på det sättet vilja ”rensa ut” onda eller oönskade personer. Istället för att försöka lösa problemet i samhället så intalar man sig att det kommer bli bra om dessa personer bara elimineras. Vi borde inte ha ett rättssystem för att institutionalisera folks hämndbegär, utan för att på effektivast möjliga sätt bekämpa brott.

När det gäller dödsstraff till personer som Breivik och Hitler har jag dessutom ytterligare ett motargument: de riskerar att bli martyrer. Om man skulle ge Breivik dödsstraff så skulle man skapa intrycket av en modig man som dog för sin sak. Om man däremot låter honom ruttna i sin cell så tar man bort den del av den glamourösa martyrauran. För folk gillar martyrer, personer som dör för sin sak blir kraftfulla symboler för kampen, men att begå ett illdåd och sedan långsamt falla i glömska saknar symbolvärde.

Skrämma skiten ur motståndet.

Detta är fullständigt sinnessjukt. Två män har fått fyra års fängelse var för att via sociala medier ha uppmanat folk att delta i upploppen i Storbrittanien.

Givetvis ska det vara straffbart att uppmana till våldshandlingar, men en strafftid på fyra år är absolut inte rimligt när inte en enda människa har blivit skadad.

Detta handlar ju onekligen om ett försök att straffa skiten ur folk som opponerar sig till så hög grad att ingen vågar göra det i framtiden. Detta i något som ska föreställa en liberal demokrati.

Nedskräpningsförbudet.

Jag tycker också att det är ett jävla ofog att folk sitter i parker och skräpar ner och sen bara går ifrån det. Det är nonchalant och äckligt och ett vidrigt sätt att förvalta de ytor som faktiskt är våra gemensamma. Var man än sitter ligger det ju ett jämntjockt lager av fimpar som klibbar fast vid en.

Men jag undrar verkligen om ”hårdare tag” är boten på det hela. Finns det ens resurser hos polisen att ta hand om detta, och har de inte viktigare saker att göra? Det som behövs är ju en attitydförändring, och visst kan lagar vara normerande men jag tror att beteendet att grisa ner är så vardagligt att man inte tänker på risken för böter.

Hur som helst så skulle jag verkligen vilja se en attitydförändring rörande nedskräpning. Det är säkert en åsikt som anses gammeldags och moraliserande av många men jag har jävligt svårt att se exakt hur det skulle vara ”för mycket” att tycka att man ska visa lite vanlig jävla respekt för de utrymmen som faktiskt är menade att vara allas. Parker där folk ska kunna ha det trevligt utan att ens kläder luktar fimp.

Jag undrar om det är så att folk tycker att det är tufft att inte bry sig, eller i alla fall töntigt att göra det. Jag tycker att det är en mentalitet på 14-åringsnivå. Om förbudet har en reell effekt så skulle jag bli mycket glad.

Legalize it.

Vilken grej! Unga brukar cannabis ”helt öppet”. Kanske är det ett tecken på att min generation inte är så förblindad av antidrogpropaganda att vi fattar att en joint då och då är precis lika ofarligt som en öl då och då. Attityden till narkotika blir i samma veva mer och mer liberal, något som måste brytas enligt socialborgarrådet.

Anledningen till detta är, enligt många ungdomar, att cannabis är lättare att få tag på än alkohol. Nu är nästan samtliga mina vänner 20 fyllda så jag har inte längre några problem, men jag minns så väl hur pissigt det var att försöka skaffa sprit som ung. Det man fick var dessutom alltid äcklig smuggelsprit. Och att be någon alkis köpa ut var ju på tok för läbbigt. Annat var det att köpa hasch, då var det ju bara att ringa ett samtal och möta dealern. Visserligen kan dealers vara fittor de också men generellt var det inte alls lika omständligt.

Detta beror i sin tur på att distributionsnätverket för cannabis av naturen blir större, eftersom det är olagligt. Om samtliga i Sverige som brukar cannabis måste vända sig till dealers så blir det såklart fler. Många som brukar cannabis säljer för att finansiera sitt bruk, och de flesta som brukar ofta driver också en småskalig lagningsverksamhet. Detta blir problematiskt även senare, eftersom samma personer som distribuerar cannabis även kan distribuera tyngre droger. Cannbis blir därmed en inkörsport, helt enkelt för att man kommer i kontakt med nätverket för andra droger.

Men cannabis är ingen inkörsport i sig. Det finns inget ämne i cannabis som gör att man per automatik blir sugen på annat, mer farligt, knark. Allt handlar om vilka grupper man hamnar i.

Trots hårda lagar (Sverige är bland annat typ det enda landet efter någon obskyr skitdiktatur som räknar droger i blodet som innehav) och massiv antidrogpropaganda i skolan och medier så knarkar Svenska ungdomar. Detta kommer inte att gå att bekämpa om man ska hålla sig inom rimlighetens gränser. Jag tycker att det vore bättre att legalisera cannabis och sälja det under systembolagsliknande former. Då skulle man dessutom kunna påverka varifrån det kommer, vilket är humant ur ett globalt perspektiv. Idag leder lagarna mest till att vissa blir väldigt hårt straffade, men totalkonsumtionen påverkas nog marginellt.

Jag skulle även tippa på att den massiva kampanjen mot hasch leder till att ungdomar förlorar respekt för myndigheter och lagar, för om något så ofarligt betecknas som det farligaste i världen så är det ju någon som ljuger. Dessutom skulle jag tippa på att cannabisbrukare är betydligt mycket mindre våldsamma generellt än fulla människor. Fokusera på att bekämpa de farliga drogerna, för sådana finns det gott om.

Det måste inte finnas en motsättning mellan vård och fängelse.

Elsa skriver om komplexiteten i att döma och frågar sig om man ska ge vård eller fängelse som påföljd. För att kunna få vård så antar jag att man måste ha någon slags sjukdom som har stat en i vanmakt över sitt eget handlande. Det är väl ändå det som hela iden med vård istället för fängelse bygger på, att den som har varit såpass bortom sina sinnens fulla bruk vid brottet att hen inte kan ansvara för sin handlingar inte ska bli formellt straffad, men ändå få hjälp bort från beteendet. Det är helt enkelt, som jag uppfattat det, en fråga om huruvida man kan utmäta något ansvar för handlingen eller om gärningsmannen varit vanmäktig.

När ett stort antal psykologer gjorde utredningar på Fritzl så kom man fram till en för många förbluffande slutsats: han var frisk! Han hade inte sjukligt nedsatt förmåga till empati eller någon annan personlighetsstörning. Detta är svårt att acceptera, hur kan en människa som begår sådana handlingar helt utan inflytande från andra vara normal. Beteendet frångår ju allt vad vi förknippar med normalitet. Men det var ändå den slutsatsen man kom fram till.

Alla har sina trauman och för de flesta som begår brotts så finns det förklaringar i uppväxt, social status eller liknande. Det finns inget sådant som en människa som är fri från sådan påverkan. Men psykisk sjukdom är något annat, det måste röra sig om att sjukdomen påverkar en så starkt att ”jaget”, eller vad man nu ska kalla det, inte kan styra. Därför menar jag att svaret på Elsas funderingar är att personen ska få fängelse och inte vård, för oavsett hemskheter i uppväxten så har han troligen förmåga att styra över sitt handlande, och då kan man utmäta ansvar.

Däremot tycker jag att uppdelningen mellan vård och fängelse är djupt olycklig. För att återgå till Fritzl: visserligen kunde man inte vederlägga psykisk sjukdom men en person som handlar såsom han gjorde har ändå ett behov av vård, om inte annat så för samhällets skull. Även om man inte är psykiskt sjuk så kan man få hjälp med att ändra beteenden och inställningar till saker och ting. Därför borde man öka fokuset på att ge vård även i fängelset, för även om man kan utmäta ansvar för en handling så betyder inte det att man inte kan hitta alternativa vägar till en attitydförändring. Det ligger i allas intresse att gärningsmän inte begår brott igen och därför ska man använda alla metoder för att undvika det.

Jag skulle vilja se en ny syn på psykisk sjukdom och rehabilitering inom rättssystemet. Det viktiga är inte att folk fruktar fängelset utan att det faktiskt motverkar brottslighet i längden, vilket måste inkludera att gärningsmän erbjuds hjälp att förändra sitt beteende.