Har konsekvent undvikit att sätta mig in i detaljerna kring det våldtäktsmål som varit på tapeten de senaste dagarna, för jag orkar inte. Jag orkar inte hatt ännu en man har kunnat ta sig rätt till en kvinnas kropp ostraffad. Jag orkar inte tänka på vad hon kände då och vad hon känner nu, när det hon blivit utsatt för inte anses vara något brott.
Kvinnor kan inte lita på rättsväsendet. Vi kan inte lita på att det tas hänsyn till vår utsatta position, varken när det kommer till våld i hemmet eller våldtäkter.
Det viktiga anser jag är inte att våldtäktsmän som faktiskt döms straffas hårt, det viktiga är att det faktiskt erkänns att det är ett brott att ta sig rätt till en kvinnas kropp utan att försäkra sig om samtycke. Straffantasier leder inte till någonting gott, men att erkänna offrets berättelse, att erkänna att allt inte gått rätt till, gör det.
Jag tror inte att män våldtar av ondska, jag tror att de våldtar för att de växt upp i ett samhälle där de anses ha rätt till kvinnors kroppar. Straffandet av individuella män tror jag inte är särskilt relevant. Det relevanta är att pränta in i alla män att det är fel att ta sig rätt till en annan människas kropp.
Vi måste införa en samtyckeslagstiftning, för det kan inte handla om att säga nej, utan det måste handla om att inte säga ja. Den som ämnar utföra sexuella handlingar tillsammans med en person bör försäkra sig om att det är okej. Det är den enda rimliga lösningen.
Vi måste också ta en titt på hur domstolarna fungerar. Vad är det för människor som dömer dessa ärenden? Rättssystemet dras ju såklart också med sina patriarkala problem, och jag tror att det är viktigt att diskutera dem och inte bara hänvisa till lagstiftningen. Det är klart att lagstiftningen faller olika ut beroende på vilka normer som råder.