Kjöllers roll i borgerlighetens ideologiska projekt.

Jag har funderat lite på det här med Kjöller-affären. För den som inte är insatt så är Kjöller ev av Dn:s ledarskribenter och brukar för det mesta vara den som står för den allra mest vidriga skiten. Kjöller är också en mästare på att förfalska fakta (och anklaga andra för att göra detsamma), insinuera att folk ljuger/använder våld och så vidare och så vidare. En borgarextremist helt enkelt, en riktigt vidrig människa som inte skyr några som helst medel för att sälja in sin borgerliga världsbild.

I alla fall så kom det för ett par veckor sedan fram att Kjöller i sin bok där hen skulle granska journalisters lögner själv förfalskade fakta/hade ett mycket avslappnat förhållande till sanningen. Bland annat hävdade hen att en person inte fick hjälp med pengar för att hen ägde ett stort hus och så vidare trots att detta var ren lögn. På detta reagerade Dn i princip inte alls trots att Kjöller är en av de personer som framför tidningens politiska ”linje”, alltså är med och skriver ledarna och, får en anta, även de osignerade. Lämpligt hade varit att från tidningens sida försöka åtgärda det hela på något sätt, kanske granska Kjöllers texter lite extra, men icke.

Och grejen är att detta funkar, det funkar för borgerliga tidningar att ha et avslappnat förhållande till sanningen. För när Kjöller har skrivit sin ledare och alla har läst den så hade den världsbilden liksom planterats. Om det sedan visar sig senare att Kjöller ljugit så spelar det ingen större roll, de flesta märker nog inte ens av det. Alternativa nyhetskällor som till exempel megafonen har ingen möjlighet att försvara sig mot Kjöllers skitsnack, och så länge hen själv låtsas som att inget har skett så kommer många också att uppfatta det så. Det är så hegemoni fungerar, att kunna göa fel upprepade gånger och ändå inte få skit för det eftersom en har en såpass upphöjd position.

Men jag tror också att det finns en könsaspekt i detta. Jag tror att det är ganska bekvämt att ha en kvinna som får stå för det mesta extrema. Människor uppfattar det i regel inte som lika hotfullt, utan det blir mer en fråga om att hen gör som hen gör för att hen är kvinna. Kvinnor kan en inte lita på, kvinnor är hysteriska och så vidare och så vidare. Jag tror också att det ofta uppfattas som att Kjöller inte är lika mycket en del av Dn som de manliga ledarskribenterna, utan snarare att hen är lite inkvoterad och så vidare. Dn behöver inte stå för det Kjöller skriver riktigt lika mycket som de hade behövt stå för en manlig ledarskribents åsikter.

Det sades att det gick ett drev mot Kjöller för att hen är kvinna, och detta tror jag delvis stämmer. Kjöller förtjänar absolut all den kritik hen har fått, men det verkligt problematiska i sammanhanget är hur Dn har valt att agera. Jag tror det hade varit mycket svårare att skilja mellan personen och tidningen som helhet om det hade varit en man. Visst får även de manliga skribenterna på Dn skit, men jag upplever sällan att det är personfixerat på samma sätt. Här upplever jag det verkligen som att Kjöller som person har ställts i centrum och tidningens ansvar i det hela förminskats.

Det är jävligt bekvämt att ha någon högerextremist en kan skicka fram för att framföra sina fullkomligt genomvidriga åsikter när en själv vill legitimera sin hög med skit. Personer som Kjöller fyller en extremt viktigt funktion för borgerligheten genom att sopa mattan för alla som är lite mindre extrema än en själv är, eller som bara har förmågan att säga samma skit med lite finare ord. Kjöller normaliserar ett språkbruk, en människosyn och en verklighetsuppfattning som borgerligheten som helhet tjänar på. Det är därför Dn gärna vill ha kvar Kjöller, så hen kan fortsätta sprida sin skit från deras plattform samtidigt som de bara behöver stå bakom när det passar och i andra fall kan hänvisa till typ ”yttrandefrihet” eller något annat trams.

Borgerlig historierevisionism.

Kjöller har skrivit i Dn om Megafonen, alltså den organisation som sysslar med social upprustning i förorten. Texten inleds med den här bilden:

Bilden pryds av undertexten: Stenkastare som slänger blommor. Trovärdigt? Och redan här sätts tonen. ”Stenkastaren” på bilden är ett verk av konstnären Banksy. Hade Kjöller reagerat om någon annan organisation, som var mer vit, medelklass och innerstad, hade haft en sådan på väggen? Troligen inte.

Oviljan att ta avstånd från våldet, men samtidigt säga att man inte har någonting med det att göra, skulle kunna tolkas som att Megafonen inte riktigt representerade någon av de två parterna som striden egentligen stod emellan: varken kravallisterna eller de Husbybor som rasande tvingades åse vandaliseringen.

Megafonen har försökt förklara våldet. Nej, de har inte tagit avstånd, att ta avstånd är en meningslös gest. Däremot har de aktivt arbetat emot det genom att bedriva socialt arbete. Kjöller verkar vilja att Megafonen ska ta ställning för eller emot upploppsmakarna, men varför ska de göra det? De tar ställning för vad de uppfattar vara intresset i den områden de verkar, vilket är social upprustning och politisk representation. De inser att det ligger i deras intresse att få slut på bilbränderna, men de förstår också att metoderna för att göra detta inte sammanfaller med den strategin som samhället kör på just nu.

Rami al-Khamisi, talesman för Megafonen, menade att Svenska Bostäder borde vara tacksamt för organisationen. Då, i intervjun i augusti, påminner han om att det för 3–4 år sedan var kravaller i Husby.

Hur ska man tolka det? Som ett krasst konstaterande? Eller som ett hot? Är Megafonen en demokratisk rörelse eller en organisation som erbjuder lugn och vapenvila i utbyte mot pengar – ungefär som beskyddarverksamhet?

Här undrar jag: tror Kjöller seriöst att det är så att Megafonen har någon slags armé av unga ”upploppsmakare” som de kan släppa lös när de inte får sin vilja igenom? Det är ju bara fånigt. Om hen nu inte tror det, varför insinuerar hen att det skulle vara så? Det är klart Megafonen kan ta åt sig en del av äran för att det var lugnt i Husby under en tid, de har ju aktivt bekämpat det.

Men det störigaste med Kjöllers text är detta:

I ett av alla de tusentals tweets jag ögnat igenom är det någon som jämför Megafonens aktiviteter med hur arbetarrörelsen på bred front byggde upp Sverige. Och kanske kunde det ligga något litet, litet frö av sanning i detta. Om det inte vore för allt det där andra. Det som arbetarrörelsen inte gjorde.

Kjöller hävdar alltså att Megafonen, utöver allt bra de gör som arbetarrörelsen också gjorde, också gör något dåligt, något som arbetarrörelsen inte gjorde. Så vad var det som arbetarrörelsen inte gjorde?

Som det revolutionsromantiska språkbruket i både bild och text. Svarta knutna nävar och formuleringar som ”En enad förort kan aldrig besegras”. Som om det pågick ett krig. ”Tala är silver, kriga är guld”, skriver någon i en tweet som retweetas av Megafonen.

Detta är inget annat är ren historierevisionism. Som om arbetarrörelsen aldrig haft ett ”revolutionsromantiskt” språkbruk. Det är ju inget annat än trams!

Och jag känner igen det här någon annanstans ifrån, nämligen i hur folk talar om feminismen som rörelse. Många som arbetar emot feminismen idag målar upp en romantiserad, och givetvis falsk, bild av hur feminismen var innan. Innan hade feminismen med alla kvinnor på tåget, innan var feminismen inte alls sådär extrem utan hade rimliga krav och så vidare. Så har det såklart aldrig varit, det har aldrig funnits en feminism som uppfattats som ”rimlig” av hela samhället, aldrig funnits en feminism som inte behövs kämpa igenom sina krav, aldrig funnits en feminism som haft alla kvinnor med på tåget. Liknande gäller för arbetarrörelsen: den har aldrig varit ”snäll” i borgerlighetens ögon.

Borgare romantiserar historien för att kunna svartmåla de sociala kamper som sker idag, för att kunna säga ”en gång i tiden var kampen rimlig, idag är den extremistisk och fel”. Men dåtidens Kjöller hade såklart suttit och fördömt arbetarrörelsens retorik också, kanske hade hen jämfört med någon annan social rörelse som redan fått igenom sina krav, som hen minsann tyckte var bra och fin.