Borgerlig historierevisionism.

Kjöller har skrivit i Dn om Megafonen, alltså den organisation som sysslar med social upprustning i förorten. Texten inleds med den här bilden:

Bilden pryds av undertexten: Stenkastare som slänger blommor. Trovärdigt? Och redan här sätts tonen. ”Stenkastaren” på bilden är ett verk av konstnären Banksy. Hade Kjöller reagerat om någon annan organisation, som var mer vit, medelklass och innerstad, hade haft en sådan på väggen? Troligen inte.

Oviljan att ta avstånd från våldet, men samtidigt säga att man inte har någonting med det att göra, skulle kunna tolkas som att Megafonen inte riktigt representerade någon av de två parterna som striden egentligen stod emellan: varken kravallisterna eller de Husbybor som rasande tvingades åse vandaliseringen.

Megafonen har försökt förklara våldet. Nej, de har inte tagit avstånd, att ta avstånd är en meningslös gest. Däremot har de aktivt arbetat emot det genom att bedriva socialt arbete. Kjöller verkar vilja att Megafonen ska ta ställning för eller emot upploppsmakarna, men varför ska de göra det? De tar ställning för vad de uppfattar vara intresset i den områden de verkar, vilket är social upprustning och politisk representation. De inser att det ligger i deras intresse att få slut på bilbränderna, men de förstår också att metoderna för att göra detta inte sammanfaller med den strategin som samhället kör på just nu.

Rami al-Khamisi, talesman för Megafonen, menade att Svenska Bostäder borde vara tacksamt för organisationen. Då, i intervjun i augusti, påminner han om att det för 3–4 år sedan var kravaller i Husby.

Hur ska man tolka det? Som ett krasst konstaterande? Eller som ett hot? Är Megafonen en demokratisk rörelse eller en organisation som erbjuder lugn och vapenvila i utbyte mot pengar – ungefär som beskyddarverksamhet?

Här undrar jag: tror Kjöller seriöst att det är så att Megafonen har någon slags armé av unga ”upploppsmakare” som de kan släppa lös när de inte får sin vilja igenom? Det är ju bara fånigt. Om hen nu inte tror det, varför insinuerar hen att det skulle vara så? Det är klart Megafonen kan ta åt sig en del av äran för att det var lugnt i Husby under en tid, de har ju aktivt bekämpat det.

Men det störigaste med Kjöllers text är detta:

I ett av alla de tusentals tweets jag ögnat igenom är det någon som jämför Megafonens aktiviteter med hur arbetarrörelsen på bred front byggde upp Sverige. Och kanske kunde det ligga något litet, litet frö av sanning i detta. Om det inte vore för allt det där andra. Det som arbetarrörelsen inte gjorde.

Kjöller hävdar alltså att Megafonen, utöver allt bra de gör som arbetarrörelsen också gjorde, också gör något dåligt, något som arbetarrörelsen inte gjorde. Så vad var det som arbetarrörelsen inte gjorde?

Som det revolutionsromantiska språkbruket i både bild och text. Svarta knutna nävar och formuleringar som ”En enad förort kan aldrig besegras”. Som om det pågick ett krig. ”Tala är silver, kriga är guld”, skriver någon i en tweet som retweetas av Megafonen.

Detta är inget annat är ren historierevisionism. Som om arbetarrörelsen aldrig haft ett ”revolutionsromantiskt” språkbruk. Det är ju inget annat än trams!

Och jag känner igen det här någon annanstans ifrån, nämligen i hur folk talar om feminismen som rörelse. Många som arbetar emot feminismen idag målar upp en romantiserad, och givetvis falsk, bild av hur feminismen var innan. Innan hade feminismen med alla kvinnor på tåget, innan var feminismen inte alls sådär extrem utan hade rimliga krav och så vidare. Så har det såklart aldrig varit, det har aldrig funnits en feminism som uppfattats som ”rimlig” av hela samhället, aldrig funnits en feminism som inte behövs kämpa igenom sina krav, aldrig funnits en feminism som haft alla kvinnor med på tåget. Liknande gäller för arbetarrörelsen: den har aldrig varit ”snäll” i borgerlighetens ögon.

Borgare romantiserar historien för att kunna svartmåla de sociala kamper som sker idag, för att kunna säga ”en gång i tiden var kampen rimlig, idag är den extremistisk och fel”. Men dåtidens Kjöller hade såklart suttit och fördömt arbetarrörelsens retorik också, kanske hade hen jämfört med någon annan social rörelse som redan fått igenom sina krav, som hen minsann tyckte var bra och fin.