Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Myten om den ursprungliga feminismen.

I ljuset av min Pm om kvinnors motstånd mot kvinnlig rösträtt så vill jag ta upp en grej som jag tycker är väldigt vanlig i feministisk debatt, nämligen idén om den ursprungliga feminismen. En vanlig kritik som dyker upp mot nutida feminism är att ”extremfeministerna” har alienerat det stora flertalet kvinnor från feminismen. När detta sägs får en lätt intrycket av att det en gång i tiden funnits en feminism som stötts av alla eller i alla fall en merpart av alla kvinnor, och att feminismen sedan ”förvandlats” till att endast omfatta en liten del av alla kvinnor. Personer som säger detta hänvisar ofta till tiden då kvinnlig rösträtt var den viktigaste frågan på den feministiska agendan, och menar att detta minsann var på tiden innan feminismen blev vad den är idag. En tid då feminismen omfattade alla kvinnor, och alla kvinnor kunde ställa sig bakom det.

På detta sätt var det emellertid inte alls, utan den kvinnlig rösträtten var en fråga som merparten av den kvinnlig befolkningen hyste ett väldigt lågt intresse för, och som dessutom stötte på motstånd från kvinnligt håll. Det var liksom inte så att det var en massa kvinnor som mobiliserade sig i denna fråga från första början, utan det var en kamp som till stor del sköttes av ett fåtal kvinnor. Vid tiden för rösträttens införande hade såklart ett visst stöd mobiliserats, men det var långt ifrån någon massrörelse bland samhällets alla kvinnor. Detta är spekulationer, men en kan absolut tänka sig att det var många som tyckte att kravet på rösträtt var hade lite att göra med deras egen verklighet.

Att rösträtten sedan har kommit att bli en politisk självklarhet betyder inte att den alltid har varit det. En måste förstå olika politiska förslag i den samhällskontext de kom, kvinnlig rösträtt uppfattades på tiden det begav sig som något ganska löjligt och extremt. Vissa verkar resonera som om det politiska klimatet var precis identiskt med hur det ser ut idag, förutom att sakfrågan kvinnlig rösträtt inte hade genomdrivits än. Så var det såklart inte. Synen på kvinnor och kvinnors roll i samhället var helt annorlunda. Även de som var för kvinnlig rösträtt menade att kvinnans plats var i hemmet och så vidare.

Feminismen har såklart alltid varit en diversifierad rörelse, precis som varje politisk rörelse som någonsin existerat. Det har aldrig funnits en feministisk agenda som alla kvinnor har kunnat ställa sig bakom. Det har alltid funnits de kvinnor som ställer sig bakom det mesta som skett i feminismens namn, men som inte vill gå längre, eller de som tycker att vissa feminister är för ”extrema” och såklart de som står längst ut. I takt med att feminismen gör framsteg så uppfattas positionerna som en gång var extremistiska som mer och mer naturliga, till slut som självklarheter. En sådan fråga är den kvinnliga rösträtten.

Jag skulle säga att denna idé är en slags ideologisk fantasi; drömmen om tillbakagången till den ”sanna” feminismen, den som alla kvinnor kunde ställa sig bakom. Det tas i resonemanget för självklart att detta har varit ett stadium i historien som vi nu har passerat. I själva verket har denna feminism aldrig funnits. De enda feministiska frågor som alla (eller nästan alla) kvinnor kan ställa sig bakom är saker och ting som redan har uppnåtts, och det verkar ju som en ganska meningslös rörelse.

När jag utformar mina åsikter så spelar det ingen roll hur stor del av kvinnorna som ställer sig bakom dem. Feminism för mig är en ideologi, inte någon slags sammanslagning av vad kvinnor generellt har för åsikter i olika frågor. Det är ett teoretiskt arbete att komma underfund med vad som ligger i det kvinnliga kollektivets intresse och hur en ska komma dit. Mitt svar på frågan är jämställdhet i samhällets alla sfärer. Jag är övertygad om att kvinnor som grupp kommer tjäna på jämställdhet, men detta betyder inte att alla nödvändigtvis ställer sig bakom de konkreta åtgärder som krävs för att nå dit, i alla fall inte till en början. Det är inte så konstigt att det är så, för idéer fungerar knappast på det viset att alla plötsligt slås av en tanke, utan det är något som utvecklas och sprids långsamt i takt med samhällets utveckling. Vissa idéer får såklart inget fotfäste alls, men att en idé är ovanlig är i sig ett uselt argument för att den skulle vara felaktig. Alla idéer har varit ovanliga en gång i tiden.

Men framförallt tycker jag att folk ska sluta dilla om någon slags ursprunglig feminism som minsann hade med alla kvinnor på tåget. En sådan har aldrig funnits, utan alla framsteg som har gjorts har först varit marginaliserade ståndpunkter som vunnit mer och mer mark på grund av idogt arbete från feminister som kämpat på även då merparten av alla kvinnor varit emot dem eller bara inte brytt sig. I framtiden kommer saker och ting som idag ses som extrema att vara ideologiskt allmängods. Detta är politisk utveckling. Men aldrig någonsin kommer det att finnas en enhetlig feminism som alla kvinnor ställer sig bakom.

10 kommentarer till Myten om den ursprungliga feminismen.

  • Lo skriver:

    Tack. Alla jävla så kallade ”postfeminister” borde läsa det här. Inklusive Erik fucking Hörstadius (eller vad han heter).

  • Thomas skriver:

    En tanke som kommit upp i mitt sinne under senare år är hur samhället har förändrats under åren..
    Min farfar föddes för över hundra år sedan. Han gifte sig med en stark kvinna. Hon bestämde i stort sett allt i äktenskapet.
    Kvinnans mer offentliga sociala och politiska framträdande är det som präglat 1900-talet.
    Kvinnans väsentliga position i samhället har inte förändrats, bara uppfattas annorlunda.
    Men, självklart har det stor betydelse, men kanske inte så som vi gärna tror….
    Och där ligger det spännande.

    Vad man sett är ju att kvinnor tar allt mer plats på egen hand, vilket inte innebär mer ”makt” utan bara på ett annat sätt….
    Så debatten verkar ”sparka in redan öppna dörrar”.
    Men man måste inse att inga politiska och sociala processer stannar vid något idealt statisk läge, utan sådant rullar vidare till nya situationer och konflikter….
    Så vad kommer att hända?
    Blir klasskillnaderna inom feminismen allt djupare?
    (Ty vad bryr sig FI egentligen om gamla sömmerskor med en pension 5200kr netto?)
    Blir mannens roll enbart ”krigarens” som det ser ut som?
    Då maken/husfadern roll uppenbart försvinner?
    Hur påverkar det samhället?
    När feodala krigarsekter, typ Korsriddarordnar, blir en maktfaktor då männen inte längre har något familjeansvar att fokusera på ?
    Eller förlorar demokratin all funktion då männen lämnat politiken och samhällets sociala ansvar till kvinnan?
    Kommer kvinnorna att fortsätta att intrigera istället för att regera, som i Turkiets styrande skikt förr?
    Många frågor, då jag har två döttrar så vill jag ju gärna att framtiden skall bli ljus för dem.
    (Jag bara hittade din blog och hade skrivklåda)

    Med vänlig hälsning,

  • Angelica skriver:

    Bra inlägg! Folk tenderar att glömma bort att åsikter som en gång uppfattades som extrema idag är norm medan åsikter som idag uppfattas som extrema på samma sätt kan komma att bli norm i framtiden. Det är intressant att antifeministerna är så fruktansvärt säkra på hur biologiskt olika män och kvinnor är då många av de ”biologiska olikheterna” som ansågs vara sanning för hundra år sedan motbevisats. Till exempel det här med att kvinnor skulle vara olämpliga för politik. På samma sätt anser antifeminister idag att kvinnor ”har en naturlig fallenhet” för omvårdnad.

  • Det är så historielöst att påstå att feminismen som rörelse förr kämpat för alla kvinnor. Den amerikanska feministiska rörelsen på 1800-talet exkluderade både vit och svart arbetarklass. Liberalfeminismen har i västvärden haft en tendens till att bara fokusera på att redan ekonomiskt privilegierade kvinnor ska få det bättre, etc.

  • Visa skriver:

    Jag tror att det är precis detta som bidrar till att feminismen som rörelse tappar mark. Det finns helt enkelt ingen enlighet, alls. Mycket av jämställdhetsarbetet fastnar i metadebatter om ”vem som är mest feministisk” och andra urlöjliga frågeställningar. Det handlar alltmer om att bevisa och smutskasta inom den egna ideologin, samtidigt som mycket av den feministiska agendan har svårigheter att röta sig hos de som inte studerat på högskolan. Feminismen faller samman av argument som ”nä det där får stå för dom dära extrema! Vi ****feminister tycker såhär” Det är av samma anledning som SD vinner röster och islam ses som det allra största hotet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv