Etikett: konflikter

Om konflikter och makt i heterorelationer.

En grej som ofta tas upp som exempel på att det egentligen är kvinnor som ”bestämmer” i relationer är att kvinnan alltid får ”som hon vill” dels i hemmet och dels i öppna konflikter. En massa män kallar sina flickvänner och fruar för ”regeringen” och det finns en massa humor som bygger på att kvinnor är så satans dominanta och att männen aldrig får som de vill i relationer.

När det kommer till att få som en vill i hemmet så är en stor faktor att män tenderar att vara väldigt initiativlösa där. Jag menar, det är väl klart att den person som tar mest initiativ också får som den vill med vilken dag det ska städas och vilka gardiner det ska vara och gud vet allt. Min erfarenhet är dessutom att när en försöker få respons så brukar den vara jävligt lam, det vill säga över huvud taget inte innehålla någon feedback mer än ”okej”. Herregud, jag hade tyckt det var helt underbart om någon bara kom och bestämde vilken mat som skulle lagas och när det skulle städas och så vidare, så jävla skönt att slippa ta ansvar över hushållet!

När det kommer till öppna konflikter är det lite knepigare. Nyckeln ligger i att se vilka konflikter som uppstår och varför de uppstår.

En grundläggande ingrediens i hur patriarkatet upprätthålls i heterorelationer är det ojämna rollövertagandet. Ett rollövertagande är när en lever sig in i hur en annan person uppfattar en situation, och däribland en själv. I relationer tenderar kvinnan att göra dessa rollövertaganden oftare än vad mannen gör dem. Detta gör att kvinnan i stor grad anpassar sig utan att någon slags öppen konflikt behöver uppstå. Om mannen till exempel agerar lite surt så analyserar kvinnan själv varför och anpassar sig.

Mannen gör inte detta i samma utsträckning vilket leder till att kvinnan oftare måste ta upp det som tynger henne direkt med honom, istället för att han tyst anpassar sig efter henne.

Detta leder till att kvinnan ofta väntar med att ta upp saker om hon inte känner att de är jävligt angelägna. Då har hon kanske gått omkring och burit på det där är flera veckor och det är klart att det leder till en massa ilska. Då kanske han ”ger med sig” för att han inte orkar ta konflikten på riktigt. Hon ”får som hon vill” för att slippa gå till roten med problemet.

Ett problem med att låta en person” få som den vill” är att en fortfarande inte har erkänt den personens perspektiv på situationen! Det framgår tydligt av formuleringen att anpassningen inte handlar om att en är övertygad, utan om att en ger med sig för att en inte anser att det är en grej värd att bråka om. Det är alltså ett utmärkt sätt att både undvika konflikt men fortfarande upprätthålla sitt tolkningsföreträde och dessutom, på allt detta, framstå som den snälla och resonabla av de två parterna, istället för att vara den som skapar konflikt.

Det går inte bara att se till vem som tar upp och ”Vinner” de öppna konflikterna, utan en måste även se till vad som göra att vissa konflikter måste vara öppna och vilka konflikter som aldrig blir öppna och varför.

Om kulspel och konflikthantering.

Min lillasyster berättade igår att man inte få ha med sig spelkulor till skolan. Det leder nämligen till konflikter att elever byter kulor med varandra, någon blir kanske ledsen för att hen har bytt fel, hemska tanke!

Jag blir så jävla irriterad på överdrivet beskyddande av folk överlag, men i synnerhet barn. Barn måste får möta verkligheten också, speciellt när de är åtta år gamla. Kulspel måste visserligen inte ingå i verkligheten, men insikten om att man ger sig in i leken och således bör tåla den kan nog komma därifrån.

Jag hade en tjej i min klass som hängde i ett gäng hon var jävligt divig mot. Hon betedde sig som alltings drottning, var fittig mot sina kompisar och pratade alltid om hur snygg hon var, att hon skulle bli modell och så vidare.  Till slut så lackade hennes kompisar på henne och frös ut henne, med all rätta.

Vad gör hon då? Jo, hon snackar med sin morsa som ringer lärarna som i sin tur snackar med hennes vänner och i princip tvingar dem att umgås med henne igen, inte för att hon har skärpt sig, utan för att man inte vill ha några konflikter i klassen. Notera att detta var i sjuan, alltså då folk är tretton år gamla. När man är tretton så ska man kunna lösa konflikter som denna utan att blanda in sina föräldrar.

Jag blev faktiskt själv uppringd av hennes pappa, jag kommer inte ihåg vad jag hade gjort men det var knappast på nivån sparka och slå, eller ens kalla henne hora. Det var mer så att jag hade frågat hennes bästis hur hon pallade med sin jobbiga vän, vardagsmat med andra ord.

Jag förstår inte hur man kan göra sina barn en sån gigantisk otjänst och själv gå in och lösa alla konflikter hen hamnar i, fattar de inte att det bara förvärrar situationen sen, eftersom de aldrig får öva sig på att hantera det sociala spelet. Samma sak med kulspel: skolan ska inte bara vara en institution där du lär sig räkna och skriva, skolan är också en viktig tid rent socialt, eftersom man lär sig otroligt mycket av att bli ihopbankade med personer man inte har något för och sedan lösa konflikter som uppstår i den gruppen, alternativt lära sig att skita i att bry sig om dem som är elaka.

Fröknarna ska inte radera alla orosmoment bara för att barnen blir ledsna. Regelrätt mobbing är visserligen inte bra och ska såklart motverkas, men utfrysning, skitsnack och bråk i ens kompisgäng är något alla måste lära sig att hantera, för människor är fittor och om man alltid blir skyddad mot fittiga människor så kommer man få en jävla chock när man inte blir det längre.