Etikett: liv strömquist

Objektivisters grandiosa självbild.

Denna serie av Liv Strömquist är kul, även om jag kan bli lite matt på hur Ayn Rands privatliv alltid tas upp när hon diskuteras. Nu brukar förvisso Strömquist dissekera även den manliga personer hon kritiserats privatliv, men generellt tycker jag mig se att man oftare tar upp privatlivet i fråga om Rand än när man talar om hennes manliga ”kollegor”.

Vad som dock är sanslöst roligt är beskrivningen av plotten i Rands stora epos Och världen skälvde som har fått mången person att bli objektivist. Den lyder nämligen, enligt Strömquist, som följer:

Detta är så fantastiskt roligt av flera olika skäl. Dels så är det ju himla skoj att dessa personer allvarligt tror att det är såhär världen är beskaffad, att den liksom bärs upp av dessa personer. Visst, det skulle vara ett stort problem om alla med högre utbildning försvann men det är inte det boken verkar beskriva, utan det handlar liksom om en väldigt lite grupp personer, eliten. Kanske de 1 % som åsyftas i wallstreetprotesterna? Som om inte världen skulle klara sig utan dem. Herregud.

Men det roligaste med detta är att de personer som blivit objektivister på grund av denna bok alltså, högst troligen, identifierar sig själva med denna ”elit”. Liksom går omkring i en bild av sig själva som övermänniskor som blir neddragna av det stora smutsiga kollektivet. Och det, det är fan humor.

Jaja, man kan väl vara objektivist även om man tror sig ingå en det stora kollektivet som drar ner dessa övermänniskor, men jag tror nog att det är undantag snarare än regel.

Hyckleri och konsumentmakt.

Väldigt bra krönika om hyckleri skriven av Liv Strömquist. Jag blir alltid så arg när folk drar upp detta med hyckleri i politiska debatter. För det första är det ofta helt jävla irrelevant eftersom samhället vi lever i inte alltid skapar förutsättningarna för att leva på det sättet, för det andra är det att lägga dimridåer över verkliga argument. Som när Benke skrev den där texten i Dn om att det röda skulle rinna av kulturens fana och tyckte att alla vänsterkulturarbetare var hycklare eftersom de både var vänster och köpte Ipads. Om de hade varit konsekventa hade de inte köpt Ipads, var Benkes åsikt i frågan.

Fast om man över huvud taget inte tror på konsumentmakt som en lösning på världsproblemen, vilket tenderar att vara ett ganska liberalt sätt att se på saken, så spelar det ingen jävla roll. Jag tror inte att det är ett effektivt sätt att få Apple att sluta producera sina produkter i låglönefabriker att sluta konsumera deras produkter, jag tycker att man ska lösa problemet via lagstiftning som upprätthålls.Nu handlar jag förvisso inte från Apple i alla fall, men det har att göra med att jag tycker att deras produkter är grovt överprisade och inte med arbetsvillkoren i deras fabriker att göra. Jag försöker också hålla nere min privata konsumtion, men det är inte av miljöskäl utan för att jag tror att det gör mig lyckligare som människa.

Vad som däremot faktiskt är hyckleri på riktigt är att driva linjen att världsproblemen ska lösas genom att konsumenter bara väljer ”goda” produkter och i andra stunden köpa produkter som inte uppfyller dessa standarder. En person som å ena sidan hyllar de fria valen som alltings lösning och å andra sidan inte förmår låta sina egna fria val gå till det som är ”rätt” är ju en hycklare av stora mått.

Det liberala synsättet på konsumentmakt åskådliggör en tydlig skillnad i mål för de olika rörelserna. Liberaler tycker att det räcker med att alla konsumerar efter sitt eget samvete så att de kan vara bekväma med att just deras pengar inte går till något dåligt. Det är lite som att försvara rådande politik med att alla faktiskt fått vara med och rösta om den och att man får rösta på vad man vill. Kampen för bättre arbetsvillkor handlar emellertid inte om privata personers rätt att konsumera samvetsenligt, det handlar om arbetarnas rätt att få en skälig lön och schyssta arbetsförhållanden. Att konsumera samvetsenligt är världens enklaste sak, desto svårare är det att faktiskt förbättra villkoren för de personer som producerar en stor del av alla prylar i världen.

Konsumentmakt som koncept kräver ju att en majoritet av de som köper saker är intresserade av att ta reda på mer om företagen och köpa ”rätt” produkter. Jag är ledsen Benke, men jag tror inte på den lösningen. Jag vill se lagliga hinder mot att behandla människor som skit, inte att allt ansvar ska läggas på konsumenternas personliga moral. För så länge det finns folk som du, som faktiskt inte bryr sig om hur den som göra dina prylar mår eller vad de har för effekt på miljön, så kommer konsumentmakt helt enkelt inte fungera.

Kåtsug i blick.

Alltså herregud, att denna recensent har skrivit att Liv Strömquist har ”kåtsug i blick” på sin författarbild i sin bok Ja till Liv är ju bara för mycket. Speciellt när bilden ser ut såhär:

Alltså herregud. Om det där är ett ”kåtsug” då borde ju fan hälften av alla kvinnor spärras in för våldtäktsprovokation! Är det kanske den blygsamma mängden smink som skapar intrycket?

Läs för övrigt Hannahs roliga inlägg om saken.

Kärlek.

Precis när jag höll på att göra slut med min pojkvän, vilket vare en process som varade någon månad, så läste jag Liv Strömquists bok Prins Charles känsla. Det är ett fantastiskt seriealbum som handlar om kärlek, kärnfamiljen och relationer. I den boken tar Liv upp ett perspektiv på kärlek som jag aldrig har haft förut, nämligen kärlek som en religion. Hon menar att en kärleksrealtion är en en liten minireligion, där man åtrår och ”tillber” den andra parten.

I samhället så lovordas kärlek dag ut och dag in. Tusentals låtar skrivs om kärlek, tusentals filmer handlar bara om kärlek, tusentals böcker också. Det som lovordas väldigt ofta är den blinda förälskelsen, när hjärtat börjar slå snabbare och man snubblar på orden. Eller de där relationerna när man är allt, precis allt, för varandra. Eller kanske den där kärleken som är jobbig och slitsam men ack så underbar då den fungerar, då men försonas efter ett gräl eller lovar varandra att aldrig aldrig gör slut. Den där kärleken som är smärtsam och passionerad. Eller så handlar det om sökandet och längtandet med kärlek som det hägrande målet.

Och det är ju inte så konstigt, för vem vill skriva sånger om de där förhållandena som är välfungerande och balanserade. Där man tar hand om varandra, myser framför tv:n på helgerna, har ganska bra sex men kanske inte precis hela tiden och smågrälar lite om vem som ska diska. Det finns ingen spänning eller dramatik, bara en ganska mysig vardagslunk. Ett förhållande som ger en tid att vara med vänner, jobba och vara för sig själv.

Många, inklusive jag själv, skapar dramatik kring förhållanden just för att inte trilla in i den där vardagslunken. För den där kärleken, den känner man för det mesta extra starkt när den har utmanats. När man har haft ett gräl, när man har återförenats efter att ha varit ifrån varandra länge eller när man har varit i valet och kvalet kring om man ska fortsätta vara tillsammans. När man får säga att man älskar den andra och känna att det verkligen betyder något. När man lovar varandra att det inte ska hända igen. Det är i själva återförenandet, återgången till det normala, som kärleken känns som starkast. Troligen för att man verkligen förstår hur mycket man uppskattar det man har när det håller på att glida ifrån en.

Jag undrar ofta varför jag inte bara vågade lita på att jag var älskad, varför jag hela tiden ville ha det bekräftat. Gång på gång startade jag gräl över skitsaker, utmanade vår relation för att jag ville bli bekräftad. Men detta skapade i längden bara ännu mer osäkerhet, för jag visste ju ändå någonstans att jag gjorde fel. Det var först när jag visste säkert att det var över som jag kunde luta mig tillbaka och njuta av den tid vi hade kvar. Jag hoppas att jag i min nästa eventuella relation kommer att vara säker nog för att inte behöva att min partner ständigt bekräftar mig. Att jag ska kunna luta mig tillbaka och veta att jag är älskad, eller i alla fall tänka att det inte spelar sådär jättestor roll om jag inte är det.

Rent dramaturgiskt finns det såklart något väldigt lockande i extremerna, men jag skulle önska att man kunde prata lite mer om de där förhållandena som mest bara är helt okej. Eller de där förhållandena där man tycker jävligt mycket om varandra men kanske inte är sådär upp över öronen förälskade hela tiden. Eller de där förhållandena där man skulle göra jävligt mycket för varandra, men kanske inte dö. Helt enkelt alla dessa förhållanden som är en trygghet i vardagen, en varm famn att vila i, men inte hela ens värld.

Idag finns det en stor polarisering i hur människor ser på kärlek. Det finns de som ”inte tror på kärlek” och de som tycker att kärlek är det bästa som finns. Ingen annan känsla är så mytomspunnen, även om det kan kännas minst lika starkt och vara minst lika livsomvälvande. Det finns en stor mytbildning till kärlek, många idéer om hur det ska kännas och vara. Mycket idéer om vad som är rätt och fel.

Det finns en enorm osäkerhet kring kärlek; är jag verkligen kär/älskar hen verkligen mig/är hen fortfarande kär i mig/är jag fortfarande kär?” frågar sig många istället för att bara vara med personer de gillar på ett sätt de uppskattar utan att hela tiden analysera umgänget utan och innan. Det tror jag beror på att vi har så många idéer om kärlek i vår kultur att vi ständigt jämför med dem istället för att lyssna på oss själva. Vi försöker ständigt analysera våra känslor och våra relationer efter hur det ska vara, och om det inte känns så där omstörtande underbart som man har hört att det ska göra då vill man genast bryta upp och gå vidare eller skapa nya känslor genom att skapa ny dramatik.

Om vi slutade måla upp bilden av kärlek som något av nödvändighet smärtsamt men samtidigt det underbaraste i hela världen. Om vi kunde säga såhär: ”kärlek är trevligt när det funkar, men man kan leva utan det också”. Om vi kunde tänka att en kärleksrelation är som vilken relation som helst; trevlig när den fungerar för närhet till andra människor är trevligt, men inte något som har en magisk förmåga att fylla annars meningslösa liv med mening för mer än ett litet tag. Då skulle vi kanske kunna vara mer avslappnade när det kommer till kärlek. Då skulle man kanske kunna säga: ”nej, du är inte mitt allt, jag skulle inte dö för dig och jag är inte säker på att jag vill vara hela mitt liv med dig. Men du är en person jag tycker om, som jag vill vara med och som jag vill vara nära”. För egentligen så borde det räcka som skäl för att vara med en annan människa.

Jag och Emanuel, min första pojkvän som jag var tillsammans med under 2,5 år. Vi gjorde slut för tre månader sedan.

Detta var alltså första av tio rubriker om kärlek, sex och relationer. Skriv gärna ditt eget inlägg på ämnet om länka till blogginlägget i en kommentar.

Prins Charles känsla.

Jag har ju skrivit en hel del om monogami och tvåsamhetsnormen här på sista tiden, och skulle vilja tipsa om en formidabel bok i ämnet; Liv Strömquists nya seriealbum Prins Charles känsla.

Det är ett himla bra seriealbum som handlar om kärlek, kort och gott. Det handlar om kvinnor som blir misshandlade i relationer, det handlar om tvåsamhetnormen och monogami och personlighetsstörningar som uppstår hos barn som lever i väldigt heteronormativa familjer.

Liv Strömquist redogör för olika studier och rapporter som skrivits på ämnet på ett bra och lättfattligt sätt. Den som är intresserad av att utmana sitt perspektiv på kärlek bör läsa denna.