konsumentmakt – Fanny Åström

En liten sammanfattning kanske man ska säga.

Har fått mitt första erbjudande om att hålla en reklamtävling här i bloggen från… ett vitvaruföretag? Happ. Tänk om någon rolig tidning, något bokbolag eller liknande ville höra av sig istället.

Vidare så vill jag säga: tack! Tack för allt snällt ni skriver. Det värmer verkligen och får mig att vilja fortsätta skriva även fast jag kan vara dålig på att visa uppskattning. Men det betyder verkligen mycket för mig att bli uppskattad för det jag själv tycker är roligt och tycker jag är bra på.

Annars så vill jag tipsa om tre saker:

Denna text om konsumentmakt. Väldigt sant, påståendet att vi inte har råd men konsumentmakt. Jag tycker även att ni ska lyssna på denna krönika på samma ämne av Ola Söderholm på tankesmedjan. Himla roligt och träffsäkert. Konsumentmakt är fan skit.
Denna text om priset för att inte kallas surfitta och hur kvinnor alltid tvingas bete sig på ett visst sätt för att undvika ”friktion” i mötet med män. Påminner om en vidrig företeelse i all sin enkelhet. Jag kan säga som så att mitt val är att stå upp för mig själv och min rätt till min kropp, oavsett vad folk kallar mig.
Och så denna text att Trollhare om mytbildningar kring aspergers syndrom. Väldigt viktigt med förståelse kring detta.

För övrigt är en rolig hashtag att följa på twitter #manriot som någon stackars manlig liberal kände sig nödgad att dra igång för att det är så jobbigt att vara en ”vanlig snubbe”. Tyvärr fick det inte det genomslag han hoppades. Män är kanske inte så förtryckta trots allt? Eller så är de så förtryckta att de inte ens vågar uttrycka sig.

Och ja, jag vet att det finns saker som är jobbigt för män som grupp också men jag tyckte bara att det var så roligt att absolut ingen tog detta på allvar. Plus att väldigt mycket av det som anges som exempel på mansförtryck faktiskt är hysteriskt roligt.

Hyckleri och konsumentmakt.

Väldigt bra krönika om hyckleri skriven av Liv Strömquist. Jag blir alltid så arg när folk drar upp detta med hyckleri i politiska debatter. För det första är det ofta helt jävla irrelevant eftersom samhället vi lever i inte alltid skapar förutsättningarna för att leva på det sättet, för det andra är det att lägga dimridåer över verkliga argument. Som när Benke skrev den där texten i Dn om att det röda skulle rinna av kulturens fana och tyckte att alla vänsterkulturarbetare var hycklare eftersom de både var vänster och köpte Ipads. Om de hade varit konsekventa hade de inte köpt Ipads, var Benkes åsikt i frågan.

Fast om man över huvud taget inte tror på konsumentmakt som en lösning på världsproblemen, vilket tenderar att vara ett ganska liberalt sätt att se på saken, så spelar det ingen jävla roll. Jag tror inte att det är ett effektivt sätt att få Apple att sluta producera sina produkter i låglönefabriker att sluta konsumera deras produkter, jag tycker att man ska lösa problemet via lagstiftning som upprätthålls.Nu handlar jag förvisso inte från Apple i alla fall, men det har att göra med att jag tycker att deras produkter är grovt överprisade och inte med arbetsvillkoren i deras fabriker att göra. Jag försöker också hålla nere min privata konsumtion, men det är inte av miljöskäl utan för att jag tror att det gör mig lyckligare som människa.

Vad som däremot faktiskt är hyckleri på riktigt är att driva linjen att världsproblemen ska lösas genom att konsumenter bara väljer ”goda” produkter och i andra stunden köpa produkter som inte uppfyller dessa standarder. En person som å ena sidan hyllar de fria valen som alltings lösning och å andra sidan inte förmår låta sina egna fria val gå till det som är ”rätt” är ju en hycklare av stora mått.

Det liberala synsättet på konsumentmakt åskådliggör en tydlig skillnad i mål för de olika rörelserna. Liberaler tycker att det räcker med att alla konsumerar efter sitt eget samvete så att de kan vara bekväma med att just deras pengar inte går till något dåligt. Det är lite som att försvara rådande politik med att alla faktiskt fått vara med och rösta om den och att man får rösta på vad man vill. Kampen för bättre arbetsvillkor handlar emellertid inte om privata personers rätt att konsumera samvetsenligt, det handlar om arbetarnas rätt att få en skälig lön och schyssta arbetsförhållanden. Att konsumera samvetsenligt är världens enklaste sak, desto svårare är det att faktiskt förbättra villkoren för de personer som producerar en stor del av alla prylar i världen.

Konsumentmakt som koncept kräver ju att en majoritet av de som köper saker är intresserade av att ta reda på mer om företagen och köpa ”rätt” produkter. Jag är ledsen Benke, men jag tror inte på den lösningen. Jag vill se lagliga hinder mot att behandla människor som skit, inte att allt ansvar ska läggas på konsumenternas personliga moral. För så länge det finns folk som du, som faktiskt inte bryr sig om hur den som göra dina prylar mår eller vad de har för effekt på miljön, så kommer konsumentmakt helt enkelt inte fungera.

Företag kan faktiskt också ta ansvar.

Efter mitt inlägg om Gillettes efterblivna reklamkampanj så fick jag den här kommentaren:

Du är medveten om att Gilette säljer rakhyvlar? De förutsätter så klart att man tänker raka benen. Detta var det dummaste jag läst på länge.

Jag är givetvis medveten om att Gillette säljer rakhyvlar och att det därmed givetvis ligger i deras intresse att få det att verka som ett behov att raka benen. Jag har aldrig ifrågasatt Gillettes syfte med sin kampanj över huvud taget. Jag påpekade att jag tycker att det är ganska märkligt att de använder ordet ”naturligt” eftersom det faktiskt är ren lögn, vilket inte platsar i reklamkampanjer. Då fick jag detta som svar (jag har ändrat första meningen lite för att göra den mer begriplig, ni kan gå tillbaks och kolla originalet):

Du hänger bara upp dig på ordet naturlig. Det finns en efterfrågan på rakhyvlar > företag säljer och marknadsför.
Dessutom är det ju inget konstigt att Gilette faktiskt vill att fler och fler skall raka benen då de tjänar på det, därav marknadsföring. Sedan kan man ju sitta och tjura för att man själv inte vill att fler och fler skall raka benen, men det gör ju inte att företaget har gjort något fel. Man får väl som konsument helt enkelt välja bort det företagets produkter och, om man är väldigt ambitiös, kampanja för håriga ben och utnyttja friheten att uttrycka sin åsikt i vårt, tack och lov, fria samhälle.
Men det här inlägget klagar framförallt på företagets marknadsföring, vilket känns ganska snedvridet.

Varför är det snedvridet att klaga på hur ett företag marknadsför sig? Det är ju otroligt rimligt tycker jag. Företag skapar ju ideal i sina reklamer och därmed är det hemskt relevant att kritisera dem. Företag har inte större rätt att uttrycka sig för att de tjänar pengar på det, och jag kan kritisera vilka ideal ett företag sprider på samma sätt som jag kan kritisera en kolumnist eller vilken jävla person som helst.

Jag blir så trött på det där ”men du fattar väl varför de gör så” som kommer så fort man kritiserar företag. Klart jag fattar varför, på samma sätt som jag fattar vilka mekanismer som ligger bakom mobbning. Men bara för att det finns en förklaring betyder inte det att det är bra eller rätt eller ens acceptabelt. Det handlar ju egentligen bara om att vilja dumförklara mig och därmed ogiltigförklara kritiken.

Det är tydligen relevant att påpeka att vi lever i ”ett fritt samhälle”. För det första är jag ganska säker på att Gillettes kampanj skulle kunna bli fälld av RO eftersom den är sexistisk. Tydligen så vore en mer rimlig motreaktion från min sida att bedriva en kampanj för håriga ben, men det intressanta här är ju hur företag tvingar på barn idéer om att de måste raka benen. Och jag har faktiskt full ”rätt” att uttrycka den åsikten också, för yttrandefriheten inkluderar också rätten att kritisera andras yttranden.

Och så denna eviga konsumentmakt. Jag använder Gillette för deras rakhyvlar är faktiskt bäst. Deras produkt är överlägsen, men deras reklam är sunkig. Jag tänker inte uppmuntra till bojkott av Gillette, men jag vill att de ska sluta sprida sina snedvridna budskap och det är det som är hela meningen med min kritik. Jag kritiserar inte Gillettes rakhyvlar, utan deras sunkiga kampanj. Och företag kan faktiskt ta ansvar över de budskap de sprider, företag består av människor och är inte mekaniska marknadstillfredsställare, som vissa verkar tro.

Grattis Blondinbella.

Blondinbella är arg. Hon är arg för att Ann Charlott Altstadt har skrivit en text om ”den blåsta generationen”. Blondinbella berättar att vår generation minsann inte alls är blåst, anledningen till det minskade politiska engagemanget är, enligt henne, att vi inte har ett behov av att samlas utan kan förändra på våra egna villkor via våra egna kanaler.

Vilka är då dessa kanaler? Tydligen diverse sociala medier. Och vad är detta engagemang? Det verkar bestå i att dissa företag som inte levererat bra produkter. Såhär beskriver Blondinbella hur vår generation är den mest kritiska generationen någonsin:

Vi har blivit vana med att kunna skicka en tweet till ett företag på twitter om vi har en fråga eller är missnöjda. Och är det något som inte stämmer så hamnar det på folks bloggar och företaget sågas direkt.

Grattis Blondinbella! Du har precis lyckats bevisa att Ann Charlott Altstadt hade helt jävla rätt, eftersom du uppenbarligen inte ser något annat i begreppet samhällskritik än att hänga ut företag vars produkt inte har varit till din belåtenhet. Jag kallar inte detta samhällskritik, det låter mer som konsumentupplysning i mina öron, om ens det. Att Blondinbella liknar det vid politiskt engagemang är ju bara skrattretande.

Det Blondinbella vägrar fatta är att företag kan göra fel på andra sätt än att sälja en produkt som slutkonsumenten inte gillar. Företag kan anställa folk på sjukt dåliga villkor, företag kan utarma naturresurser och göra en massa andra saker som slutkonsumenten inte märker. Men om ingen med konsumentmakt, alltså pengar, bryr sig så bör det i Blondinbellas värld inte spelar någon roll.

Blondinbella tycker väl att konsumentmakten är den enda värda makten och att resten bara är blaj. Vem bryr sig om hur många liv man förstör så länge någon entreprenörsslyngen vill köpa ens produkt. Alla osäkra anställda måste väl helt enkelt göra sig mer konkurrenskraftiga så att de kan förtjäna Blondinbellas sympati och därmed också få hennes att förvalta sin konsumentmakt annorlunda. Vem bryr som om låga löner och osäkra anställningar när man trots allt fick en god kladdkaka på café Mocco.

Konsumentmakt är inte allt.

OLIKA förlag har startat någon slags upprop mot de här barntidningarna som Egmont släppt.

Genast tycker Viktor Barth-kron (som jag annars brukar hålla med i det mesta) att de istället ska använda sig av ”konsumentmakt” och strunta i att köpa tidningarna. Förvisso kan det ju verka dumt att köpa tidningar vars innehåll man inte sympatiserar med men enbart konsumentmakt är verkligen inte lösningen på alla problem.

Han talar också om tryckfriheten och antyder därmed att någon har sagt att dessa tidningar ska förbjudas. Det är klart att ingen kan lagstifta mot dessa tidningar, det är inte heller så jag har uppfattat uppropets syfte. Det är dock ändå relevant att göra sin röst hörd och opponera sig mot saker man ställer sig emot, oavsett som det sker i politiken eller på den fria marknaden. Dessa listor ska skickas till Egmont, inte till lagstiftarna eller de som ger ut presstöd (jag hoppas verkligen inte att pressstödet går till sån här skit, btw), alltså finns det absolut inget yttrandefrihetsproblem i detta.

Ingen skulle väl börja snacka om konsumentmakt istället för protest om ett företag utnyttjade barnarbetare? Klart man använder konsumentmakt också, men inte enbart. Då fattar alla att det är okej att sätta press på förtaget utöver att inte handla där. Typ genom att ställa dem till svars, låta dem försöka förklara sig och framförallt försöka engagera andra till att inte handla där. Informationskampanjer är ju någon slags nödvändighet för att konsumentmakt över huvud taget ska ha någon verkan, för hela konceptet bygger på att folk vet vad de konsumerar.

Hur lite man än vill det så har företag makt och då kan de även ta ett ansvar. En grundförutsättning är att företag vill gå med vinst, men trots detta så kan man ta avstånd från oetiska produkter och arbetsmetoder, även som företagsledning. Och det kan man försöka få folk att göra, till exempel genom upprop.

Att tycka att det enda sättet som folket kan påverka företagen på är genom att välja ett köpa eller inte köpa deras produkt är som att tycka att man bara kan påverka politiken en gång var fjärde år, i vallokalen. Men för att man ska kunna tala om riktigt konsumentmakt så måste arbetet sträcka sig utöver valet att köpa eller inte köpa, man kan till exempel försöka få andra konsumenter att inte köpa produkten, sätta press på företagsledningen att förklara sitt initiativ och hoppas på att dem tar sitt förnuft till fånga.

Jag vägrar acceptera att den enda makt jag har är de pengar jag kan konsumera, eller den röst jag kan lägga var fjärde år. Man kan ha mer inflytande än så och det är utrymme man måste roffa åt sig, för det är såklart skitbekvämt för företag om ingen opponerar sig mot deras verksamhet.