Etikett: extremism

Bär extremiststämpeln med stolthet.

Ibland säger människor såhär: ”feminism/antirasism/kommunism/whatever är inte extremism, det är bara rimligt” och då tänker jag att de flesta rimliga åsikter är just extremism i ett jävligt orimligt samhälle.

Vad är extremism? Extremism definieras utifrån det som för tillfället utgör den politiska mittlinjen. I förhållande till den politiska mitten idag så är det till exempel extremism att tycka att alla människor är lika mycket värda och ska behandlas därefter, eller att tycka att det här samhället som bygger på mäns dominans över kvinnor, vitas dominans över rasifierade, kapitalisters dominans över arbetare och så vidare bör förändras i grunden.

Extremism betyder varken mer eller mindre än så. Det säger ingenting om vad som är ”rätt” eller ”fel”, det säger bara något om hur en står i förhållande till det allmänna politiska läget. I ett samhälle som är i grunden ojämlikt och bygger på dominans och exploatering så blir det helt enkelt extremism att tycka att dominans och exploatering är en dålig grej.

Ibland försöker människor som tillskrivs epitetet ”extremist” göra en grej av att de inte utgör något hot utan att de i själva verket är snälla och söta. Sanningen är dock att om en är konsekvent i att ha dessa åsikter så är en ett hot. Att ha dessa åsikter blir helt enkelt ett hot mot det etablerade ”samhället”, vilket är helt i sin ordning då detta ”samhälle” bygger på motsatsen. Om en i en sådan kontext inte utgör något hot så innebär det egentligen bara att en accepterar de grundläggande strukturerna i detta samhälle, det vill säga dominans, förtryck och exploatering.

Därför; bär extremiststämpeln med stolthet. I ett samhälle som bygger på de här grejerna så är det en jävligt rimlig grej att vara extremist. Argumentera inte för att du ska ”accepteras” i samhället med dina åsikter som ju är genuint samhällsfarliga i den betydelsen att de ifrågasätter grunden för samhället i sin nuvarande utformning. I den här kontexten är den enda rimliga positionen en kan inta just en extremistisk sådan.

Det är inte extremism att vilja kunna vara ute på kvällen utan att bli misshandlad.

Jag vill dela med mig av denna nyhet från Nätverket linje 17, som jag hoppas att ni hjälper till att sprida:

En kvinna misshandlades av nazister under en joggingtur på Nytorpsgärde under lördagen. All kärlek och styrka till vår syster och hennes familj Vi behöver hjälpas åt att hålla våra områden trygga för alla människor. Att organisera och gå natt/kvällsvandringar är något vi alla kan göra där vi bor. Gå gärna tillsammans, ta med dig något att skrapa lyktstolpar med, fördela gärna kvällarna så att folk är ute så mycket som möjligt! Var försiktig och ha gärna en plan för hur olika tänkbara situationer ska hanteras.
Gatorna tillhör oss alla,
när nazisterna och rasisterna är borta vilar vi!

Detta är alltså samma nätverk som anordnade den stora demonstrationen i Kärrtorp för några veckor sedan, med anledning av att deras demonstration blivit attackerad av nazister en vecka tidigare. Den demonstrationen samlade 18 000 personer som tydligt tog ställning mot nazism, men nazisterna fortsätter att klottra ner linje 17 med hakkors och tydligen också trakassera de som bor där. Uppenbarligen tas detta inte på allvar eftersom det får fortgå utan att till exempel polisen tar till några åtgärder emot det (mig veterligen i alla fall, de verkar inte direkt göra en stor sak av det).

Inte heller från regeringen har det hörts något uttalande om det hela, förutom Reinfeldts svada om att det inte utgör ett problem efter om ”tredje part” inte drabbas, som om de som engagerar sig politiskt i dessa frågor, de barn som var med på demonstrationen som attackerades, de gymnasieelever som tvingas se sin skola nedklottrad med hakkors eller de som känner rädsla inför att röra sig i det offentliga rummet, var värda att ta hänsyn till.

Problemet anses, som alltid, vara att ”vänsterextremister” försvarar rätten till staden, alla människors lika värde och så vidare, inte att det uppenbarligen finns människor som går in för att göra det offentliga rummet osäkert, trakassera de som befinner sig där och ta sig ensamrätt till det.

Jag tycker inte att det är extremism att vilja kunna vara ute på kvällen utan att bli misshandlad av nazister eller att vilja slippa se sitt område nedklottrat av hatsymboler. Det handlar om att kunna känna sig trygg, att ha lika rätt till det offentliga rummet som andra, och detta äventyras av detta fåtal personer som sprider skräck.

Splittring inom vänstern.

Jag tycker att ni ska läsa den här texten på sverige.pk om hur polisen försöker så split mellan ”onda” och ”goda” krafter inom antirasismen. De ”goda” krafterna är, föga förvånande, de som polisen anser vara bekväma att ha att göra med.

Överraskande nog börjar polisen varna för en helt annan grupp som väntas komma. ”Förortskids” kallar han dem. ”Om man ser till vilka artister som ska spela förstår ni kanske vad jag menar. Det är mycket hiphop som attraherar de här kidsen”. Tydligen finns uppgifter om ungdomar “utifrån” som vill “bränna bilar och sånt”. Polisen är noggrann med att understryka att det inte rör sig om några meningsmotståndare, utan bråkstakar som attraheras av hiphop och våld.

Detta är något som görs hela tiden mot vänsteraktivister. Statsmakten och borgerligheten försöker dela upp oss i två läger, de ”goda” och de ”onda”. De försöker inbilla oss att om de ”goda” hjälper till borgerligheten med att bekämpa de ”onda” så kommer vi kanske kanske att kunna få inflytande. De försöker inbilla oss att problemet är internt, att det inte ligger hos dem. De försöker ta en utifrånposition och typ ”coacha” oss till revolutionen. De försöker få oss att tro att vi på något sätt delar samma politiska mål, att vi kommer kunna samarbeta, bara vi ”mognar” och gör oss av med bråkmakarna.

Det är viktigt att inte glömma: borgarna är inte på vår sida, och de kommer aldrig att vara det.  Vi kan inte låta dem dela upp oss i grupper, splittra vår kamp och vända oss emot varandra. I så fall kommer vi aldrig att lyckas.

Efter händelser som demonstrationen i Kärrtorp så kan det ofta höras ett segerrop från delar av vänstern, ett som går ut på att det minsann inte alls dök upp några ”extremister”. Jag ber er att lägga av med detta, för det är dessa ”extremister” som har fört kampen medan ni har stått och kollat på i en herrans massa år. Dessa ”extremister” närvarade såklart även idag, men det märktes inte eftersom de inte var tvungna att försvara sig, vilket de har varit många andra tillfällen då ni inte har behagat dyka upp. Att inbilla sig att detta var någon slags ”god” demonstration, till skillnad från andra demonstrationer som ”extremister” sysslar med, är att köpa maktens retorik med hull och hår. Om en börjar snacka om ”kokovänstern” eller ”våldsvänstern” som en reellt existerande och problematisk grupp som en önskar distansera sig ifrån så bidrar en till den här utvecklingen.

I en rörelse kan inte alla hålla med varandra alltid, men det behöver inte innebära att en går omkring och snackar skit om varandra offentligt eller ”tar avstånd” så fort tillfälle bjuds.  Det leder bara till splittring, och det är precis vad borgarna vill.

Extremism.

Extremism. En grej som typ alla kan enas om i den liberala demokratins förlovande land är att det är hemskt med extremister. Det används generellt i synonym med någon svartklädd våldsverkare som kastar sten på polisen och förstör allt som är vackert och heligt.

Så vad betyder egentligen extremism? Egentligen har det ingen annan innebörd än att en är långt ifrån mitten. I ett politiskt klimat där fler och fler partier kryper mot mitten så blir såklart alltfler positioner extremistiska. I ett politiska klimat som kryper åt höger så blir såklart vänstern alltmer extremistisk. Idag ses det ju fan som extremism att vara emot vinster i välfärden eller att vilja höja skatterna, vad säger det om hur det politiska klimatet har förändrats de senaste åren?

Min poäng är alltså att det inte duger att motivera sitt ställningstagande till olika rörelser utifrån hur de står i förhållande till den politiska mitten eftersom denna mitt alltid förändras och att det inte finns något som säger att det skulle var den rimliga positionen att inneha. En måste gräva djupare i frågan och upptäcka argument som en kan använda emot dessa rörelser specifikt, inte bara avfärda allt som rör sig utanför ett visst spann som extremism.

Ett stort problem är att extremism så tydligt kopplas samman med att inte ”acceptera demokratins spelregler”. Alltså: alla som underkänner det system vi har idag som legitimt uppfattas som extremistiska. Det spelar ingen roll hur en vill att samhället ska se ut i slutänden och vilka ens argument för detta är, det handlar mer om vilka påverkanskanaler en väljer. De som inte tror på den representativa demokratin som system och därför väljer andra påverkanskanaler anses vara extremist oavsett. Detta är ett stort problem eftersom det absorberar all kritik mot det politiska systemet vi lever i idag. När en uttrycker en åsikt får en höra att en ska ”använda de påverkanskanaler som finns” och när en klagar på de påverkanskanaler som finns får en höra att en inte ”respekterar demokratin”. Nå, du kan ta din jävla demokrati och köra upp i röven.

Ett annat stort problem är att åsikter ofta bedöms efter hur extrema de är, alltså hur långt ifrån mitten de är, och inte efter deras egentliga innehåll. Ett bra exempel på detta är feminism och maskulinism. Vissa vill mena att dessa båda ståndpunkter är lika extrema eftersom de befinner sig lika långt ifrån den mittpunkt som personen vill betrakta som neutral: att kämpa för jämställdhet för båda könen. Vad personen inte tänker på är att verkligheten ser ut på ett visst sätt och i förhållande till detta utformar vi vår ideologi.

Det en måste se till när en bedömer feminismen respektive maskulinismen är inte vilket uttalat mål rörelserna har, vilket ju är samma, utan vilken verklighetsbeskrivning rörelserna grundar sina metoder på. Vilken är den mest rimliga tolkningen av världen som den ser ut? Att vi lever i ett patriarkat, ett matriarkat eller ett samhälle där kvinnor och män förtrycks lika mycket? Vad jag tycker i frågan borde vara ganska uppenbart. Min poäng är inte att ni ska ta ställning för detsamma som jag gör utan att en inte bara kan bedöma en rörelse utifrån dess uttalade målsättning utan utifrån dess verklighetsbeskrivning.

Vidare så finns det såklart ett stort problem i hur måttstocken väljs, vad som definieras som mitten är nämligen aldrig en neutral bedömning utan påverkas såklart av personens egna ställningstaganden. Det som uppfattas som ideologiskt neutralt tenderar att vara det som hamnar ganska nära ens egna åsikter, medan det mesta framstår som oneutralt för den som har en annan ideologisk skärva. Saker som kanske uppfattas som rena sakpåståenden av en uppfattas som ideologiskt trams av en annan. Ett skitbra exempel på detta är hur vi uppfattar olika påståenden om människans natur: en feminist uppfattar en biologists påståenden om att kvinnor är mer omhändertagande än män som något som är sprunget ur en patriarkal ideologi, medan biologisten såklart uppfattar det som neutral fakta på vilken hen sedan formar sin ideologi.

Nå, detta med feminism var mest ett pedagogiskt exempel för att tydligt förklara min poäng. Ett annat fenomen som är mycket vanligare och minst lika illa är när människor klumpar ihop höger- och vänsterextremism i samma fack utan att blinka. Högern och vänstern är enligt dessa personer samma skrot och korn, bara det att de råkat välja olika ideologier. Ibland pekas det på att båda grupperna är beredda att ta till våld i vissa sammanhang eller inte ”respekterar demokratins spelregler” som det så vackert heter. Att de samhällen som de båda grupperna vill införa är varandras totala motsatser och att den ideologiska grunden är helt annorlunda spelar inte dessa kritiker någon roll.

Ibland tas intressant nog även förhållningssättet till den egna ideologin upp som bevis på att olika grupper är extremistiska. Något som ofta brukar tas upp är huruvida personen ser sin ideologi som ”den enda sanningen” och är ”villig att lyssna på andra” eller inte. Här brukar människor som tror på liberal demokrati köra med att de minsann vill att andra människors åsikter ska få komma fram, eftersom de är för rösträtt, yttrandefrihet och så vidare och så vidare. Faktum är dock att dessa personer är minst lika dogmatiska i fråga om sin ideologi, eftersom en bärande del i den är just själva formen för politiken, i det här fallet den liberala demokratin, eftersom de inte accepterar någon som är emot den. Formen för politiken är också en ideologisk fråga, eftersom det utgör själva grunden för hur beslut fattas i samhället.

Jag tycker såklart att en får vara för liberal demokrati om en vill men då ska en förstå att även detta är ideologi, på precis samma sätt som mitt ställningstagande emot den är det. Vad spelar det mig för roll att jag har tilldelats ett litet spelrum inom den parlamentariska demokratin, om jag inte tror på själva formen? Jag ser det helt enkelt inte som ett legitimt system för fattande av politiska beslut.

Den som vill övertyga mig om att dagens politiska styre är legitimt får nog göra sig lite mer besvär än att säga att folk faktiskt har röstat för det. Jag vill veta vad det är som gör systemet legitimt i grunden, vad är det som gör detta till det bästa sättet att fatta beslut på, oavsett vilket parti som råkar sitta vid makten? Systemet inrättades ju under ojämlika former, och dessa ojämlikheter lever fortfarande kvar, vad är det som gör att det trots detta är legitimt?

Och jaja, du kan väl avvisa mig som extremist om du vill men faktum kvarstår att det är en brutalt dålig grund att avfärda någons ideologi på. Och gör du det är du väl fan lika mycket extremist själv, bara det att din extremism råkar stämma överens med rådande samhälle.

Vägra kallas extremist.

På senaste tiden har det diskuterats mycket om extremism i den svenska politiska debatten. Jag tycker att ämnet är intressant eftersom jag själv radikaliserat otroligt mycket på sista tiden. Jag vet inte om jag skulle kalla mig extremist, men jag har definitivt fått större förståelse och dragelse åt politiska perspektiv jag innan avfärdat som extremistiska.

Väldigt ofta när man diskuterar extremism så klumpar folk ihop alla extremister i samma hög. Eller tja, ”alla” är väl att överdriva, ”skatt är stöld”-liberaler brukar komma undan, men nazism/nationalism/rasism och vänsterextremism brukar få hamna i samma fåra, vilket bland annat resulterar i att vissa inte tycks kunna tala om främlingsfientlighet och nazism utan att nämna kommunism.

”Extremist” är ett ord med en väldigt negativ klang men betyder egentligen bara att man har åsikter som står långt från den nuvarande politiska mittenfåran. Mittenfåran är som känt inte statisk, utan ändras alltid, och står idag betydligt mycket längre åt höger än vad den gjort innan. Jag som socialist hoppas ju såklart att den ska röra sig mot vänster och det skulle innebära att de vänsteralternativ som idag ses som extremistiska troligen skulle komma att bli mer accepterade.

Visst finns det extremism som är idiotisk, och alla politiska perspektiv tenderar ju att urarta om man drar dem för långt och inte kan ta in andra idéer. Men att avfärda alla politiska idéer som ligger för långt från mittenfåran, som idag är någon slags borgerlig nymoralism, som dåliga just för att de är extrema är bara konstigt. Idéer måste bemötas för vad de är.

Vidare så finns det en idé om att extremism alltid eller i alla fall mycket ofta innefattar våld. Till exempel då Allt Åt Alla var på tapeten så sades det att de är vänsterextremister, vilket liksom satte bilden av våldsamma personer med svartmålade ansikten som kastade sten på rikemansvillor. Visst kan det finnas våld inom extremistiska rörelser men bara för att man har extrema åsikter är man inte för våldsanvändning. Om detta och det ovan skriver Jonathan Wiksten väldigt bra här.

När människor kritiserar rasism så brukar det sägas att partier som till exempel Sd är extremistisk. Detta är en usel kritik, eftersom man bygger antagandet att något är dåligt på att det anses extremt och avvikande. Avvikandet i sig gör inte något dåligt, det säger bara att det strider mot rådande diskurs. Om nu Sd och deras åsikter normaliseras, vilket redan har skett till viss grad, så kommer de inte längre att anses vara extrema. Då faller det argumentet helt och hållet. Man måste gå direkt på kärnan; åsikterna, människosynen och politiken. Att avfärda något som extremism är alltså fel både för att det hindrar vettiga idéer från att komma fram i debatten och för att det kan bli en felfokusering i en kritik mot en företeelse som hindrar en att komma på andra argument.

Jag ser användandet av begreppet extremism som motargument som ett sätt att upprätthålla status quo genom att bara låta åsikter som ligger väldigt nära mittenfåran att uttryckas. Idag så har alla partier kommit närmare varandra i en mängd olika åsikter vilket gör att svängrummet för vilka åsikter man kan uttrycka utan att framstå som extremist blivit allt mindre. Att vara tillväxtkritisk kan till exempel uppfattas som ett extremistisk uttalande., något som i min mening är väldigt konstigt.

Att vägra använda och ifrågasätta ordet extremist är ett sätt att säga att man vill bli bemött utifrån sina åsikter och argument som sådana, inte utifrån var de ligger i förhållande till rådande konsensus. Jag tycker att alla ska ifrågasätta detta ord, fundera på vad det betyder och hur det används.

Mer om detta kan läsas hos extremisten Isak Gerson.

Det är skillnad på några extremister som sitter och skriver arga bloggposter till att flera tusen personer går ut och uttrycker sitt missnöje med våld.

Johan Lundberg beskriver hur man legitimerar det vänsterextrema våldet som pågår i Storbrittanien med att det företräder folkets vilja och att det är ett tecken på ett orättvist samhälle med stor klassklyftor. Han menar att man inte ska skylla våldet på David Camerons politik, utan betrakta det på samma sätt som men betraktar Breiviks terrorism.

Givetvis är jag en aning partisk eftersom jag anser att Breivik hade fel och att vänstern i Storbrittanien har rätt. Men det är dessutom en jävla skillnad på att flera tusen människor går ut med budskapet att det här samhället inte har plats för dem, och på att en person (visserligen med ideologisk uppbackning från andra men fortfarande en person) går och skjuter ihjäl en massa ungdomar för att utrota nästa generations socialister. Massiv folklig resning och terrorism är helt enkelt inte samma sak, och jag tycker att det är en smula ohederligt att hävda det. Jag skulle inte tycka att det var ett uttryck för folkets vilja om en vänsterextremist drog till MUF:s sommarläger och sköt ungdomar. Verkligen inte.

Jag tycker inte att våld är rätt. Men när folk tar till våld kan man inte lösa det genom att gång på gång upprepa hur fel det är, man måste lösa det genom att förändra samhället. Utbrett missnöje med samhällsordningen kommer aldrig att kunna slås ner med fler poliser, förr eller senare måste grunden till missnöjet bort. David Cameron försöker få bort det genom att censurera facebook och stänga av twitter, jag anser att det är precis lika fel som att försöka mota bort högerextremismen genom att stänga av högerextrema forum.

Om man ska ägna sig åt politik måste man lyssna på folket. Inte bara en gång var fjärde år när de röstar, man måste kunna förmå lyssna på folket året om, och även på dem som inte ingår i ens primära väljargrupp. Om frustrationen över rådande samhällssystem är såhär stor så måste man ta det till sig. På samma sätt tycker jag att man ska försöka förstå varför ett parti som Sd har fått genomslag och göra något åt det. Inte genom att genomföra deras politik, men genom att försöka förstå varför olika kulturer skapar ilska hos folk. Troligen beror det på att något inte fungerar.

För det finns en gräns när något går från att vara några extremister som sitter och skriver arga anonyma bloggposter till att flera tusen personer går ut och uttrycker sitt missnöje med våld.

Jag hade verkligen verkligen inte haft något emot att alla fördomsfulla spekulationer hade fått löpa fritt ett tag för att sedan med ett slag slås till marken.

Detta är verkligen ingen kritik mot den norska polisens agerande, för de har verkligen gjort helt rätt i sak när de stoppade alla spekulationer om extremistisk islamism genom att direkt gå ut och säga att gärningsmannen var etniskt norsk. Men satan vad skönt det hade varit om man hade kunnat vänta med att delge den informationen ett dygn eller så, så att alla efterblivna islamofober hade fått spekulera röven av sig innan det kom fram att den här killen faktiskt inte hade något med islam att göra alls.

På bara några timmar han ju väldigt många människor visa färg genom att antyda att det skulle röra sig om extremistisk islamism. Så tänk om det hade fått fortsätta lite till, om det hade skapats en debatt om vad man ska göra åt detta islamistiska våld. Det hade med sådan otrolig slagkraft och effektivitet visat på vad som är fel i människors attityder.

Jag hade verkligen verkligen inte haft något emot att alla fördomsfulla spekulationer hade fått löpa fritt ett tag för att sedan med ett slag slås till marken. För nu kan vissa komma undan med att de inte tänkte så, men vi vet väl alla att det var precis vad de gjorde.