diskutera – Fanny Åström

Diskutera med en feminist?

Eftersom det tycks förekomma en del osäkerhet i frågan om hur det är rimligt att bete sig i diskussioner med offentliga feminister som till exempel mig själv så har jag skrivit en guide till hur jag önskar att en agerar om en vill diskutera med en feminist. Vissa tycker säkert annorlunda än jag, men detta är vad jag vill att en håller sig till om en vill ha något slags utbyte. Som alltid gäller att efterlevande av dessa punkter inte garanterar att en beter sig rimligt. Lägg gärna till något om ni har!

Kräv inte svar eller deltagande. Ingen är skyldig att ”ta debatten” med dig. Försök inte kräva eller muta dig till svar. Bara för att någon är feminist så innebär inte det att hen i varje sammanhang är någon slags ambassadör för Feminismen. Det är något en själv får välja och respons är något en gör sig förtjänt av, ingenting en har rätt till. Detta är det mest grundläggande i alla slags diskussioner en går in i; det är något som måste ske frivilligt för båda parter och inget någon ska pressas till. Var därför ödmjuk och se det som ett privilegium om någon vill förklara, inte som en skyldighet någon har gentemot dig.
Agera inte som att personen du pratar med är okunnig. Få gillar att bli bemötta som barn som måste uppfostras. Gör inte detta. Agera som om din motståndare är en jämlike, även om ni kanske har olika kunskap och liknande. Få gillar att diskutera med någon som inte behandlar dem som en jämlike, det är inte kul att bli förminskad. Dessutom agerar en inte så om en är intresserad av att faktiskt få kunskap i frågan och ta till sig, utan det är ett sätt att härska, vilket knappast kan kallas för ”diskussion”.
Kom inte med oombedda tips. Om du pratar med en feminist och själv inte har koll så är det nog inte läge att tips hen om hur hen ska bedriva sin kamp. Om du har tankar på ämnet, lägg fram dem på ett ödmjukt sätt, inte som om du Vet Bäst. Det gör du nämligen inte.
Gör inte det hela till en rättegång. Det är orimligt att förvänta sig att någon ska kunna redogöra i detalj för ett såpass stort tankesystem som feminismen och kunna ”bevisa” varje utsaga. Nöj dig med vad du får. En diskussion är inte någon rättegång, det är ett utbyte. Om du intresserar dig kan du söka information på egen hand, det är ingen människas skyldighet att ha precis all information i ett ämne tillgänglig.
Agera inte som om personen ska vara glad över att få prata med dig eller få en chans att ”övertyga” dig. Om du tar kontakt med en person för att diskutera är det du som är mest intresserad av utbytet, agera därefter. Ingen är skyldig att prata med dig och du är förmodligen ingen gudagåva till personen ifråga. Agera inte som om personen har fått Värsta Chansen nu när du intresserar dig för hens åsikter. Det är skitdrygt. Du är inte viktigare än någon annan människa så agera inte som om du vore det. Om du gör anspråk på en annan människas tid och engagemang så var ödmjuk inför detta, ta det inte för givet att människan ska ge dig den tiden bara för att du råkar vara överordnad på något vis. Det är en ynnest att någon tar sig tid att förklara saker för dig.
Agera inte som om du kommer med helt ny information när du säger uppenbara saker. Innan du utbrister ”men manshat är ju FEL”, fundera såhär; är detta verkligen ett helt unikt argument? Kan det vara så att personen hört detta innan? Givetvis kan en framföra samma argument flera gånger, men med ödmjukhet. Att agera som om du kommit på Något Helt Nytt Och Unikt när det är samma svada som en hör en miljon gånger innan är drygt som fan, så gör inte det.
Behandla inte personen som din frågelåda eller en representant för alla feminister/ickemän. Om du diskuterar feminism med en feminist, agera inte som om den personen är företrädare för Feminismen eller Ickemän I Allmänhet. En feminist är en person med en feministisk analys, men det finns en massa olika sätt att vara feminist på som går emot varandra, fokuserar på olika saker och så vidare. Feminister tycker inte sällan helt motsatt i viktiga frågor, till exempel rörande porr och prostitution. Fråga inte ”vad tycker feminister om X”, fråga ”vad tycker du om X”. Det finns väldigt mycket information en kan söka upp på egen hand, så gör gärna det om du är intresserad. Om du undrar något om feminism generellt, försök hitta information själv först och främst.
Utkräv inte ansvar för vad andra feminister tycker. Detta hänger ihop med frågan ovan. Även en feminist är en individ, och tycker precis som ickefeminister olika om saker. Säg inte ”men jag träffade en feminist/ickeman som tyckte såhär”. Det är inte så att alla feminister har något slags möte en gång om året då vi bestämmer vad som är okej att tycka och tänka så agera inte som om det vore så.

Hur nedskärningarna påverkar min utbildning.

Just nu läser jag alltså statskunskap, vilket ingår i samhällsvetenskapliga ämnen. Som ni kanske vet så har samhällsvetenskapen stått inför stora nedskärningar på senaste tiden, och jag tänker berätta lite om hur det har påverkat min utbildning.

När en läser statskunskap, och samhällsvetenskap generellt får en anta, så har en både föreläsningar och seminarium. Ofta har vi ett upplägg där vi har några föreläsningar i början av veckan, sedan ett par lediga dagar då vi kan läsa in kurslitteraturen och sedan har vi seminarium där vi ska diskutera ett antal frågor som relaterar till kurslittearturen. Seminarierna är dels en del av examinationen, men också ett sätt att lära sig saker och få djupare förståelse för det en läser. Att diskutera texter med varandra under handledning av en utbildad statsvetare gör såklart att en kan räta ut en massa frågetecken, få nya perspektiv och så vidare, på ett sätt en inte kan få på föreläsningarna.

Föreläsningarna är ofta ganska matiga och det finns inte mycket tid för frågor och diskussion, så seminarierna är väldigt viktiga för att få informationen att sjunka in ordentligt.

På min utbildning har de emellertid, på grund av nedskärningar, behövt dra ner på seminarietiden markant. På förra kursen i politisk teori som mer eller mindre kretsar kring diskussion så hade vi en seminarietimme i veckan, vilket alltså med akademisk kvart motsvarar 45 minuter. I denna kurs har vi bara två seminarier på hela kursen, varav ett är ett Pm-seminarium där vi alltså bara kommer att opponera på våra egna texter, och inte diskutera kursinnehållet.

Både min seminarielärare och min huvudsakliga föreläsare på denna kurs har sagt att detta är alldeles för lite egentligen och att det påverkar kvaliteten på utbildningen mycket. Och det kan jag verkligen tänka mig, för jag har uppfattat seminarierna som väldigt effektiva när det kommer till att lära sig saker.

Det som känns så jävla onödigt med det här är att det knappast kan vara särskilt kostsamt att få in några fler seminarietimmar.Det som krävs är ju i princip bara tillgängliga seminarielärare. I förhållande till Sveriges ekonomi så lär detta vara struntsummor, så även i förhållande till var undervisning i naturvetenskapliga ämnen som ju kräver labutrustning och så vidare kostar.

Men kvaliteten på utbildningen blir verkligen lidande på grund av detta, och det är så jävla dumt när en tänker på att såväl samhället som eleverna investerar en massa i utbildningen. Så mycket för kunskapsnationen Sverige.

Faran med moralrelativism.

Emanuel berättade om en asfräsch grej som hände på internet. Reddit är en hemsida där människor delar med sig av och kommenterar länkar. Man kan skapa olika subreddits där bara specifika ämnen avhandlas, som feminism eller ateism eller internethumor.

Tydligen så finns det en subreddit för män som slår kvinnor. De delar med sig av videos som föreställer kvinnomisshandel etc. Jag har själv inte varit inne där, men Emanuel hade det. Han trodde dock att det rörde sig om troll.

Detta är såklart vidrigt i sig men det kommer alltid att finnas människor som går helt utanför gränsen. Vad som däremot är skrämmande på riktigt är hur många som intar attityden att detta är ”samma sak” som att ha en subreddit för till exempel knark och att man därför inte kan avlägsna det hela. Knark är ju också olagligt liksom, och vem säger att kvinnomisshandel är mer fel? Tydligen var det många som hade intagit denna ståndpunkt.

Detta är riktigt skrämmande tycker jag. Hur kan man ens jämföra narkotika med att slå en annan människa? Båda sakerna är olagliga och potentiellt en fara för samhället, ja, men det är för helvete inte ens jämförbara grejer.

”Varför då?” kanske någon undrar. Jamen för helvete, alla personer med normal förmåga till empati fattar väl att det inte är samma sak. Det är bara sådana där jävla moralrelativister som låtsas att de inte begriper. Fan vad trött jag blir på den typen av människor som verkligen måste sätta sig på tvären precis hela tiden med sina världsfrånvända invändningar.

Herregud, jag blir galen.

Såhär bedrövad var Emanuel när han berättade om den här saken.

Jag och alla människor som är emot Sd är fan också en del av ”vanligt folk”.

Vad jag hatar mest med diverse Sd-sympatisörer är att de alltid ska göra sken av att representera ”vanligt folk”. I den mån ”vanligt folk” betyder bittra, av systemet ”missgynnade” (dvs avskedade pga att deras bransch inte längre var lönsam), fördomsfulla och demokratiskt omedvetna människor så har de absolut helt rätt. Jag skulle dock snarare definiera vanligt folk som det som en majoritet av den svenska befolkningen står för och allt jag vet om matematik säger att 5,7 % INTE är en majoritet eller ens i närheten av en sådan.

Många av de som höjer sina röster mot Sd är verkligen vanligt folk. Människor som bor i nån lägenhet i en förort, jobbar på sjukhus eller på restaurang, var medelmåttiga i skolan och har en medelmåttig lön, har drömmar och visioner som folk har mest, kanske går till kyrkan nån söndag och sätter sina barn i scouterna. Vad är detta, om inte ”vanligt folk”?

Jag är också ”vanligt folk”. Jag bor i en villa i förorten, gick på en helt vanliga skola, har medelmåttiga betyg, extrajobbar lite som barnvakt. Min morsa jobbar som arbetsterapeut, min pappa är arkitekt, min lillebror går på elgymnasium och min lillasyster har fått gå om ett år på sexårs. Mina föräldrar har visserligen inte ont om pengar, men vi är knappast rika. Vi brukar göra köttfärssås eller fläskpannkaka till middag, vi sitter och äter den och pratar om dagen som varit, som alla jävla familjer gör.

Jag eller min familj representerar på intet sätt någon jävla ”elit”. Vi är däremot helt vanliga människor. Ändå är vi emot främlingsfientlighet, emot Sd. Detta är enligt mig på grund av att vi bryr oss om politik, sätter oss in i frågor, diskuterar med varandra. Det är väl inget uttryck för elitism, att bry sig om det samhälle man lever i är inte att vara pk-elit, det är att göra sin jävla plikt som röstberättigad medborgare.

Jag hatar att vissa grupper i samhället, som rasisterna och de konservativa, har lagt beslag på rätten att vara ”vanligt folk”. Har bestämt att de representerar ”vanliga människor”. Kristdemokraterna har till och med varumärkesskyddat sin slogan ”verklighetens folk”, vilket jag tycker symboliserar det hela ganska bra. Vissa tycker till och med att det är skämmigt att kalla sig själva ”vanliga” eftersom det är så jävla förknippat med trångsynthet i politiken.

Jag är i alla fall en vanlig jävla människa och jag står, tillsammans med en massa andra vanliga jävla människor, emot Sd och deras politik. Jag tycker om kebab, turkaffärer, hasch och turbaner, men jag tycker inte om trångsynthet som stöd av argumentet att det skulle vara jag, min familj, mina vänner och ovänners röst ni för. För så är det fan inte.

Det är inte odemokratiskt att mobba ett politiskt parti.

Det är knappast nån hemlighet att typ alla i Sverige driver en gedigen hatkampanj mot SD vilket är jättefjantigt och dessutom kontraproduktivt både när det gäller att hålla SD ur riksdagen och lösa det faktiska problemet, det vill säga vår urusla integrationspolitik.

Men när folk börjar tjata om att det är odemokratiskt att göra så blir jag fan konfunderad. På vilket sätt är det odemokratiskt att uttrycka sin åsikt emot något. Visst, alla ska ha rätt att ta plats i det politiska samtalet, så även SD, och så även SD:s kritiker. SD har väldigt många kritiker och därför blir det närmast mobbing, men man får fan ”mobba” politiska partier, det finns ingen ”rätt” att inte få sina åsikter dissade åt höger och vänster.

Jag tror den absolut sämsta strategin är att försöka tysta ner SD, det är dels ”oschysst” och kanske till och med odemokratiskt politiskt spel, eftersom alla andra partier som har lika bra utsikter inför valet får komma till tals, dessutom tror jag helt klart på att trollen spricker i solen. Men att kritisera, diskutera och uppmana folk till att inte rösta på ett speciellt parti kan aldrig vara odemokratiskt, det enda som kan vara odemokratiskt är att inte ens släppa in dem i debatten.

Det finns inga universallagar gällande otrohet.

Ofta hör jag folk som diskuterar huruvida det man gjorde i helgen var otrohet eller ej. Folk sitter och stöter och blöter i oändlighet: är det verkligen otrohet om jag inte njöt av det, eller borde jag berätta om det trots att vi inte gick ”hela vägen” och så vidare. Det är också ett vanligt inslag i tjejtidningar att man har något reportage om vad otrohet ”egentligen” är. Min inställning är att om man ens behöver diskutera frågan så borde man berätta för sin partner. Nu kan man visserligen ha en partner som är dum i huvudet och som ser minsta fika med en killkompis som otrohet, men då har man ett annat problem: det vill säga varför man från första början är ihop med en person som göra anspråk på att styra hela ens privatliv. Men att sitta och försöka rättfärdiga sitt handlande inom normerna för vad otrohet ”egentligen är” är ju faktiskt bara efterblivet och ett tecken på att man missat det mest grundläggande inom relationer: det vill säga lyhördhet och ärlighet gentemot sin partner.

När man har en relation med någon så fungerar det inte att sätta upp strikta regler för varenda liten sak. Ett förhållande måste alltid först och främst bygga på att man litar på, har respekt för och kan känna in sin partner och vad som är okej och inte okej att göra.

Därför kan jag bli så irriterad på folk som ska hålla på och definiera otrohet hit och dit. Den allmänna otrohetsnormen säger att sex är otrohet, men resten har många olika åsikter om, vissa tycker att kyssar och smek är okej, vissa tycker att det är okej att sexchatta eller porrsurfa, andra inte och så vidare. Detta är något man måste komma fram till tillsammans med sin partner, inget som är skrivet i någon slags universallag gällande förhållanden. Faktum är att det verkligen inte är någon självklarhet att det är otrohet att till exempel porrsurfa, det är ett jävligt vanligt inslag i många människor liv, men fortfarande så blir folk förfärade och förvånade över att de upptäckt att deras pojkvänner kollat på porr. Ve och fasa!

Om man nu prompt ska ha strikta regler rörande otrohet så borde man ju i alla fall diskutera dem med sin partner innan. Det är inget som bara borde göras när man bestämmer sig för att markant avvika från vad man i samhället anser vara otrohet, utan något som borde diskuteras vilka som än ingår i relationen. Dessutom borde man inte sitta och försöka berättiga saker man egentligen vet är fel genom att omdefiniera ”riktig” otrohet. Man behöver ju knappast vara otrogen för att bete sig oschysst i en relation, så jag skulle önska att detta handlade lite mindre om att dra en strikt linje mellan trohet och otrohet och lite mer om att komma fram till vad man tycker känns okej att göra oavsett vad man vill kalla det.