När jag skrev det här inlägget om att positionera sig emot modebloggare så kom jag på att vissa kanske kan tycka att jag kastar sten i glashus i och med det jag skrev om Mogis knapprage.
Mogi frågar sig varför denna kvinna inte bara kan vara stolt över att hon är sosse eller vänsterpartist eller vad hon nu är. Det är av följande anledning: kvinnan kanske helt enkelt är jävligt emot nya moderaterna och inte så mycket för något annat. Hon hatar nya moderaterna mer än hon älskar det parti hon nu röstar på.
Det var vad jag skrev. Detta var lustigt nog ett av svaren:
Poängen är att kvinnan kunde ha varit positiv och haft ett S eller V på sin pin, de visar hennes åsikter mer än tydligt utan att kränka(ja, jag anser också att det till en viss grad är kränkande) någon och visa hat och omogenhet!!
Jag tycker att det är konstigt att folk inte förstår att politik kan handla minst lika mycket om att fördömma som att höja upp. Att jag är emot alliansen handlar inte om att jag är så jävla mycket sosse att jag tror att världen skulle vara en perfekt plats om de tog över makten, det handlar om att jag tycker att alliansens politik och retorik är fel i sig.
Resonemanget verkar vila på att man inte har rätt att klaga om det inte finns något bättre, dessutom måste detta ”bättre” finnas på partipolitisk nivå och inte som en ide eller en rörelse utanför det parlamentariska.
Man sa vara positiv och höja upp det man tycker är bra. Men jag är för helvete inte positiv och jag tycker inte att varken vänsterpartiet eller socialdemokraterna är särskilt bra, jag tycker mest bara att högern är otroligt jävla dålig. Och det måste man väl få uttrycka?
Tydligen så ska alla bara forma sina åsikter efter vad de tycka är ”bra” och sedan upphöja det. Moderater och socialdemokrater ska träffas och så ska de säga: ”jaha, du är sosse/moderat? Så trevligt att du har hittat en politik du gillar! Själv tror jag på något annat, men nu tycker vi olika i samförstånd”. Vilken blomstrande politisk debatt vi skulle ha!
Detta, mina damer och herrar, är inget annat än ett åsiktsklimat som främst syftar till att upprätthålla status quo, en politisk debatt utan vassa kanter så att ingen lättkränkt moderat kan skära sig på dem. Politik kan inte bara innehålla positiv upphöjande av saker och ting, det måste finnas kritik också. det måste finnas ett utrymme att säga: ”jag har ingen bättre lösning, men jag finner mig inte i detta” och skapa nya idéer utifrån missnöjet snarare än att man redan tillhandahåller perfekta lösningar.
