Etikett: muslim

Den Andra Kvinnan.

Ni kanske har märkt av uttrycket Den Andra/e när jag skriver både på twitter och i bloggen. Det handlar om att definiera någon annan som är helt olik en själv som det verkliga problemet. Detta är något människor gör hela tiden. Typ: det är muslimerna som är de verkliga kvinnoförtryckarna, underklassmän som är de verkliga rasisterna och så vidare. Det handlar om att täcka över och bortförklara sin egen del i förtrycket genom att definiera något annat som mycket värre, som den verkliga källan till problemet.

Jag tycker att det här har en intressant parallell i hur västerländska kvinnor ofta ser på framförallt muslimska kvinnor. Ofta så ska till exempel förtrycket i att bära slöja dryftas, medan det ses som hotfullt att ta upp att även rakning och sminkning är resultat av förtryckande strukturer. Den västerländska kvinnan som ägnar sig åt skönhet antas vara kapabel att göra sina egna val, medan kvinnan som bär slöja antas vara förtryckt.

Båda slöjan och sminkandet är delvis resultatet av patriarkala strukturer, men i det ena fenomenet antas individen ha mycket mer eget val än i det andra. Den västerländska kvinnan antas kunna komma till insikt om det patriarkala i hennes vanor och sedan välja själv, medan den muslimska kvinnan inte tillmäts samma kraft att själv kunna definiera sin egen situation och medvetet agera utifrån den. Om en muslimsk kvinna säger att hon själv valt att bära slöja så misstros hon, den västerländska kvinnan som kallar benrakningen hennes eget val hyllas till skyarna för sin ”utvecklade feministiska analys”.

Här finns också Den Andra, nämligen Den Andra Kvinnan. Den kvinna som är förtryckt ”på riktigt”, till skillnad från västerländska kvinnor som visserligen är lite förtryckta men inte riktigt så förtryckta som Den Andra Kvinnan är.

Genom att utmåla Den Andra Kvinnan som den verkligt förtryckta så slipper en se hur en själv också agerar efter patriarkala strukturer. Att falla för förtrycket i det västerländska samhället, där kvinnan ska sminka sig, raka sig och så vidare för att behaga blir okej för att Den Andra Kvinnan lägger sig ännu mer platt för förtrycket.

Kvinnoförtrycket finns överallt, i alla samhällen. Däremot är det alltid bekvämt att låtsas att den är Den Andra som står för det, både för den som förtrycker och den som är förtryckt. Idén om Den Andra använder vi för att slippa rannsaka oss själva, för att kunna gå omkring och reproducera en förtryckande ordning och samtidigt se oss själva som upplysta kämpar emot förtryck.

Kalla det vid dess rätta namn.

Om det hade varit en muslimsk man istället för någon, visserligen galen, helylleamerikan som gjort detta så hade det kallats terrorism. Vad annars? En enskild extremist som dödar folk för att nå politisk förändring, uppmanad till det av en ”profet”. Om syftet är att sätta skräck i civilbefolkningen vette fan, men det är i alla fall det som är resultatet, inte sant?

Man kan ju fråga sig om de handlingar som begås av muslimer får terrorstämpel lite väl snabbt, eller om de handlingar som begås av vita får det alltför sällan. Idag är tyvärr terrorism synonymt med religion och framförallt Islam, trots att bara ett fåtal av de terrordåd som begick i Europa förra året hade något att göra med Islam. Terrorism behöver emellertid inte ha något alls med religion att göra, många terrorbrott begås till exempel av miljöaktivister. Men det är ändå inte det vi talar om när vi talar om terror.

Allt blir så mycket obehagligare när man sätter stämpeln ”terrorism” på det. Då får man bilden av stora nätverk, nån bister man i turban och helskägg som mumlar om Allah och pekar med hela handen och delegerar order till sina underhuggare, som så gärna dör för sig sak. En enorm rörelse med massa människor som bara står på kö för att offra livet för gud. Och framförallt: den är blind.

Men terrorn är inte blind, den har ett mycket specifikt mål i det att man vill nå politisk förändring, kosta vad det kosta vill. Jag skulle önska att man kallade allt vid dess rätta namn och om vi ska utgå från hur man använder ordet terrorism idag så borde detta helt klart gå in i definitionen.

Det är skillnad på att tro och att gå till kyrkan lite när man känner för det.

Jag diskuterade invandring med en polare för några dagar sedan och kom till huruvida starkt religiösa homosexuella kunde tänkas fly från diverse länder där de på grund av att deras religion är den rådande inte kan utleva sin sexualitet. Min tes var att man som starkt troende homosexuell knappast kommer vara villig att erkänna detta varken för sig själv eller andra, medan hon tyckte att man känner sånt oavsett övriga värderingar hos en själv.

Om jag hade trott, alltså verkligen trott, alltså verkligen varit övertygad om att verkligheten förelåg på det sättet att man som utövande homosexuell blir bestraffad för all evighet i livet efter detta och att det dessutom är ett tecken på ren och skär ondska så skulle jag ha stora problem med att erkänna min läggning för mig själv.

I religionsdebbaten finns en tendens att förneka sambandet mellan religion och terrordåd, könsstympning och andra hemskheter. Man påstår att religionen missbrukas av onda människor för att de ska kunna utföra onda handlingar. Problemet här tror jag är att folk inte inser vad det egentligen är att tro. Om man verkligen tror någonting så är man ju per definition övertygad om att det föreligger på ett visst sätt, således så är man som kristen bokstavstrogen övertygad om att man kommer brinna i helvetet om man har begär till sin nästas åsna , då det är det som står i bibeln och det ju är bibeln man tror på.

Vad folk missar är att Koranen eller bibeln för den bokstavstrogne är ett substitut för verkligheten, de tror verkligen att det som står där är hundra procent sant, på samma sätt (om inte mer) som du tror på de senaste forskningsrönen eller att ett plus ett är två. Och i Koranen så står det faktiskt att man ska föra heligt krig mot det som angriper religionen, vilket bland annat kan tolkas som en person som gör en rondellhund föreställande Muhammed, sharialagstiftning säger verkligen att det är rätt att döda den som går från islam till annan religion eller ateism, det står även att den som dör för att skydda islam kommer hamna i himlen med ca 70 oskulder, man får även ta med ca 17 nära vänner/släktingar som man väljer själv(jag är inte exakt säker på antalen, men det var nog där nånstans), jag tror även att koranen uttrycker sig starkt emot homosexualitet men jag vet inte exakt vad den säger.

Det är liksom det som står och om man upphöjer den boken till absolut sanning och den högsta av alla sanningar så kommer det ju automatiskt ur det att man följer det som står där i sitt dagliga liv. Om du faktiskt på allvar tror att du komme brinna i helvetet om du inte bekämpar din homosexualitet så tror jag inte att det spelar någon roll att du ”innerst inne” är det, för helvetet är nog ganska skrämmande, om du faktiskt tror att du och de 17 personer du bryr dig mest om har en säkrad plats i det eviga himmelriket om du spränger world trade center i luften så spelar det nog ingen roll hur skrämmande döden är, du gör det ändå.

Här i Sverige så är religion för många något man plockar upp när det känns bra, man går kanske i kyrkan på söndagar för att få lite andlighet eller hämtar styrka ur bibeln då och då, men man täcker inte sitt hår för att inte väcka begär och man stenar inte homosexuella. Det är ett rimligt och sekulärt förhållningssätt till religion, men då måste man också ha i åtanke att Sverige är ett sekulärt land. Utövande av religion ser inte likadant ut i alla andra länder eller på alla platser ens i Sverige.

Poängen är att religion säkert kan vara ett bra inslag i individers liv om den tillämpas vettigt och med måtta, men om man verkligen tror att världens förhåller sig enligt guds egna ord som står i bibeln eller Koranen eller vilken helig skrift man nu hänger sig till så leder det oundvikligen till att man handlar på sätt som skadar andra människor, speciellt om ett helt samhälle bygger på en helig skrift. Därför så borde man debattera och kritisera religion i högre utsträckning är man gör. Men framförallt borde man ladda ordet ”troende” med vad det faktiskt innebär: att man tillskriver en urgammal text med okänd upphovsman absolut sanningsvärde, att man upphöjer vad som skulle kunna vara vilket pladder som helst till den högsta av alla sanningar. Och då spelar det nog ingen roll om man egentligen vill stoppa kuken i andra mäns rövhål.