Eftermiddagsreflektioner.

  1. Fan alltså, att vi lever i ett samhälle där det betraktas som en ”grej” att Stephen Hawking har sagt att det inte finns ett liv efter detta. Det måste vara den absolut största ickenyhet som världen skådat på ett jävligt bra tag.
  2. Fint att oppositionen har förmått samarbeta kring fas3. Snart kommer säkert någon att tycka att detta är fel eftersom SD har varit med i det hela. Jag tänkte mig en debattartikel från någon jävla KD-politiker med rubriken Är ett främlingsfientligt Sverige ett värt pris att betala för att folk ska få sitta och slöa och ändå få pengar eller liknande. Ursäkta mig, men det känns extremt irrelevant vilka som samarbetar så länge politiken som förs är vettig.
  3. Mycket bra att någon tagit sitt förnuft till fånga och omhändertagit den stackars misshandlade 8-åringen. Nu väntar jag bara på att det ska uppstå en massiv folkrörelse i USA för föräldrars rätt att ge deras barn framgång och lycka i livet och att staten aldrig någonsin ska lägga sig i detta. Vad som är skadligt är ju trots allt något subjektiv.

Tack för info Birro.

När vi nu ändå är inne på skön kristen moral så tyckte Marcus Birro uppenbarligen att det var en bra idé att åter stiga fram i ljuset och skriva ytterliggare en pinsam, högst subjektiv och fördömmande krönika. Den handlar om hur fegt och fel det är att kritisera religion och hur vackert det är att tro på gud.

Människor som lever sina liv utan något heligt missar flera dimensioner av tillvaron. Det är en helt och hållet magisk värld där döden inte är det slutgiltiga mörkret, där trygghet är på riktigt, där samtalet med Gud är en kärleksrelation genom livet, där trösten finns bara en liten bit bort, precis där ljuset bryts.
Människor utan känsla för helighet kommer en dag upptäcka att livet planas ut, att tillvaron går ner för landning på en enda grå åker av värkande vardag. Det finns mysterium som inte går att lösa, men som lättar på förlåten och skänker dig lugna drömmar alla stormiga nätter.

Det finns en saga som väntar på att bli läst, men slarvar man bort sitt liv på världsliga ting, på fyllor, plast och cynism, så missar man den där sagan. Mysteriet förblir olöst. Sagan blir aldrig läst.
Utan helighet kommer dina tårar aldrig sluta rinna. Om du envisas med att trampa på allt heligt, och blundar för miraklet, kommer du aldrig hitta källan till de där tårarna. Din kran kommer stå öppen tills allt ditt ljus har runnit ut och du sitter ensam, yr och full av mörker och vind.
När du hånskrattar åt min tro eller min svaghet är jag inte längre där. Jag är där trösten är.

Jamen synd för dig att det enda som kan skänka ditt liv mening är tron på något högst irrationellt och totalt obevisbart. Synd att du inte bara kan finna mening i livet som det är.

Vissa religiösa verkar leva i tron att den enda vägen till ”helighet” är tron på gud. Jag har svårt att begripa vad den här idén kommer ifrån. Inget ont om religion i sig (för den här gången). Jag kan bara bli så jävla irriterad på de som verkar tro att de har hittat den enda och sanna vägen till lycka och att alla vi andra bara lever små futtiga obetydliga jordeliv och inte tror eller kämpar för något.

Jag har nyheter till er: jag kan fan älska och ta saker för ”heligt” utan att acceptera en gud. Det är verkligen inga problem. Jag kan gå omkring och tycka att världen är farbannat vacker och ”magisk” utan att tro att det är gud som har skapat den. Inget fattas mig för att jag inte tror på gud. Synd för er att ni behöver gå den vägen, men jag måste inte!

Om man nu ska vara sådan så tror jag fan bara att tro är ett uttryck för djup rädsla. Denna ovilja att ta livet för vad det är: lidande och död. Och sen denna insikt om att man själv måste fatta beslut över hur man önskar leva och dessutom själv stå ansvarig för dem. Hemsk tanke för alla religiösa som förlitar sig på att det finns något ”rätt” som står utanför deras förstånd.

Religiösa anklagar ofta oss ateistiter för att vara oödmjuka inför den ”högre makten”. Om det finns något som är sjukt högfärdigt så är det väl att åberopa att man själv skulle ha nått någon slags högre insikt: den ödmjuka insikten.

Men vad fan. Jag kanske skulle bli lite mer ”andlig” och ”ödmjuk” och fokusera lite mer på att älska ”gud” så att jag får komma till himlen än att ge kärlek till mina nära och kära och fylla upp mitt jordeliv med mening. Kanske ska jag även skriva långa texter om hur fattiga och futtiga alla andra människors liv är och hur rikt mitt eget är.

Det är skillnad på att tro och att gå till kyrkan lite när man känner för det.

Jag diskuterade invandring med en polare för några dagar sedan och kom till huruvida starkt religiösa homosexuella kunde tänkas fly från diverse länder där de på grund av att deras religion är den rådande inte kan utleva sin sexualitet. Min tes var att man som starkt troende homosexuell knappast kommer vara villig att erkänna detta varken för sig själv eller andra, medan hon tyckte att man känner sånt oavsett övriga värderingar hos en själv.

Om jag hade trott, alltså verkligen trott, alltså verkligen varit övertygad om att verkligheten förelåg på det sättet att man som utövande homosexuell blir bestraffad för all evighet i livet efter detta och att det dessutom är ett tecken på ren och skär ondska så skulle jag ha stora problem med att erkänna min läggning för mig själv.

I religionsdebbaten finns en tendens att förneka sambandet mellan religion och terrordåd, könsstympning och andra hemskheter. Man påstår att religionen missbrukas av onda människor för att de ska kunna utföra onda handlingar. Problemet här tror jag är att folk inte inser vad det egentligen är att tro. Om man verkligen tror någonting så är man ju per definition övertygad om att det föreligger på ett visst sätt, således så är man som kristen bokstavstrogen övertygad om att man kommer brinna i helvetet om man har begär till sin nästas åsna , då det är det som står i bibeln och det ju är bibeln man tror på.

Vad folk missar är att Koranen eller bibeln för den bokstavstrogne är ett substitut för verkligheten, de tror verkligen att det som står där är hundra procent sant, på samma sätt (om inte mer) som du tror på de senaste forskningsrönen eller att ett plus ett är två. Och i Koranen så står det faktiskt att man ska föra heligt krig mot det som angriper religionen, vilket bland annat kan tolkas som en person som gör en rondellhund föreställande Muhammed, sharialagstiftning säger verkligen att det är rätt att döda den som går från islam till annan religion eller ateism, det står även att den som dör för att skydda islam kommer hamna i himlen med ca 70 oskulder, man får även ta med ca 17 nära vänner/släktingar som man väljer själv(jag är inte exakt säker på antalen, men det var nog där nånstans), jag tror även att koranen uttrycker sig starkt emot homosexualitet men jag vet inte exakt vad den säger.

Det är liksom det som står och om man upphöjer den boken till absolut sanning och den högsta av alla sanningar så kommer det ju automatiskt ur det att man följer det som står där i sitt dagliga liv. Om du faktiskt på allvar tror att du komme brinna i helvetet om du inte bekämpar din homosexualitet så tror jag inte att det spelar någon roll att du ”innerst inne” är det, för helvetet är nog ganska skrämmande, om du faktiskt tror att du och de 17 personer du bryr dig mest om har en säkrad plats i det eviga himmelriket om du spränger world trade center i luften så spelar det nog ingen roll hur skrämmande döden är, du gör det ändå.

Här i Sverige så är religion för många något man plockar upp när det känns bra, man går kanske i kyrkan på söndagar för att få lite andlighet eller hämtar styrka ur bibeln då och då, men man täcker inte sitt hår för att inte väcka begär och man stenar inte homosexuella. Det är ett rimligt och sekulärt förhållningssätt till religion, men då måste man också ha i åtanke att Sverige är ett sekulärt land. Utövande av religion ser inte likadant ut i alla andra länder eller på alla platser ens i Sverige.

Poängen är att religion säkert kan vara ett bra inslag i individers liv om den tillämpas vettigt och med måtta, men om man verkligen tror att världens förhåller sig enligt guds egna ord som står i bibeln eller Koranen eller vilken helig skrift man nu hänger sig till så leder det oundvikligen till att man handlar på sätt som skadar andra människor, speciellt om ett helt samhälle bygger på en helig skrift. Därför så borde man debattera och kritisera religion i högre utsträckning är man gör. Men framförallt borde man ladda ordet ”troende” med vad det faktiskt innebär: att man tillskriver en urgammal text med okänd upphovsman absolut sanningsvärde, att man upphöjer vad som skulle kunna vara vilket pladder som helst till den högsta av alla sanningar. Och då spelar det nog ingen roll om man egentligen vill stoppa kuken i andra mäns rövhål.