relationer – Sida 12 – Fanny Åström

Män med känslor.

Det finns ju en mycket utspridd uppfattning om att män inte vågar/kan visa sina känslor. Min uppfattning i frågan är inte så mycket att män inte visar känslor som att de sällan försöker göra dem begripliga eller erkänna dem för sig själv eller någon annan. Jag menar, känslor visar en faktiskt hela jävla tiden, skillnaden ligger ju i huruvida en erkänner dem som känslor. Har träffat åtskilliga män som uppenbarligen känner en jävla massa med som helt enkelt struntat i att erkänna detta.

Denna uppfattningen har lett till ett visst agerande kring män som visar känslor, nämligen det fullkomliga accepterandet och hyllandet av dem. Mmm, det är så himla fiiint med en man som visar känslor och därför kan han göra, tycka och tänka vad fan som helst. Det är väldigt viktigt att ta hänsyn till en man som mår dåligt eller är känslig och så vidare, oavsett om det är uttalat eller outtalat.

Det finns en syn på allting män företar sig som mycket mer viktigt, rationellt eller seriöst än det kvinnor företar sig. Om en man mår dåligt då är det såklart på allvar, om en kvinna mår dåligt så kanske det viftas bort som typ någon slags känslomässig instabilitet som bara finns där mest för att hon är kvinna och kvinnor är sådana, hysteriska våp som bara går omkring och ”känner” en massa.

Och eftersom det finns en utspridd uppfattning om att män sällan visar eller pratar starka känslor så anses det ofta väldigt väldigt viktigt att lyssna när de väl gör det, eftersom det tydligen är så oerhört ovanligt. Det blir som att få tillträde till ett heligt tempel, manskänslornas tempel. Vi ska andaktsfullt lyssna och bara suga i oss männens stora kunskap. Det är liksom väldigt viktiga saker som är på gång, när en man visar en känsla. När kvinnor visar eller pratar om känslor däremot är det lite mer si och så med lyssnandet. Eftersom kvinnor som vi vet knappt pratar om annat än känslor så är det inte lika viktigt att knipa käft och lyssna, det kan lika gott vänta.

Kanske är det så att kvinnor oftare behöver förmedla vad de känner eftersom de inte blir lyssnade på annars. Män blir ju dels lyssnade på när de väl pratar, men de har ju också lyxen att ofta ha människor (kvinnor) omkring sig som anstränger sig för att förstå dem även när de är tysta. Det är ju inte så konstigt att en sällan pratar om vad en känner då. Det är ju inte som att en pratar om känslor för att det är så himla kul, utan för det mesta gör en det av nödvändighet.

Ett minne av osäkerhet.

Ett minne spelas gång på gång upp i mitt huvud, ett minne av första gången en man jag hade en relation med övergav mig. Det var precis i början av vår relation och vi hade pratat om att vi skulle vara tillsammans en helg. Han hade lite saker att göra på dagen och sa att han skulle komma hem på kvällen. När han inte kom så ringde jag, varpå han sa att han hade bestämt sig för att gå ut på krogen, helt utan att bry sig om att informera mig om det. Han skulle komma hem senare. Jag väntade och till slut gick jag och la mig. När jag vaknade på morgonen var han inte där. Jag ringde och fick veta att han bestämt sig för att sova borta, utan att informera om det. Han lät liksom förvånad när jag ringde, som om vi inte hade något med varandra att göra. Även den dagen hade han saker att göra. Till slut bestämde jag mig för att strunta i honom och hänga med en vän istället.

Då hörde han av sig och var plötsligt jättepeppad på att hänga och ville följa med, helt utan att låtsas om sitt tidigare beteende. Det fick han, och han verkade liksom över huvud taget inte begripa vilken oerhörd förvirring hans beteende ledde till. Hur hans ombytlighet var jävligt jobbig för mig.

Efter att detta inträffade så pratade vi om det och han sa att ha förstod, men beteendet upprepades gång på gång efter det. Ständigt denna oförståelse för att jag hade ett behov av att få veta vad fan som pågick, att jag inte hade någon lust att ständigt vänta på att han skulle känna för att umgås. Hur han inte hade någon förmåga att förmedla vad han hade för behov och varför han gjorde som han gjorde, utan hur jag ständigt förväntades ha ”respekt” för hans humörsväxlingar utan att ha minsta lilla aning om vad fan det var som pågick och när saker skulle bli som vanligt igen. Samtidigt gjorde han oerhört mycket anspråk på mig när han väl var på humör.

Detta kan tyckas vara en liten grej, men det är ett oerhört smärtsamt minne. Det är smärtsamt för att det får mig att tänka på hur oerhört lite den här människan respekterade mig, inte ens nog för att kunna höra av sig om sina planer en kväll då vi hade bestämt att vi skulle umgås. Jag hade kunnat göra något annat, men istället väntade jag på honom för att vi hade sagt att vi skulle vara med varandra.

Vissa menar att en inte kan ”bestämma” över en människa och tvinga den att vara med en och att mitt behov av att få veta vad som pågick var ett uttryck för att vilja kontrollera. Men jag tycker verkligen inte att det är konstigt att vilja att en människa en har en relation med ska berätta vad det är som pågår inom denne. Smärtan ligger inte i att människor ibland behöver distans, utan i osäkerheten av att aldrig få veta vad fan det är som pågår. Smärtan ligger i att ständigt behöva anpassa sig efter den andra personens känslosvängar utan att veta vad det är som händer. Den ständiga osäkerheten som präglar hela samvaron.

Att spy ur sig sina känslor utan att ta ansvar.

Jag tänker lite på det här med känslomässigt ansvar och vad det innebär. Känslomässigt ansvar i mina ögon är att en klarar av att ta hänsyn till ens partners känslor i en relation, men framförallt att en klarar av att ta hand om sina egna.

När en ingår i en relation är det ett väldigt stort ansvar. Det gäller egentligen båda vänskaps- och kärleksrelationer, men jag uppfattar det som betydligt vanligare att folk inte tar sitt ansvar i kärleksrelationer. Om en säger att en älskar någon och att en vill vara med någon så väcker det känslor hos den andra, som en sedan måste kunna klara av att hantera.

Vi lever i ett samhälle där kärlek anses oerhört viktigt och är något som många vill ha. I en sådan kontext måste en förstå vad vissa ord innebär, att det inte bara är ord en kastar ur sig utan att det rör om djupt djupt i personer. Det går inte bara att häva ur sig vad skit som helst, ge uttryck för en massa känslor bara för att en råkar känna dem i den stunden, utan att fundera på vad för konsekvenser det får, vad det får den andra att känna. Ett sådant beteende är oerhört egoistiskt, det handlar om att sätta sitt behov av att uttrycka sina känslor före den andras välmående.

I romantiken ingår idén om hur känslorna styr oss. Om en älskar någon så är det liksom allt i ens värld, och det är känslor en inte kan eller ska kontrollera. En ska alltid ge uttryck för dessa känslor och liksom bara ”köra”, aldrig tveka eller fundera lite på vad fan en sysslar med. Det är liksom det som är romantikens kärna, den fullständiga hängivelsen åt alla jävla känslor som faller en in, som om det vore det mest sanna och vackra, det största beviset på kärlek, och inte typ att ta hand om en annan människa och ta ansvar för en relation. Som i Moulin Rouge, där Christian drar in Satine i sina jävla känslor och sina romantiska uppfattningar om livet utan att ha minsta lilla tanke på vad det gör med henne och med hennes värld, hur det sliter henne sönder och samman. Utan minsta lilla tanke på om han kommer kunna leva upp till sina ord när han sliter henne ifrån sin vardag. Och detta anses vara kärlek. Människor kompenserar sin brist på ansvar med huvudlösa kärleksyttringar åt höger och vänster.

Jag tänker att dessa kärleksyttringar är ett sätt att binda människor till sig. Eftersom den typen av kärlek är något de flesta vill ha, då vi blivit indoktrinerade med ”romantik” sedan vi föddes, så är det något en gärna ger efter för. Det är klart som fan att det känns bra att höra någon säga att hen älskar en och alltid vill vara med en, det är klart att en vill tro att en kan leva lyckliga i alla sina jävla dagar och att kärlekens kraft kan lösa allt och så vidare. Men det kan den ju inte, och därför är det så extra viktigt att en inte anspelar på denna längtan i mötet med människor, för det göra så jävla mycket med en.

Det finns människor jag har varit kär i och som jag vet har varit kära i mig utan att jag har sagt det, för jag har vetat att jag inte har haft känslomässig kapacitet att hantera en relation med dem. I sådana situationer ser jag det som ansvarsfullt att inte ge efter för de impulserna. Det är såklart jävligt tråkigt för oss båda i den givna situationen, men det besparar så oerhört mycket lidande på sikt. Jag vill inte få någon att hoppas utan att faktiskt veta att jag kan ta ansvar för de känslorna.

Sedan kan känslor såklart förändras, men jag tänker att detta är något en också bör ha med i beräkningen när en uttrycker känslor. Det kanske inte är en bra grej att säga att en alltid vill vara med någon, eftersom det strängt taget inte är något en vet om en kommer kunna leva upp till. Kanske ska en inte säga att en älskar någon mer än allt annat och skulle kunna göra allt för denne, för det är jävligt sannolikt att de där känslorna svalnar, och vad finns då kvar? Det kanske är något en känner just då, och det är väl fint eller något, men det betyder inte att en behöver häva ur sig det som om det vore någon jävla sanning. Det är inte bara ord, de landar hos mottagaren och gör någonting med mottagaren, och detta är något en måste förmå sig till att ta lite jävla ansvar för.

En kan kanske inte rå för vad en känner, men en kan rå för hur en hanterar sina känslor och vad en uttrycker. Om en nu älskar en person så borde en kanske prioritera att inte såra den framför att häva ur sig sina känslor utan någon större eftertanke. Hellre ta ansvar för att bygga en stabil relation från grunden än att kompensera bristen på detta med ansvarslösa kärleksyttringar en inte kan stå för.

Att hitta nån ny.

En sån där grej som folk ofta slänger i ens fejs när en gjort slut är att en säkert kommer ”hitta nån ny” som ”passar bättre”. Folk pratar om att hitta den rätta och så vidare och så vidare, som om det skulle göra mig gladare.

När jag tänker på att bli kär igen tänker jag bara på att gå igenom detta helvete en gång till, och det har jag ingen lust med. Kärlek för mig är inte någon positiv upplevelse utan förenat med en massa smärta och ofrihet. Visst, en får kickar och så vidare, men en förlorar också kontroll över sig själv och situationerna en befinner sig i. Jag upplever ofta att min självrespekt brister när det kommer till kärlek.

Men framförallt: jag vill inte basera min glädje i livet på att jag kan komma att ingå i en heteromonogam relation igen. Det är något som kan inträffa och vara trevligt (ett tag), absolut, men det är ingenting jag vill hänga upp min existens på. Jag vill vänja mig vid tanken på att jag kanske kommer att stå utan partner för resten av livet, för jag tänker mig att det skulle göra mig mycket friare.

Även om jag träffar nya personer så vill jag inte bygga upp mitt liv kring dem igen. Jag vill inte att den viktigaste relationen i mitt liv ska vara en kärleksrelation, för sådana är till sin natur instabila.

Jag har också svårt för idén om att ”passa” tillsammans. De problem som uppstår för mig i relationer har inte att göra med typ ”personkemi” utan relationsdynamik. Jag VET att det uppstår en viss dynamik för mig i kärleksrelationer och denna blir oerhört destruktiv. Det handlar inte om att hitta en annan person utan om att göra relationer på ett annat vis.

Jag är så trött på iden om ”den rätta” som en alltid får uppkörd i ansiktet, som om det skulle vara något hoppfullt eller konstruktivt. Egentligen är det bara ett sätt att binda kvinnor hårdare till patriarkatet, genom att inbilla dem att allting skulle varit annorlunda om en bara hade hittat ”rätt” person, och således få dem att fortsätta leta och fortsätta göra relationer på samma destruktiva vis i hopp om att allt ska bli annorlunda nu med den här personen som är mycket bättre än den förra.

Givetvis finns det skillnader mellan personer som är relevanta, men jag tror en lurar sig själv om en söker alla svar där. Viss relationsdynamik drar fram det värsta ur folk.

”Alla män är inte så”.

Då jag har mycket negativa erfarenheter av heteromonogama förhållanden och även har många omkring mig som har detsamma, så har jag en ganska negativ inställning till heteromonogama förhållanden. När jag ger uttryck för detta så är det ofta någon som tycker att jag liksom ska försöka ändå, leta ändå, och så vidare. ”Alla män är inte så”, kan det låta. Vad svarar en ens på något sådant? Nej, jag har inte träffat alla män och än mindre haft relationer med dem så jag vet såklart inte, men jag ser att det finns ganska omfattande belägg för att många män är precis så.

Nå, det är såklart helt sant att alla män inte är ”så”, frågan är ju om den heteromonogama relationen är mödan värd? Det är möjligt att det finns en man som skulle kunna bete sig rimligt mot mig, frågan är om jag sa leva mitt liv med den förhoppningen och strävan. Risken är ju väldigt hög att jag hamnar i en massa förhållanden som jag inte mår bra av, som bryter ner mig känslomässigt och så vidare.

Jag konstaterar att vi är många som har negativa erfarenheter av heteromonogama förhållanden, inte att det gäller alla men absolut en stor mängd kvinnor. Vi är många som blivit förtryckta, nedbrutna, kontrollerade, utsatta för våld och så vidare. Det finns väl absolut de som inte blir utsatta för detta, och det är kul för dem, men jag förstår inte varför de måste få in mig i sitt tankesätt. Utifrån mina erfarenheter är det rationellt att inte ingå i heteromonogama relationer med män, ty det har aldrig gett mig mer än det har tagit ifrån mig.

Jag antar att det finns någon rädsla för att erkänna att den där kärleken kanske inte är värt allting, att det kanske inte är så jävla fantastiskt ändå. Varför skulle det annars vara så viktigt att lägga sig i andra människors livsval, när en uppenbarligen är fri att göra sina egna ändå?

Heterosexualiteten.

Ibland kommer frågan om det så kallade ”förtrycket av heterosexuella” upp i mitt liv. Folk menar liksom att jag och andra feminister som är kritiska mot heterosexualiteten utövar något slags förtryck emot heterosexuella. De kan till exempel mena att ”all kärlek är bra kärlek” eller något liknande, och att en därför inte ska kritisera heterosexualitet eftersom det kan vara jobbigt för de som utövar den.

Jag vet inte om ni snappat upp det, men jag ingår faktiskt i heterosexuella relationer, det vill säga relationer med män. ÄNDÅ tycker jag att den obligatoriska heterosexualiteten, även känd som heteronormen, är problematisk. Jag tycker det är problematiskt hur det ständigt sätts ett likhetstecken mellan kärlek och heteromonogami, hur heteromonogamin har en överordnad position och anses vara den sannaste formen av kärlek, hur den står modell för all annan kärlek som äger rum i detta samhälle.

Jag tycker inte att det är rimligt att vi har ett samhälle som centrerar kring heteromonogami i den grad detta samhälle gör, och jag tänker göra vad jag kan för att dra ner heterosexualiteten från piedistalen. Detta innebär dock inte att jag är ”heterofob”, jag tycker inte att heterosexuella kärleksrelationer ska stå under andra samlevnadsformer, jag tycker bara inte det ska vara normen i samhället och alltings måttstock.

Heterosexualitet är som sagt mer än romantiska känslor mellan en man och en kvinna, det är en jävla livsstil som hela samhället utformats efter. När jag kritiserar heterosexualitet så är det detta jag kritiserar. Folk får vara kära i vilka de vill, men jag tycker det är viktigt att fundera på hur en gör kärlek. Det typiska heterosexuella sättet att göra kärlek på är att vara monogam, att snacka om varandra som ”kompletterande”, prioritera varandra över annat umgänge, planera sin framtid tillsammans och så vidare. Detta är på intet sätt oproblematiskt.

Jag menar att heterosexualiteten tränger undan andra former av kärlek, både ideologiskt eftersom dessa ses som underställda den heterosexuella kärleken och därmed mindre värd att satsa på, men också rent praktiskt eftersom människor i heteromonogama relationer lätt börjar prioritera bort andra viktiga relationer och detta ses som helt normalt och en del av ”livets gång”.

Jag inser att det inte är såhär det ser ut i allas heterorelationer, jag lever själv i en heterorelation i vilket jag försöker bryta mot en mängd av dessa normer. Däremot är detta vad heterosexualiteten idag står för. När människor offentligt manifesterar sin heterosexualitet, sluter sig i sin heterobubbla, talar om hur otroligt fantastiskt det är att vara kär och tillsammans, talar om sin partner som om denne vore något slags bihang och så vidare så är det inte bara ”kärlek” som äger rum, utan något annat. Det är ett manifesterande av en viss norm i samhället som upprätthåller en jävla massa förtryck, och det tycker jag, som motståndare till allt förtryck, är problematiskt.

Jag tvivlar på att någon heterosexuell kommer utsättas för hatbrott eller bli strukturellt diskriminerad i ett samhälle där heterosexualitet problematiseras mer, däremot tänker jag mig att samhället kanske inte kommer vara anpassat för dem allena, såsom det ser ut idag. Utifrån den grunden så tycker jag att det är fullt rimligt att kritisera heterosexualiteten som institution, ty det är inte bara ”kärlek” utan så mycket mer. Kärlek är rätt oproblematiskt, heterosexualiteten som samhällsinstitution, däremot, är det inte. Det är viktigt att förstå den här distinktionen när detta diskuteras.

Heterosexualitet för mig är något som förhindrar kärlek snarare än uppmuntrar den. Heterosexualiteten sätter upp normer som alla kanske inte kan eller vill leva efter, sätter upp normer kring hur kärlek ska äga rum, inhägnar våra känslor och tynger dem med förväntningar.

Lite tankar om romantik.

Sitter och försöker skriva ihop något längre om det här med romantik. Lite såhär har jag tänkt:

Kvinnor lär sig att sukta efter den romantiska kärleken, att längta efter den med hela sitt väsen, att ständigt bereda sig på att kunna ta emot den. Hålla livet fritt så att en är redo att göra allting för att få en man när han dyker upp. Vi lär oss att om vi missar detta tillfälle, om vi inte är beredda att lägga allt åt sidan, så kommer chansen kanske aldrig åter och vi kastas återigen in i ensamheten, meningslösheten, tomheten i att leva utanför den heteromonogama relationen. Livet blir återigen en strävan. Amelie är den perfekta kvinnan för en romantisk historia; hon lever ensam, bara för andra, och söker en mening i livet. När Nino dyker upp så kan hon ge sitt allt till honom, hon är redo för att älskas av honom. Hela sitt liv har hon varit redo för att älskas av honom, för hon har ingenting annat. Inget som håller henne kvar. Hon kan låta honom fylla hennes liv med mening, för hon har sett till att hålla det tomt.

Om kvinnan tvärtom inte har hållit sitt liv tomt blir det problem. De motsättningar som finns mellan hennes etablerade liv och relationen är en konflikt som måste lösas, och lösningen är given; hon ska göra avkall på det liv hon har, ge upp det för att istället bli en del av mannens liv. Om denna konflikt blir omöjlig att lösa enligt den romantiska kärlekens utstakade väg, alltså om hon väljer att stanna i sitt etablerade liv, så betraktas det som en tragedi.

I musikalen Moulin Rouge ställs Satine inför detta val. Hon har ett liv och möjligheter till att ta sig till en bättre situation och leva ut sina drömmar som skådespelerska, men bara på premisserna att hon gifter sig med en man hon inte älskar. Hela filmen utspelar sig kring detta drama. Vad ska Satine välja; ett gott liv, i betydelsen ekonomisk trygghet och möjlighet att leva ut sina drömmar, eller att följa den romantiska kärleken.

Satine är cynisk när hon träffar Christian. Hon har lärt sig att inte tro på kärlekens kraft, något som Christian såklart gör till sitt projekt att rätta till. Det är mycket viktigt för honom att Satine lär sig att tro på kärleken. När hon till slut väljer bort Christian går han till premiären av den pjäs i vilken Satine gör sin debut för att förnedra henne offentligt. Han vill betala henne för den intimitet de har haft. När det visar sig att hon inte är den madonna han ville göra henne till i sitt hetermonogama projekt degraderas hon till att bli hora i hans ögon. För att han ska respektera henne måste hon välja att vara madonna, alltså välja kärleken. Den offentliga förnedringen får henne till slut att välja Christian. Det hela anses vara oerhört romantiskt.

Ask.fm om vad kärlek är.

Fick denna intressanta och svåra fråga på ask.fm. Tänkte att jag skulle posta svaret här också.

Du skriver att du är kär i Isak. Vad är kärlek för dig?

Kärlek för mig är något som en kan känna inför många människor, familj, vänner och partner. För mig är kärlek att känna respekt och tillit för en person och att vara villig att lägga ner tid och energi på den personens och relationens utveckling. Jag tänker att att ”vara kär” är då en hyser romantiska känslor inför en person, men det är knappast okomplicerat. Romantik och romantisk kärlek är ju något som i hög grad har definierats av patriarkatet, och innehåller en massa komponenter som inte går ihop med min uppfattning om vad kärlek i allmänhet är och borde vara, fast som jag ändå likförbannat underkastar mig för att det är så svårt att inte göra det.

Jag tror att det som jag anser vara speciellt med den romantiska kärleken är att jag och Isak i viss mån möts som man och kvinna i vår relation. Detta har ett antal olika effekter på hur vi relaterar till varandra. En effekt är att jag känner sexuell attraktion till honom, en annan är att jag vill bygga upp mitt liv tillsammans med/kring honom och att jag i viss utsträckning ser vår relation som ett ”projekt” med målet att hålla så länge som möjligt.

Jag tror att det i hög grad är så att romantisk kärlek mellan en kvinna och en man inom en heteromonogam relation är en av de få starka känslor som subventioneras av patriarkatet. Det finns en kärleksmyt i samhället som bygger på just den här idén om den romantiska kärleken som en av de starkaste känslor en kan känna samt att de beskrivs som något väldigt viktigt i en människas liv, och detta gör att romantisk kärlek får en väldigt stark laddning. En blir mer rädd för att förlora sin partner, en står ut med saker som en aldrig skulle ha accepterat i vänskapsrelationer och så vidare, och detta präglar såklart även mitt och Isaks förhållande.

Det finns en tydlig uppdelning mellan ”kärlek” och ”vänskap” i det här samhället som jag menar är patriarkal. Den romantiska kärleken har liksom en speciell och upphöjd position och antas vara den viktigaste relationen i en människas liv, medan vänskapsrelationer inte alls värderas lika högt. Jag tror att människor i regel är beredda att lägga betydligt mycket mer energi i att vårda sina romantiska relationer än sina vänskapsrelationer.

Jag tror att i det postpatriarkala samhället kommer vi att betrakta kärlek på ett ganska annorlunda sätt än vad vi gör idag. Jag tror att det kommer vara mer accepterat att känna starka känslor för vänner än vad det är idag och att hänge sig mer åt sina vänskapsrelationer, och jag tror att gränsen mellan ”kärlek” och ”vänskap” kommer att vara betydligt mycket mer diffus än vad den är idag och jag tror att kravet på exklusivitet i romantiska relationer kommer att vara betydligt mycket mindre.

Den patriarkala tystnaden.

Det finns en tystnad som jag brukar kalla för den patriarkala tystnaden. Det är den tystnaden som en möts av när en lämnar ut sig, berättar om sina känslor för en man, söker kärlek och närhet, och bara får tystnad till svar. Det behöver inte vara helt tyst, men det handlar om en avsaknad av ett bemötande.

Den patriarkala tystnaden har varit väldigt närvarande under hela mitt liv. Jag har länge haft mycket oro och ångest, som har förstärkts avsevärt av de patriarkala tystnaden. De män jag älskat och haft i min närhet och som har sagt sig älska mig har aldrig kunnat bemöta min ångest med kärlek och omsorg, utan istället har jag fått tystnad tillbaka. När jag ifrågasatt denna tystnad har jag till exempel fått detta som svar:

Detta är alltså en helt autentisk reaktion på en faktisk händelse.

För mig är det uppenbart att män är tysta för att de kan vara tysta. De har lärt sig att vara tysta istället för att bemöta. Hur mycket jag än vill vara tyst när jag märker att någon mår dåligt så går det inte för mig, jag är för inställd på att alltid hjälpa till och vara till lags. Det är omöjligt att lämna någon som känner ångest och oro, eftersom jag känner mig som en så jävla usel människa då. Detta är såklart helt i sin ordning, jag tycker att det är en mycket bra egenskap att inte kunna stänga av på det sättet. Jag önskar bara att män i allmänhet kunde vara lite sämre på att göra det också.

Många män tycker att en ska vara ”tydlig” med vad en vill ha. Problemet med det här synsättet är att en för det mesta inte vill ha någon särskild grej/handling, typ kramar, utan att en vill ha omtanke. Om jag ligger och gråter vill jag att någon ska se mig och förstå mig, jag vill inte behöva be om omtanke utan jag tycker att det ska vara tecken nog att jag är ledsen. Om en tycker om en person så borde en kunna ge den omtanken oavsett om en blir ombedd om det eller inte.

Varför är det såhär med män och inte med kvinnor? Varför är det män som står som något jävla mähä och (låtsas?) att de inte förstår vad situationen kräver?

Denna situation har förstört mycket för mig i mina relationer med män. När de har mått dåligt har jag alltid varit där och redo att ta hand om deras sårade små själar, men när jag har mått dåligt så har jag liksom behövt informera dem om mitt tillstånd och aktivt behövt be dem om att de ska ge mig kärlek. De har aldrig funnits där för mig på eget initiativ, det har alltid behövt vara på min begäran. Män som sagt sig vara mina vänner och som har sagt sig älska mig har gjort detta mot mig. Detta har gjort att jag har känt ett ännu större behov av närhet och kärlek, vilket i sin tur har dragit igång långrandiga konflikter och satt mig i en extremt underordnad position.

Jag minns många gånger jag ringde min förra partner när jag mådde dåligt, och att han besvarade detta med att vara extremt kort i tonen och lägga på så snabbt som möjligt. Han brukade inte heller fråga mig hur jag mådde eftersom han menade att jag ”ändå berättade” om jag hade något på hjärtat. Som om det var oviktigt vem som förde ämnet på tal. För mig skapade detta en stor känsla av övergivenhet, vilket i sin tur skapade behovet av upprättelse, av att upphäva den känslan, vilket gjorde att jag krävde mer närhet, ömhet och så vidare. Detta skapade en ond cirkel i förhållandet, jag sattes i en alltmer underordnad position som gjorde att jag också blev extremt jobbig, och han gav mig ingenting om jag inte bad honom om det.

En grej som var riktigt vidrig var när han frågade mig om det var ”allvarligt” när jag sade att jag mådde dåligt och att jag behövde honom, alltså satte mig i en position där jag var tvungen att avgöra om jag mådde dåligt ”på riktigt”. Problemet med detta är att en redan från början visar att en misstror personens känslor, genom att avvisa de första signalerna. För det mesta vad det ju inte så ”allvarligt”, men det blev i regel det när jag inte fick kärlek från honom. Hans ignorans gjorde att jag kastades längre och längre ner i ångesten, längre och längre ner i det desperata sökandet efter hans bekräftelse. Jag var inte hjälplös men jag blev hjälplös, att inte få det jag behövde från honom gjorde mig hjälplös. Jag tror att detta var en stor del av skälet till att jag mådde dåligt så länge (tror det var ett och ett halvt år).

Nu mår jag dåligt igen och kastas in i detta igen, och det är jävligt svårt att hantera. Trots att jag väl känner till den här spiralen så kastas jag in i den. Det krävs så lite för att jag återigen ska bli den där trånande, undergivna kvinnan som bara vill ha och ha men aldrig får, som blir jobbig och hysterisk. Skillnaden är att nu har jag feminismen i ryggen, nu kan jag förstå det här och lättare bryta utvecklingen, och framförallt inte lägga det där berget av skuld på mig själv som jag alltid gjorde innan. Men den patriarkala tystnaden finns kvar och den gör fortfarande ont, så jävla ont. Det är så svårt att bli fri, det är så svårt att sluta söka efter den där kärleken.