Etikett: relationer

Mäns kommunkation.

Det finn en idé om att män har så himla mycket enklare att kommunicera och göra sig förstådda än vad kvinnor har. Jag vet inte, men jag har fan aldrig märkt av detta. Min kommunikation med män har aldrig varit enkel som min kommunikation med kvinnor. Män har jag alltid varit tvungen att dra ur vad fan de menar med olika saker, att aktivt fråga dem när de uppenbarligen är ledsna om vad problemet är istället för att de typ säger det till mig på eget bevåg. Dessutom är män i min erfarenhet betydligt mycket mer inriktade på att ”argumentera” när en har ett samtal om till exempel känslor eller sin relation, istället för att försöka förstå den andra och tillsammans jobba fram en lösning så vill de veta vem som har ”rätt” och var skulden ligger och sen skita i det typ.

Jag tänker att män ofta upplevs som mer lätta att förstå sig på eftersom deras språk är hegemoniskt. Det vill säga; mannen är norm i samhället och därför är det mannen som dikterar villkoren. Om en man och en kvinna inte förstår varandra så läggs det på kvinnan. Hon övertolkar och överanalyserar, hon är obegriplig och ologisk och så vidare. Mannen har rätt tills motsatsen bevisas.

Jag har lagt och lägger fortfarande extremt mycket tid på att förstå och tolka män för att vårt samspel ska fungera. I mina relationer med män så anstränger jag mig extremt mycket för att förstå hur de känner och för att få dem att tala ur skägget istället för att gå omkring och låtsas att de är obrydda och känslokalla (det är ni inte, bara släpp den där jävla idén nu). Det är jag som står för kommunikationen, det är jag som tar upp problem jag upplever, det är jag som frågar hur de känner inför olika saker. Aldrig någonsin att det är tvärt om.

Så nej, jag tycker verkligen inte att män är bra på att uttrycka sig så en förstår eller sysslar med rak kommunikation. Däremot sysslar de en hel del med att förneka att de har känslor och liknande, vilket ofta leder till att de själva inte uppfattar att de har ett behov av att förstå sitt eget känsloliv, vilket gör att det istället blir någon kvinna i deras närhet som får göra det åt dem. Och ja, det är klart att en uppfattar det som att en är ”enkel” och ”okomplicerad” då, men det betyder inte att en faktiskt är det utan att en låter någon annan göra jobbet.

Våldtäkt.

Idag är det meningen att jag ska skriva om våldtäkt, och det råkar vara extra aktuellt i och med den friande domen mot de sex män som våldtog en kvinna. Det är uppenbart att den nuvarande lagmässiga definition vi har av våldtäkt inte utgör något skydd för kvinnor, inte ger kvinnor rätt till sina egna kroppar. Snarare så definierar det den juridiska gräns som män har att förhålla sig till när de tar sig rätt till kvinnors kroppar, den gräns som inte får överträdas eftersom det då är ett brott mot lagen. Att följa lagen är ingen garanti för att en våldtäkt inte sker, det är bara en garanti för att inte få något straff för det brott en begått mot en kvinna.

IMG_20130929_103717

Men våldtäkt är inte främst juridik, utan det är en fråga om sex, om relationer, om makt och om samspelet mellan män och kvinnor. Vad som fälls och vad som frias är något som hjälper oss att se samhällets värderingar, men lagen kommer inte rädda oss från våldtäkterna så länge lagen inte tar frågan om kvinnors rätt till sina egna kroppar på allvar. Så vi måste prata om våldtäkt. Men vi kan inte prata om det som något frikopplat från vanligt sex. Våldtäkt är inte väsensskilt från vanligt sex, det är snarare toppen av det patriarkala sexets isberg. Och utan att prata om sex så kommer vi aldrig att kunna prata om våldtäkt.

När män och kvinnor närmar sig varandra som könsvarelser, alltså som män som män och kvinnor som kvinnor, så närmar vi oss varandra i de roller som patriarkatet skapat åt oss. Kvinnan är ett objekt, hon är underordnad, mannen är subjekt, han är överordnad. Mannen för och kvinnan följer. Kvinnan kan välja att tacka nej till dansen, men när hon väl inträtt i den så är det mannens villkor som gäller. Det är mannen som tar initiativen, som berättar vad han vill ha, och det är kvinnan som levererar det åt honom. Detta är det patriarkala mönster som går igen i relationer mellan män som män och kvinnor som kvinnor, och så även i sexet.

I det patriarkala sexet fortsätter denna dans, och där finns alla komponenter som leder till våldtäkt. Kvinnan ses som ett objekt som mannen antingen kan ha tillgång till eller ej. Utgångspunkten är att mannen har tillgång, äger rätt till kvinnan, och detta gäller tills motsatsen bevisas, det vill säga till kvinnan säger nej tillräckligt högt och tillräckligt tydligt. Detta nej framstår dock inte som en absolut gräns utan snarare som en barriär mannen kan välja att försöka överträda eller ej. Även efter ett nej kan mannen fortsätta försöka, detta är vad som kallas tjatsex och är egentligen en form av våldtäkt, för det är att inte respektera ett nej. Även om nejet blir ett artikulerat ja så har mannen gått över gränsen för vad som är okej.

Förutsättningen för det patriarkala sexet är inte samtycke utan tillåtelse. Kvinnan samtycker inte till de sexuella handlingarna, hon tillåter dem. Det är mannen som sitter på initiativmakten, mannen som lägger fram förslagen och kvinnan som kan välja att antingen avslå eller låta mannen hållas. Det är mannen som för, kvinnan som följer, i det patriarkala sexets dans. Vi måste se att den tillåtelsen äger rum i en större kontext, en kontext där män har makt och där män kan tvinga sig till sexuellt umgänge om tillåtelse skulle saknas. Detta gör att tillåtelsen inte är ett fritt val, utan det är ett val som sker under vissa överväganden från kvinnans sida. Hon kan välja att säga nej, men då riskerar hon att hennes uttalade önskan överträds eller att mannen försöker ta sig runt hennes barriär.

Det snackas om att en som kvinna måste säga nej, men om detta nej så enkelt kan överträdas, vad är då meningen? Risken att nejet inte får något gensvar är stor, och i sådana fall är det kanske bättre att spela med. För förnedringen att inte bli lyssnad på, att inte bli respekterad, den är massiv. Bättre då att inte utmana ödet och låta mannen hållas. För en vill ju inte vara en sådan, en våldtagen kvinna. En vill ju inte vara en sådan kvinna som det inte lyssnas på, vars ord inte tas på allvar.

Våldtäkt är att ha sex med någon mot dennes vilja med våld eller hot om våld. Men vad är våld, och vad är hot om våld? I ett patriarkalt samhälle finns våldet alltid närvarande i samspelet mellan en man och en kvinna. Även om det inte är uttalat så finns det där. Det finns i kroppsspråket, i sättet vi närmar oss varandra på, i våra samhälleliga värderingar. Även en man som aldrig skulle använda våld bär med sig det patriarkala våldet som ett ok, och för att kunna överbrygga detta hot om våld krävs mer än att inte vilja utföra våld, det krävs att en aktivt visar att en bryr sig om vad ens partner tycker och tänker om det som görs i sängen. Genom att vara öppen, genom att fråga, genom att aldrig någonsin visa irritation över hennes osäkerhet eller preferenser, så kan en komma förbi detta. Genom att verkligen visa att hennes vilja betyder något, genom att aldrig ha sex om du tvivlar minsta lilla på om det där ja:et är uppriktigt menat.

Om du som man väljer att köra på tills du får ett uttalat nej, då är du i riskzonen för att ha sex med en kvinna mot hennes vilja. Ibland slår män sig för bröstet för att de slutar så fort en kvinna säger ”nej”. Men: ansvaret ligger också på dig att ta reda på om hon verkligen vill eller inte, inte bara på henne att kommunicera sin ovilja. För sex ska handla om samtycke, inte om tillåtelse. Det ska handla om att båda parter går in i det hela med ärlighet och med öppna ögon, inte att den enda har en färdig plan som den andra kan välja att stoppa eller inte. För det är däri den patriarkala makten ligger, i att vara den som bestämmer vilka alternativ som finns, vilka premisser som råder, i vem som för och vem som följer. Och för att kunna komma runt det så måste den som för bjuda in den som följer, visa att det är något båda ska göra.

Att inte få kärlek när en behöver den som mest.

Ibland läser jag mitt inlägg om min om mitt ex:s relation som jag skrev för lite mer än ett år sedan (läs det om du inte gjort det tycker jag, är brutalt nöjd med den texten, det är även den enda text jag gråtit när jag skrivit) och tänker på det förtryck jag blev utsatt för i den relationen. Detta stycke fastnar jag alltid särskilt vid:

Jag minns en gång när det var som värst. Vi var uppe i Umeå tillsammans och jag började gråta. Och jag grät och grät och han ignorerade det. Han var antagligen irriterad på mig, jag var jävligt jobbig under den perioden. Jag mådde så jävla dåligt och han var väl trött på det. Men att han ignorerade mig gjorde bara min ångest än värre. Inte bara var jag ledsen av mig själv, utan det faktum att den som skulle finnas där och visa omtanke inte gjorde det var så förkrossande och hård. Jag minns att han till och med kollade på någon korkad jävla tv-serie, medan jag låg där och grät och grät. Och sen när han tyckte att jag överdrev så blev han arg. Han blev arg och gick. Och sen när jag skrivit ett sms till honom kom han tillbaka och såg skamsen ut och han förstod väl då, men han förklarade sig med att han inte fattade att jag ville ha tröst för att jag inte hade bett om det. Jag hade inte bett om den. Jag tror att han sa att han hade blivit rädd. Men detta att jag inte hade bett om tröst när jag låg och grät i säkert en timme i sträck, jag saknar fortfarande orden.

Jag tänker liksom på smärtan jag kände då. Smärtan i att visa så mycket känslor, i att behöver någon så mycket, och ändå bli ignorerad. Det sjuka i att behöva be om att bli omhändertagen när en visar så mycket känslor. Känslan av att bara från kyla av den person som ska ge en kärlek, när en behöver kärleken som mest. Det är verkligen att bli gjord till en ickeperson, och det lämnar djupa djupa sår i en som är mycket svåra att få bort.

Kärleksmyten.

Det finns en kärleksmyt i samhället. En idé om att den monogama relationen ska erbjuda allt; trygghet, stabilitet i tillvaron, kärlek, stimulans och så vidare. Den en har en kärleksrelation med ska vara en livspartner, någon en ska kunna få allt av, den person en har absolut närmast.

Jag tänker på hur kärleksmyten har skadat de faktiska relationer med män jag har haft. Istället för att kunna uppskatta det som är så har jag liksom alltid sökt efter det perfekta, det fulländade. Kärleksmyten har också gjort mig underkastad. Den har gjort att jag har accepterat saker i kärleksrelationer som jag aldrig hade accepterat i vänskapsrelationer, eftersom jag har närt idén om att kärleken liksom ska kunna lappa ihop och laga allt det. Istället för att konfrontera det som skett och be om respekt så har jag sökt efter mer kärlek i hopp om att det ska göra att allt känns bra. Men det känns sällan bra, för en person som inte visar respekt kan inte heller visa kärlek.

Men jag tänker att det kärleksmyten framförallt gör med oss är att vi tar på oss den patriarkala masken. När människor är rädda för att förlora något, för att misslyckas med något, så är det lätt att börja ljuga, att sluta vara genuin och ärlig. Det här problemet finns sällan för mig med mina vänner, men det finns ofta i kärleksrelationer. Med en vän kan jag fråga rakt ut; vill du vara med mig? Med en partner är det så mycket svårare, för det är ofta jag är rädd för svaret.

Enligt kärleksmyten handlar kärlek om passion, om starka känslor och tvära känslokast. Enligt kärleksmyten kan det vara något fint och ett tecken på kärlek när människor känner svartsjuka, ägandebehov och ett behov av att manipulera varandra. Inte sällan framhålls det som ett ideal att försöka kontrollera sin partner, att bli svartsjuk när denne ser åt ett annat håll. Brist på tillit och ett behov av att äga den andra ses som något helt naturligt i hur vi förhåller oss till varandra i kärleksrelationer, men det accepteras sällan i vänskap.

Jag försöker att kasta bort kärleksmyten nu. Jag försöker acceptera att en människa aldrig kommer kunna ge mig allt, och att jag måste sluta sträva efter det. Jag tänker att jag vill kasta av mig masken, att jag vill kunna möta de jag har relationer med som människor och inte som partners. Och istället för att ha den där passionen som visserligen är berusande men som samtidigt konsumerar mig så känner jag istället närhet och tillit, förtroende och respekt. Och det är så mycket mer än den där berusningen.

Om att övertolka.

Jag minns en gång när jag var på g med en man under en sommar. Vi sågs så gott som dagligen, sov tillsammans, hånglade och hade sex. Ni vet, som en ofta gör när en håller på att inleda en relation. Människor i vår omgivning såg oss som ett potentiellt par, och ganska ofta även som ett etablerat par, om än inte uttalat. Det fanns helt enkelt goda skäl att tro att han hade ett romantiskt intresse i mig. Det var också tydligt att jag hade ett romantiskt intresse i honom.

Efter ett tag så började det rinna ut i sanden. Jag blev såklart ledsen, eftersom jag ville ha en relation, och försökte få det att funka igen. Han var inte intresserad vilket en såklart ska förstå och acceptera. Känslor kan svalna och så vidare.

Men problemet i det hela var hur han, när jag sökte kontakt i slutet av vår relation, behandlade det hela som att det var konstigt att jag gjorde det. Som om jag inte hade några skäl att tro att det fanns något mellan oss. Som om jag bara var någon jobbig efterhängsen brud som hade fått för mig något, helt i min fantasi diktat upp något som inte fanns där över huvud taget.

Jag talade om detta med en av hans vänner, som menade att hela situationen var mitt fel eftersom jag hade misstolkat hans beteende som att han visade ett romantiskt intresse. Det var jag som hade ”övertolkat” situationen. Jag satte mig såklart emot den här beskrivningen av det hela, för det var verkligen så att han hade visat alla möjliga tecken på att ha ett romantiskt intresse i mig.

Men det är ju så med patriarkatet, att en som kvinna så lätt börjar tro att det är en själv som gör fel och männen som är ”objektiva” och tolkar saker rätt, utan att låta en massa kvinnliga känslor komma i vägen för Den Stora Sanningen. Så jag började tro att det var jag som hade gjort fel och tolkat honom fel, att det enbart var mitt fel att jag hade haft felaktiga förväntningar. Att hand beteende inte hade något med saken att göra, att han var objektiv och rationell och inte alls känslostyrd och att jag bara var kvinnlig och irrationell och gud vet allt.

Jag menar inte att en har någon slags plikt att inleda en relation med någon bara för att en har varit på g eller liknande, däremot tycker jag verkligen illa om människor som inte tar ansvar för vilka signaler de sänder ut. Om jag märker att någon har ett romantiskt intresse i mig som inte är besvarat så försöker jag att ta upp det, eller undviker i alla fall att sända ut dubbla signaler. Och om det nu skulle bli fel skulle jag liksom inte hävda att det bara handlade om den personens skeva föreställningsvärld.

Jag upplever att det är ganska vanligt att män vägrar ta ansvar för hur deras agerande uppfattas, att det alltid är kvinnor som tolkar fel och är irrationella och känslosamma. Och hur en som kvinna lätt anammar denna bild av situationen, lätt accepterar att det är en själv det är fel på, att det bara handlar om hur en ”tolkar” saker. Aldrig aldrig om att en man faktiskt signalerar något han inte är helt medveten om, aldrig aldrig om att en man faktiskt borde kunna rannsaka och ta ansvar för sig själv.

Kvinnor måste alltid finnas till för män.

Det är fascinerande att se hur en som kvinna om en öppnar käften genast ska utvärderas utifrån sin förmåga att behaga en man. Även om jag uttalat inte bryr mig om sådant så ska det ändå diskuteras. Jag får olika välmenande råd om hur jag ska göra för att attrahera män, även om jag aldrig någonsin bett om dem. Jag ska gå ner i vikt och jag ska raka mig och jag ska piffa till mig och gud vet allt. Att det kan vara så att jag faktiskt är nöjd med min situation som den ser ut idag är helt enkelt inte ett alternativ. Nej, jag ska desperat ”hjälpas” till att uppnå det alla kvinnor har som mål i livet; att bli attraktiv nog för att olika cismän ska vilja stoppa sina könsorgan i mig, alldeles oavsett om jag har ett intresse av det eller inte.

Det är uppenbarligen oerhört provocerande med en kvinna som har andra mål i livet än att attrahera män. Hon kan såklart inte lämnas ifred med sina intressen, utan måste tvingas in på rätt bana igen. Genom ”råd”, genom trakasserier, genom kultur och ideal och så vidare. Det är en omfattande ideologisk bearbetning som sker av kvinnor och som tvingar in dem i att ständigt anpassa sin tillvaro för att behaga män.

Ibland råder människor mig att sluta ha samröre med män, om de nu är så hemska. Jotack, detta är en metod jag tillämpar i hög utsträckning. Problemet är liksom att kvinnor som inte är tillgängliga för män desperat måste tvingas in i att bli det, genom att människor gång på gång förklarar att det är det som är meningen med alltsammans.

Kvinnor ska även visa tacksamhet inför de män som förärar dem uppmärksamhet. Eftersom kvinnors mening här i livet är att skaffa en man så ska vi såklart vara evigt tacksamma emot de män som ödmjukt låter oss uppfylla denna uppdrag. Dessa män som offrar sig för att leva tillsammans med oss, så att vi får någon mening i våra fjuttiga små liv.

Jag minns hur jag som liten drömde om att ha en pojkvän. Det spelade liksom ingen roll vad det var för en person, jag ville bara ha en man som kunde bekräfta mig. Jag minns till och med ett tillfälle då jag tydligt tänkte att den här eventuella pojkvännen kunde vara vem som helst, men undantag från en som mobbade mig. Det är så himla himla sjukt att en tänker sådana tankar på lågstadiet. Jag minns hur jag sedan desperat sökte bekräftelse av män som jag egentligen inte hade ett skit gemensamt med, just för att det var så jävla viktigt att behaga män. Vilka män det var eller varför de uppskattade mig spelade liksom ingen roll.

Och när jag väl skaffade en pojkvän så var ju det fint och så, men idén om kärleken liksom översteg själva kärleken. Det blev viktigare att ha honom kvar för kärlekens skull än för att jag älskade honom, för att jag mådde bra med honom. Relationsformen blev ett självändamål, innehållet var sekundärt. Och det ledde till att jag plågade mig igenom många månader där jag egentligen bara mådde dåligt av vårt förhållande, det ledde till en avgrundsdjup ångest är han lämnade mig. För det handlade inte om honom, det handlade om idén om honom. Om den patriarkala bekräftelsen. Om att vara en kvinna, en könsvarelse, och därför också en människa.

Det är så mycket smärta förknippat med allt det här. Så mycket smärta som kommer sig av just detta, att en som kvinna ska ha män som sitt största mål i livet. Tänk att leva i en värld där en som kvinna kan få vara kreativ, arg, intelligent, ha intressen, utan att det genast ska sättas i relation till i vilken grad det tillfredsställer en man.

Men vad som är värre än trakasserandet för att inte vara attraktiv nog är de män som skriver till mig att det är sexigt att jag är intelligent, stark, feminist och så vidare och så vidare. Som ger mig patriarkal bekräftelse för att jag utmanar patriarkatet. Det är värre, ty det är så oerhört förrädiskt. Det är lätt att bli smickrad, ty den patriarkala bekräftelsen är så viktig, och sen står en där och har återigen blivit ett offer för mäns blickar och omdömen. Tänk bara på alla dessa texter ni läst där män ”bekänner” att de gillar starka kvinnor, alla dessa modereportage där den starka kvinnan hyllas, alla dessa bilder med oerhört sexiga och lättklädda men ”farliga” kvinnor. Alla dessa gånger då idén om den sexiga, starka, självständiga kvinnan reproduceras.

Det är så jävla typiskt att så fort en kvinna är självständig eller stark så måste hon oskadliggöras genom att det görs till något sexigt, något som är till för att behaga män. En kvinna kan aldrig vara för sin egen skull, och detta märks extra tydligt i hur den starka kvinnor höjs till skyarna av män. Den starka och självständiga kvinnan måste objektifieras till det yttersta så att ingen får för sig att hon finns till för sin egen skull. Hon måste ständigt återskapas som ideal av och för män, allt för att hindra att hon tar makten över sig själv och faktiskt blir självständig och stark på riktigt.

Alla kvinnor görs till manliga fantasier, alla kvinnor objektifieras och idealiseras för mäns skull, för den manliga blicken. Aldrig får kvinnor bara vara, bara finnas till för sin egen skull. De måste ständigt dras in i denna helvetesspiral av patriarkal bekräftelse.

En kvinna som inte är liggbar, hon är ingenting.

Det är fascinerande i vilken grad det spekuleras kring mitt sex- och kärleksliv. Hur många jag fått ha sex med, vilka jag har sex med och så vidare. Jag har till och med fått frågor om huruvida min partner är en ”riktig man” (dvs en person som definierar sig som man och hade kuk vid födseln, alternativ någon som beter som som en ”riktig man” ska göra). Det insinueras även att skälet till att jag skriver om min förra relation är för att jag blev så sårad och har ett hämndbegär, eller för att jag måste rationalisera det hela. Tja, jag är helt ärlig med att det var han som dumpade mig och att jag vid tillfället var helt hjärtekrossad, det är liksom ingen hemlighet. Jag försöker inte hålla upp någon ”fasad” av att det var jag som dumpade honom för att vi inte hade det jämställt eller av att jag inte var ledsen. Jag har heller inte hymlat med att jag tyckte det var jobbigt att inte få manlig bekräftelse i Bryssel. Däremot är jag idag glad att det tog slut och att jag efter det inte hittade någon ny direkt, utan fick frigöra mig ordentligt själv istället. Det har nämligen gjort mig till en mycket friare individ, och det har gjort att jag har haft kraft att kräva jämställdhet i mitt nuvarande förhållande. Detta är något jag skriver mycket om, så en borde inte behöva spekulera i saken. Ändå görs det. Varför?

En kvinna kan såklart inte bedömas självständigt, utan hon måste ses i relation till männen i hennes liv. En kvinna kan inte själv komma fram till något utan det måste alltid vara ett direkt resultat av olika relationer hon haft med män, eller avsaknaden av sådana. Att jag är feminist handlar således om att jag inte får tillräckligt mycket manlig bekräftelse (eller kuk som det också brukar kallas av dessa idioter).

Att jag kritiserar heterorelationer bara måste handla om att jag själv inte kunnat bli tillfreds i en heterorelation som andra tjejer blir. Nå, det stämmer såklart att jag inte varit tillfreds i tidigare relationer, men det är ju liksom något som jag lyckats komma i alla fall en bit på vägen att lösa genom feminism. Feminism är inte en försvarsmekanism, det är ett sätt att lösa problem, i det här fallet förtrycket av kvinnor.

Det verkar som om en som feminist liksom måste höja tvåsamheten och mannen till skyarna för att det ska vara okej. Feminism ska bara handla om typ lönefrågan och våldtäkter, aldrig om hur män och kvinnor lever tillsammans. Där ska en vara extremt traditionell. För att om en inte är det, då är det plötsligt ens egen bitterhet som är orsaken till att en kritiserar könsmaktsordningen. Om en inte är som en kvinna ska vara, alltså bunden i ett lyckligt tvåsamt förhållandet med en man, så faller kritiken plötsligt platt. Då handlar det plötsligt om att en är bitter för att en inte får den så omtalade, magiska, manliga bekräftelsen.

Hur detta är patriarkalt är ju inte särskilt svårt att räkna ut. Att kvinnor alltid först måste ingå i det patriarkala systemet, fylla upp alla dess normer, innan de kan börja kritisera det. Att en först och främst måste vara liggbar innan en kan göra något annat som kvinna är såklart en patriarkal norm. Män behöver inte gå igenom de steget, de får ha åsikter även om de är oskulder och fruktansvärt fula. Det kan såklart vara tråkigt av andra skäl, men det är inte en lika stor begränsning av deras övriga liv som det är att som kvinna inte anses vara liggbar. För en kvinna som inte är liggbar, hon är ingenting.

Nedbrytande och manligt tolkningsföreträde.

Jag tänker på nedbrytande och på manligt tolkningsföreträde. Jag tänker på hur jag i min förra relation så ofta fick höra hur fel jag var socialt, hur fel jag alltid gjorde. Att jag var socialt inkompetent, otrevlig, att jag sa fel saker hela tiden och så vidare och så vidare. Allt detta var subtilt, som för att hjälpa mig, men vad det verkligen gjorde med mig var något helt annat. Hur detta gjorde att jag till slut började tro på utsagorna och att jag slutade tro på min egen förmåga att avgöra.

Jag blev nedbruten i mitt eget omdöme och blev beroende av att han skulle säga att jag var okej. Jag kunde inte själv avgöra om mitt beteende var acceptabelt eller inte, om jag var en bra person eller inte. Det var han som fick gå in och berätta för mig hur jag skulle vara.

Att ständigt bli bedömd skapar osäkerhet. Det får en att känna att en inte själv kan avgöra, och det skapar ett behov av ständig bekräftelse. Det får en att bli mindre säker i sin egen förmåga att bedöma.

När vi gjorde slut och jag flyttade till Bryssel var det som om all mark försvann under mina fötter. Det fanns ingen, absolut ingen, där som kunde berätta för mig hur jag skulle vara, om jag var okej. Och sakta men säkert fick jag börja bära upp min världsbild själv, fick börja bedöma mig själv igen, utan att ha mitt facit lättillgängligt. Det var jobbigt att inte ha honom tillgänglig för att berätta om jag var rätt eller fel.

Grejen är att en så lätt tror att en behöver det där, att en behöver en person som bedömer en, när det egentligen bara skapar osäkerhet. En blir så nedbruten i sitt självförtroende att en till slut inte litar på sin egen förmåga att avgöra, att en till slut inte tror sig kunna tänka själv. Det är såhär tolkningsföreträde upprättas. Det är såhär kvinnor får lära sig att de inte är kapabla att avgöra själva, genom ständiga omdömen, ständiga betyg, som klistras fast på dem. Vi går genom världen redo att betygsättas, och till slut blir betygsättandet något som inte bara tvingas på oss utan något som vi också efterfrågar. För om en får lära sig att det är så en får veta sitt värde, klart som fan att en efterfrågar det. Hur ska en annars kunna känna sig värdefull?

Jag känner hur samma sak lätt händer när jag är i andra relationer. Att jag plötsligt vill bli bedömd. Jag klarar mig alldeles utmärkt själv innan, men så fort jag är ihop med någon så kommer det där behovet smygande. Fiskandet efter bekräftelse, efter omdömen, som i slutänden bara gör mig ännu mer nedstämd och svag.

Självständighet är något en måste tvingas till, tvinga in sig själv i. Jag försöker göra det så gott det går. Jag försöker att inte fiska efter det, inte fråga, utan istället bära upp min världsbild själv. Och det är knepigt ibland, men jag tror att det kommer vara värt det. Jag tror att det kommer vara värt det för att slippa känna det ständiga behovet av att bli bekräftad.

Kärleksideologin och förtrycket.

Något jag ofta stöter på när jag kritiserar tvåsamhet, romantik, relationer och så vidare är idén om kärleken, kärleken som räddar allt. Jag blir inte sällan anklagad för att vara kall och beräknande, cynisk och okärleksfull, istället för att uppskatta och ta tillvara på kärleken. Kritiken av relationer antas vara något som fördärvar kärleken, istället ska en ta tillvara på den, vilket är liktydigt med att inte klaga om en har någon som älskar en.

Jag tänker precis tvärtom. Jag tänker att det är fundamentalt för att kunna älska fritt att göra sig av med de patriarkala värderingar som idag präglar idén om kärleken. Jag menar att den sanna kärleken måste sökas bortom den patriarkala konstruktionen av relationer, bortom romantik och tvåsamhet, bortom den ordning av dominans och underkastelse, av känslomässig utsugning, som präglar den monogama heterorelationen i det patriarkala samhället.

Att kvinnor ska uppoffra sig för kärleken och för män är en stor del i kärleksideologin. Kvinnor som väljer bort förtryckande relationer anklagas inte sällan för att vara egoistiska. Till exempel skilsmässan ses inte sällan som något väldigt egoistiskt när kvinnor tar initiativ till den, att de vill gå ur en relation där de lever för någon annan och istället fokusera på sig själva. Idén om att uppoffra sig för kärlekens skull är fundamental i förtrycket av kvinnor. Kvinnor lär sig att det är så kärlek bör se ut, att det handlar om att uppoffra sig, att det handlar om att ständigt ge av sig själv, villkorslöst. Men uppoffringen sker alltid mer från kvinnans sida än mannens. Det är kvinnor som främst utsätts för denna uppoffringens moral, det är inte alls något som läggs på mäns axlar i alls samma uträckning.

Kvinnor som ställer för höga krav i relationer får höra att de är hårda och cyniska, okärleksfulla, något av det värsta en kan vara som kvinna. Att ställa krav handlar om att avsäga sig en av de viktigaste egenskaper en har som kvinna, förmågan att ge kärlek, och det är såklart inget en gör ostraffat. Det handlar om att avsäga sig sin kvinnlighet, och därmed också sin mänsklighet. Kvinnor som inte lever för män i kärleksrelationer avhumaniseras regelbundet, deras mänsklighet blir ifrågasatt och de utmålas som någon slags kallhjärtade cyniker, onda häxor som söker fördärva allt det fina mellan man och kvinna som finns i heterorelationen. Att vara kvinna är att uppoffra sig, och den som inte gör det är inte kvinna. Att sätta sig själv i första rummet är ingenting en som kvinna ska göra, istället ska en offra sig så att män kan fokusera på sig själva.

Ofta får jag höra att jag ska vara med förstående mot min partner, att jag ska tänka på att ”han älskar mig” istället för att fokusera på det negativa, på ojämställdheten. Som om endast det faktum att han älskar mig skulle vara nog för att jag ska vara tacksam och nöjd, som om det då inte skulle spela någon roll om vår relation begränsar mig, berövar mig på energi och kärlekskraft och ger mig mindre tillbaka. Jag kräver såklart mer av en relation än att vara älskad av min partner. Så högt värderar jag inte bekräftelsen som finns i att vara föremål för någons åtrå att jag står ut med att bli förtryckt bara för att få den.

Det finns en idé om att förtrycket är något en måste genomlida för att kunna få kärleken, men förtrycket är i själva verket det som hindrar kärleken. Så länge det finns förtryck kan ingen sann kärlek blomstra, och den som verkligen älskar någon måste sträva efter att sluta förtrycka denne. Det finns ingenting vackert eller kärleksfullt i mäns förtryck av kvinnor, det finns ingenting som heter att uppskatta kärleken i att som kvinna böja sig för förtrycket. Vi måste betrakta kampen emot förtrycket i relationer som en kamp för den sanna kärleken.