Suhinina har skrivit intressant om detta med att åberopa att en minsann har bott i/har anhöriga som bott i Sovjet.
Jag har de senaste veckorna sett två tillfällen då medieprofiler skaffade sig legitimitet i någon debatt genom att åberopa i ett fall att hen själv var född i en kommunistisk diktatur, och i det andra fallet var personens mamma född i en sådan.
Hen utvecklar sedan resonemanget och menar på att om hen hade tagit upp att hen är född i Sovjet och påpekat andra, positiva, sidor så hade det inte alls mottagit på samma sett, inte gett samma legitimitet till resonemanget. Hen menar också på att ingen av hennes släktingar som levt under Sovjet har talat om detta som något ensidigt dåligt, och exemplifierar med en förälders tankar kring det ständigt hägrande hotet om arbetslöshet som unga utsätts för idag.
För ungefär fem år sedan fick min mamma plötsligt en insikt och talade om det. ”Du, Tanja, jag har tänkt lite på hur ni unga har det nu, och jag insåg att ni måste kämpa med utmaningar som jag inte behövde tänka på i er ålder. När jag läste på högskola behövde jag aldrig oroa mig för ifall jag skulle få jobb sen. Det var inte bara det att det var lätt att få jobb, det var en absolut självklarhet att man fick jobb, arvetslöshet fanns inte i min föreställningsvärld!”.
Det här är intressant att många skäl. Dels på grund av vissa människors behov av att slänga sig med sin erfarenhet av Sovjet, och vilken tyngd detta ges i debatten om kapitalismens vara eller ickevara. Det är ett effektivt sätt att ta kål på en debatt om vilket samhälle vi borde leva i, att hänvisa till erfarenhet av något som skulle kunna ha någon koppling till det motståndarsidan förespråkar.
Men vad som är verkligt intressant är att denna erfarenhet endast räknas om den går i linje med rådande samhällsideologi, som alltså för närvarande är att kapitalismen är bra och att kommunismen är den ondaste ideologin efter nazismen. Denna typ av anekdottala bevisföring hade ifrågasatts direkt om den inte hade spelat med i detta paradigm.
Jag tänker om jag hade tagit mina erfarenheter under kapitalismen, som jag trots allt levt i hela mitt liv, och förklarat varför detta system bringar mig och människor jag älskar så mycket smärta. Det hade troligen inte räknats för något, utan förklarats som personliga tillkortakommanden och erfarenheter eller slumpmässiga (kanske socialistiskt influerade) brister i ett annars perfekt system. Ändå är det precis samma sak: personliga erfarenheter av ett samhällssystem.
Det är alltid den starkares erfarenheter som räknas för något, medan den som står i underläge blir bortviftad.