Vestibulit.

Jag tycker ni ska lyssna på det här radioinslaget där Suhinina medverkar om vestibulit. Det talas lite om varför kvinnor fortsätter ha sex trots att det gör ont, och där tas penetrationsnormen upp. Att vi liksom ”ska” ha sex på det sättet. Jag tänker mig att många kvinnor som har vestibulit känner sig pressade att ”slutföra” sexakten genom omslutande samlag även om det kanske inte är optimalt.

Jag tänker på alla gånger jag själv har känt att ett samlag inte är ”avslutat” om det inte sker någon form av penetration och ”gått med” på det fast jag egentligen inte alls har velat eller varit tillräckligt våt (typ mina första tre sexuellt aktiva år såg ut precis så), helt enkelt eftersom jag tänkt att det är så det ”ska” vara, att det är det en har bundit upp sig på om en börjat hålla på med petting, oralsex etcetera.

Jag tänker mig att ett skäl till att folk utvecklar vestibulit också kan vara just detta, att många kvinnor har omslutande sex fast omständigheterna inte är så bra. Som jag har förstått det är det något som dyker upp när en under en tid haft problem med smärtor och fittan liksom reagerar utan att det egentligen ”behöver” vara ett problem, och jag tänker mig att detta skulle kunna uppstå om en haft mycket smärtsamt sex.

Klassresor.

Suhinina har skrivit ett inlägg om hur det talas om klassresor inom politiken. Klassresor är nästan alltid synonymt med klassresor uppåt, och talas alltid om i positiva ordalag, både från höger och från vänster. Det är bra med klassmobilitet, får vi veta. Ibland så känns det som att just klassmobilitet är det viktiga temat för alla diskussioner om klass. Det talas sällan om positionerna i sig utan istället talas det om varför människor befinner sig där.

Jag menar att detta hänger ihop med den liberala synen på klass, som bland andra Neuding förespråkade i en ledare för ett tag sedan. Det handlar om att en inte har något emot klassamhället som sådant men helst ser att rätt person hamnar på rätt plats, så att säga. Det är okej med hierarkier, men de som sitter högt upp ska sitta där på ”egna meriter”.

I ett sådant intellektuellt klimat blir klassresorna viktiga. Förekomsten av klassresor visar att människors klasstillhörighet inte bara beror på arv utan på något mer, på att de är (eller inte är) meriterade och kompetenta. Intrycket av att vi lever i en meritokrati skapar en trygg känsla hos många. Skönt att folk uppenbarligen tillhör den klass de förtjänar!

Ingen vill såklart tala om den tråkiga sidan av detta, nämligen att människor också gör klassresor neråt. Historien vi vill höra är om den strävsamma arbetaren eller entreprenören som lyckas bryta sitt sociala arv och klättra upp i medelklassen. Om att hårt slit ger lön för mödan. Vi vill inte höra att en också kan bli petad från sin klassposition, att en kan trilla ner några steg. Det påminner oss om förgängligheten i det hela, om att en fortfarande är utelämnad till det satans klassamhället även fast en klättrat på stegen. Det är ingen bekväm insikt.

Historien om klassresor säger oss också något annat: det är ingen idé att klaga, kämpa på så kan du också hamna i en högre klass i slutänden.

Och så är vi där igen. I det här samhället där alla ständigt måste kämpa för att nå en högre klass eller för att behålla sin klasstillhörighet. Istället för att diskutera hur vi ska kunna skapa ett värdigt liv för alla så handlar diskussionen om varför människor hamnar på vilket steg i den sociala hierarkin. Istället för att bryta ner hierarkier så legitimerar vi dem med att de trots allt är meritokratiska.

Vems erfarenheter räknas?

Suhinina har skrivit intressant om detta med att åberopa att en minsann har bott i/har anhöriga som bott i Sovjet.

Jag har de senaste veckorna sett två tillfällen då medieprofiler skaffade sig legitimitet i någon debatt genom att åberopa i ett fall att hen själv var född i en kommunistisk diktatur, och i det andra fallet var personens mamma född i en sådan.

Hen utvecklar sedan resonemanget och menar på att om hen hade tagit upp att hen är född i Sovjet och påpekat andra, positiva, sidor så hade det inte alls mottagit på samma sett, inte gett samma legitimitet till resonemanget. Hen menar också på att ingen av hennes släktingar som levt under Sovjet har talat om detta som något ensidigt dåligt, och exemplifierar med en förälders tankar kring det ständigt hägrande hotet om arbetslöshet som unga utsätts för idag.

För ungefär fem år sedan fick min mamma plötsligt en insikt och talade om det. ”Du, Tanja, jag har tänkt lite på hur ni unga har det nu, och jag insåg att ni måste kämpa med utmaningar som jag inte behövde tänka på i er ålder. När jag läste på högskola behövde jag aldrig oroa mig för ifall jag skulle få jobb sen. Det var inte bara det att det var lätt att få jobb, det var en absolut självklarhet att man fick jobb, arvetslöshet fanns inte i min föreställningsvärld!”.

Det här är intressant att många skäl. Dels på grund av vissa människors behov av att slänga sig med sin erfarenhet av Sovjet, och vilken tyngd detta ges i debatten om kapitalismens vara eller ickevara. Det är ett effektivt sätt att ta kål på en debatt om vilket samhälle vi borde leva i, att hänvisa till erfarenhet av något som skulle kunna ha någon koppling till det motståndarsidan förespråkar.

Men vad som är verkligt intressant är att denna erfarenhet endast räknas om den går i linje med rådande samhällsideologi, som alltså för närvarande är att kapitalismen är bra och att kommunismen är den ondaste ideologin efter nazismen. Denna typ av anekdottala bevisföring hade ifrågasatts direkt om den inte hade spelat med i detta paradigm.

Jag tänker om jag hade tagit mina erfarenheter under kapitalismen, som jag trots allt levt i hela mitt liv, och förklarat varför detta system bringar mig och människor jag älskar så mycket smärta. Det hade troligen inte räknats för något, utan förklarats som personliga tillkortakommanden och erfarenheter eller slumpmässiga (kanske socialistiskt influerade) brister i ett annars perfekt system. Ändå är det precis samma sak: personliga erfarenheter av ett samhällssystem.

Det är alltid den starkares erfarenheter som räknas för något, medan den som står i underläge blir bortviftad.