Etikett: unga tjejer

”Seriösa bloggare”.

Såhär skriver min favorit konsumtionsdrottningen Mogi om att hon inte fick plats att medverka i det där hemska debattprogrammet om bloggar.

Hade varit roligt att representera den mer seriösa bloggaren i sammanhanget som tar till vara på möjligheterna som ges som bloggare.

Alltså. Vad krävs egentligen för att en person eller blogg ska klassas som ”seriös”.

För det första så tycker jag det är otroligt tråkigt att höra av Alex Schulman att han tycker att dessa modebloggerskor enbart skriver om blaj när vi tipsar om mode osv. Jag förstår absolut om man reagerar på skandalbloggarna, att det dom gör inte skapar något positivt utan ger bara unga tjejer helt fel bild av hur man ska föra sig. De får en skruvad bild på vad som är normal och vad som inte är det.

Tydligen så ska man ge en positiv och nyanserad bild av hur man som ”ung tjej” ska föra sig. Det ska tydligen också vara ”normalt”. Jordnära.

Herregud. Ingen människa i hela världen ser Kissie som en förebild, ett ideal eller på något sätt representativ för verkligheten. Den här iden om att ”unga tjejer” är som öppna sår inför omvärlden och bara helt onyanserat och utan kritiskt tänkande insuper varenda litet intryck de får.

Men för helvete. Unga tjejer kan tänka själva de också. Och de flesta tänker att Kissie inte är en person man är ute efter att likna. Seriöst. Alla unga tjejer jag diskuterat Kissie med har tyckt att hon är efterbliven.

Och allvarligt talat, om folk nu skulle vilja likna Kissie så ser jag det faktiskt som ett mindre problem än om alla skulle vilja vara söta överklassungar som lever i sina rosa bubblor i sann Foki/Mogi-anda. Folk växer upp från att vara som Kissie men ett på riktigt skadligt ideal är denna nya moderata världsfrånvända konsumtionsandan. Jag ryser bara av att tänka på det.

Sen undrar jag om det är jordnära att shoppa tunikor för 20 000 i månaden. Vem utom en person med extremt rika föräldrar har råd med det?

Ni morsor är fan tusen gånger värre än alla ”unga tjejer” tillsammans.

Folk snackar ofta om hur ”unga tjejer” utsätts för så himla mycket press och att man inte borde sträva efter att vara så jävla duktig hela tiden, men alltså… morsor. Vad fan är felet på er egentligen?

Vad man än gör och tycker som mamma ska det utvärderas, dels av en själv och dels av alla andra morsor som verkar ingå i en gigantisk klubb för inbördes beundran och överdriven moralism.

Jag har en underbar jävla mamma, hon ställer upp, låter mig gråta i hennes knä, bakar supergoda bullar och hela köret. Det finns bara en sak jag hatar: att hon alltid ska sätta sina barn och sin man i första rummet. Visst, det är skitbra att bry sig om sina ungar och sin familj, men jag hatar fan självuppoffrande föräldrar. Ni är underbara som ni är, det räcker med att ni inte är galna, erbjuder en axel att gråta mot och hämtar oss från skolan när ni är små och framförallt att ni älskar oss. Ni behöver inte vara bäst, ni behöver inte laga de godaste bullarna, gå till skansen varje helg eller laga alla måltider hemma. Det är fan helt okej att ni bara slänger lite findus köttbullar i stekpannan då och då, eller att bara sitta en hel dag och kolla på tv.

För något väldigt viktigt när man är liten är att inte känna sig som en belastning, som något som tär på er och tar er energi, något som får er att må dåligt eller ert förhållande att knaka i fogarna. Tro mig, barn märker sånt. Kanske inte de allra minsta spädbarnen men jag har själv tidiga minnen från när jag tyckte att mamma ansträngde sig för mycket för mig, när jag förstod att hon åsidosatte sig själv för min skull.

Det är obehagligt med människor som gör kärleksfulla saker för att de känner sig tvingade till det. Sånt ska komma från hjärtat, inte från samhällets normer. Och jag tror att ni älskar era barn innerst inne och ni skulle nog ge dem alldeles nog med kärlek bara genom att göra vad som känns bra för stunden. Och då skulle ni kanske inte göra dem bortskämda eller skuldmedvetna, som man ofta blir om någon har offrat alldeles för mycket för en.