Etikett: mamma

Jag är mer än en reproduktionsmaskin.

Ganska ofta så händer det att antifeminister säger till mig att de hoppas att jag inte tänker skaffa barn. Det kommer jag nog inte heller göra av en rad olika skäl som jag kan redogöra för en annan gång, men det är överlag en intressant grej att säga som innehåller en massa föreställningar dels om föräldraskap och om kvinnors roll i samhället.

Tydligen ska jag inte skaffa barn eftersom det anses vara så att jag skulle vara en dålig mor. Det kan vara sant, jag tror att det generellt är väldigt vanligt att föräldrar inte behandlar sina barn särskilt bra. Jag tror att det finns alldeles för mycket utsatthet och ojämn maktdynamik i föräldra-barn-relationen för att den ska vara särskilt sund. Jag anser att det pågår ett omfattande förtryck av barn och unga i detta samhälle.

En typisk skadlig situation för ett barn att befinna sig i är till exempel att vara i en familj där en vuxen man utsätter kvinnor och/eller barn för våld eller hot om våld. Jag skulle säga att detta är betydligt vanligare än att ett barn far illa för att människor i deras omgivning är feminister. Varför sägs det inte till män som har olika aggressiva och/eller patriarkala beteenden att de inte borde bli pappor?

Det hela handlar såklart om vad som anses vara kvinnans roll och värde i samhället. Kvinnan ska reproducera, vilket innebär såväl att föda barn och att sedan fostra dem, hålla ihop familjen och så vidare och så vidare. Kvinnor som inte kan göra detta, som inte anses lämpliga att göra detta eller som väljer bort att göra detta anses inte vara värdefulla, eftersom kvinnans värde definieras utifrån hennes reproduktiva förmåga.

Jag kanske inte skulle vara en lämplig mamma, men det finns gott om annat en kan göra i detta samhälle som är värdefullt och viktigt. Jag tänkte ägna min tid åt de sakerna istället. Det gör mig inte mindre värdefull att jag inte tänker skaffa barn, inte heller skulle det göra mig mindre värdefull om jag skulle vara en olämplig förälder. Jag är mer än en reproduktionsmaskin.

Men när en kvinna är för bråkig kan en alltid hänvisa till det generella, reducera henne till det som i detta samhälle anses vara det ”kvinnliga”, och bedöma henne enbart utifrån denna måttstock. Detta görs inte med män. En man som varit till exempel en dålig pappa (detta har mången man gjort sig skyldig till) misstänkliggörs inte i varje annat sammanhang. Men när det gäller kvinnor kan en alltid ifrågasätta deras föräldraskap eller lämplighet som föräldrar, för det anses liksom vara relevant på ett annat sätt. Män värderas som individer, kvinnor värderas främst utifrån sin duglighet som reproduktionsmaskiner.

Därför har jag svårt att ta på allvar när någon ifrågasätter min eventuella lämplighet som förälder. Det handlar nämligen bara om en patriarkal härskarteknik, om att förflytta fokus från det jag säger till om jag är Bra Nog som kvinna (barnbehållare, reproduktionsmaskin, livsbekräftare av man och så vidare). Det är bara patriarkalt skitsnack, och har ingen som helst relevans.

Jag är övertygad om att en lycklig och självsäker förälder är en mycket bättre förälder än en som drivs av en press att passa in i ett ideal om den perfekta mamman.

Lady Dahmer kritiserade mig angående mitt inlägg om Ebba von Sydows uttalande. Hon menar att det inte handlar om att vara en god mor, utan om att vara en god förälder och att Ebba säkert inte menade att skuldbelägga utan att uppmana till reflektion.

Jag tror säkert inte att Ebba menade illa, men det är sällan så i vårat samhälle att strukturer upprätthålls av folk med mening. För det mesta upprätthålls de av människor som menar väl eller i alla fall inget illa men som helt enkelt inte tänker så långt som man kanske borde ibland.

I sak håller jag med, det är viktigt att vara en bra förälder och i det ingår att vara en god förebild. Det är något jag tycker att man ska sträva efter när man har barn. Jag tycker också att det är sorgligt med vuxna människor som dessutom har barn som ägnar stora delar av sitt liv åt att vara snygga genom att till exempel banta konstant eller operera sig. Det är tråkigt eftersom det inte bara drabbar dem själva utan även familjen om de är för fixerade.

Vad jag däremot tycker är trist är att man istället för att lägga fokus på kvinnan och hennes känslor och liv väljer att lägga fokus på hennes roll som mamma. Varför kan vi inte få söka oss bort från dessa ideal för vår egen skull? Varför måste vi täcka upp det idealet med ett annat ideal? Jag är övertygad om att en lycklig och självsäker förälder är en mycket bättre förälder än en som drivs av en press att passa in i ett ideal om den perfekta mamman.

Problemet är inte att man har en mamma som opererar sig, problemet är att vi överöses av budskapet att vi inte duger som vi är och att vi ständigt ska sträva efter att passa in i en mall. Oavsett om det är mallen med den perfekta kroppen eller mallen av den perfekta mamman.

Söndag.

Gick till stranden. Hatar att alla stränder är belamrade med en massa parasoll. Tänker ungefär såhär: allemansrätten är det finaste och svenskaste vi har.

Drack turkiskt kaffe.

Solade och läste ”gilla läget” av Barbara Ehrenreich. Utmärkt bok som kritiserar kulten kring positivt tänkande.

Fikade på ett mysigt och kitschigt café.

Detta är min pappa.

Kitschigt, som sagt.

Sen skulle vi äta middag,

Min bror.

Min mamma.

Sen gick vi hem.

Varför denna hets mot mammor?

Detta är galenskap. Micah, den femtonåriga morsan som bloggar, har skrivit ett inlägg om jämställdhet. Inget särskilt med det egentligen, hon är uppgiven för att hon alltid får skit för att hon inte tar med Kelly, hennes barn, jämnt och ständigt.

När jag skriver om något annat än Kelly får jag kommentarer ”Vart är Kelly?? Varför tar du inte hand om Kelly?”. Men varför ska jag ha Kelly hela tiden? Varför får inte Kevin sånna kommentarer? Behöver inte han också ta hand om Kelly? Det är väl lika ”hemskt” när han är ute med kompisar?

Micah har ju så rätt. Men för detta har hon behövt skriva inlägg till sitt försvar inte mindre än fyra gånger. För folk går fullständigt bananas i hennes kommentarsfält, ni kan ju se själva. Jag håller väl med om att det är en aning oansvarigt att skaffa ett barn när man är så ung, men det tar inte ifrån poängen i att barnet faktiskt har en far.

Detta är så himla sorgligt tycker jag. Det är någon form av nykonservativa värderingar som börjat dyka upp och som folk sprider i alla jävla mammabloggar, jämt och ständigt. Inte bara ska man alltid vara med sitt barn, man ska inte heller bry sig om något annat i hela världen. Inte skriva ett ord om något annat än sitt barn på sin blogg.

Man är faktiskt två om en unge, alltid. Och även ett spädbarn kan bli omhändertagen av sin farsa nån gång ibland. Faktiskt. De flesta verkar ju vara överens om att det är en bra grej med delat föräldransvar så varifrån kommer egentligen denna hets mot mammor? Jag finner den helt obegriplig.

Ett barn.

Det finns ju inget värre än självuppoffrande föräldrar.

Jag tycker så synd om alla nyblivna mammor just nu. De blir ständigt matade med att man aldrig någonsin får göra något annat med sitt barn än att låta den ligga på ens mage och amma.

Jag undrar hur det blir när de där barnen växer upp. Såhär tror jag:

”Mamma, varför är du så olycklig?”

”Jo, för att jag ägnade större delen av mitt liv åt att uppoffra mig för att vara en god mor, och lät därför mitt jobb, mitt förhållande, mina intressen och mina vänner försvinna.”

Gu vad kul för alla ungar som blivit curlade till döds på sin mors bekostnad!

Det finns ju, helt ärligt talat, inget jobbigare än självuppoffrande föräldrar.

Dagens idioti.

Satan vad jag lackar på följande argument från vissa idioter: Surrogatmödraskap borde vara okej eftersom spermadonationer är det.

Herregud. Om jag hade kunnat ge bort ett ägg så det kunde växa ett barn nån annastans än i min mage för att hjälpa någon stackars barnlös familj så hade jag gjort det. Det är ju en jävla skillnad i förhållande till att bära en unge man sen förlorar all rätt till i nio månader.

Ibland undrar man. Om de måste dra till med sådana argument så kan de ju fan inte ha så mycket vettigt att komma med.

Miranda Kerr behöver nog ingen ursäkt för att visa tuttarna.

Detta är bara för roligt. Miranda Kerr (het brud, modell för victorias secret) har lagt upp en bild på när hon ammar. Folk blir arga eftersom det är ”oanständigt”. Hur en tjej som visar upp sexiga underkläder inför press och en massa människor i direktsändning kan bli oanständig för att hon matar sitt barn övergår mitt förstånd.

Kvinnor som ammar offentligt får mig att må illa. Det är bara en ursäkt för dem att få visa tuttarna. De är en skam och borde skämmas.

Äskar denna kommentar. Allvarligt talat: om Miranda Kerr skulle vilja visa brösten så skulle nog inte playboy eller likvärdigt magasin vara sena att tacka ja. Jag tror inte att Miranda Kerr behöver en ursäkt för att visa tuttarna, snarare behöver hon förklara varför hon inte gör det.

Sen tänker jag mig följande: Miranda Kerr skaffar barn, går igenom en hel graviditet, bara för att kunna visa sina bröst. Det är bara för mycket.

Dag tre, mina föräldrar.

Mina föräldrar är fortfarande lyckligt gifta, verkar det som i alla fall.

Min pappa heter Per vilket jag också alltid kallar honom, aldrig pappa. Detta skapade stor förvirring hos min vän Hilda eftersom hon trodde att Per var den onda styvfadern, då jag alltid bråkade med honom. Han jobbar som arkitekt och är ganska klipsk, men inte lika klipsk som jag. Vi är ganska lika, jag och min far. Vi har dock en stor, ständigt pågående, konflikt: köket. Han tycker att jag är dålig på att städa vilket INTE STÄMMER, jag är fan bäst av alla mina vänner. Däremot är han en neurotisk fjant som fastnat i den anala fasen. Blir fan upprörd bara jag tänker på det. Detta förtjänar fan ett eget inlägg nån gång.

Min mamma heter Cecilia. Hon är väldigt älskvärd men vi har inte så mycket gemensamt. Hon är utbildad till arbetsterapeut men är just nu elrullstolsexpert på nåt ställe som ger ut hjälpmedel till de som behöver. Jag har fått för mig att hon är en mycket kompetent elrullstolsexpert.

Jag har liksom inget särskilt att säga om mina föräldrar. De var väldigt bra under min uppväxt och är väldigt liberalt sinnade, jag slutade ha hemkomsttider redan vid 16 och de har aldrig brytt sig om att försöka begränsa min alkoholkonsumtion eller liknande, vilket hade mycket att göra med att det inte behövdes, bör väl tilläggas. Schyssta och vettiga typer, liksom. Men ibland känner jag bara att det finns en ocean av missförstånd oss emellan.