Och alliansens världsbild har fortfarande inte bekräftats…

Denna artikel har delats triumfatoriskt av alliansvänner både på min twitter och facebook.

Frågan om hur de människor som tvingats lämna sjukförsäkringen försörjt sig har varit omdiskuterad […] Siffrorna visar att fyra av fem hade en lön, tre av fem på över 100 000 kronor per år.

Nyheten är alltså att merparten av de som tvingats lämna försäkringskassan nu har en lön på över 100 000 kronor om året, vilket motsvarar strax över 8300 kronor i månaden. Jag antar att det är innan skatt som åsyftas, och då pratar vi alltså om ett nettobelopp som ligger väldigt nära socialbidragsnormen, alltså den minsta summa som en person antas kunna leva på i månaden.

Nu kan det såklart vara så att en stor del av dessa personer ligger långt över detta belopp, det säger artikeln ingenting om, men denna information i sig borde inte vara något att hurra över. Det är klart att en merpart av de som är sjukskrivna kan jobba om de verkligen verkligen måste göra det för sin brödföda, och det siffrorna visar är att en majoritet av de utförsäkrade har varit kapabla att göra just det. En femtedel har däremot inte kunnat jobba sig upp ens till detta belopp, och ytterligare en femtedel har ingen lön alls.

Det säger sig själv att personer under nödtvång är kapabla att göra saker som de annars inte hade gjort. Att man lyckas kämpa sig till precis så mycket pengar som man behöver för att leva av betyder inte att man på något sätt är frisk nog att arbeta, bara att man inte har något annat jävla val. Det fina med sjukförsäkringen är ju att folk kan sluta arbeta innan de klappar ihop totalt, men ju mer man skär i den desto längre kommer folk att arbeta under orimliga förhållanden innan de kan sjukskriva sig och rehabilitera sig.

Alliansens världsbild, det vill säga att folk är sjukskrivna på grund av lättja och inte verkligt behov, hade kommit i bevis om det varit som så att en merpart av dessa utförsäkrade personer hade blivit framgångsrika i yrkeslivet, att de kunnat jobba heltid utan problem och att de tjänat pengar nog inte bara för att överleva. Nu är så inte fallet, så det enda som ”bevisats” är att personer är kapabla att göra saker som de annars inte hade gjort om de av nöd är tvingade till det.

Detta handlar för helvete om människor som får sina liv förstörda, inte något äckligt politiskt spel.

Jättebra att regeringen ska förändra reglerna i f-kassan. Underbart.

Men de nya reglerna kan nog inte införas fören 2012. Nehe. Tack säger alla utförsäkrade som inte har ett år att leva i en ekonomiskt ohållbar situation på sig.

Vad sägs om att byta tillbaks till det gamla systemet provisoriskt? Eller bara luckra upp de hårda reglerna och låta tjänstemännen själva kunna fatta beslut i stil med att en person med parkinsons kanske inte kan jobba bara för att han kan släktforska? Eller åtminstone följa utbildade läkares rekommendationer.

Herregud. Alla kunde så från första början att detta var sjukt. Även om det rörde sig om ”enskilda fall” så ska sådana saker fortfarande inte kunna ske i ett välfärdssamhälle. Och sen handlade det inte om enskilda fall längre.

Jag tycker att det är hemskt att en sån här sak ska få ta så lång tid. Om man genomför en reform och märker att den inte funkar så kan man väl backa och säga: ”okej, det gick inte. Vi får gå tillbaks till det innan i väntan på något bättre”. Det är kanske politiskt ”omöjligt”, vad vet jag. Men detta handlar för helvete om människor som får hela sin livssituation förstörda, och då tycker jag faktiskt, ursäkta mig, att statsskulder och spel för gallerierna kan vänta en aning så att politikerna kan göra sitt jobb: att tjäna sveriges medborgare.

Jag hade gärna jobbat med min blogg.

Om jag skulle räkna ut hur många timmar jag lägger på bloggen dagligen så skulle nog resultatet vara ganska nedslående. Jag tar ju en massa foton som jag lägger upp på bloggen, och sammanlagt fotar jag kanske en timme varje dag. Jag lägger upp mina outfits på bloggen, och att klä på mig tar väl ungefär en kvart utslaget.

Utöver detta så uppdaterar jag mig på nyheter som jag ibland skriver om på bloggen. Det tar väl drygt en timme i anspråk. Och så är det ju själva skrivandet, som kanske tar två timmar.

Det som driver mig till detta är inte att jag måste, utan att jag gillar det jag gör. Jag tycker om responsen jag får för det, jag tycker om att skriva och jag tycker om att fota. På samma sätt gillar jag att göra en mängd energikrävande saker. Bland annat att träna, knulla, laga mat och spela tv-spel. Betyder det att jag arbetar?

Den här kvinnan har blivit utförsäkrad eftersom hon anses arbetsför. Anledningen: hon bloggar. Hon bloggar om att leva med en sjukdom som gör att man knappt kan ta hand om sig själv. Jag skulle gärna vilja läsa hennes blogg, men har inte kunnat hitta den. Tråkigt att de inte länkar från artikeln.

Nu vet jag inget om hennes sjukdom men jag vet att det bästa receptet på depression är inaktivitet. Jag tror att många som är sjuka skulle tjäna markant på att aktivera sig i alla fall i någon mån, för aktivitet skapar energi. Det vet väl alla som någon gång ägnat en vecka åt att göra ingenting: man blir trött, inte utvilad.

Det finns någon slags heltidskult i samhället. Antingen så ska man arbeta heltid eller så ska man inte göra något alls. Är man sjuk så ska man ligga som ett passivt kolli och vänta på att någon ska vända på en så man inte få liggsår. Det är elakt och dessutom kontraproduktivt.

Alla mår bra av att göra saker de gillar! Att ta ifrån sjuka deras hobbys för att det finns folk som tjänar pengar på dem är bara så jävla efterblivet att jag smäller av. Jag förstår inte hur man kan förvänta sig att någon ska må bättre av det.

Lyssna här f-kassan: jag hade gärna tjänat pengar på min blogg. Jag skulle älska att tjäna pengar på att göra något jag tycker om. Men det är tyvärr ingen jobb för mig, det är en hobby. Tråkigt men sant.