Jättekul att Lady Dahmer har skrivit om klass tycker jag. Det skrivs väldigt mycket om feminism i bloggvärlden men himla lite om klass, och det tycker jag är synd. Klass är en maktstruktur som människor gärna bortser från eller viftar bort med argument som att ”i Sverige finns inga klasser”. Det är sorgligt att den inställningen har fått ett sådant uppsving, men förståeligt med tanke på hur otroligt enkelt det är att se världen på det sättet istället för att analysera och se problemen.
Jag ser skolan som det absolut viktigaste verktyget när det gäller att minska klassklyftorna. Utbildning är verkligen en möjlighet att ta sig till en situation man vill vara i. Människor som är utbildade har ofta lättare att ställa krav på de instanser de har samröre med, som till exempel vården eller socialen, vilket gör att klasskillnader är viktiga även när man är helt pank. Den som har språket och kunskapen om sina rättigheter kommer alltid att kunna ställa högre krav och bli bättre behandlad.
När jag jobbade som lärarvikarie så blev det så otroligt tydligt det där med att klass spelar roll. Även om man i Sverige har kostnadsfri utbildning så ser den så otroligt olika ut beroende på vart man lever. Skillnaderna är stora dels inom Stockholms kommun, där man generellt kan säga att skolor längre från centrum är stökigare. Men det var när man kom utanför kommungränserna som det blev smärtsamt uppenbart hur stor roll det spelar. Jag har varit i bildsalar där det inte finns blyertspennor för alla elever, på svensklektioner där en hel timme förväntades fyllas av diskussioner om tio sidor i en bok (lycka till med att få åttor att hålla sig till ämnet ens en kvart) och klasser där barnen inte kunde sitta stilla ens en minut. Gemensamt för alla dessa skolor var att de låg utanför Stockholms kommun i fattigare kommuner där det finns mindre pengar att satsa på skolan.
Sen spelar det såklart också roll vilka elever som går i skolan. Om det är mycket stökiga elever så tas såklart mer tid upp med att ta hand om bråket, och det blir mindre tid över för undervisning. Nivån i klassen blir dessutom lägre och en massa tid går åt till att repetera vad många redan kan, vilket gör att även de som kan koncentrera sig hamnar på efterkälken eftersom de inte får lära sig något nytt. En annan faktor är att föräldrarna ofta är mindre engagerade i sina barns utbildning och därför inte ställer krav på samma sätt som andra gör. Ofta för att de själva är lågutbildad och inte känner till sina barns rättigheter.
Visst så kan man ofta byta skola men det innebär kanske långa resvägar och jobbiga omställningar. Man måste dessutom ha kunskapen om vilka skolor som är bra och orken och tiden till att ta tag i ett byte. Skolan är dessutom kommunal och det är inte säkert att man blir emottagen på en skola i en annan kommun. För de flesta skolor är det såklart inte högprioriterat att ta emot en elev som redan ligger efter i en massa ämnen. Vilken skola man går på i ettan kan avgöra om man läser på högskolan och i så fall vad man läser, eller om man ens klarar ut gymnasiet.
Hur man kan tänka att detta skulle vara helt upp till individen att bestämma? Att det är individens eget fel om hen misslyckas. För ”hen kunde ju ha valt en annan skola” eller ”hen kunde ju ha pluggat mer hemma”. Ja, det stämmer att det är så, men det kräver jävligt mycket mer energi att behöva jobba aktivt för alla de där sakerna än att bara glida in på en räkmacka med sina föräldrars stöd i ryggen.
Haha! Skolan utan blyertspennpr dom du beskrev låter som min gamla! Bor i en håla med ca 4000 invånare i mitten av landet. Skolan jag gick i fick man en penna per termin, ibland en per år och en stiftpenna fick man inte se skymten av! Vi var 200 elever som delade på fyra fungerande datorer, och tuggummit under fönsterkarmen hade suttit där sen mina lärare gick där! Inga pengar satsades på vår skola, inga alls. Lärarna vi hade va dock skitbra, även om de aldrig var tillräckligt många. Tack vare dessa lärare fick många i min gamla klass höga betyg, vi låg på genomsnitt 250 skulle jag tro, men hjälparns vad mycket bättre det hade varit om man slapp gå utan sudd…
Jag skulle nog säga att jag ’tror’ på hårt arbete och fri vilja och allt det där, men samtidigt tycker jag ju att man måste inse att alla har inte samma möjligheter och förutsättningar. Tyvärr. Men vissa verkar ju tro att andra bara är t.ex. lata om de inte klarar sig bra i livet.
Och det känns lagom naivt att tro att vi lever i ett klasslöst samhälle – även om Sverige är bättre i det avseendet än andra länder.
Och jag håller absolut med om att skolan är väldigt viktigt när man ska minska klassklyftor och så.
Alla har inte samma möjligheter och förutsättningar bland annat på grund av klassbakgrund, precis som Alexandra skrev om. Samtidigt är inte klasspositionen given genom hela livet då man kan göra klassresor om man är envis och försöker. Låga klasspositioner handlar inte om lathet utan om att bland karriärmöjligheter är svårare inom vissa branscher som inte är hierarkiska på samma tydliga sätt som andra.Man kan inte flytta sig uppåt eftersom det bara finns chef och arbetare. Så är exempelvis fallet inom vården där många kvinnor arbetar.
Man är uppfostrad olika också i olika samhällsklasser. I medelklassen och överklassen är det viktigare att ha en bra utbildning och det är mer eller mindre självklart att man ska ha en bra karriär och studera på högskola eller universitet. inom arbetarklassen är det inte riktigt på samma sätt.
Debatten om klass har försvunnit i den samtida breda politiska debatten och det är absolut synd kan jag tycka. Vänstern diskuterar klass fortfarande, men de diskuterar dock bara klass. Feminism kan dock förekomma men då oftast på pappret och för att det är PK. Det är sällan de lägger fram några feministiska förslag i alla fall. Ofta ser man andra antidiskrimineringsperspektiv som ett ”hot”, som något som ”splittrar”.
Ofta diskutera man klass utifrån ett androcentriskt (manscentrerat) perspektiv samt ett etnocentriskt perspektiv. Man tar inte hänsyn till hur klass hänger ihop med kön och rasifierade processer. Det gör förståelsen av både klass och det samhälle vi lever i väldigt grunt.
Klassperspektivet behövs i den samtida poltiska debatten men då måste perspektivet förnyas och man måste från vänsterns sida inse att det finns skillnader inom klasserna när det gäller tillgång till makt och möjligheter.
I Malcom Gladwells ”the Story of Success” tar han död på myten om den framgångsrika, ensamma stjärnan oct kartlägger hur mycket andra faktorer så som bostadsort, födelse år (och månad!) spelar roll. En enorm faktor är social klass (på engelska är begreppet inte avskaffat ni vet!). Ett tydligt exempel är hur barn ur arbetarklassen respektive medelklassen presterar i skolan, där medelklassbarn enligt undersökningar får bättre resultat. Är de smartare? En undersökning mätte barnens prestationer precis före skolavslutningen och precis innan skolstart och fann att barn ur alla klasser låg jämt vid skolavslutningen, men vid skolstarten efter sommaren hade nivån sjunkit för arbetarklassbarn, medan den höjts över den gamla nivån för medelklassen. Barn i övre sociala klasser lär sig mer på fritiden, även om de tar till sig skolan lika bra, och långa lov och lite undervisning (som Sverige är experter på) missgynnar arbetare mer. Likvärdig utbildning – och mer för dem som behöver. Vi kan inte förvänta oss att alla föräldrar har resurserna att ständigt undervisa, pusha och ”kultivera” sina barn på samma sätt.