Dag: 14 december 2011

En sak till som är ganska smidig med att ha ett brett ordförråd som även inkluderar ”onödigt” svåra ord för saker som det finns mer ordinära ord för är att sådana ord ofta utgör en nyckel till en djupare förståelse för språket, och inte bara det svenska.

Det har skett åtskilliga gånger att jag har kunnat begripa och lättare lära mig både franska och engelska på grund av att jag har ett förhållandevis stort vokabulär på svenska. Ibland roar jag mig med att härleda olika ords ursprung och betydelse, inte för att det har någon praktisk nytta men det ger mig en djupare förståelse för det språk jag talar. Det kan faktiskt vara av nytta i många sammanhang, till exempel då man läser äldre litteratur eller facklitteratur. Ofta går det nämligen att förstå fackord ganska bra utifrån andra ord.

Men just detta med att ett rikt ordförråd kan vara en nyckel till andra språk tycker jag väger ganska tungt. Således tycker jag inte att man ska vara rädd för att använda ord som vid en första anblick kan tyckas onödiga. Många är väl rädda för att använda svåra ord eftersom man är rädd för att säga fel. Tråkigt tycker jag, för fel säger man ju ibland och ingen blir väl bättre av att aldrig våga försöka.

Jag tänker att vi kan komma överens om att sluta låtsas förstå ord man inte begriper. Fråga istället efter betydelsen eller slå upp. I gengäld kan de som sitter inne med kunskapen sluta snobba sig och på ett trevligt sätt rätta eller förklara sig omgående då man använder ett ord man tror att den man talar med inte förstår.

Jag drar mig aldrig för att använda svåra ord på grund av sällskapet men jag skulle å andra sidan aldrig lägga mig till med någon snobbig ”men vet du inte vad det enkla betyder”-attityd. Båda två är dumma beteenden tycker jag; behandla människor som om de har samma kapacitet som du att förstå (för så är det nog ganska ofta) och var jävligt tydlig med att ingen är sämre för att hen kan färre ord. Om fler vågade använda ”svåra ord” så skulle alla vinna på det.