En sak till om svåra ord.

En sak till som är ganska smidig med att ha ett brett ordförråd som även inkluderar ”onödigt” svåra ord för saker som det finns mer ordinära ord för är att sådana ord ofta utgör en nyckel till en djupare förståelse för språket, och inte bara det svenska.

Det har skett åtskilliga gånger att jag har kunnat begripa och lättare lära mig både franska och engelska på grund av att jag har ett förhållandevis stort vokabulär på svenska. Ibland roar jag mig med att härleda olika ords ursprung och betydelse, inte för att det har någon praktisk nytta men det ger mig en djupare förståelse för det språk jag talar. Det kan faktiskt vara av nytta i många sammanhang, till exempel då man läser äldre litteratur eller facklitteratur. Ofta går det nämligen att förstå fackord ganska bra utifrån andra ord.

Men just detta med att ett rikt ordförråd kan vara en nyckel till andra språk tycker jag väger ganska tungt. Således tycker jag inte att man ska vara rädd för att använda ord som vid en första anblick kan tyckas onödiga. Många är väl rädda för att använda svåra ord eftersom man är rädd för att säga fel. Tråkigt tycker jag, för fel säger man ju ibland och ingen blir väl bättre av att aldrig våga försöka.

Jag tänker att vi kan komma överens om att sluta låtsas förstå ord man inte begriper. Fråga istället efter betydelsen eller slå upp. I gengäld kan de som sitter inne med kunskapen sluta snobba sig och på ett trevligt sätt rätta eller förklara sig omgående då man använder ett ord man tror att den man talar med inte förstår.

Jag drar mig aldrig för att använda svåra ord på grund av sällskapet men jag skulle å andra sidan aldrig lägga mig till med någon snobbig ”men vet du inte vad det enkla betyder”-attityd. Båda två är dumma beteenden tycker jag; behandla människor som om de har samma kapacitet som du att förstå (för så är det nog ganska ofta) och var jävligt tydlig med att ingen är sämre för att hen kan färre ord. Om fler vågade använda ”svåra ord” så skulle alla vinna på det.

Det är inte som att ”svåra ord” existerar bara för att bildade personer ska kunna visa sig överlägsna.

Lady Dahmer skriver om ”svåra ord” och menar på att man skulle använda sig av ord som ”diskurs”, ”lingvistisk” och ”korrelation” för att man är osäker och vill hävda sig (även om hon påpekar att det ”inte är något fel” med det). Hon tycker att man istället ska använda ett språk som folk förstår.

Jag får intrycket av att de som använder sig av svåra och stora ord ofta är ganska osäkra personer som gärna vill hävda sig lite.

Det är inte utan att jag känner mig lite träffad och dessutom upprörd. Jag använder ”svåra ord” i mitt vardagliga tal- och skriftspråk. Det har ingenting att göra med att jag vill styla eller sätta mig över någon, det handlar om att dessa ord kommer naturligt för mig. Det är inte så att jag sitter och väljer mellan två liktydiga ord, ett lätt och ett svårt, för att sedan välja det svåra ordet. I sådana situationer väljer jag alltid det mer allmängiltiga.

Men för det mesta ligger det faktiskt till som så att de lite svårare orden har en mer passande innebörd i sammanhanget. Ofta kan jag faktiskt inte uttrycka samma sak med andra ord, i alla fall inte utan att göra väldigt omständliga språkliga omvägar som i sig kan försvåra tydbarheten. Vill man redogöra för ett mer komplext resonemang så är det ofta nödvändigt att använda sig av ”svåra ord”.

Att skriva enkelt handlar inte bara om att använda enkla ord, det är ett alltför banalt sätt att se på saken. Det handlar också om att vara tydlig och rak, om att inte virra bort sig i en miljon bisatser. Sen är det också så att vissa resonemang inte går att beskriva alltför enkelt utan att man tar bort för mycket av innebörden.

Om man har ett strukturerat och tydligt språk i övrigt är viss förekomst av ”svåra ord” inte ett  problem. Ofta framgår det av kontexten vad ordet betyder och i värsta fall så kan man faktiskt kolla upp det. På så vis lär sig folk dessutom mer, och det är alltid något positivt. Jag kommer aldrig att förenkla mitt språk på bekostnad av innebörd och tydlighet.

Vad är integralyoga?

Igår träffade jag en kompis till Hilda som gav mig den här lappen. Jag undrar: vad är esoterisk integralyoga.

För den som inte vet är en integral är ett sätt att räkna ut hur stort utrymmet under en kurva är. Detta kan bland annat användas för att räkna ut hur långt en bil har åkt på en viss tid om du bra har en kurva över dess hastighet i alla givna tidpunkter. Så om y-axeln i den här kurvan är hastighet och x-axeln är tid så är området under (s) sträckan bilen har färdats. Nu är jag lite rostig så jag kan ha fel i nån detalj, men det rör sig i vart fall om relativt avancerad och mycket användbar matematik.

Så jag undrar bara: hur fan applicerar man detta på yoga. Min gissning är att man bara använder svåra ord för att det låter coolt.