Etikett: Språk

Män som vill att jag ska ändra mitt språk efter deras fördomar.

Twittrade såhär igår:

Asså den här jävla grejen med män som ba ”men när du säger patriarkat så tror jag det betyder x så använd ett annat ord”… Vad sägs om att istället bara fatta att det inte betyder det du fått för dig så vi kan använda korrekt terminologi?? Hur är det rimligt att jag ska anpassa mitt helt korrekta språkbruk efter saker du fått för dig på lösa grunder? 

Feminister har liksom spenderat så mycket tid på att förklara vad det ordet betyder så problemet sitter uppenbarligen i ditt tröga huvud. Det är bara en jävla ursäkt för att slippa ta till sig insikter som är besvärliga för en. Ännu värre: ”det har en extremiststämpel”. Ja, för att DU har satt den där. Ursäkta mig för att jag inte gör om hela mitt språkbruk för att DU typ har bestämt att ett visst ord är ”extremistiskt”. 

Symptomatiskt för dessa män är att de sällan vet vad definitionen av patriarkat är. Och så förklarar en, och de ba ”men jag tycker inte så”. Det är ingen jävla åsiktsfråga, det är en kunskapsfråga. Alla män som har åsikter om feministers språkbruk kan dra åt helvete.

Detta är ett av de vanligast förekommande exemplen på manlig ignorans inför feminism. Det spelar liksom ingen roll för dem att patriarkat är ett mycket använt, diskuterat och väldefinierat begrepp. Det spelar ingen roll att det använts i tusentals böcker, avhandlingar och så vidare och så vidare. Det som spelar roll är att de ”tycker” att det ”låter” på ett visst sätt. Hur har de mage att sätta sig personliga åsikt eller snarare missuppfattning först, hur kan de tycka att tusentals feminister ska ändra sitt sätt att snacka för att de råkar ha väldigt svårt för att ta till sig ny information?

Jag tvivlar på att detta skulle förekomma i något annat sammanhang. Tänk er typ att mannen har ett samtal om… ja vad som helst egentligen och börjar bråka om att han associerar vissa saker till vissa ord så folk måste sluta använda dem, och liksom vägrar ta till sig att det inte är det orden betyder. Sådana saker händer inte, för det är egentligen inte det minsta svårt att bara ta till sig att ett ord inte betydde det en först trodde. Det handlar om att mannen inte vill ta till sig saker, och då hänger han gärna upp sig på formaliteter.

För den som undrar hur jag använder begreppet så har jag en utmärkt förklaring här. Det förekommer såklart variationer i hur feminister använder det, men generellt kan sägas att det betecknar ett system där män som grupp har makt och/eller fördelar över kvinnor som grupp.

Om att haka upp sig på småsaker, språkanvändning och ”hen”.

Folk är sura för att jag använder ”hen” om Löwengrip fast hen gör ett stort jävla nummer av att hen minsann är kvinna. ”Ska inte folk själva få välja vad de vill bli kallade?!?!?!?”. För det första finns det en stor humor i att folk använder detta för att ”försvara” Löwengrip, som ju uttryckligen har vänt sig emot att det ska finnas alternativ för de som inte vill eller kan definiera sig som varken man eller kvinna. Nå, det är egentligen inte därför jag använder ”hen” om Löwengrip, utan det handlar om att att genomgående försöker använda ett könsneutralt språk och inte gör undantag för att någon råkar vara säker i sin könsidentitet.

Anledningen till att jag vill ha ett könsneutralt språk är flera. Dels politiska, men också för att det är praktiskt. Det gör att jag slipper göra överväganden när jag inte vill avslöja könet och det gör det mer naturligt för mig att båda skriva och tala könsneutralt i andra sammanhang, vilket jag tycker har ett stort värde. Men egentligen tycker jag inte att jag ska behöva ha skäl för att använda ett jävla pronomen, det är väl fan min rätt att använda språket som jag önskar.

Vissa menar att detta skulle vara ett ”inkorrekt” sätt att använda ”hen”. Förstår inte riktigt detta får jag säga. Det finns inget vedertaget när det kommer till hur ”hen” ska användas. Många har sagt att de personligen använder det då könet är okänt, men det utesluter liksom inte andra användningsområden. Hen kan användas även då könet är känt, det är ju liksom inte som att jag använder ”fyrkant” när jag menar ”sfär”, utan det är fortfarande ändamålsenligt och går helt klart att begripa utan någon högre bildningsnivå. Även om det fanns ett ”rätt” sätt att använda hen så tycker jag att en får förstå att språket utvecklas av användarna. Det är en grej att göra fel för att en inte kan, en annan sak att bryta mot ”regler” för att en upplever det bättre av något skäl. Det borde vara ganska uppenbart att det är det senare som är fallet här (tycker för övrigt inte heller att det är något katastrof om någon gör fel, men det är en annan diskussion).

Vissa menar att det ”tar fokus” från texten. Jag förstår att det kan vara förvirrande i början, det var det för mig också. Men eftersom jag inte är en person som tycker att det är rimligt att haka upp mig på ett könsneutralt pronomen så typ… svalde jag detta och gick vidare. efter ett tag (ganska snabbt faktiskt) så märkte jag att det inte var några problem att läsa en text som var genomgående könsneutral. När jag sedan själv började skriva så började det falla sig naturligt att båda tänka, skriva och tala så. Många personer har kommenterat och skrivit att de tyckte det var lite jobbigt i början men att de vant sig.

Om en tycker att användandet av ett könsneutralt pronomen gör en text oläsbar så tycker jag verkligen att en ska försöka ta tag i det, för det verkar jävligt jobbigt att haka upp sig så till den milda grad på ett ord. Det känns inte riktigt rimligt för en vuxen och läskunnig människa. Jag förstår att det kan vara jobbigt med begreppstunga texter och sådär, men sådana klagomål får jag aldrig. Det är bara det där lilla lilla ordet ”hen” som väcker reaktioner.

Dock tror jag inte det handlar om att det är ”ovant” eller något annat egentligen utan helt enkelt om att folk tycker det är provocerande och vill haka upp sig, för jag tror fan inte att dessa människor reagerar med total förvirring så fort de stöter på ett nytt eller oväntat ord. Sedan att tycka att det är mitt ansvar att producera en text med de pronomen just du råkar tycka är bäst, det övergår fan mitt förstånd. Hur egocentrisk kan en vara?

Det är inte mitt ansvar att skriva en text som är bekväm för dig att läsa. Ingen tvingar dig att läsa och tycker du att det är så satans jobbigt att läsa en text som innehåller ”hen” om personer vars könstillhörighet du tycker är uppenbar så föreslår jag att du säker dig till någon annan, garanterat henfri, blogg. Till exempel Löwengrips.

Obs: detta riktar sin inte till personer som frågar om varför jag använder ”hen” om alla på ett trevligt sätt, vilket många gör. Då förklara jag gärna.

Kissie, en sann förebild.

kissiehenAlltså Nilsson har ju alltid varit snäppet ballare än sina präktiga bloggkollegor och nu har hen, kanske som en motreaktion mot Löwengrips könsrollsreaktionära sväng på sista tiden, tagit in det fantastiska ordet ”hen” i sin vokabulär. Finner inte ord för hur grymt jag tycker att det är att Nilssons alla läsare nu kan inspireras av detta. En sann förebild! Tycker verkligen att Nilsson är jävligt ball på det sättet att hen inte bara flyter med strömmen åsiktmässigt utan kan göra helt oväntade saker ibland, som när hen skrev om att det är viktigt att ta hänsyn till att folk inom olika yrken dör olika tidigt när en avgöra pensionsålder. Det var liksom inget en förväntade sig från hennes håll.

Tipstack till Elina Josefina.

Varför jag använder könsneutralt språk.

Eftersom jag får frågan ganska ofta från, antar jag, nya läsare, så tänkte jag att det är läge att skriva om det igen. Alltså varför jag skriver hen fast jag vet könet på människor. Detta är en förändring jag gjorde i samband med att Dn avrådde sina skribenter från att använda ordet, då jag bestämde att bloggen skulle vara könsneutral. Detta är alltså skälet till att jag konsekvent använder ”hen” och ”en” istället för ”man”, efternamnar alla personer, använder ”föräldrar”, ”partner”, ”syskon” och så vidare istället för motsvarande könade uttryck.

Anledningarna är många. Ett viktigt skäl är att det blev krångligt att alltid välja mellan könsneutralt språk eller inte. Om en hamnar i situationer där en faktiskt är osäker på någons kön eller vill anonymisera så drar en uppmärksamhet till det genom att använda könsneutralt språk bara vid de tillfällena, det blir mer neutralt om en alltid använder det så att folk inte reflekterar över det. Det händer ibland att en inte kan placera människor könsmässigt och då tycker jag att det är bättre om en inte göra en så stor grej av det genom att hålla på och byta språk, alternativt ignorera det och gissa med risk för att göra fel.

Ett annat skäl är att jag tror att det är viktigt med invänjning, både för mig själv och andra. Jag tror helt enkelt att folk får lättare att acceptera ett könsneutralt språk om de ser det ofta, och förhoppningsvis också börjar lägga mindre vikt vid kön när de läser. Jag har själv märkt hur jag började tycka att det var mindre viktigt efter att ha läst mycket text med könsneutralt språk. Detta föregicks av ett inledande skede av förvirring, som alltid med förändringar, vilket å andra sidan gav mig en tankeställare kring hur viktigt jag tycker kön är och varför. Det faller sig mycket mer naturligt för mig att skriva könsneutralt nu än vad det gjorde innan, och det handlar såklart mycket om träning.

Ett tredje skäl är underhållningsvärdet i folk som kommer in och seriöst blir sura över att en skriver ”hen” fast en vet könet. Ofta säger de typ ”men ni [feminister/genusmänniskor] sa ju att ni bara skulle använda det när ni inte vet könet”. De känner sig svikna och lurade, verkar det som ibland. Det tycker jag är roligt. Jag hoppas att även dessa personer kan få sig en tankeställare kring varför de tycker ett ord är så upprörande, även fast jag tvivlar på att de har någon förmåga till kritiskt tänkande.

Men säg inte ”hen” då?

Den som seriöst tycker att ”hen” inte har några fördelar kan ju fan aldrig ha haft ett twitterkonto, som någon vis person uttryckte sig härom dagen. Mattias Karlsson tycker tydligen att ordet ”hen” är det första steget i en större rörelse för att könsneutralisera samhället och jag frågar mig: om så är fallet, vad är problemet? Allvarligt talat, exakt vad skulle kunna vara problematiskt med att vi rör oss mot ett samhälle där kön spelar mindre roll? Förklara gärna för jag fattar inte.

Givetvis drar han upp det vanliga gamla kortet om det politiska och kulturella ”etablissemanget” som försöker tvinga på ”vanligt folk” vissa ord och därmed också värderingar, i detta fall feminism och genustänk:

Det finns ett syfte med att introducera det. Det handlar om en del i en större politisk vision, om att på sikt göra samhället mer könsneutralt och avskaffa det manliga respektive kvinnliga. Det är inget jag vare sig ser som eftersträvansvärt eller möjligt att genomföra.

Jag har inga problem med att erkänna att mitt henanvändande har ett syfte. Det handlar dels om att jag vill ha ett språkbruk som är praktiskt för mig och där passar ”hen” in väldigt bra men det är även en feministisk fråga. Jag vill inte anta att folk har ett visst kön när jag inte vet och då är ”hen” ett praktiskt ord. Detta med att ”avskaffa” det manliga respektive kvinnliga har jag svårare att begripa ty det är knappast så att man bara kan avskaffa detta. Hur skulle det gå till? Manlighet och kvinnlighet står ju inte inskrivet i grundlagen, det finns liksom inget att ”avskaffa”. Det är sociala konstruktioner och inget man kan trolla bort hur mycket man än hade velat.

Karlsson medger förvisso att det inte är en möjlighet att göra detta men då återstår den brännande frågan: vad fan är du rädd för människa? Om det nu inte ens är möjligt, vad är då problemet med att folk säger ”hen”?

Jag vill påpeka att ingen har argumenterat för att kriminalisera bort ”hon” och ”han”, inte ens för att ta bort orden i en språkreform. Man har bara velat införa ett ord till för situationer när könet är okänt, man talar i allmänna termer eller talar om personer som inte vill eller kan definiera sig som ett kön. Att det har blivit ett så stort genomslag handlar om att många har funnit stor nytta av ordet av olika skäl.

Den bästa lösningen på detta lär ju vara att de som vill använda ”hen” fortsätter göra det och de som fortfarande vill skriva ”hon eller han” eller chansa när de egentligen inte vet fortsätter med det. Det är faktiskt helt jävla okej för vi lever i ett land där man får skriva hur fan man vill, till och med saker som är helt åt helvete fel enligt alla språkliga regler. Sinnessjukt!

Eftersom ordet ”hen” används väldigt mycket bör det också accepteras som en del av svenskan. Språkregler ska ju sättas efter hur språket används, inte av några politiker som har idéer om hur det bör användas. För det, det vore i sanningens namn att försöka tvinga på folk sina värderingar.

Ordmärkeri.

Det här med ordmärkeri då. Man kan märka ord på väldigt olika sätt.

Jag har lite svårt för det här med ”de” och ”dem”. Jag har skrivit ”dom” hela mitt liv och aldrig riktigt lärt mig skillnaden. På sista tiden har jag tänkt att jag ska lära mig men ibland blir det fel, vilket folk kommenterar.

Typ såhär:

Bra inlägg! Jag tycker dock att du ska se över hur du använder ”de” och ”dem”. Du blandar ihop orden ibland.

Eller:

Du har skrivit ”dem” där det ska stå ”de”. Kanske dags att läsa på lite 😉

Eller:

Måste du alltid bland ihop ”de” och ”dem”. Lär dig svenska människa!

Det första sättet har jag absolut inget emot. Det behöver inte ens föregås av något snällt, även om det såklart gör det ännu bättre. Om jag får en sådan kommentar tackar jag och så ändrar jag. Inga problem. Jag vill ju gärna skriva korrekt.

Sen har vi det andra exemplet, det lite halvsnorkiga som avslutas med någon jävla smily. Får jag sådana kommentarer brukar jag ändra men inte tacka.

Och så har vi det sista och uppenbart aggressiva sättet. Sådana kommentarer brukar jag inte bry mig om alls. Det är ju ingen konstigt med att man ibland skriver fel, speciellt om man håller på att lära sig. Tråkigt att ha så pissig attityd då kan jag tycka.

Så det är inte själva ordmärkandet som är grejen utan hur man gör det.

En sak till om svåra ord.

En sak till som är ganska smidig med att ha ett brett ordförråd som även inkluderar ”onödigt” svåra ord för saker som det finns mer ordinära ord för är att sådana ord ofta utgör en nyckel till en djupare förståelse för språket, och inte bara det svenska.

Det har skett åtskilliga gånger att jag har kunnat begripa och lättare lära mig både franska och engelska på grund av att jag har ett förhållandevis stort vokabulär på svenska. Ibland roar jag mig med att härleda olika ords ursprung och betydelse, inte för att det har någon praktisk nytta men det ger mig en djupare förståelse för det språk jag talar. Det kan faktiskt vara av nytta i många sammanhang, till exempel då man läser äldre litteratur eller facklitteratur. Ofta går det nämligen att förstå fackord ganska bra utifrån andra ord.

Men just detta med att ett rikt ordförråd kan vara en nyckel till andra språk tycker jag väger ganska tungt. Således tycker jag inte att man ska vara rädd för att använda ord som vid en första anblick kan tyckas onödiga. Många är väl rädda för att använda svåra ord eftersom man är rädd för att säga fel. Tråkigt tycker jag, för fel säger man ju ibland och ingen blir väl bättre av att aldrig våga försöka.

Jag tänker att vi kan komma överens om att sluta låtsas förstå ord man inte begriper. Fråga istället efter betydelsen eller slå upp. I gengäld kan de som sitter inne med kunskapen sluta snobba sig och på ett trevligt sätt rätta eller förklara sig omgående då man använder ett ord man tror att den man talar med inte förstår.

Jag drar mig aldrig för att använda svåra ord på grund av sällskapet men jag skulle å andra sidan aldrig lägga mig till med någon snobbig ”men vet du inte vad det enkla betyder”-attityd. Båda två är dumma beteenden tycker jag; behandla människor som om de har samma kapacitet som du att förstå (för så är det nog ganska ofta) och var jävligt tydlig med att ingen är sämre för att hen kan färre ord. Om fler vågade använda ”svåra ord” så skulle alla vinna på det.

En fråga om språk.

Håller nu på att skriva feministskolan och kom på en grej medan jag satt där och skrev, när man talar om hela mänskligheten och använder begreppet ”människan” så titulerar man ju ”människan” som hon. Till exempel ”det som skiljer människan från djuren är att hon kan tänka abstrakt”. Såhär skriver i alla fall jag spontant och det var en glad överraskning i ett annars väldigt mansdominerat språk.

Eller är det så att jag har fel och att man inte alls brukar säga så i regel? Jag tycker i alla fall att det låter rätt. Observera att jag nu talar om vad gängse norm är, och inte hur man önskar att det vore.

Det finns ingen anledning att ringakta ett rikt språk.

Det är helt okej att man saknar både bildning och utbildning. Jag tycker extremt illa om människor som måste skryta med sin kunskap i helt opassande sammanhang och dessutom vara föraktfull gentemot människor som saknar kunskap. Tro det eller ej, men jag är faktiskt sjukt duktig på att bita ifrån när andra blir dissade på grund av sin okunskap inom olika områden.

Men kunskap är också makt och den som har kunskap har faktiskt också en större möjlighet att granska företeelser kritiskt. Samma sak gäller med språket; ett rikt språk gör det lättare både att uttrycka och ta till sig mer komplexa resonemang. Man slipper gå omvägar, man slipper jobbiga missförstånd och man blir faktiskt kapabel att tänka mer avancerade tankar om man har ett mer avancerat språk. Ett väldigt fattigt språk begränsar förmågan att uttrycka sig också inför sig själv.

De ord som Lady Dahmer tog upp i sitt inlägg är ord jag vet vad de betyder och som jag använder nästan genomgående om jag ska diskutera något på en djupare nivå. Det är ord jag behöver, eller i alla fall som starkt underlättar för mig när jag ska uttrycka och utbyta tankar.

Ett ord som ”korrelation” är varken särskilt ovanligt eller svårt att ta till sig innebörden av (korrelation innebär att något samvarierar). Det är dessutom ett nödvändigt ord när man vill uttrycka att något hänger ihop men utan att man känner till sambandet. ”Varför skulle jag vilja göra en sådan distinktion?”, undrar säkert någon. Det kan hända att man går hela livet utan att någonsin vilja uttrycka den skillnaden men troligen så kommer man ha nytta av det någon gång.

Den stora poängen är att om man kan ordet så kommer man troligen att använda det, helt enkelt för att man då har fått ett verktyg för att lättare tänka av speciell typ av tanke. Sällan är det så att man vet precis vad man vill säga men bara inte vet ordet för det. Det är snarare så att språket och ”andemeningen” samverkar. Det blir mycket svårare att ”fånga” en tanke om man saknar språket för att uttrycka den. Tänk även vilken skillnad det är på att ha ett ord för att kunna uttrycka en sak istället för tio eller ens tre.

Det vore bara korkat att inte använda ord som finns tillgängliga när man vill uttrycka vissa saker. Det är även tråkigt att folk ofta blir så på sin vakt så fort man använder ett ord de inte begriper. Jag tycker att människor som har ett rikt ordförråd måste ha tålamod och förklara och framförallt inte vara föraktfulla mot folk som kan färre, men de som kan mindre har ingenting att vinna på kunskapsförakt. Var istället öppna och intresserade så kommer ni troligen att lära er något. Och jag lovar, ett rikt språk är en nyckel till mycket. Litteratur, resonemang och inte minst ens egna tankar.