Dag: 22 maj 2013

Om Twilight, 50shades och Det Fria Valet™.

Det har varit en del snack de senaste åren om Twilight-böckerna, och nu även om 50 Shades of gray-böckerna. Jag har inte läst någon av dem och är inte heller intresserad av att göra det, varken för att jag är intresserad av böckerna som sådana eller av att ”kritisera” dem. Däremot vill jag sammanfatta lite tankar kring debatten som gått kring det hela.

Jag finner det problematiskt att det nästan alltid är kultur som kvinnor ägnar sig åt som kritiseras hårdast. Nej, det kanske inte är något feministisk med en bok som handlar om en kvinna som lever för en vampyr eller ingår i ett Bdsm-förhållande med en man, men så kan det väl fan få vara? Finns säkert gått om sexism i populära pojkböcker men de blir inte utsatta för samma ”granskning”. Antar att det är samma mekanism som får oss att hata på Biebers fans, det kvinnliga ska ständigt nedvärderas och synas.

Det finns absolut en sexism i att ständigt sätta ljuset på kvinnors agerande, hur kvinnor upprätthåller sin egen underordning och så vidare, hur mycket poäng en än kan ha i det enskilda fallet. Intressen som är exklusivt kvinnliga ses sällan på med blida ögon. En kan fråga sig hur vi hade sett på 50shades eller Twilight om publiken hade varit till lika stor del män som kvinnor. Frågan är inte om kulturen i sig är ”bra” eller ”dålig” ur ett feministiskt perspektiv utan var en väljer att lägga fokus, och sorgligt ofta hamnar det just på att kritisera kultur som många kvinnor konsumerar.

Vad jag däremot tycker är konstigt är när folk försvarar Twilight eller 50shades genom att säga att det faktiskt är kvinnorna som ”väljer själva” i böckerna. Det lyfts fram att kvinnorna är drivande karaktärer. Att de är drivande kan ta sig uttryck i att det ”gör val”, något som enligt vissa automatiskt gör en kvinnlig karaktär feministiskt. Rätta mig om jag har fel, men det är väl ändå ganska ovanligt med böcker med kvinnor i som liksom är helt jävla passiva? Speciellt om de råkar vara huvudpersoner, vilket faktiskt inte är sådär fruktansvärt ovanligt att en bok blir feministisk bara för att den innehåller en kvinnlig huvudkaraktär. Att hävda det är att ignorera en otroligt omfattande mängd litteratur.

Ibland sägs det att eftersom kvinnorna själva väljer okonventionella vägar i livet, som att vara ihop med en vampyr och leva i ett Bdsm-förhållande så gör de motstånd mot samhällets normer och värderingar. Detta är för mig en väldigt konstig syn på saken. De flesta kvinnor som är i destruktiva förhållanden kan knappast köra på utan motstånd från familj och vänner. Är det feministiskt att välja bort familj och vänner för en man?

Jag kan förstå att det kan ses som feministiskt att till exempel vända ryggen mot en familj som försöker styra en och leva med den en älskar, men mycket av inflytandet från vänner och familj kan ju faktiskt vara jävligt viktigt och vettigt. Bara för att någon försöker ”styra” en gör det inte att den personen står för något slags patriarkalt inflytande, det kan faktiskt lika gärna vara ren omtanke om människor en tycker om. Vidare kan en gott frigöra sig från en patriarkal och begränsande relation för att trava rakt in i en annan, rentav värre.

Och så det här med att ”göra val”. I den tid vi lever i så lyfts Det Fria Valet™ alltid upp som något stort, feministiskt och frigörande. Vad innebär det egentligen? Visst kan det finnas en poäng i att kvinnors val problematiseras i betydligt högre grad än mäns i ett patriarkalt samhälle, men detta gör inte kvinnors val till något automatiskt gott. Kvinnor är också influerade av patriarkatet när de beslutar kring saker och ting. En sak en måste förstå när det kommer till patriarkatet är att en stor del av det bygger på kvinnors frivilliga underordning. Att en kvinna gör ett ”val” utan att direkt tvång är inblandat gör det inte fritt från patriarkala strukturer. Kritiken mot böckerna bygger väl, som jag förstått det, inte på att huvudpersonerna är förskräckliga kvinnor/feminister eller liknande utan på att böckerna romantiserar något som är patriarkalt. Det är ju liksom inte den kvinnliga huvudkaraktären som är utsatt för kritik, utan hur författaren valt att skildra hens tillvaro.

Tacksamhet.

Apropå tacksamhet. Saker jag är tacksam för:

  • Att de funnits hundratusentals feminister innan mig som drivit den feministiska kampen som gjort att jag och massa andra kvinnor idag har rösträtt, rätt till abort, större möjligheter att bestämma över mitt eget liv och så vidare.
  • Jag är tacksam för att det även idag finns en massa feminister som fortsätter driva denna kamp, och att jag får stå sida vid sida med dem i detta.
  • Att hundratusentals arbetare har kämpat för anständiga arbetsvillkor och gjort den välfärd vi har idag ekonomiskt möjlig genom sitt arbete.
  • Att hundratusentals personer idag arbetar med att få välfärden att fungera och att människor fortsätter driva kampen för ett bättre samhälle.

Jag är inte tacksam för att jag föddes i ett privilegierat hem, av föräldrar som har kunnat ta hand om mig både ekonomiskt och känslomässigt. Att aldrig ha behövt oroa mig över att vi inte ska ha pengar. Jag är inte tacksam över att jag råkade födas i rätt land, med rätt hudfärg. Jag är glad över att det är på det här viset, jag är glad över att vara privilegierad i ett orättvist system, men jag är inte tacksam. Det finns inget att vara tacksam för. Det är ingen som kämpat för att jag ska kunna ha det som jag har det, det är bara en (för mig) lycklig slump att det kunnat förhålla sig så.

Tacksam, det kan jag vara när samhället blivit bättre på grund av människors medvetna strävan, inte för att jag personligen råkat få en bättre lott i livet än någon annan.

Och vidare: bara för att jag är tacksam för de framsteg som gjorts som ett resultat av människors medvetna strävan betyder inte det att jag tycker att kampen ska stanna. Det vore väl dumt av mig att inte själv vilja bidra med samma sak till mina medmänniskor och till framtida generationer.

Att hitta andra förklaringsmodeller än att enskilda individer inte är tillräckligt tacksamma.

Det är någonting som händer med människor när sådant som sker i Husby sker. Istället för att diskutera lösningar så handlar allting om vems fel det är, vem som borde vara tacksam, vem som borde ta tag i sitt liv istället för att sätta igång bilbränder och så vidare. Om en försöker vädra idén att det kanske kan finnas en bakomliggande orsak till att det blir som det blir så anklagas en genast för att försvara ”våldsverkare”. Nej, jag försvarar inte ”våldsverkare”, som jag för övrigt tycker är ett tramsigt ord i sammanhanget. Jag tycker såklart att det är skitkasst med bilbränder. Däremot så ser jag inget större värde i att fördöma det som sker, för jag vet att det inte kommer att förändra saken. Det intressanta är att förstå det som händer, se det ur ett bredare perspektiv.

Ni som snackar om eget ansvar, om att ”kämpa” för att nå framgång, om att vara tacksam, tror ni på fullaste allvar att det kommer lösa något? Tror ni att de som bränner bilar kommer stanna upp och börja göra som ni säger? Och tror ni att alla kommer kunna göra de där klassresorna ni talar om? Jag undrar helt allvarligt, för jag kan liksom inte för mitt liv tro att ni faktiskt upplever detta som rimliga lösningar. Det känns mer som en undanmanöver för att slippa prata om samhället. Att ställa upp en massa individer så att en slipper se den stora bilden, den som en faktiskt kan förändra. Är detta en väg framåt?

Det är intressant hur mycket av diskussionen som handlar om att förklara att det minsann inte är samhällets fel utan att det är Individer™ som gör saker och hur lite som handlar om vilka lösningar som kan finnas på problemen. Jag är ledsen, men på det viset kommer vi tyvärr inte att komma någonstans. Det är helt enkelt inte konstruktivt. Nej, det är inte heller konstruktivt att bränna bilar, men att ensidigt fördöma det som sker är precis lika illa. Det finns krafter, till exempel Megafonen, som försöker visa en konstruktiv väg ut ur det hela. Tyvärr så blir de ofta avvisade som våldsverkare, eller i alla fall som försvarare av våldet.

När en inte ensidigt fördömer det som sker så anklagas en för att försvara det. När en försöker lyfta blicken och så något mer än enskilda individer som gör dåliga saker så anklagas en för att tycka att det de gör är bra. Nej, det är inte bra, men det går att hitta andra förklaringsmodeller än att enskilda individer inte är tillräckligt driftiga, tacksamma och så vidare.

Tycker för övrigt ni ska läsa Wiklanders text på Arbetaren om saken.