Dag: 4 juni 2013

Om kvinnokroppen.

Det har ju diskuterats mycket om det här med kvinnokroppen i bloggvärlden på sistone. Jag tycker att det är intressant hur olika feminister resonerar kring sin representation. UnderbaraClara fick ju kritik för att hen la upp en bild på sin rumpa, sådär typiskt snygg. Hen försvarade sig med att den kvinnliga kroppen alltid ska utvärderas, bedömas och så vidare, och att saker inte blir bättre för att feminister bidrar till detta. Jag kan hålla med om att det säger något att en rumpbild blir ett så stort samtalsämne, men samtidigt så kan UnderbaraClara faktiskt välja hur hens representation ska se ut. Nej, jag tycker inte att hen är en dålig feminist eller något sådant för att hen lägger upp en bild på sin röv, men jag tycker att hen, liksom alla andra som har en plattform, har ett ansvar för vad för ideal en reproducerar. Och jag tycker att en kan ställa högra krav på människor som säger sig vara feminister, står för ett sundare ideal och så vidare.

Lady Dahmer skrev sedan ett inlägg om det här med att låta kvinnokroppen vara rolig. Här är jag ganska kluven. Jag förstår å ena sidan grejen med att rolig kan vara en motpol till detta ständigt behagfulla, samtidigt så tycker jag inte att det finns någon större brist på kvinnor som representerar sig själva som ”roliga”. Det känns som att det liksom hamnar där eller i objektifieradet, antingen är det plutmun och rövbilder eller roliga miner. Det snackas om att dessa bilder ”avdramatiserar” men jag vette fan om jag tycker det. Ofta känns det så otroligt ansträngt.

Jag tänker att detta ingår i samma genre som att ”visa upp” sina komplexområden, vilket folk gör titt som tätt. Jag vet inte om jag tycker att det är så jävla konstruktivt alltid. Jag gör det förvisso själv på ett sätt, genom att lägga upp bilder på mina ben, armhålor och så vidare, ställen där tjejer inte ”ska” ha kroppsbehåring men där jag har låtit min växa. Men jag försöker att inte göra narr av min kropp samtidigt. Som Burgschki skriver:

Men jag tänker inte göra mig till ett objekt, där jag ”avdramatiserar” mig själv och mina komplex. Min kropp, min själ är min och den förtjänar respekt och värde, inte avdramatisering. Det finns ingen anledning till att ställa den till andras förfogande. Vad är det egentligen som gör att man vill göra avbön på det här viset? För det alltid är antingen eller när det gäller kvinnan, men alltid kroppen. Vi är så mycket kropp, helt enkelt. Att protestera mot mot avbildningar av idealkroppen genom att avbilda vad som anses vara motsatsen med syfte att avdramatisera, ja det är bara två sidor av samma mynt där våra lemmar och extremiteter inte helt enkelt får vara, rakt upp och ner utan krusiduller. Utan man ska konceptualisera, värdera, granska, placera i kontext och struktur.

Dessutom finns ett annat problem med detta, som jag skrivit om tidigare, nämligen att det sätter en norm kring vem som ”får” gör detta. Det skapas en norm kring hur dessa idealkrossarbilder ska se ut och framförallt hur personerna på dem ska se ut. Och det känns sällan som att kroppen bara ”fått vara” rakt upp och ner, utan det känns som en uppvisning, och ibland tyvärr en förlängning av all den objektifiering kvinnor utsätts för. Även om det inte är det stereotypa poserandet som vi kan se i tjejtidningarnas reportage om personer som ”älskar sin kropp” så är det fortfarande det där konceptualiserandet, det där att kroppen liksom måste användas till något, vara ett plakat för något.

En kan drömma om en världs där en bild på en kvinnas kropp är något oladdat. Så ser det tyvärr inte ut idag. Däremot tror jag inte att vi kan nå dit genom att aktivt försöka ”avdramatisera” våra kroppar, genom att göra oss fula eller vis app våra komplexområden, eftersom det liksom skapar en laddning i sig. Jag skulle vilja se lite mer ”naket”, lite mer rent avbildande, lite mer av just det här ”bara vara” som det snackas så mycket om. Att inte göra att statement kan faktiskt vara ett statement i sig.

Borgerlig historierevisionism.

Kjöller har skrivit i Dn om Megafonen, alltså den organisation som sysslar med social upprustning i förorten. Texten inleds med den här bilden:

Bilden pryds av undertexten: Stenkastare som slänger blommor. Trovärdigt? Och redan här sätts tonen. ”Stenkastaren” på bilden är ett verk av konstnären Banksy. Hade Kjöller reagerat om någon annan organisation, som var mer vit, medelklass och innerstad, hade haft en sådan på väggen? Troligen inte.

Oviljan att ta avstånd från våldet, men samtidigt säga att man inte har någonting med det att göra, skulle kunna tolkas som att Megafonen inte riktigt representerade någon av de två parterna som striden egentligen stod emellan: varken kravallisterna eller de Husbybor som rasande tvingades åse vandaliseringen.

Megafonen har försökt förklara våldet. Nej, de har inte tagit avstånd, att ta avstånd är en meningslös gest. Däremot har de aktivt arbetat emot det genom att bedriva socialt arbete. Kjöller verkar vilja att Megafonen ska ta ställning för eller emot upploppsmakarna, men varför ska de göra det? De tar ställning för vad de uppfattar vara intresset i den områden de verkar, vilket är social upprustning och politisk representation. De inser att det ligger i deras intresse att få slut på bilbränderna, men de förstår också att metoderna för att göra detta inte sammanfaller med den strategin som samhället kör på just nu.

Rami al-Khamisi, talesman för Megafonen, menade att Svenska Bostäder borde vara tacksamt för organisationen. Då, i intervjun i augusti, påminner han om att det för 3–4 år sedan var kravaller i Husby.

Hur ska man tolka det? Som ett krasst konstaterande? Eller som ett hot? Är Megafonen en demokratisk rörelse eller en organisation som erbjuder lugn och vapenvila i utbyte mot pengar – ungefär som beskyddarverksamhet?

Här undrar jag: tror Kjöller seriöst att det är så att Megafonen har någon slags armé av unga ”upploppsmakare” som de kan släppa lös när de inte får sin vilja igenom? Det är ju bara fånigt. Om hen nu inte tror det, varför insinuerar hen att det skulle vara så? Det är klart Megafonen kan ta åt sig en del av äran för att det var lugnt i Husby under en tid, de har ju aktivt bekämpat det.

Men det störigaste med Kjöllers text är detta:

I ett av alla de tusentals tweets jag ögnat igenom är det någon som jämför Megafonens aktiviteter med hur arbetarrörelsen på bred front byggde upp Sverige. Och kanske kunde det ligga något litet, litet frö av sanning i detta. Om det inte vore för allt det där andra. Det som arbetarrörelsen inte gjorde.

Kjöller hävdar alltså att Megafonen, utöver allt bra de gör som arbetarrörelsen också gjorde, också gör något dåligt, något som arbetarrörelsen inte gjorde. Så vad var det som arbetarrörelsen inte gjorde?

Som det revolutionsromantiska språkbruket i både bild och text. Svarta knutna nävar och formuleringar som ”En enad förort kan aldrig besegras”. Som om det pågick ett krig. ”Tala är silver, kriga är guld”, skriver någon i en tweet som retweetas av Megafonen.

Detta är inget annat är ren historierevisionism. Som om arbetarrörelsen aldrig haft ett ”revolutionsromantiskt” språkbruk. Det är ju inget annat än trams!

Och jag känner igen det här någon annanstans ifrån, nämligen i hur folk talar om feminismen som rörelse. Många som arbetar emot feminismen idag målar upp en romantiserad, och givetvis falsk, bild av hur feminismen var innan. Innan hade feminismen med alla kvinnor på tåget, innan var feminismen inte alls sådär extrem utan hade rimliga krav och så vidare. Så har det såklart aldrig varit, det har aldrig funnits en feminism som uppfattats som ”rimlig” av hela samhället, aldrig funnits en feminism som inte behövs kämpa igenom sina krav, aldrig funnits en feminism som haft alla kvinnor med på tåget. Liknande gäller för arbetarrörelsen: den har aldrig varit ”snäll” i borgerlighetens ögon.

Borgare romantiserar historien för att kunna svartmåla de sociala kamper som sker idag, för att kunna säga ”en gång i tiden var kampen rimlig, idag är den extremistisk och fel”. Men dåtidens Kjöller hade såklart suttit och fördömt arbetarrörelsens retorik också, kanske hade hen jämfört med någon annan social rörelse som redan fått igenom sina krav, som hen minsann tyckte var bra och fin.